Ett brev ur verkliga livet...
Jag fick ta del av detta gripande brev som skrevs av en man som stod inför att utförsäkras. Det är publicerat här med tillåtelse.
Tyvärr är liknande scenarion inte ovanliga.
***
Till L, Allmänpsykiatriska kliniken,
och M, Försäkringskassan
Oktober 2009
Jag står inför situationen att bli utförsäkrad i och med årsskiftet 2009-2010. Mina medborgerliga alternativ är att antingen anmäla mig hos Arbetsförmedlingen som arbetssökande eller ansöka om nåden att få förtidspension. För mig som den enskilda människan X finns dock bara ett alternativ.
Eftersom mitt liv nu ställs på sin yttersta spets har det blivit så angeläget för mig att skriva detta. Jag är förvånad över att jag orkar och klarar det. Att samla så mycket kraft och koncentration som behövs för att beskriva något på ett så tydligt sätt att det uppfyller sitt mål - att få någon annan att verkligen förstå. Jag känner det så allvarligt att jag skakar fysiskt, vilket jag har lärt mig vid det här laget betyder att det kostar mig all livsenergi min varelse kan pressa fram - ett lån från morgondagen, kanske ännu längre. Det är egentligen inget beslut att skriva detta - det känns i min kropp mer som en reflexmässig reaktion där överlevnad är motivationen. Jag är en ensam svarande inför en kritisk jury som har mitt liv i sina händer.
Att jag mår som jag gör idag är inget nytt. Jag har levt med det hela mitt liv MEN jag har lyckats kämpa med det, falla, ta mig upp igen, köra ett par år till, falla.. Jag har vägrat ge upp eftersom mina drömmar alltid har tvingat mig vidare. En bra egenskap egentligen. Men det sista året har jag långsamt gett upp - och på sätt och vis samtidigt hittat en märklig frid vid sidan av min obändiga längtan att få utveckla livet.
Vem är det som sitter här och bara längtar efter att få vila och önskar att få känna att livet är ett behagligt ställe att vara på?
När jag gick i nionde klass 1979 fick jag en klar bekräftelse på vad jag redan kände vilade tungt över mitt 14 långa liv. Vi fick under en lektion bläddra fritt i den nya läroplanen LGR80. Där kunde jag läsa att "skolan skall fostra...till fullvärdiga och dugliga samhällsmedborgare". Det som var självklart för mig, jag som redan då kände att jag inte klarade av livet, blev bekräftat - det finns alltså de som inte är fullvärdiga och dugliga.
Jag har några korta perioder i livet som jag är stolt över - duglig eller inte. Men livet har kostat all min livskraft. Nu är den slut. Jag gick ut gymnasiet med 1,8 i medelbetyg utan att ha fullföljt alla ämnen, jag orkade inte. Jag har läst på folkhögskola och högskola i 4 år utan att ha fullföljt alla ämnen. Jag orkade inte. Jag har genomgått en kvalificerad kurs i personlighetsutveckling, med personlig mentor och hela paketet under tio månader, men jag missade examen, jag orkade inte slutföra. Jag byggde upp ett företag med flera anställda som omsatte miljonbelopp. Våra produkter ingick som en bärande komponent i marknadsföringen hos ett av de större europeiska företagen i sin bransch. Vi har bland kunderna flera av de kungliga institutionerna i Sverige. Vi genomled en av de obligatoriska konkurserna och reste oss igen, med stora skulder, personlig borgen och nytt kapital. Men då orkade jag inte mer.
Under de år jag slet med min dröm att bygga företaget och bygga ett liv kräktes jag nästan varje dag, ibland flera gånger. På kundbesöken kräktes jag före och efter besöket. Ibland under, men diskret eftersom jag hade utvecklat mina färdigheter att dölja det. Ofta kräktes jag även när jag talade i telefon, men då är det ju betydligt lättare att göra det diskret.
Under de år jag slet med att bygga företaget och bygga ett liv genomgick jag en av de - som min advokat menade - fulaste vårdnadstvister denne hade upplevt. Eftersom det inte är straffbart att ljuga i vårdnadstvister i svensk domstol kunde mina barns mor till slut manipulera situationen fullständigt och begränsa deras umgänge med mig till absolut ingenting. Eftersom jag inte orkar med fler falska polisanmälningar, polisförhör och utredningar som resulterar i nerlagda förundersökningar kan jag heller inte längre kämpa för att träffa mina barn.
Socialtjänsten i X har all information om den här processen, för den som vill förstå omfattningen i detta. (För förtydligandets skull vill jag här också bara förklara att socialtjänstens utredningar slutgiltigt rekommenderar att barnens mor skall erbjudas psykoterapi för sitt kontrollbehov i förhållande till barnen, och att barnens hälsa visar att de omedelbart skall ges omfattande umgänge med sin far (mig). Kort efter det ger tingsrätten full vårdnad till barnens mor med
motivationen att det är hos henne de tillbringat sin mesta tid.) Sista gången jag träffade dem var i augusti 2007.
Jag har förlorat fyra barn. De är inte döda utan lever någonstans men jag har inte kunnat träffa dem, umgås med dem, prata med dem, krama dem, hjälpa dem, finnas där för dem, på flera år. De är borta, men mitt hjärta skriker efter dem.
Idag har jag bara skulder kvar av mina försök att bygga ett liv, och högar med brev från kronofogden. Fyra av mina barn ar borta men högen av krav från försäkringskassan på underhållet som de skickar varje månad till barnens mor ökar också på högen hos kronofogden. Eftersom min familj har levt under den nivå som skatteverket menar att en familj ska ha att leva av, har jag blivit skönstaxerad och min vilande enskilda firma har som en följd av det blivit påförd en betydande momsskuld.
Jag har gråtit i förtvivlan på golvet i korridoren på offentliga institutioner, jag har snorat ner soffan för väntande i tingsrätten -jag har skickat skrivelser, förklaringar, motivationer och intyg till djävulen och hans moster, jag har låst tusentals sidor litteratur om livskunskap, hjälp till självhjälp och andra viktiga områden. Nu är jag färdig med livet som jag känner det. Jag har gjort det absolut bästa jag kan och nu är jag färdig. Det vet L.
MEN, och det är här det blir riktigt viktigt, idag har jag också en ny familj som jag älskar och som jag vilt kunna drömma och bygga ett liv tillsammans med, inte minst de psykologiska förutsättningarna kunde vara bättre, det vet L och de andra läkarna och terapeuterna som träffar mig och min fru (som fick diagnosen bipolär II för en tid sen) med jämna mellanrum.
Men det är den här älskade familjen det här brevet handlar om. Som skall bli ännu större om 6 veckor, när lillebror vill komma ut och bygga tillsammans med oss, våran egen Byggare Bob.
Jag klarar ingen belastning eller stress som handlar om "måsten" (sånt man måste som ingår i en hett naturlig vardag). Det är för mig omöjligt att planera för morgondagen eller ens eftermiddan, - utföra flera saker i rad, t.ex. hänga tvätten OCH plocka ur diskmaskinen direkt efteråt utan att min kropp börjar trigga stressignaler och jag blir helt anfådd och känner panik. Att betala räkningar var länge sen jag klarade av, klippa gräsmattan fick jag sluta med i somras.
Jag har varit tvungen att montera ner mitt liv till de allra nödvändigaste momenten och det gör att min fru har en tung situation på sina axlar. Våran dotter som är 13 år har det också tufft, både med sig själv och sina föräldrar. Som familj har vi det bra tillsammans och vi ser alla fram till vår nya medlem men våran familjesituation kan omöjligt frestas mer än vad den är och har varit, (min fru och dotter har ju också stått mitt i blåsten med alla polisutredningar, socialutredningar, tingsrättsförhandlingar och en sammanbruten man/förälder)
Mitt eget liv vill jag kanske få möjlighet att göra om när jag har fått vila i himlen några hundra år, men det "Mitt Liv" -det som pågår inom mig, i min trötta själ, det kan jag sälja billigt, -väl använt och slitet, i stora behov av renovering.
Nu vill de välmenande politikerna hjälpa mig att komma ut i arbetslivet igen så att jag inte skall behöva gå här och tycka synd om mig själv och inte få vara ute och arbeta, eller vara en belastning för ... ja, för vem? För mig själv? För min familj? För det är väl en belastning jag är'? För samhället.. För när ändrade samhället uppfattning om att det finns en skillnad mellan fullvärdiga, dugliga medborgare och andra?
Så här illa är det; Jag kommer inte att "komma på fötter igen", —jag har knappt aldrig varit på fötterna överhuvud taget. Det kommer inte att bli bra igen, -det har aldrig varit bra. Jag kommer inte tillbaka, -jag har fortfarande inte "varit där'. Det slag av liv som samhället menar vara liv - det förmår jag inte längre. Så himla illa och så himla enkelt är det.
Om min död vore ett frö till liv för ett samhälle där var och en är behövd för just den enskilda individens egenskaper, då skulle mitt liv ha varit värt att leva, i mina egna ögon. Att det är värt mycket för min familj, mina föräldrar, syskon, vänner, för barnen - det förstår jag och det är för deras skull jag biter mig fast. Men jag har inte mycket kraft kvar nu. Och jag vill egentligen inte dö, jag vill bara inte leva. Precis så som Ann Heberlein skriver det. Så himla enkelt uttryckt och
så himla svårt att fatta om man inte förstår vad det är man skall lyssna efter.
Att finna ut på vilket sätt jag skall förklara hur och varför jag är där jag är idag är en kamp och ett arbete i sig, säkert likställt med en författares arbete. Jag tycker aldrig jag får ut hur det VERKLIGEN är vare sig till L eller M eller någon av de kontakter jag har haft genom åren. Det här brevet är adresserat till L och M men dessa är personer som jag upplever lyssnar och vill förstå. Däremot får det liksom vara avsett för vem som helst som har intresse etter behov av att höra viktiga fragment ur min historia, och jag godkänner här att L och M får delge det vidare inom ramen för min/mitt utredninglärende/whatever.
Det kan inte vara långsökt att förstå att det är en ren fråga om ork och kraft, om livslust och att finna frid och hopp! Så för min familjs skull, fatta vad min situation handlar om och fresta den inte mer! Jag måste få vila nu, jag måste få klara av mina dagar i min egen takt, på mitt eget sätt, hitta kraft att gripa tag i allt det som gör livet värt att kämpa för. Idag kan jag inte ens hitta energi att göra bara roliga saker, eller sånt jag tycker om! Jag kan inte ta ansvar för något annat än att försöka vara min växande familj behjälplig. .. . att planera för när man behöver handla för att det inte skall vara slut i kylskåpet när man blir hungrig, eller att hitta sätt att finna energi nog att komma iväg i tid till mötet med L. Eller kunna göra nånting vettigt överhuvudtaget under dagen när jag vet att jag har ett ärende att utföra senare på eftermiddan.
Det är inte svårt att förklara ett handikapp som är uppenbart på utsidan, alla begriper att det medför vissa naturliga förutsättningar. Dolda fel i hus och bilar är lätt att definiera och fixa när de visar sig men dolda fel hos människor är så svåra att begripa och får så omfattande konsekvenser på många områden för den drabbade. Det är inte lätt att berätta eller förstå ett sammanhang av problematik ens när det är man själv som har de där dolda felen, men jag hoppas verkligen att jag har kunnat berätta på ett sätt som gör att man kan förstå hur landet ser ut framför mig, och besluta om mina fortsatta förutsättningar utifrån det.
Inlägg
