Utförsäkringen höll på att ta mitt liv

Det kom en till berättelse ur kalla Sverige 2011...

Fortsätt skicka in dem så publicerar jag dem fram till påsk.

***

"Det började med en utmattningsdepression och fortsatte med en olycka, som mycket riktigt inte kom ensam. Det blev en nedåtgående spiral under många långa, långa långtidssjukskrivna år. Vården och FK erbjöd ingen hjälp eller rehabilitering, bara dåligt bemötande, så jag gav upp till slut och försökte bli frisk på egen hand. Men fler sjukdomar anslöt längs vägen och de tidigare förvärrades, och till sist orkade jag ingenting. Inte ens träffa vänner, så de försvann, en efter en, och de som borde ha varit min familj tog avstånd mitt i det dittills svåraste skedet i mitt liv. Jag blev fruktansvärt ensam, enda kontakten med människor var digital, allt var kaotiskt, nattsvart, jag tänkte allt mer på döden som en utväg. Men jag kämpade för livet.

Och just då kom utförsäkringen som ytterligare en tyngd ovanpå allt. Det var som att de ryckte undan mattan för en.

Hela sommaren då jag var utförsäkrad var ett helvete, rena tortyren. Jag minns den bara som i en dimma nu, minnesskärvorna har splittrats och pulvriserats.

Sommaren.

Ångestdimma, fruktansvärda depressioner, värk, feber, yrsel, spottar blod, har känslan av en ständig infektion, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, extrem trötthet, fullständig utmattning, djupa mörka dalar jag inte trodde existerade förrän jag handlöst störtade ner i dem. Det är bara några av symptomen, varav jag har haft flertalet i många år. Det var en lång lista. Den är ännu längre nu.

Fick i detta tillstånd ägna massor av tid åt att försöka ta reda på vad som egentligen gällde i mitt fall i och med det nya regelverket. Men ingen hade några entydiga svar att ge. FK sa en sak, AF en helt annan, och a-kassan ofta en tredje sak. Och ingen, ingen kunde ge mig besked om ifall jag ens hade någon SGI (sjukpenninggrundande inkomst) kvar så att jag nånsin skulle kunna få förnyad sjukpenning igen efter de tre månadernas symbolisk ALI (arbetslivsintroduktion). Jag såg en framtid som hemlös. Levde i konstant panik. Blev ännu sjukare.

Trodde inte att jag skulle överleva. Var akut suicidal fler gånger än jag kan räkna. Har aldrig mått så dåligt. Då har jag ändå mått mer eller mindre dåligt hela livet hittills. Hur kan man utsätta någon som redan mår dåligt för den extrema stressen att ställas utanför samhället, utan tillräcklig inkomst till hyra och mat, i stor ovisshet om vad som ska hända nästa vecka, nästa dag, och utan mycket hopp om att få komma tillbaka in i gemenskapen igen?

Jag har studerat massor och arbetat medan jag kunde. Jag har bidragit på alla sätt jag kan, också efter att jag blev rejält sjuk. Men nu är jag nästan helt isolerad p.g.a. sjukdomarna. Fängslad i mitt hem. Hur kul tror folk att det är att inte kunna delta i livet fullt ut? Jag har bara en önskan: att bli frisk.

Jag hamnade till slut i ett förnyat uppslitande trauma av minsta lilla som hände, så är det fortfarande, och så var det inte innan utförsäkringen, så den måste ha triggat igång det. Jag åkte när det var som värst, mot slutet av utförsäkringen, en våldsam inre berg och dalbana varje dag. Det var också en ny erfarenhet, direkt orsakad av utförsäkringsstressen. Upp och ner som en jo-jo, mest djupt ner, bara en liten gnutta upp, och värst av allt: till sist helt utan kontroll över situationen. Det kunde ha slutat mycket illa. Det var mycket nära att utförsäkringen tog mitt liv...

Jag vet inte hur det hade gått om de inte hade tagit mig på allvar när jag ringde FK efter att ha fått ett brev om att de inte godkände läkarintyget för en förnyad sjukskrivning efter utförsäkringen. Efter det samtalet behövdes inte längre något kompletterat läkarintyg. De fattade. Men det var inte avgjort, det var bara ett tillfälligt beslut som gällde ett par veckor. Sen krävdes det ideligen nya intyg. Som måste vara rätt och utförligt formulerade.

Ett problem är att det inte syns utanpå hur dåligt jag mår...

De flesta av mina sjukdomar är osynliga. Men förbannat verkliga.

Ett annat problem är att jag är är otillräckligt eller fel diagnostiserad. Och att jag därför inte får någon behandling för det som förmodligen är en grundsjukdom som orsakar många av symptomen. Den behandlas inte i Sverige. Den håller på att göra slut på mig.

Hur kan det vara så att man lämnas ensam att dö - eller avsluta livet i förtid?

Jag är livrädd för vad som kan hända om jag slängs ut ur systemet igen.

Jag är på väg dit nu.

Jag har gått igenom en ny hård strid mot sjukvården som inte ger mig den hjälp jag behöver, och har månadsvis uthärdat rena förföljelsen från FK som har ifrågasatt och begärt kompletteringar till varenda läkarintyg sen utförsäkringen.

Jag har aldrig tidigare känt mig så totalt utanför som efter att jag utförsäkrades. Det var så onödigt. AF var helt fel plats för mig, handläggaren sa det på en gång när vi sågs, de hade inget att erbjuda mig. Det har tidigare gjorts många utredningar som alla kom fram till samma sak: jag behöver få hjälp att bli frisk och få rehabilitering innan jag eventuellt kan komma tillbaka i arbete. Men när jag inte får det...? Och kampen för att bli frisk motarbetas numera också effektivt av de nya sjukreglerna. Jag blir bara sjukare av den här ständiga pressen. Jag får ju inte utsättas för stress, det står i läkarintygen. Jag är redan sönderstressad till max.

Jag vet faktiskt inte hur länge till som jag överlever detta..."