"Inte längre nunna"

Det är titeln på en gripande, öppen och modig självbiografisk roman som Helene Hägglund har skrivit, och som i dagarna har getts ut av Verbum/Cordia.

Jag har suttit som fastnaglad vid den - sträckläst den under några intensiva timmar igår och idag. Och den lär inte släppa taget om mig på länge - om nånsin. För den är minst sagt tankeväckande.

Boken handlar om hur en helt vanlig ung tjej, bara sexton år, dras in i ett sammanhang som präglas av maktmissbruk, bestraffningar och ett destruktivt tänkande - och om den långa vägen ut ur det, tillbaka till det verkliga livet, och inte minst tillbaka till sig själv.

Den visar hur ett kloster "reformeras" så att det blir alltmer strängt och instängt, och hur det styrs av en karismatisk och auktoritär ledare som många beundrar, men som sätter sig själv i centrum, som tycks sakna medlidande och förståelse för andras känslor, som inte drar sig för att anställa svartarbetare eller stjäla julgranar, och som ser till att bli vald som abedissa på livstid... Hon kan utöva fullständig kontroll över systrarna eftersom kritiskt tänkande inte är tillåtet.

Jag upprörs över de situationer som Helene berättar om - särskilt över hur gamla och sjuka systrar behandlas, varav en inte överlevde. Men mest av allt upprörs jag för tillfället över den lamhet som tycks råda bland de kyrkliga inflytelserika personer som känner till situationen genom oberoende vittnesbörd från flera håll, men bara bollar problemet mellan sig. Är den egna karriären verkligen så otroligt viktig att de inte vågar ingripa när människor far illa? Tydligen.

Hon skriver:

"En välmenande prelat hade förklarat för mig att jag som kvinna inte kunde räkna med att någon i Vatikanen skulle lyssna på mig så länge jag inte hade en man med titel bakom mig. Mitt handikapp var att jag var kvinna och att även de som jag ville hjälpa var kvinnor. Och att ingen man ville riskera sitt goda rykte för att hjälpa oss."

Det här är en mycket angelägen bok som förtjänar många läsare, och som jag därför varmt vill rekommendera!

Men sorgligt nog lär den knappast nå genom censuren till dem som mest av allt skulle behöva läsa den - de nunnor som är kvar på klostret i fråga. Möjligen når den abedissan, som sannolikt i så fall först exploderar, men kanske sedan får sig en tankeställare.

Förhoppningsvis når den också de unga tjejer som funderar på om de är kallade till klosterliv - så att de är vaksamma när de prövar sin kallelse. Det finns tyvärr inte bara bra kloster... Men det finns också sådana. Kontrasten blir tydlig i boken när Helene under en tid lever som nunna i ett karmelitkloster.

Det hon berättar påminner mig också om de strukturer och tankemönster inom katolska kyrkan som skulle behöva uppmärksammas i högre grad - och åtgärdas. På sätt och vis beskriver boken i ett nötskal vad som är galet även i ett större perspektiv. Det handlar om ett slags "mind control" som kan ske på en närmast omedveten nivå eftersom auktoritetstro och blind lydnad utan ifrågasättande av "ofelbarheten" ses som ett helgonlikt ideal att sträva efter även för många katoliker utanför klostermiljön. Det bäddar för maktmissbruk, manipulation och annat ont...

***

Tidigare blogginlägg om boken finns här.

Och här finns en intervju med Helene.