Till alla kristna bloggare...

Jag känner att jag vill skriva till er om en del saker som jag har tänkt på under lång tid medan jag har följt utvecklingen i bloggosfären.

Börjar undra om bloggandet leder till mer synd än det gör nytta.

För se hur det ser ut... Oupphörliga strider om detaljer i trons marginaler äger rum i bloggarna, och infernaliska elakheter sprids i en aldrig sinande ström, särskilt i inläggens kommentarer - där det skulle vara plats för goda samtal... Ja, ibland blir det tack och lov såna också - pärlor som glimmar i dyngan.

Men inser de som sprider smuts i äkta nyfariseisk anda inte vad de ställer till med? Vad ska man göra för att få stopp på det? Sätta upp strikta regler och radera alla inlägg som inte följer dem helt eller delvis? Låta bli att svara? Censurera kommentarer? Har ingen lust att helt stänga av kommentarsfunktionen eftersom syftet med bloggandet då försvinner för min del. Men kanske det till slut är nödvändigt?

Jag undrar:

Vad gör det för gott med inlägg som har som enda syfte att smutskasta och sprida fördomar om andra kyrkor?

Och varför har en del tagit på sig blänkande trospolisuniformer för att, iklädda dem, ideligen sparka på folk i syfte att försöka få dem att lämna sin kyrkotillhörighet?

Varför tror en del att de med högmodiga och dömande inlägg kan lyckas med sitt missriktade syfte att förmedla "hela sanningen" som de förmodligen anser sig besitta själva eller via sin kyrkas "ofelbara" ämbete?

Varför är det de som har minst att säga som mest uttalar sig? Medan de som verkligen skulle ha något att säga tiger, inte vågar yttra sig...

Varför är de som är trevliga i verkligheten så otäcka under anonym bloggpseudonym och skriver sånt som de aldrig skulle säga?

Varför sprids det sådant hat i kristna bloggar...?

Stod jag utanför kyrkan men var lite nyfiken på kristen tro så skulle jag då aldrig ta steget in i någon kyrka (oavsett vilken) om jag först hade tagit en titt in i bloggosfären för att få veta mer. Det är tur att internet inte fanns när jag blev kristen - och bara var i sin linda när jag tog steget in i den katolska kyrkan.

Det har gått så pass långt nu att jag för egen del faktiskt inte längre vet om jag vill tillhöra någon kyrka eftersom mer än 90% av mina möten med kristna numera sker i bloggosfären, då jag inte bor nära någon församling sedan ett par år tillbaka och därför inte kan ta mig dit lika ofta som tidigare. Och intrycket jag mestadels får, särskilt från elaka internetkatoliker är att jag inte är välkommen i deras kyrka, att jag borde bege mig till den kyrka jag tidigare tillhörde, som de alltid brukar passa på att i samma andetag spy ut föraktfulla kommentarer om.

Kanske jag kommer att glädja dessa en dag genom att lämna deras trångsynta sammanhang bakom mig och gå vidare i ett nytt liv - ett verkligt liv - eventuellt utan kyrkotillhörighet, åtminstone för en tid, för att jag bara inte orkar med det efter så många år i hetluften, då jag har följt kyrkans tilltagande förstelning och tragiska utveckling i skandalform, och efter att ha upplevt den ena inkvisitionen efter den andra IRL. Så känns det just nu, kanske det går över, kanske inte. Det är som att sista droppen nu väger på bägarkanten. Kanske trillar den ner. För jag har verkligen fått nog och övernog av så kallade "kristna" som beter sig djävulskt.

Men lämnar jag kyrkan så kommer det i så fall bli för att bättre kunna följa Gud.