Det finns bara ett påskupprop…men det är inte så bara!

Idag möts svenska kyrkans biskopar för att bl.a. avgöra hur de ska ställa sig till påskuppropet.

Med anledning av detta ombads jag att skriva ner några reflektioner för Seglora smedja.

***

Det är roligt att se hur påskuppropet i skrivande stund sprider sig som en häftig gräsbrand – eller porlande vårflod – över hela vårt avlånga land. I ett 50-tal städer planeras nu manifestationer på Annandag påsk. Men det finns plats för fler lokala evenemang på orter som ännu inte är inprickade på kartan. Uppslutningen kring uppropet är stor och bred, människor kommer från alla håll och vill vara med. ”Här är ingen troende eller ateist, kristdemokrat eller vänsterpartist, utan alla är vi ett i omtanken om varandra.” Så skulle man kunna parafrasera påskuppropets innebörd, dess inre glöd. Ingen ska få hamna utanför…

Påskuppropet har redan fått många spännande ringar-på-vattnet-effekter. Helt plötsligt lever vi i nu i ett samhälle där tro och politik diskuteras i allt högre falsett i kanaler som vanligtvis inte brukar ta i åtminstone det ena ens med tång. Kristna anklagas för att vara partipolitiska när de utifrån evangeliet värnar om de svaga. Kyrkoledare kallas in till världsliga makthavare inför sina beslut. Revirgränserna har oavsiktligt suddats ut. På vems mark befinner sig de utförsäkrade sjuka? Inom kyrkans ansvarsområde eller politikens? Ministrarna verkar eventuellt vilja lyssna. Äntligen. Men vågar de möta även dem som själva har erfarenhet av vad utförsäkringarna får för konsekvenser? Tiotusentals ”enskilda fall” kan inte bara avfärdas.

Intresset i media för den unika händelse som påskuppropet är, är naturligt nog stort. Men det innebär också att insmugna felaktigheter sprids vidare med blixtens hastighet. Googlar man på ”påskupprop” så finner man numera en salig stuvning faktamässigt. Förutom att uppropets intention har missförståtts och snedvinklats politiskt av en del debattörer så har det blandats ihop med ett par diakoners appell internt till sina biskopar, samt med SKR’s agerande, och det hela har inte blivit mindre rörigt efter att diakonerna runt om i landet tidigt i processen började samarbeta med oss i påskuppropets gräsrotsrörelse om manifestationerna.

Det talas nu något förvirrande i media om flera parallella påskupprop; ett som utgörs av gräsrotsrörelsen som initierades av en katolik i januari via ett brev till SKR, en debattartikel i form av ett upprop, en facebooksida, en namninsamling, och så manifestationerna till påsk. Och ett annat ”påskupprop” som lär ha startats av diakonerna, som själva säger att de inte har menat att dra igång något upprop utan bara har uppmanat SKR att starta ett, vilket SKR alltså inte gjorde då de istället valde att bl.a. skriva ett öppet kravbrev till regeringen. Men t.o.m. SKR har tillskrivits starten av ännu ett ”påskupprop” i minst en artikel! Och ganska nyligen så har det även dykt upp ett par lokala ”påskupprop” som skulle ha startats av några svenskkyrkliga biskopar i sina stift. Förmodligen menas det i det sistnämnda fallet namninsamlingar som stödjer påskuppropets intention. Kanske det finns ännu fler ”påskupprop” som jag inte har googlat mig fram till än? Förhoppningsvis startas det inte upp ett dussin ytterligare ”påskupprop” som resultat av svenska kyrkans biskopsmöte idag. Vid någon punkt längs vägen får man sluta att försöka uppfinna hjulet på nytt när det bara är att hoppa på den redan rullande vagnen…

Istället för att benämna detta som parallella ”påskupprop”, borde man tala om det som ett flertal olika initiativ med samma mål i sikte, som genom sin simultana spridning har gjort att påskuppropet har vuxit till vad det är idag. För sanningen är ju att det bara finns ett enda påskupprop som samtliga aktörer har anslutit sig till, eller i undantagsfall valt att stå lite utanför även om de stödjer intentionen: gräsrotsinitiativet som snart är uppe i 5 000 personer på facebook, och som når långt innanför och utanför kyrkomurarna, i realiteten är det ännu fler som är engagerade i uppropet lokalt över hela landet, varav många inte har tillgång till internet.

Osökt, och smått komiskt, går tankarna till första Korinthierbrevet (1:10-13) när man läser om alla ”påskupprop” som lär ha uppstått:

”Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?”

Låt oss alltså till varje pris bevara enheten i det enda ”allmänneliga” påskuppropet för att det ska kunna få största möjliga effekt!

Det är förresten något oerhört vackert som sker redan, i påskuppropets kölvatten, oavsett vad kampen får för resultat, det som sker är på en annan nivå. En ny medmänsklighet, en innerlig omtanke, har vaknat till liv i vårt land, en vilja att samverka mellan grupperingar som i vanliga fall inte gör det, fördomar håller på att raseras, en nyfikenhet på vad ”de andra” egentligen står för väcks, människor kommer närmare varann. Det som verkar vara svaghet visar sig vara den egentliga styrkan. I sårbarheten, den potentiella utsatthet som var och en kan drabbas av när som helst, kan vi mötas på djupet. Där bränns det. Där kan ingen förbli oberörd.

Fastetiden manar på ett särskilt sätt till omvändelse och aktion. Det handlar inte om att sitta i säck och aska och se surmulen ut, eller om att avstå från lyxigt överflöd i allmänhet under en begränsad tid. Många har inte det valet. Många lever numera i icke självvald extrem fattigdom året om. Även i Sverige. De sjuka som utförsäkras hänvisas ibland till ett livslångt utanförskap, för det är svårt att ta sig upp från den absoluta botten om man väl har knuffats ner dit. Reglerna, som de är utformade nu leder per automatik till tragedier, såväl ekonomiska som hälsomässiga sådana.

I Jesaja 58 står det om vad en rätt fasta innebär. ”Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok /…/.” Må vi alltså fira en sådan fasta…

Jag har också fått veta att påskuppropet har bidragit till att rädda minst ett liv, en ung kvinna som hade tänkt ge upp, men som nu har fått ny kraft och är mycket engagerad i manifestationsförberedelserna. Hon skriver: ”uppropet kanske var sandkornet på vågen som tippade över vikten på min livs-våg så jag valde livet istället för den lätta vägen ut”. Och jag hör från flera håll om det hopp som har väcks hos många sjuka, att något nu äntligen kommer att hända som resultat av påskuppropet, så att det blir ett slut på detta onödiga lidande, det har väckts en tro på att framtiden kanske kan bli ljusare trots allt. Jag hoppas och ber att vi ska nå dit mycket snart genom våra gemensamma insatser. Vi får inte svika dem som litar på oss, som ser påskuppropet som sitt sista halmstrå. Låt oss inte tystna förrän vi har nått ända fram!

Artikeln finns även här.