Livsfarlig ledning

För en tid sen fanns det en lite rolig skylt, fast allvarligt menad förstås - i Gamla Uppsala. Numera är den borttagen, tyvärr innan jag hann fota den.

I närheten av huset där jag hade en utställning nyligen fanns en likadan skylt. Glömde naturligtvis bort att ta kort på den.

Men texten lyder så här:

"Livsfarlig ledning - gå ej nära nedfallen ledare."

Jag kan inte låta bli att tänka i kyrkliga termer. Livsfarliga ledare finns tyvärr på sina håll. Man behöver inte åka till Knutby i en tidsmaskin för att träffa på dem.

Men även det som inte är bokstavligen livsfarligt kan vara osunt. Och det är illa nog.

Många kyrkoledare idag lämnar mig med intrycket:

"Se på mig, för här är jag..."

Särskilt ledare inom karismatiska sammanhang får se upp med det här.

Och det hjälper inte ett dugg att de nämner Gud i var och varannan mening. Det blir då snarast ett sätt för ledaren att hävda sin egen vilja, försöka ge den legitimitet via en okontrollerbar källa. Och visst är det väl så många tänker - att ledaren är lite mer ledd av Gud än vi andra, och att vi därför måste lyda och underordna oss precis allt? Tyvärr visar frukterna många gånger att det är både si och så med ledningen. Den lyhört mottagande tråden kanske har brutits av?

Ödmjukhet brukar inte behöva skyltas med. Den lyser fram inifrån. Falsk ödmjukhet hittar man däremot ofta på skyltar och i ihåliga fraser som väller ut ur välsmorda predikantmunnar.

Ledare kan fungera som högljudda proppar överst i sitt sammanhang - eller tålmodigt och tyst bära det tyngsta lasset, underifrån.

De goda ledarna förtjänar uppskattning - men inte idoldyrkan - för då kan de snart degenereras till självcentrerade ledare. Vi får till viss del just sådana ledare som vi förtjänar, vi skapar dem genom vårt sätt att bemöta dem.

Några tankar som kom till mig idag när jag funderade över ledare...