Ett annat rike - en ickevåldsteologi
Annika Spaldes bok, utgiven på Arcus förlag, skrevs ursprungligen som ett material för Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, tänkt att vara: "en teologisk genomlysning av vad det är i vår tro och teologi som driver oss och kallar oss" att arbeta för fred.
Och det syftet märks. Kapitlen är översiktliga och rikligen fyllda av referat och citat från andra författare. Varje kapitel avslutas med ett par frågor.
Detta gör att boken samtidigt blir både lättläst, då saker förklaras på ett enkelt sätt - och aningen trög att ta sig igenom, då den till så stor del bygger på andra texter.
Men innehållet är värt den snåriga vandringen genom citat/referatskogen.
För där finns bl.a. en historisk genomgång av hur teologin drastiskt förändrades - från den tidiga kristna pacifismen, där "fredens barn" bestämt tar avstånd från våld - till ett successivt växande försvar av våld, och slutligen kraftigt utövande av det genom så kallade "rättfärdiga" eller "heliga" krig. Den största boven i dramat verkar vara alliansen med sekulära stater och försvaret av dessa, som tog sin början på 300-talet.
Särskilt intressant är också kapitlet om våldet som vår tids religion - där det visas att detta inte förekom(-mer) i jämlika samhällen, och att barn behöver lära sig att använda våld - det är inte medfött.
Även kapitlet om försoningen genom Kristus (och syndabocksvåldet) är tankeväckande. Det är minst sagt utmanande för vår tids, inte minst frikyrkligt markanta, koncentration på Jesu offerdöd som nödvändig för försoning med Gud och syndaförlåtelse. Det riktigt bränner till i avsnittet om det som benämns som "det stora teologiska misstaget", där frågan ställs på sin spets: "vill vi verkligen hålla fast vid en teologi som förutsätter att dödsstraff är det som krävs för att upprätta relationen mellan människor och Gud?". Under tusen år var inkarnationen, förklaringen, underverken och uppståndelsen i centrum för tron - först senare hamnade tonvikten på korset, på bekostnad av det övriga. Bygger den synen mer på reformatorernas teologi än på vad som faktiskt utspelade sig? Ja, läs och fundera själva...
Det resoneras även om ickevåld som något i högsta grad aktivt - som kan innebära markant motstånd gentemot orättfärdighet. Det gäller att bekämpa vår tids "makter" - som Annika definierar bl.a. som syndabocksvåld, tron på våld som en lösning, fascination för våld, imperialism, sexism, girighet, religiositet som binder istället för att befria - som befrämjar makt- och statussökande istället för tjänande.
En del av ett citat av jesuiten Gerard Hughes knyter på sätt och vis ihop bokens budskap:
"Låter vi Kristus vara Kristus i oss, står emot orättvisan och talar sanningen i kärlek, kommer vi också att tillfogas lidande av dem vilkas makt vi hotar, antingen i Kyrkan eller staten. Detta är att dela Kristi lidande..."
Boken kan säkert med fördel användas som diskussionsmaterial i församlingar och studiecirklar/intressegrupper för fred och ickevåld. Men också väcka tankar hos dem som likt mig läser den själva och reflekterar över innehållet.
Jag vill särskilt varmt rekommendera den till alla som aldrig har ägnat ickevåld som fungerande alternativ en tanke, och som ser våld som ett naturligt/oundvikligt inslag också i det kristna livet.
***
Tips i anslutning till boken:
Läs Annikas gästinlägg om en avrustningsaktion - ett praktiskt exempel på aktivt ickevåld.
Ta en titt på Kristna fredsrörelsen - kanske kan den vara något för dig?
Inlägg
7 kommentarer:
Doxa To Theo!
Kara Charlotte,
Jag ar verkligen glad att se en sadan bok. Inte for att fredsvilja osv. ar sa ovanligt i Sverige. Men for att den maste uppmuntras och sist och slutligen i min uppfattning vara centrum i ett kristet liv.
Pacifisten bespottas ofta som oresonlig, overklig, och framfor allt oansvarig. Men Jesus sade inte vad han sade i Bergspredikan och liknande stycken for ingenting. Han lat sig inte korsfastas utan anledning. Att besegra valdet och ondskan med odmjukhet och framforallt karlek ar den enda vagen. Livet har och nu ar ju inte detenda vi har. Om inget annat sa ar det bevis for otro, radsla och stolthet som visar sig under den valdsbenagna kristna. Och jag sager inte detta for att vara elak, eller anklagande, utan snarare endast som en skarp paminnelse for alla kristna att vi maste resa oss upp och ta korset.
Jag tror inte att evangeliet ar latt att leva, nej snarare jattesvart, men oavsett sa ar det den kallelse vi har som troende kristna. Visst ska vi vara goda medborgare av en nation, fast samtidigt maste vi ju vara annu battre medborgare av Guds rike, som stracker sa langt bortom tex. Sveriges granser.
Nu har jag ju inte last boken, men tackar dem som skrivit den om malet ar att mer troget leva i Jesus efterfoljese. Ma Gud hjalpa oss alla att kunna leva upp till det nar var tid kommer, och alltid!
Käre broder,
Jag hade glömt att du var pacifist - fint att ha det gemensamt... :-)
Det är väl än värre i USA? Alla kristna som stödde Bush-krigandet.
Tur att du inte har blivit amerikaniserad på det sättet!
Jag tycker det är överdrivet när kristna pacifiter till och med vill ändra försoningsläran för att den ska stämma in med deras övertygelse. Det blir inte som att de ändrar sin syn på krig och våld för Bibelns skull utan de försöker förändra Bibeln efter deras syn på krig och våld. Jag är själv kristen pacifist men tror bestämt på att Jesus tog traffet för våra synder. Jag tror även att krigen i GT var sanktionerade av Gud. Men med Jesus kom nådens tid då vi inte ska använda våld utan vända andra kinden till och förlåta. Det är därför den första kyrkan var pacifistisk, se http://www.christarchy.com/profiles/blogs/early-christian-pacifism-and
Intressant att notera är att även den ursprungliga Pingströrelsen var pacifistisk, http://www.christarchy.com/profiles/blogs/early-pentecostal-pacifism
Micael,
Nu är det ju inte så att det bara finns "en" försoningslära.
Utan det finns ganska många tolkningar av vad Jesu död innebär.
Den tolkning som är rådande nu är ganska sen, och verkar inte stämma så bra in på hur man såg det under de första 1000 åren.
Det kan ju vara värt att fundera över.
En tolkning behöver heller inte utesluta en annan.
Vi diskuterade igar, i min klass jag tar som heter Biblical preaching, om synden mot den Heliga Anden. Det finns bara en synd som ar ar oforlatbar enligt Evangelierna, och det ar "blasphemy against the Holy Spirit". Vad innebar det da. Jo konsensus var: att det innebar att inte forlata, att inte tillata en persons forandring och vaxt i Kristus. Dvs. att forhindra en annan persons bot och mojlighet till vaxt i Kristus. Detta ar givetvis en tolkning.
Men langsiktigt sa innebar det att Dodsstraff av denna anledning, liksom abort ar skandande av den Helige Anden. Och langsiktigt sa gar det ihop med Jesus pacifistiska lara. For pacifism ar ju det ultimata forlatandet. Det innebar att en person forlater nagon aven om denne anvander vald.
Livet ar ju i hoppet att om man sa lever i kristus att aven pacifismen ar del av ens liv, da kanske aven en valdsman kan overtygas om sanningen av Evangelierna. Vad som ofta fattas bland kristna ar ju den eskatologiska uppfattningen om varat liv har och nu. Ofta sa rader en forvirring om vad som ar viktigast....livet har pa jorden eller det eviga livet. Det blir ofullstandig syntes av ett eskatologiskt liv i Kristus och ansvaret har pa jorden.
Givetvis maste vi alla leva har i varlden, men inte for eller av varlden. Kanske maste vi alla paminna oss dagligen att vara ogon skulle inte ens oppna sig om det inte var for den enda Guden som upphaller allt liv. Vi tar denna fysiska varlden forgivet. Och det ar latt att gora, eftersom vi skapas av var miljo till viss del.
Naja, jag skriver val detta mest for jag forundras oft hur allt deta gar i hop i evangelierna. Ingenting som ar nedtecknat i Evangelierna ar dar utan anledning verkar det som. Allt ar sammanknutet och speciellt da man jamfor alla texterna.
Men visst GT Guden om an en hardhant Fader ar ju samma Gud. Det ar klart att aven idag sa later han manniskor do i olika sjukdomarf, svalt, naturkatastrofer etc. Samma Gud som ar karlek later oss ocksa lida och do. Visst ar det ocksa for att ondskan ar fri att harja. Men det ar ju ocksa for att Gud haller i tyglarna. Kanske ar det sa att det inte finns nagra enkla svar, utan for att aven om vi garna vill att Gud ar alltid gulli-gull, sa ar han ocksa en Gud som later oss lida. Kanske ar det for att om vi inte lider pa ett viusst vis sa kanske vi skulle falla in i nagot mycket varre osv. Vi ar ju inte allsmaktiga och allvetande sa vi har inte"the big picture" vilket GUd har. Jag trro vi maste lata Gud vara Fader och soka oss till ett mer troget evangeliskt liv. Sist och slutligen, om an Adams rebelliska natur ar kvar. Vi tror oss veta allting, och forkastar allt som inte kan forklaras logiskt, rationellt. The pride of men...Ja sa ar det. Blessed are tthe poor in Spirit, blessed are the meek etc.
I min andra klass jag tar denna sommar "Hospital Ministry" sa ska vi besoka patienter pa sjukhus. Under oversyn av Sjukhuset Kaplaner. Forra veckan besokte jag en man som precis kommit ut levandes ur Intensiven, och han var pa battrings vagen. Men vad som imponerade mig var hans tro, hans tillit till Gud. Han sade att han hade forsonats med mojligheten till att vara sangliggandes resten av sitt liv, och han tackade Gud for allting, aven tiden i intensiven, vilket hade varit en mojlighet for honom att forsonas, och vaxa med sin familj.
Jag tar honom som en forebild i varan tillit till GUD och av den anledningen fruktar jag inte doden, lidandet, valdsamheter etc...utan jag forblir trogen till Jesus ord, och forebild i hans liv, som fullkomlig manniska men ocksa Gud. Som vi sager ofta i varlden men inte av varlden...utan av GUD. Den enda riktiga kallan av liv.
Och Charlotte ibland ar det svart att vara pacifist aven bland vanner och familj. Sist och slutligen sa ar det en individuell fraga. Jag foraktar inte, eller ser ner pa kristna med en mer pragmatisk syn pa samhallet och framfor allt militarer osv. Men samtidigt sa tror jag Jesus visade och larde oss vagen...som det aven heter i Apostlagarningarna. Att vara kristen maste sist och slutligen vara ett eskatologiskt mode av liv.
Glory to God!
Tack för många kloka ord sammanfattade!
Särskilt rörande vad du skriver om mannen på sjukhuset...
Skicka en kommentar