fredag 8 april 2011

Påskuppropet och Frostenson

Med Frostenson menar jag här både psalmdiktaren Anders och sonen Sven.

Ibland är livet märkligt. Ja, mest hela tiden, faktiskt.

När jag startade påskuppropet för en tid sen så hade jag ett par saker i tankarna. En av de sakerna var några ord som har klingat i bakhuvudet ett bra tag, de har på något sätt blivit mitt livs bakgrundsmelodi. De orden är: "ingen utanför", inspirerat av Anders Frostenson som ofta skrev psalmer på det temat, psalmer som berör.

I Anders psalmer känner jag igen mig på djupet, jag känner igen mig i tematiken, i språket, i mälarönaturen som skymtar fram här och var. Jag har själv skrivit massor av poesi i samma landskap som ung, jag är uppväxt där, tillvarons helighet visade sig som allra starkast och tydligast där under en tid, något inom mig längtar alltid tillbaka dit... Det är som att marken där ropar efter mina steg. Att komma dit på besök är att komma hem. Trots snart nitton år i "exil".

En film som visades vid invigningen av Anders Frostensons Psalmcentrum på Stora Sköndal i Stockholm gjorde ett starkt intryck. Minns inte exakt vad Anders sa i filmen, men minns känslan. Nu hittar jag ett citat i en artikel som han har skrivit (återgiven i Dogmat och dikten - om psalmskrivandets grunder, s. 17), som påminner om det han sa:

"Jag har upplevt och skrivit mycket om hur det är att vara utanför och om samhörigheten med de udda och utanförställda.

En gång satt jag och väntade på tåg i hallen till Stockholms centralstation. På den tiden fanns där bänkar. Jag tittade på dem som satt bredvid mej, utslagna och förkomna. Tänkte, det är min nästa. Så såg jag plötsligt mot fondväggen i starkt vitt ljus de här orden skrivna: "Hoc est corpus meum." Detta är min kropp."

Jag tänkte inför påskuppropet, som så ofta, med sorg på hur det ser ut i vårt rika land, som kunde och borde vara ett välfärdsland för alla, jag tänkte på att INGEN ska få vara utanför, medan jag såg mer och mer av toppen av isberget av lidande och nöd i utförsäkringarnas allt trasigare och blodigare spår...

Vi hör ihop, allihop... Ser ni inte det? Vi måste ta hand om varandra så att ingen far illa. Det är att vara människa, att vara medmänsklig.

Jag är mycket glad över att för några år sen ha fått vara med i Anders Frostensonstiftelsens "försökskaningrupp" till det som sedan blev den nuvarande "psalmskolan" som har haft ganska många "elever" vid det här laget (vi sågs bl.a. bland ungdomarna på Fryshuset och på katolska kloster), och innan dess inbjöds det till flera samlingar för stipendiater. Dessa möten har gett mig inspiration till ett hundratal psalmer/sånger, varav fem kommer att publiceras i den nya katolska psalmboken, Cecilia, när den väl kommer ut (inte ens påven vet när, katolska kvarnar mal ytterst långsamt, och vi har väntat i flera år redan).

I det sammanhanget lärde jag känna Sven Frostenson. Tror första gången vi sågs var 1999, på ett psalmforum hos Birgittasystrarna i Vadstena. Det blev ett samtal på djupet alldeles på en gång, i sena natten, efter en vickning, på bryggan vid Vätterns vatten. Sen har åren gått, vi har mötts då och då, i psalmsammanhang. Nyligen flyttade han till Heby utanför Uppsala, så senaste mötet blev här i november, samma dag som den första rejäla snöstormen drog över stan och snabbt skapade ett tjockt täcke över den hala marken. I detta väder cyklade jag, och trillade förstås när däcken slirade på isgatan. Han föreläste om sin sjukdom och om hur hästarna hjälpte honom tillbaka till livet: "Hästen, bästa doktorn" (det är även titeln på en av hans böcker). Han gav en tid innan dess ut en läsepsalmbok, en minnesfärd genom faderns psalmer, Spåren på stranden. Han läste ur den när vi sågs, några lokala psalmdiktare, en höstkväll. Vi hördes också av via mail ibland, och i julas kom ett fint kort med ett par hästar i ett dimmigt landskap från honom och AF-stiftelsen.



Jag svarade bl.a. så här:

Läser nu Spåren på stranden. Tycker mycket om den här dikten av din pappa. Särskilt raden "Ditt ansikte är mörkt av jordens tunga nöd." Han är på många sätt som en tvillingsjäl andligt och textmässigt, trots att jag aldrig träffade honom. Vi tänker så lika om mycket, och så har vi gått i samma inre och yttre landskap.

Vi väntade på din ankomst
ur himmelens skyar.
Du gästade istället
några avsides byar.

Vi trott du skulle komma
i glans och gryningsglöd.
Ditt ansikte är mörkt
av jordens tunga nöd.

Vi lyssnade till ljus
advents- och julkoral.
Din ankomst är vånda
kamp och skaparkval.

Skickar i min tur en hälsning i form av två dikter som jag skrev idag och som jag tror att du kan tänkas uppskatta, de finns här:

God jul i kalla Sverige
Ta din säng och gå


Sven skrev i mars i sin dagbok från Heby:

"Vänd den andra kinden till, manade en gång Jesus. Det står sig genom tiderna. Att vända andra kinden till ser jag inte som feghet eller att ”sopa motsättningarna under matten”. Utan att ha modet att gå fram till sin ”motståndare” räcka fram handen och sätta sig ner – bredvid varandra. På en parkbäck eller på ett fik vägkanten. Och fundera på hur stora skillnaderna faktiskt är. Eller hur små."

Det är också min inställning. Jag ser ofta likheter där andra fokuserar på skillnader. Jag ser potentiella vänner bland meningsmotståndare. Jag ser sammanhang där andra vill splittra. Mänskligheten som sådan är ett sammanhang. Den är min familj, alla är mina syskon. Därför kan jag inte bara se på när det finns syskon som håller på att gå under... Därför har inbjudan till påskuppropet gått ut till alla. Det är inte en ensidigt kristen aktion. Det har absolut inget med partipolitik att göra. Det har massor med medmänsklighet och möten tvärs över livsåskådningsmässiga och politiska gränslinjer att göra.

Jag började för några veckor sen att skriva en påskuppropssång. Jag visste att orden "ingen utanför" skulle vara en central del av den. I övrigt visste jag inte så mycket. Det gick ovanligt trögt att skriva. Skaparkval är verkligen ett gångbart uttryck i flera bemärkelser. Texten blev liggande i form av ett par rader på ett kuvert fram tills igår kväll, då jag påmindes om den, tog fram den och började fila och fylla på. En liten stund senare var den klar för tonsättning (även om vissa rader säkert kan putsas lite mer, så är det alltid).

Jag hade under tiden fått ett nytt meddelande i inboxen som jag öppnade sekunden senare.

Där fanns nyheten om att Sven var död. Att han var med om en trafikolycka för en vecka sen. Det var nästan på pricken på årsdagen efter hans pappas begravning.

Total chock. Så overkligt. Det fanns ju så mycket mer att tala om. Plötsligt går det inte längre. Vi skulle ses och fika nån dag, hade vi sagt. Nu är dödens osynliga men ändå så påtagliga mur plötsligt ställd mellan kaffekopparna.

Jag hade även tänkt skriva och bjuda in honom till påskuppropet lokalt här, eventuellt som talare. Det går inte heller nu.

Vad gör man av tomheten efter en människa?

Jag fyller saknaden tillfälligt genom att dedicera den nya sången till Sven.



Påskuppropssång


Refr:

Påskupprop!!!

Ingen, ingen utanför,
ingen, ingen som dör,
stressad och jagad,
förtvivlad och krossad,
driven till botten
av sjukt sjuka regler
som skadar och förstör!

Påskupprop!!!


1. Ingen, ingen utanför,
ingen utan mat och hem
på grund av sjukdom.
Ingen placerad i ALI
för att dagarna tog slut
innan sjukdomen försvann.


2. Ingen, ingen utanför,
ingen som sägs upp från jobb
på grund av sjukdom.
Ingen som drabbas utav att
det finns regler för den tid
man får lov att vara sjuk.


3. Ingen, ingen utanför,
ingen som blir av med allt
på grund av sjukdom.
Ingen som lämnas att vänta
på en vård som uteblir
för att pengarna tog slut.


4. Ingen, ingen utanför,
ingen som ger upp sitt liv,
inte av sjukdom,
utan då lagarna hindrar
att naturlig läkning sker
och gör tillståndet akut.


***

Jag tänker mig texten som en blandning mellan kampsång och psalm. Med en kraftfull melodi, för texten är kraftfull. En kampsång, som ger positiv energi, trots allvaret. Och med mest tryck i refrängen, som kan vara som en forsande vårflod, där raderna, orden flyter in i varandra, med ordet påskupprop starkast betonat, som ett rop, och så lite lugnare verser... Efter påskuppropet kan det ordet strykas, så kan texten användas i andra sammanhang.


Läs också Anna Dunérs text om Sven.

3 kommentarer:

Anna 8 april 2011 14:48  

Fantastiskt vackert, starkt och känslosamt! TACK!!

Anonym 19 april 2011 22:02  

Hej. Jag besökte Sven Frostenson i Heby i juni 2010 för en intervju om hans mor Ulla Lidman -Frostenson. Nu är boken klar om henne och heter " Mannakornet". Vill ni köpa den så kontakta mig på karinj21@spray.se . Besök gärna min hemsida där jag har ett minne om Sven. Min hemsida är www.karinj.se hälsning Karin Johansson teol dr i Alingsås

Anonym 6 maj 2011 22:19  

Min bok "Mannakornet" om Ulla Lidman-Frostenson kommer att presenteras på bokrelease den 1 juni kl. 18.00 på Stora Sköndal.
Hälsning karin Johansson

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP