Den vackraste katedralen
Jag är inte allergisk mot alla kyrkor, som tur är. Maja påminde mig i en kommentar om en magnifik katedral som jag tål riktigt väl.
"Gud har givit oss en lokal - världen. Himlavalvet är vår kyrkas tak."
På det svarade jag följande, tänkte det kunde vara värt ett nytt inlägg, ifall någon vill reflektera över just det.
"Ja, Maja, vi har fått den allra vackraste och största katedralen...
Skapad av Gud själv.
Och behöver inte stressa upp tidigt på morgonen och cykla långt för att trängas i en kvav byggnad varje söndag och utföra en massa ritualer och bänkgymnastik. Slipper alla orden.
Kan ta en promenad istället, i den ständigt föränderliga Guds-kyrkan, möta härliga djur och en och annan människa på vägen.
"Gudstjänst" kan vara så mycket av ett strikt eller klichéartat skådespel människor emellan.
Har Gud verkligen behov av det? Har vi det?
Och vem/vilka är det annars som "tjänas" genom det?
Som bäst ger "gudstjänsten" utrymme för ett möte med Gud. När inte allt pratas och sjungs sönder.
Men det mötet kan lika gärna ske precis var som helst.
Och det behöver inte definieras och dogmatiseras...
Eller slås i huvudet på andra som "hela sanningen".
Det får bara vara.
Tänk om det kunde få vara så okonstlat i kyrkobyggnaderna också, som i vår vackra himmelskyrka på jorden, Maja...?"
***
Uppdatering:
Jag har lagt till en ny enkät i marginalen där ni, förutom att reflektera mer på djupet här i inlägget, kan välja ett eller flera alternativ för att berätta varför ni går i kyrkan - eller inte. Gör gärna det!
Har förresten sett att det är något konstigt med enkäterna - efter ett tag börjar siffrorna gå bakåt, över hundra svar har hittills raderats i långkörarenkäten om kyrkotillhörighet. Så man får väl anta att den inte längre är representativ för bloggläsarna, men jag låter den ligga kvar. Antecknade tyvärr inte resultatet medan det var som mest röster kvar i den.
Inlägg
13 kommentarer:
Har inte svar på allt ;) men mina egna resonemang senaste veckan om krig i tidningen dagens spalter, tycker jag att jag lärt mig att bråka om små fjuttigheter i teologiska saker vem som är villolärare är viktigt men när det gäller krig och militär tjänst så har präster pastorer och församlingar inte mycket att säga, fast än bibeln är klar på den punkten när det gäller medmännsklighet. Och en sådan kyrka är absolut inget för mig.
Jag har varit kyrklös i många år och det fungerar utmärkt, tycker att jag har mycket tid att be och meditera på olika saker som jag tror är mycket bättre än predikningar med många ord eller tomma ritualer :)
Själv så äger jag 2 stora teleskop och kan verkligen intyga det Maja säger det är en wow upplevelse en riktig stjärnklar natt.
Lars,
Nej, vem har svar på allt?
Det finns kanske en del som tycker sig ha det, men det tyder på att de behöver tänka till ytterligare några varv.
Har inte följt debatten på sistone, men kan ana ungefär hur det har låtit (om det är ungefär som de senaste åren).
Man behöver inte gå till några yttre källor för att hitta argument för varför krig är ett elände.
Det räcker att se in i sitt eget hjärta.
Jag älskar stjärnor, ända sen jag var barn - skulle vilja se dem i teleskop nån gång!
Dags för en kyrk-promenad innan solen går ner helt, tror jag bestämt!
Hej Charlotte Therese!
Jag har svar på alt!
Det gäller bara hitta rätt ton! =0)
Skämt åsido, det kanske var pinsamt det jag skrev i ditt förra inlägg.
Jag la lite mycket av den erfarenhet jag mött själv, och naturligtvis har det inte med dig CT att göra!
Men när man ser mönstret kan man bryta det.
Som Maja, att aktivt njuta av Gaia.
Ett av de bästa kyrkrum som skapats.
När jag ser din hemsida ser jag ditt seriösa försök att arbeta för bättre kyrka.
Och detta är för mig ett av det bästa sättet att närma sig himmelen.
Vet inte ni att i våra kyrkor råder himmelriket!
Men vad är då en kyrka.
Jo, att där två eller fler samlas i mitt namn, där är jag (Jesus).
Ett annat namn på Himmelriket är
Guds Rike beror på vilket testamente du läser.
/Mikael =0)
Det är ju en fin tanke Charlotte. Fast jag tror att det är svårt att genomföra rent praktiskt. Det skulle inte fungera att tex inte ha en plats där man samlades och undervisade det nykristna. De första kristna behövde en plats att visat på, vilken vi kan läsa om i Apostlagärningarna där det enträget höll ut i bön både innan ocb efter andens kom. Svåra förföljelser gjorde att de första kristna fann "hus" att vistas i där man bad och undervisade.
Jesus vistades även mycket i den Judiska synagogan, vilket var en självklarhet för en jude, det är liksom inte konstigt att det första kristna väljer att samlas på en liknande sätt. Framförallt kring nattvarden som varit det starkaste bandet för kristnas gemenskap. Paulus talar om vikten att inte enbart göra nattvarden till en "vanlig" måltid. Så på så vis är det inte konstigt att man väljer att vistas i en lokal där undervisning och lovprisning sker.
Det hindrar givetvis inte oss att vara ute i den vackra naturen och prisa Gud. Det är något vi bör göra, Jesus sökte ofta ensamheten i bön på berget tex.
Fast jag kanske misstförstod dig Charlotte?
Hursomhavet, så var det lite tankar iaf..
Sleepaz,
Jag fastnar för det du skriver om att nybörjare i tron behöver en plats för att samlas och växa in i det.
Den tanken har passerat ett par varv genom huvudet de senaste dagarna. Och det håller jag helt och hållet med dig om.
Men jag är faktiskt mer tveksam till om det verkligen är meningen att man ska fortsätta gå dit i flera decennier långt efter nybörjarstadiet, när man sedan länge kan leva på fast föda och inte bara mjölk, för att referera till Paulus.
Då är tanken kanske snarare att man ska inrikta sig på att leva ute i världen, genomsyra den. Inte bara umgås med kristna.
Jag märkte också mer och mer under de senaste åren hur det blev närmast olidligt att delta i gudstjänster. De gav absolut ingenting, var bara frustrerande och långtråkiga. Fler än jag har upplevt det förstås, och under en tid utgör detta viktiga andliga mörka passager som man tar sig igenom och där det gäller att hålla ut, gå emot det man instinktivt känner för att växa andligt.
Men det verkar till sist komma en punkt när meningen är att man ska släppa det, och inte tvinga sig till det längre. Det har förlorat sin funktion. Frukten har mognat. Och man måste gå vidare ut i väglöst land.
Det betyder förstås inte att man behöver överge kyrkan, men allt blir på ett annat sätt. Temporärt eller permanent får tiden utvisa.
Charlotte.
Måste först be om ursäkt för min usla stavning i förra inlägget (såg det först nu) får skylla på att jag var trött i morse :)
Men det ligger mycket i det du säger. Och det kanske är så att när man fått fast föda, så är det dags att ge sig ut i världen.
Sen beror det ju på hur man tolkar "fast föda". Paulus har ju trots allt skrivit brevet till en pastor av något slag. Och att fast föda då är den apostoliska traditionens undervisning som pastorer lär ut till "folket".
Men hur man än tolkar det så tror jag, trots allt att man behöver fylla på sin "fasta föda", och hungra efter mer. Jag tror att alla behöver påfyllning via sakramenten oavsett.
Sen är det beklagligt att du upplever din församling som död, som du beskriver. Av egen erfarenhet, utan att på något sätt "hoppa" på dig. Så är det oftast min egen inställning till Gudstjänsten som är det avgörande. Dvs min bjälke är för stor och står i vägen, jag ser bara flisor men inte min egen bjälke. Eller en form av bitterhet som jag har inom mig som skymmer mig bort från Gud. Det är ibland så lätt att skylla på att allt är fel i församlingen, fel sånger, dålig predikan osv. Fast man gör själv inte ett skit åt att förbättra det, ja man väntar på att Nisse från manpower skall liva upp andligheten i församlingen.
Nu talar jag bara av egna erfarenheter, det behöver inte innebära att det är så för dig. Men det vet ju bara du..
Mvh Sleepaz
Jag ser ingen motsägelse i att gå i kyrkan och även umgås med världen utanför kristenheten. Det gör jag hela tiden, liksom de flesta av församlingsmedlemmarna i min församling. Många, många känner jag som finner en allt djupare mening i Mässan för varje år. Så det är nog väldigt individuellt.
Sleepaz,
Nej, så menade jag verkligen inte.
Och jag har absolut inte beskrivit församlingen som död!
Jag försökte bara beskriva något som Gud har gjort inom mig - fast jag visste att det var dömt att misslyckas.
Sorry! Skulle inte ha försökt. Kan inte heller begära att du som eventuellt står på tröskeln in till kyrkan ska förstå 17 års erfarenheter av livet där inne. Men en dag kanske?
Bitte,
Det var inte heller så jag menade. Så var det för mig fram tills det inte längre var så eller kunde bli så igen.
Jag får lov att ge upp förklarandet nu! Hopplöst att sätta ord på det.
Jag vet att du inte menade så, Charlotte, jag ville bara ge exempel på hur olika vi kan uppfatta dogmer, liturgi osv. Förresten behöver du behöver inte förklara nånting överhuvudtaget! Gud vet hur du känner och resonerar kring det här, och det är ändå huvudsaken!
Allt gott till dig!
Bitte
Jag vet att jag inte behöver förklara. Det känns bara så dumt att lämna en del saker i luften efter att det har blivit en radda missförstånd från olika håll...
Då ångrar jag alltid att jag ens nämnde något om det...
En del saker kan helt enkelt inte förklaras. Och det är ganska fåfängt att ens försöka.
Som att fånga in och hålla i en regnbåge i handen.
Jag förstår precis hur du menar, och jag tycker det är beundransvärt att du ändå tar dig tid att försöka förklara, ge ord på känslan...
Skicka en kommentar