Ökat utanförskap - ännu ett "enskilt fall"

Jag fick ännu ett brev idag, ur den nya tuffa svenska verkligheten...

Den här personen hade oturen att utförsäkras två månader innan de nya reglerna började gälla, och hamnade därmed i ett limbo utanför sjukförsäkringen (p.g.a. nollklassning i och med utförsäkringen, där enda vägen in är att beviljas permanent sjukersättning, vilket är näst intill omöjligt), och utanför arbetslivsintroduktionen (p.g.a. tidpunkten för utförsäkringen).

***


"Här kommer ännu en helt sjuk - men tyvärr sann - historia, från ännu ett av alla "enskilda fall" som på grund av sjukdom står i det nya, verkliga utanförskapet, d v s utan sjukförsäkring...

Mitt sjukdomstillstånd är långt ifrån lätt att beskriva; det hela började med utbrändhet i mitt arbete som lärare samtidigt som jag genomgick en påfrestande separation som följdes av nya starka upplevelser, och under sommaren 2004 var det som om hela min kropp slutade fungera och jag blev helt sängliggande. Sedan dess har jag successivt jobbat mig uppåt/ framåt, för att återigen bli sämre från 2007, och jag har än idag stora problem med bl a balans- o synrubbningar, våldsamma kramper och smärtor, begränsad förmåga att röra mig o styra kroppsrörelser o -funktioner; jag kan exempelvis drabbas av plötslig muskelsvaghet med kraftigt förminskad förmåga att stå, gå och styra mina muskler och även plötslig oförmåga att hålla mig vaken. Vid fysisk eller psykisk ansträngning ökar sömnsvårigheterna ihop med smärtorna och en lång rad stressymptom till extremnivåer; sömnen minskar direkt till ca 2-4h/ natt och smärtor och dysfunktioner ökar. Detta pågår tills jag mer eller mindre kollapsar - och då följer istället en, ofta mycket lång, period där jag istället endast är vaken 2-4h/ dygn.. Mitt tillstånd i sig fullständigt gör mig utmattad och detta har även gjort att jag successivt försämrats över tid sedan 2007. Min tillvaro handlar om att försöka sköta det mest elementära i hemmet, och jag orkar vare sig med fysisk eller psykisk ansträngning eller social samvaro mer än mycket korta stunder i taget. Inte heller kontakten med vården har varit gynnsam för min hälsa. Jag har under hela sjukdomstiden fått lida för att den traditionella vården inte haft tillräcklig kompetens för att förstå och behandla mitt tillstånd, och jag har sökt mig runt bland olika läkare och remissinstanser utan att någon läkare kunnat hitta en säker diagnos eller adekvat behandling. Samtliga läkare har dock gjort bedömningen att jag är helt arbetsoförmögen. I min kamp för att bli frisk har jag sökt stöd och hjälp inom alternativmedicinen, där olika av varandra oberoende terapeuter haft en relativt samstämmig syn på orsaken till mina problem, och under åren 2004-2007 har de hjälpt mig att bli stegvis bättre - ända tills alla mina sparpengar tog slut och jag inte längre hade råd med denna typ av vård.

Något som varit helt förödande för min förmåga både till att köpa vård och att återhämta mig är den tilltagande oron och kampen för att försöka (över-)leva med alltmer knappa och osäkra ekonomiska resurser. 2008 ändrades min sjukskrivning till tidsbegränsad sjukersättning, ett beslut som fattades efter en försäkringsmedicinsk utredning som fick långvariga negativa effekter på min hälsa. Enligt övergångsregler var jag berättigad att ansöka om en förlängning av den tidsbegränsade sjukersättningen ytterligare för en 18-månadersperiod fr o m nov 2009, vilket jag också gjorde. Som alltid hade jag svårt att samla ork och kraft till nya ansökningar och jag hade svårt att få en läkartid, men jag fick iväg min ansökan i oktober. Avslagsbeslutet från försäkringskassan kom dagen före nyårsafton, med motiveringen att läkarnas utlåtande inte var tillräckligt utförligt för att styrka min arbetsoförmåga. Beslutet var knäckande, och jag orkade inte fira nyår. Medan jag väntat på beslutet hade jag hankat jag mig fram på lånade pengar i tron att sjukersättningen skulle beviljas retroaktivt, men även efter beslutet följde en ångestfylld period av vacuum i både information och ersättning; min handläggare på Försäkringkassan hade semester och väl åter i tjänst hade hon svårt att ge tydliga och korrekta svar på mina frågor iom allt det nya som börjat gälla från årsskiftet. Bl a uppgav hon att jag skulle kunna få tillbaka min SGI som nollklassats iom att jag fått tidsbegränsad sjukersättning, men detta visade sig senare vara felaktigt eftersom den möjligheten inte gällde mig som utförsäkrats två månader före årsskiftet 09/10. Detta var en mycket ansträngande period för mig med mycket oro och som också krävde en stor arbetsinsats av mig för att försöka få besked - och för att få ihop pengar till min försörjning. Först en och en halv månad efter avslagsbeslutet om sjukersättning gjordes ett överlämningsmöte till Arbetsförmedlingen, och jag tvingades söka försörjningsstöd under tiden. Väl inskriven på Arbetsförmedlingen blev situationen lite lugnare; jag fick ett bättre mottagande av personalen här och a-kassan gjorde det ekonomiska läget mer stabilt. Men introduktionsprogrammet för utförsäkrade fick jag inte delta i eftersom jag formellt inte tillhörde de utförsäkrade; min ansökan hade ju avslagits då läkarintygen inte var tillräckligt ifyllda. Istället fick jag vara inskriven med tilläggskoden koden "medicinska hinder". Min arbetsförmedlare och jag träffades ett par gånger, vi diskuterade praktik ett par timmar/ vecka, men efter varje möte föll jag ihop hemma och jag insåg att även detta att börja söka en praktikplats för en dag/vecka var ett för stort och för tidigt steg att ta. Jag fick en ny arbetsförmedlare/ handläggare ungefär samtidigt som mina stämpeldagar började ta slut, och denne ansåg att en arbetsprövning borde göras för att styrka min arbetsoförmåga, eftersom han insåg att jag inte skulle kunna stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i jobb- och utvecklingsgarantins aktiviteter. Under tre veckor skulle jag delta i daglig verksamhet 2h/dag, för att se om jag ens klarade att närvara. Det gjorde jag förstås inte. Redan fjärde dagen föll jag ihop i hallen innan jag skulle åka hemifrån och lyckades inte ta mig iväg. Trots detta kämpade jag mig sedan iväg ytterligare ett par dagar den följande veckan innan jag slutligen var så dålig att jag tvingades stanna hemma för att "inte riskera min hälsa". Men skadan var tyvärr redan skedd, och än idag, två månader senare, kämpar jag fortfarande med sviterna av arbetsprövningen; sömnstörningar, en rejäl magkatarr och stora, svårläkta munsår som gör att jag tvingats äta med tesked för att inte spräcka upp dem vid varje måltid. Trots ännu ett intyg på att jag inte har någon som helst arbetsförmåga finns det ingen väg tillbaka till sjukskrivning eftersom jag är och förblir nollklassad hos Försäkringskassan. Min enda möjlighet att få pengar från Försäkringskassan är istället söka permanent sjukersättning - vilket iofs skulle ge mig den trygghet jag behöver för att kunna börja läka i lugn och ro, men som jag förstått ska vara mycket svårt att få beviljat. Först och främst måste jag söka försörjningsstöd, förhoppningsvis för bara några månader men förmodligen för lång tid framöver. Det är ingen munter framtid att behöva lägga kraft på ansökningshandlingar varje månad för att få pengar till sitt uppehälle, och bli granskad och ifrågasatt inpå bara skinnet; redan vid första kontakten påpekades att min hyra låg över normen. Ska man tvinga mig att flytta, och ta från mig det sista av det liv som gjorts genom ett personligt val, och som är det enda jag har kvar som skapar trygghet och trivsel? Dessutom oroar det mig att socialförvaltningen verkar ha börjat granska sjukintygen på samma sätt som Försäkringskassan och skickar tillbaka folk till arbetsförmedlingen; kan man som sjuk och ensamstående t o m nekas det mest grundläggande ekonomiska skyddet i dagens Sverige? 

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha "fallit mellan stolarna" i detta sjuka system, men det gör det inte det hela mindre tragiskt. Jag tycker att det är horribelt att man kan hantera medborgare på detta sätt, i Sverige, på 2000-talet! Frånta oss våra medborgerliga rättigheter och göra våra trygghetsförsäkringar i det närmaste helt verkningslösa, trots att vi arbetat och betalt våra premier! Ingenstans i systemet accepteras att alla inte kan jobba sig friska och ingenstans får individen trygg, respektfull o relevant behandling! Det vore faktiskt mer humant med en snabb avrättning än dessa vansinneskaruseller a la Moment 22! Jag kan mycket väl förstå att många kan ta till självmord efter den behandling vi sjuka utsätts för! Själv väljer jag att slåss till sista blodsdroppen, men med min egen hälsa som insats. Men hur länge jag stoppar vet jag inte...

Man känner sig så liten och värdelös, nästan helt utan både rättigheter och människovärde. Och nog är det skrämmande osannolikt att man, trots lång utbildning och hårt arbete i samhällets tjänst, inte är värd ett ruttet lingon om man blir sjuk; det enda tydliga budskap jag kan utläsa av detta är att det INTE lönar sig att arbeta! För i så fall skulle man inte som nu behöva stå här med mössan i hand och tacka och bocka för allehanda kränkningar, tvingas vända ut och in på sig själv för att be om orimligt lite pengar till sin försörjning. Detta är den ultimata förnedringen som inte gör någon människa varken glad eller frisk, och det är definitivt det största utanförskap jag upplevt!"