Kyrk-allergi och andra allergier
Läser idag ett berörande inlägg hos Emanuel.
Det tråkiga är att jag känner igen mig på så många punkter. Visst, det gör säkert många andra som bloggar personligt och/eller kyrkligt och får väldigt mycket skit för det emellanåt från kristna besserwissrar.
Men inte bara det, också det här med kyrkvilsenheten känner jag igen. Att hitta ett andligt hem, där man kan trivas och må bra. Tänk om man kunde få det...
Känner igen mig så i en av kommentarerna till inlägget:
"För mig kommer Gud alltid att finnas, men min tro på kyrkan har fått livshotande skador."
Just så upplever jag det också.
Och det gör att jag för tillfället håller mig undan så långt det är möjligt, kanske kan det läka några av såren?
Är en aning förvånad bara, att ingen tycks ha reagerat på tre eller fyra månaders frånvaro. Man kunde tro att man hade några vänner i församlingen som bryr sig efter nästan 17 års aktivt engagemang...
Nej, jag letar inte efter en ny församling... Tror inte på grönare gräsmattor.
Bloggandet har gjort mig såväl kyrk-allergisk som katolik-allergisk och allmänt kristen-allergisk.
Får se om det går över... Allergier är ju ibland säsongsbetonade.
Inlägg
20 kommentarer:
Frågan är vad församlingens syfte är egentligen? Är det ett ställe där man skall ha de myspys och trevligt? Ja då kan man gå med vilken trevlig förening eller klubb som helst. Jag är medlem i en pingstkyrka just nu, och det är en mycket trevlig församling på alla plan. Det är underbara människor och en mycket mysig atmosfär liksom. Jag har även vänner i fösamlingen och är med i en bönegrupp som träffas en gång i veckan.
Det kanske många skulle vara nöjda med. Fast jag kommer med stor sannolikhet att lämna denna församling, trots att jag stortrivs.
Varför?
Jo därför att jag finner något annat i den katolska kyrkan. Katolska kyrkan är bönens kyrkan, det märker man med en gång när man kommer in i kyrkan. Folk sitter med slutna ögon och ber till Gud. Det är rakt och avskalat, man går dit för att fira mässan och möta Gud, och thats it.. Jag byter alltså bort en fin social församling emot detta.. Är jag dum? Det är möjligt att jag är, jag tror dock att församlingen har en större uppgift än att vara en mysig social atmosfär, och det är att förmedla sanningar om Jesus kristus tills hans ankomst, och att förmedla sakramenten. Jag går på mässan enbart för att få sinnesro och möta Gud i tystnaden.
Jag vet inte om detta hjälper dig Charlotte, men jag hoppas att din allergi går över. :)
Jag förstår precis vad du menar Charlotte, det är också något jag upplevt. Men jag tänker också som Sleepaz!
Krya på dig från allergin! :)
Jag hoppas innerligt att detta bara är säsongsbetonat, kära Charlotte Therese! Allt gott till dig!
Sleepaz,
Jag anade det redan när vi sågs i U-a... ;-)
Men den tiden är för länge sen förbi för min del. När man ser allt som är bra i en kyrka och blundar för det dåliga.
Det håller inte hela vägen.
Jag har aldrig varit katolik för människornas skull. Om du bara visste om ens en bråkdel av vad jag har råkat ut för bland "fromma katoliker" så skulle du nog vända i kyrkporten nästa gång och gå iväg. Så därför säger jag ingenting om det nu.
När inte bara gemenskapen (folk som bryr sig) utan också allt det övriga brister, så finns bara spillror kvar.
Vet inte om det går att limma ihop dem en gång till. Det är bara smulor kvar.
Bäst är ibland att hämta sopborsten och skyffeln.
P.S. Jag möter Gud mycket lättare om jag slipper kyrk-fromlighet.
Simon,
Det är inte första gången jag känner så, har tappat räkningen.
Men det har aldrig känts så definitivt som nu.
Sista droppen runnen över bägarkanten?
Tack, Bitte,
Ja, man får leva på hoppet så länge det går.
Men jag vet inte ens längre vad jag hoppas.
Jag är oerhört ledsen för din skull att du upplevt det du gjort i din församling, i bloggen osv. Men du har din tro och din relation med Kristus - det räcker en lång bit och jag tror Han så småningom leder dig dit där Han vill att du ska vara.
Nej, även tron är försvunnen, sådan den brukade vara. Och alla kristen-orden.
Men Gud är kvar. Nånstans. Odefinierad.
Och, nej, det är inte en andlig natt. Den tiden är också förbi.
Vad det än är så kan jag inte påverka det. Så det är bara att acceptera det. Kanske är det något gott. Jag hoppas det.
Ja, jag tror att det är gott. Gud sviker inte. Någonting gott kommer att komma ur det här, det är jag övertygad om.
Varm kram till dig, min vän!
Hej Charlotte Therese!
Vad kan man säga om allergi?
Kanske som Sleepaz:
"Jag saknar bönen!" Att trots man är med i en bönecell i en pingstförsamling, sakna bönen är lite märkligt.
Men det är väl det som är grunden i vad som blir fel: Vi förstår inte varandra.
Det finns ett gammalt talesätt: först när du vandrat i någom annans skor kan du börja att förstå!
Vi har nästan alltid för bråttom att reflektera hur vår medmänniska verkligen har det.
Du CT kanske invänder det gjorde jag så ofta jag kunde, men vem stannade upp och frågade dig om du behövde stöd?
Ett Kinesiskt ordspråk lyder:
Du är saknad på jobbet lika mycket som när du doppat ner ditt finger i en kopp vatten. som den grop i vattnet som är kvar när du tagit ur fingret ut koppen.
Och det finns väl inget ställe som visar detta så tydligt som i kyrkliga församlingar!
Det finns undantag, oftast i församlingar som har råd att släppa fram så många som möjligt till betydande arbete.
Jag hoppas att du CT får vila dig i form och att du senare finner din plats igen.
Att du får stryck i församlingen, det beror nog mycket på att du ses som ett hot mot aktoriteter mångt och mycket kan du mer än de präster som arbetar i din församling.
Skulle du inte få plats i församlingen igen, se oss andra som dina församlingsmedlemmar, vi kanske bara möts i cyberspace men det kanske bara är ett annat nytt namn på himmelen.
/Mikael
Mikael,
Det var ganska många missförstånd i ditt svar, även om jag förstår att du menar väl, och kanske det var jag som inte var så tydlig i inlägget.
Men bara för att reda ut dem så de inte blir större när fler eventuellt läser detta:
Det här handlar inte om min församling - det var bara en sidoreflektion - att det är lite märkligt att man förmodligen kan vara borta från sitt sammanhang hur länge som helst utan att någon enda undrar över det.
När man under många år gick i mässan snart sagt varje dag, och väldigt ofta även senare.
Märkligt, som sagt.
Var finns då gemenskapen? Familjekänslan? Vänskapen? Man börjar undra... Fanns den bara när man var där hela tiden?
Det är ingen som är elak mot mig där. Visst har det hänt tidigare, och ibland rejält (men sådant har kommit mer från katoliker utanför församlingen), och det är inte därför jag håller mig på lite avstånd. Jag älskar fortfarande min församling. Orkar bara inte vara i någon kyrklig miljö så mycket nu, det gör för ont/är för jobbigt. Kanske aldrig mer.
Det är i bloggosfären elakheterna har vällt in som värst. Och det har till slut slagit hårt mot precis allt som har med kyrkan att göra. Så att det gick sönder.
Så menade jag.
Och inte heller det är en förklaring till allt. Tror att Gud är inblandad i det här, fast det kanske inte verkar så på ytan, och hoppas, som Bitte, att det slutar på ett bra sätt...
Kommer inte att förklara mer.
Mikael skrev:
Kanske som Sleepaz:
"Jag saknar bönen!" Att trots man är med i en bönecell i en pingstförsamling, sakna bönen är lite märkligt.
-------------------------------
Bara en liten kommentar till det du skrev.
Det finns olika sätt att be. Och i den bönegrupp som jag är med i så är det en rätt öppen bön med mkt tungotal och ganska "högljutt" i mellanåt. Det är absolut inget fel i detta.
För min egen del så gillar jag dock stillheten.
Det är verkligen en insikt när man förstår att det är skillnad på kyrkans budskap och kyrkan. Jag har heller ingen kyrka längre. Eller, jag är ju döpt. Men ingen plats sådär. "Vi har ingen lokaaal!" :) Men vi har många kristna medmänniskor, eller hur? Så man kan också se det såhär: Gud har givit oss en lokal - världen. Himlavalvet är vår kyrkas tak.
Ja, Maja, vi har fått den allra vackraste och största katedralen...
Skapad av Gud själv.
Och behöver inte stressa upp tidigt på morgonen och cykla långt för att trängas i en kvav byggnad varje söndag och utföra en massa ritualer och bänkgymnastik. Slipper alla orden.
Kan ta en promenad istället, i den ständigt föränderliga Guds-kyrkan, möta härliga djur och en och annan människa på vägen.
"Gudstjänst" kan vara så mycket av ett strikt eller klichéartat skådespel människor emellan.
Har Gud verkligen behov av det? Har vi det?
Och vem/vilka är det annars som "tjänas" genom det?
Som bäst ger "gudstjänsten" utrymme för ett möte med Gud. När inte allt pratas och sjungs sönder.
Men det mötet kan lika gärna ske precis var som helst.
Och det behöver inte definieras och dogmatiseras...
Eller slås i huvudet på andra som "hela sanningen".
Det får bara vara.
Tänk om det kunde få vara så okonstlat i kyrkobyggnaderna också, som i vår vackra himmelskyrka på jorden, Maja...?
Oj, här har man varit borta ett litet tag och så händer det grejjer... Skulle så gärna vilja säga något, men finner inte orden. Vill ändå inte gå obemärkt förbi i tystnad.
Det är lustigt hur saker kan te sig, ifrån den trosinriktning jag kommer ifrån har majoriteten alltid sneglat snett på kyrkan, men tack vare bland annat din egen blogg och förståss möten med andra kristna så har mina sinnen öppnat mig för en större kristen ekumenik, och nu har du själv tappat tron på det där... jag menar det inte alls som någon kritik. Det är bara fascinerande och besynnerligt hur livet kan te sig och hur cirkeln åter sluts.
Önskar dig ändå all lycka och oavsett kyrka eller ej, själv eller med andra så hoppas jag att du åter finner Kristus och jag hoppas du inte tar illa upp över att jag säger så.
Rastafari!
Papa Dan,
Kul att du tittade förbi, och ännu roligare att du inte bara gick spårlöst förbi. Kommentarer är bra att få.
Fint också att den här bloggen har fått vara en ögonöppnare för dig och kanske andra. Det var min önskan med den.
Har inget emot ekumenik eller att de som trivs i kyrkoritualer fortsätter med det.
Själv befinner jag mig närmast på en annan planet ifråga om allt som tidigare stod i centrum och var väldigt viktigt för mig.
Ibland är det svårt att hinna med i allt som Gud pysslar med inom en.
Man får bara göra sitt bästa att följa.
Vet inte direkt om jag har förlorat Kristus. Är han kvar (vill nånstans tro det) så har han blivit mer diffus och liksom namnlös.
Men om Gud (Fadern) är där så måste ju Kristus och den helige Ande också vara där, förutsatt att kristen-storyn är sann. Är den inte det så blir tolkningen en annan, förstås.
Men jag känner faktiskt inte något behov av tolkningar och analyser av tron längre.
Den får bara vara för tillfället.
Och nej, den tycks inte vara ens i närheten av så flummig som det säkert låter av beskrivningen (när jag försöker läsa det utifrån, med tänkta läsares ögon). Det går inte att beskriva det här, helt enkelt.
Det känns nånstans som att ha hittat hem, till den tro jag hade alldeles i början av min kristna tid, innan den blev influerad av en massa teologi och dogmatik.
Och ändå inte. Det är mycket mer än så.
Ja, du ser, jag får ge upp att försöka förklara, för det går inte.
rakade bara pa det har blogg inlagget. Har inte varit pa ett tag. Jobbar och star i. Hur som helst, jag tror att problemet finns i alla forsamlingar till nagon viss del. Att en person kan saknas fran massan i en sadan liten forsamling utan att ens prasten bryr sig ar snarare bevis pa att denna forsamling som de flesta, mer eller mindre, lider av en sjukdom som kallas "Sunday Church"
Denna pest visar sig i att medlemmarna i forsamlingen inte bryr sig om varandra utanfor ett politiskt, och socialt acceptabelt "Halla hur mar du?" Kyrkan ar nagot man ar pa Sondag, eller mojligtvis nagon veckodag da en grupp mots, eller en veckogudstjanst ar. Kyrkan ar en byggnad av sten osv. Den ar inte Kristi kropp, helt och fullt, aven fast Gud ar overallt dar manniskor mots i hans namn. Kanske skulle man saga att karlekens, och kommunitetens nad inte ar del av det.
Dde allra ffsta kyrkorna lider av detta till mer eller mindre grad, och det hjalper val inte att ni ar i Sverige dar man normalt inte bryr sig sa varst om sina medmanniskor eftersom det ar relegerat till Staten.
Botemedlet ar forstas en annan attityd till kyrkoforsamlingen, men denna syn av att man ar en familj, en civilizaton inom en annars sekular nation ar svar att att "impress" pa forsamlingsmedlemmarna, eftersom de allra flesta manniskorna orkar knappt visa sig pa Sondagen. Det ar tron, karleken och kommunionen med Gud som fattas. Synden forstor kyrkan, och har gjort den till en plaats av ljumma om inte doda manniskjor. Aldigt faerligt Men samtidigt sa maastt maainte ge upp utabe om talamod med sina med kristna, ooh be att man kan finna styrkan att hjalpa dessa andra att levva i Kristus. Ha! latt som en platt LOL!
oopppss! ett litet tilagg. Gudstjansten kan val inte sjungas sonder? Det ar ju folkets mote med Gud, ar du, eller ar du inte del av GUds folk? Gudstjansten ar inte en privat kontemplation av din relation med GUd, utan din delaktighet i Guds folks verk att delta i transformationen av denna varlden till den som forvantas i eschaton.
Sa var inte besviken for att gudstjansten ar stokig, eller imperfekt, utan glads att allt detta hander, annars sa maste du fraga dig om du inte ar i ett helvete, om man far ens anvanda ett sadant begrepp. Om du inte kan dyrka med andra, oavsett hur imperfekt det ma vara sa ar du kanske i en ska "icon of hell." Gudstjansten ar aven den Askesis, preparation for nar Jesus kommer tillbaka. Om du inte kan alska och forlata nu, hur kommer du att kunna gora det i guds riket nar det ar fullbordat?
Bara en tanke..
Ephraim
Tråkigt att inte heller du förstod vad jag menade.
Alla verkar tolka det utifrån sina egna erfarenheter och därmed förvränga det.
Men nu är jag less på att försöka förklara.
Skicka en kommentar