onsdag 5 augusti 2009

Livsfarlig ledning

För en tid sen fanns det en lite rolig skylt, fast allvarligt menad förstås - i Gamla Uppsala. Numera är den borttagen, tyvärr innan jag hann fota den.

I närheten av huset där jag hade en utställning nyligen fanns en likadan skylt. Glömde naturligtvis bort att ta kort på den.

Men texten lyder så här:

"Livsfarlig ledning - gå ej nära nedfallen ledare."

Jag kan inte låta bli att tänka i kyrkliga termer. Livsfarliga ledare finns tyvärr på sina håll. Man behöver inte åka till Knutby i en tidsmaskin för att träffa på dem.

Men även det som inte är bokstavligen livsfarligt kan vara osunt. Och det är illa nog.

Många kyrkoledare idag lämnar mig med intrycket:

"Se på mig, för här är jag..."

Särskilt ledare inom karismatiska sammanhang får se upp med det här.

Och det hjälper inte ett dugg att de nämner Gud i var och varannan mening. Det blir då snarast ett sätt för ledaren att hävda sin egen vilja, försöka ge den legitimitet via en okontrollerbar källa. Och visst är det väl så många tänker - att ledaren är lite mer ledd av Gud än vi andra, och att vi därför måste lyda och underordna oss precis allt? Tyvärr visar frukterna många gånger att det är både si och så med ledningen. Den lyhört mottagande tråden kanske har brutits av?

Ödmjukhet brukar inte behöva skyltas med. Den lyser fram inifrån. Falsk ödmjukhet hittar man däremot ofta på skyltar och i ihåliga fraser som väller ut ur välsmorda predikantmunnar.

Ledare kan fungera som högljudda proppar överst i sitt sammanhang - eller tålmodigt och tyst bära det tyngsta lasset, underifrån.

De goda ledarna förtjänar uppskattning - men inte idoldyrkan - för då kan de snart degenereras till självcentrerade ledare. Vi får till viss del just sådana ledare som vi förtjänar, vi skapar dem genom vårt sätt att bemöta dem.

Några tankar som kom till mig idag när jag funderade över ledare...

6 kommentarer:

Pekka 5 augusti 2009 20:45  

Vad tror du om detta?
http://www.google.com/hostednews/ap/article/ALeqM5jSTgCugNoam_XAJxjVUwnFMBz6XQD99SCRGO0

Charlotte Therese 5 augusti 2009 21:16  

Ja, du...

Det där har jag skrivit om tidigare, och det fick bli ett nytt inlägg nu där jag hänvisar till det:

http://katolskakyrkan.blogspot.com/2009/08/senaste-nytt-om-systrainkvisitionen.html

Det är väl ett riktigt bra exempel på livsfarlig ledning? Systrarna ska manglas, bekänna färg och om nödvändigt sättas i hjärntvättomat. De som revolterar kommer att bestraffas på intrikata sätt.

Pekka S 5 augusti 2009 21:33  

Missade ditt förra inlägg i ämnet. Tänkte bara att ämnet passade för din blogg. Du tillhör de få katoliker (som jag känner till) som öppet vågar granska och kritisera kyrkan. Lycka till även i fortsättningen!

Charlotte Therese 5 augusti 2009 21:51  

Ja, ämnet passade som synes... :-)

Mikael 6 augusti 2009 01:07  

Hej Charlotte Therese!

Hur många Svenskar tror du vet vad ödmjuk i sin grund betyder?

Frågan är radikal och central ifråga om det kristna budskapet!

Man möter folk som inte tycker som de flesta med, "På det där är du dåligt påläst."

och när fakta rullas upp i verkligheten, så är det ingen som vill återgå och fråga, vart vill du komma med det du behandlar.

Det finns ett gammalt ordspråk,
ordspråket är inte rumsrent.
men stämmer så väl in på vissa problem kyrkan har.

När man tar i skit,luktar det illa.

Det ligger väl i ordet skits natur, allt är skit när det hamnat på fel plats.

Det finns all anledning att ställa några följd frågor efter beslut som sker.

Vem är kyrkan till för?

Vart vill kyrkans ledning sträva för?

Hur arbetar kykans ledning för att nå dit, där de vill vara?

Detta kan man väl kalla en liten start av konsekvensbeskrivning.

Vilken konsekvens vill kyrkan undvika.

Först då kan man förstå hur ledarna resonerar och först då kan man göra något konstruktivt för att få kyrkan bättre.

Är det så att en elit av äldre män är rädda för förändring, då har man en konkret förklaringsbild införstådd och då har man insikt.

Om detta är enda anledningen till problematiken, så skulle en kampanj om prästeligt mod räcka långt.

Nu är det nog bara en av en rad jobbiga frågor som bearbetas olika snart i varje församling.

Och det kanske en större anledning om kyrkan delas in i ständigt nya fraktoner, hur stävjas det på bästa sätt?

När man ser helheten så förstår vi varför Biskopar kan göra självmål i sitt prästeliga agerande...

/Mikael

Bitte 6 augusti 2009 12:07  

Du har så rätt! Idoliserade andliga ledare är något av det farligaste man kan föreställa sig - i vissa fall kan det sluta i tragedi (Jonestown). Det är stor skillnad mellan att visa uppskattning och dyrka, bra att du tar upp det!

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP