Annika Spalde gästbloggar om en avrustningsaktion

Natten till idag gick jag, Martin Smedjeback och Pelle Strindlund in på Saabs område i Linköping. Avsikten var att hamra på ett eller flera Jas-plan som tillverkas där, för att påbörja avrustningen av det. På detta sätt ville vi förhindra exporten av plan till Sydafrika, där biskop Tutu och andra arbetar för att riva upp Jas-affären, och till Thailand, där militären planerar att använda planen i landets väpnade konflikt. Inne i flyghangaren greps vi av polis.

Vad har lett mig fram till ett deltagande i en aktion som kan ge mig fängelsestraff och ett stort skadestånd?

Sverige har haft rykte om sig att vara ett neutralt land som verkar för fred och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i EU, som rör sig mer och mer mot att bli en militärallians, har väl något förändrat denna bild. Men det är något annat som ofta chockar utlänningar och som färgar deras bild av Sverige när de hör talas om den: vår export av vapen till länder över hela världen. Sedan år 2001 har exporten fyrdubblats. Vi säljer vapen och annan krigsmateriel till över sextio länder. Några av dessa länder är diktaturer, som Bahrain och Förenade Arabemiraten. Några leds av regimer som grovt kränker mänskliga rättigheter, som Tunisien och Saudiarabien. Andra är involverade i krig, som USA och Storbritannien.

För oss som växt upp i Sverige är det här med vapen och krig något tämligen abstrakt. Vi är privilegierade som kan leva med en distans till de liv- eller död-val som människor i krigszoner hela tiden ställs inför. Vi kan resonera kring dessa frågor, de kräver inte akuta svar eller ingripanden – så känns det i alla fall. Vi lever med en föreställning om att positiv social förändring kan ske utan att det behöver innebära lidande, obehag eller konflikt. Innanför dessa våra privilegiers ramar, och endast inom dem, blir det rimligt att tänka att lobbying och insändarskrivande är en bra och tillräcklig respons på krig och på vårt lands bidrag till våldet.

Jag tror att detta att vara kristen bland annat handlar om att avsäga sig privilegier. Det handlar om verklig solidaritet med förtryckta och lidande människor, något som Jesus visade genom sitt liv. Kanske betyder det, i fallet med vapen som säljs till krig och till instabila regioner, att öppna sig för den moraliska insikten att detta är något angeläget, något brådskande. Min tro manar mig till handling. Jesusefterföljelse kan innebära risker.

En vän till mig, Joel Kilgour från Minnesota, USA, deltog för ett par år sedan i en fredsvandring som vi inom Kristna fredsrörelsen hade arrangerat, från Örebro till Bofors i Karlskoga. En kväll, då vi kommit fram till den stuga där vi skulle övernatta, höll Joel en reflektion som jag har tänkt på många gånger sedan dess.

"Det finns en bred vit linje målad tvärsöver ingången till Fort Benning, en stor amerikansk militärbas i delstaten Georgia. Varje år samlas tusentals människor för att protestera mot att USA här tränar soldater från Central- och Sydamerika. Tiotusentals latinamerikanska soldater har stridstränats på basen. De som har utexaminerats har blivit några av de allra värsta förbrytarna mot mänskliga rättigheter och har kopplats till massakrer på ursprungsbefolkningen i byar, våldtäkter och tortyr, mord av fackföreningsledare och våldsamma kupper mot demokratiskt valda regeringar. Under de årliga protesterna mot denna tortyrträningsakademi samlas de flesta utanför basen. Den linje som målats över vägen är en tydlig signal från USAs militär: det finns gränser för vår tolerans av er protest. Aktivister som korsar linjen på vägen åtalas och många får en fängelsedom på sex månader. Trots detta så går varje år många människor över linjen.

För de fattiga i Latinamerika så finner ’linjen’ dem. Dagligen måste de bestämma sig för om de skall följa sina samveten och utstå hårda konsekvenser. I USA, som är källan till så mycket av detta våld, måste de privilegierade aktivt söka upp denna linje. Vi behöver pressa gränserna för ’anständigheten’, sätta våra kroppar i vägen och säga NEJ till tortyr i våra namn. En svagare reaktion skulle betyda att vi misslyckats med att se det fruktansvärda lidande som drabbar människor.”

Joel bad oss att fundera över vilka linjer som vårt samhälle drar upp; ett samhälle som får fördelar av globala konflikter och tjänar på exploateringen av de fattiga. Vilka är de linjer som vi behöver söka upp?

”Det är inte nog för oss att vänta på att linjerna skall finna oss vid vår ytterdörr. Vi behöver aktivt ta tag i dem – lägga undan anständighet och snällhet, för att istället konfrontera och stoppa vapenhandel, globala orättvisor och ekologisk förstörelse.”

Att lokalisera ett vapenföretag, ta sig in där och påbörja avrustningen av ett vapen avsett för export – det är för mig ett sätt att ta min kristna kallelse på allvar, i solidaritet med nutida och framtida offer för svenska vapen. Jag kan leva ett helt liv i Sverige utan att någonsin behöva befatta mig med vår försäljning av vapen. Denna orättvisa kommer inte att söka upp mig. Jag måste söka upp den.

Annika Spalde