söndag 27 mars 2011

Utförsäkringen höll på att ta mitt liv

Det kom en till berättelse ur kalla Sverige 2011...

Fortsätt skicka in dem så publicerar jag dem fram till påsk.

***

"Det började med en utmattningsdepression och fortsatte med en olycka, som mycket riktigt inte kom ensam. Det blev en nedåtgående spiral under många långa, långa långtidssjukskrivna år. Vården och FK erbjöd ingen hjälp eller rehabilitering, bara dåligt bemötande, så jag gav upp till slut och försökte bli frisk på egen hand. Men fler sjukdomar anslöt längs vägen och de tidigare förvärrades, och till sist orkade jag ingenting. Inte ens träffa vänner, så de försvann, en efter en, och de som borde ha varit min familj tog avstånd mitt i det dittills svåraste skedet i mitt liv. Jag blev fruktansvärt ensam, enda kontakten med människor var digital, allt var kaotiskt, nattsvart, jag tänkte allt mer på döden som en utväg. Men jag kämpade för livet.

Och just då kom utförsäkringen som ytterligare en tyngd ovanpå allt. Det var som att de ryckte undan mattan för en.

Hela sommaren då jag var utförsäkrad var ett helvete, rena tortyren. Jag minns den bara som i en dimma nu, minnesskärvorna har splittrats och pulvriserats.

Sommaren.

Ångestdimma, fruktansvärda depressioner, värk, feber, yrsel, spottar blod, har känslan av en ständig infektion, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, extrem trötthet, fullständig utmattning, djupa mörka dalar jag inte trodde existerade förrän jag handlöst störtade ner i dem. Det är bara några av symptomen, varav jag har haft flertalet i många år. Det var en lång lista. Den är ännu längre nu.

Fick i detta tillstånd ägna massor av tid åt att försöka ta reda på vad som egentligen gällde i mitt fall i och med det nya regelverket. Men ingen hade några entydiga svar att ge. FK sa en sak, AF en helt annan, och a-kassan ofta en tredje sak. Och ingen, ingen kunde ge mig besked om ifall jag ens hade någon SGI (sjukpenninggrundande inkomst) kvar så att jag nånsin skulle kunna få förnyad sjukpenning igen efter de tre månadernas symbolisk ALI (arbetslivsintroduktion). Jag såg en framtid som hemlös. Levde i konstant panik. Blev ännu sjukare.

Trodde inte att jag skulle överleva. Var akut suicidal fler gånger än jag kan räkna. Har aldrig mått så dåligt. Då har jag ändå mått mer eller mindre dåligt hela livet hittills. Hur kan man utsätta någon som redan mår dåligt för den extrema stressen att ställas utanför samhället, utan tillräcklig inkomst till hyra och mat, i stor ovisshet om vad som ska hända nästa vecka, nästa dag, och utan mycket hopp om att få komma tillbaka in i gemenskapen igen?

Jag har studerat massor och arbetat medan jag kunde. Jag har bidragit på alla sätt jag kan, också efter att jag blev rejält sjuk. Men nu är jag nästan helt isolerad p.g.a. sjukdomarna. Fängslad i mitt hem. Hur kul tror folk att det är att inte kunna delta i livet fullt ut? Jag har bara en önskan: att bli frisk.

Jag hamnade till slut i ett förnyat uppslitande trauma av minsta lilla som hände, så är det fortfarande, och så var det inte innan utförsäkringen, så den måste ha triggat igång det. Jag åkte när det var som värst, mot slutet av utförsäkringen, en våldsam inre berg och dalbana varje dag. Det var också en ny erfarenhet, direkt orsakad av utförsäkringsstressen. Upp och ner som en jo-jo, mest djupt ner, bara en liten gnutta upp, och värst av allt: till sist helt utan kontroll över situationen. Det kunde ha slutat mycket illa. Det var mycket nära att utförsäkringen tog mitt liv...

Jag vet inte hur det hade gått om de inte hade tagit mig på allvar när jag ringde FK efter att ha fått ett brev om att de inte godkände läkarintyget för en förnyad sjukskrivning efter utförsäkringen. Efter det samtalet behövdes inte längre något kompletterat läkarintyg. De fattade. Men det var inte avgjort, det var bara ett tillfälligt beslut som gällde ett par veckor. Sen krävdes det ideligen nya intyg. Som måste vara rätt och utförligt formulerade.

Ett problem är att det inte syns utanpå hur dåligt jag mår...

De flesta av mina sjukdomar är osynliga. Men förbannat verkliga.

Ett annat problem är att jag är är otillräckligt eller fel diagnostiserad. Och att jag därför inte får någon behandling för det som förmodligen är en grundsjukdom som orsakar många av symptomen. Den behandlas inte i Sverige. Den håller på att göra slut på mig.

Hur kan det vara så att man lämnas ensam att dö - eller avsluta livet i förtid?

Jag är livrädd för vad som kan hända om jag slängs ut ur systemet igen.

Jag är på väg dit nu.

Jag har gått igenom en ny hård strid mot sjukvården som inte ger mig den hjälp jag behöver, och har månadsvis uthärdat rena förföljelsen från FK som har ifrågasatt och begärt kompletteringar till varenda läkarintyg sen utförsäkringen.

Jag har aldrig tidigare känt mig så totalt utanför som efter att jag utförsäkrades. Det var så onödigt. AF var helt fel plats för mig, handläggaren sa det på en gång när vi sågs, de hade inget att erbjuda mig. Det har tidigare gjorts många utredningar som alla kom fram till samma sak: jag behöver få hjälp att bli frisk och få rehabilitering innan jag eventuellt kan komma tillbaka i arbete. Men när jag inte får det...? Och kampen för att bli frisk motarbetas numera också effektivt av de nya sjukreglerna. Jag blir bara sjukare av den här ständiga pressen. Jag får ju inte utsättas för stress, det står i läkarintygen. Jag är redan sönderstressad till max.

Jag vet faktiskt inte hur länge till som jag överlever detta..."

11 kommentarer:

lena johansson 27 mars 2011 kl. 10:37  

Lider med dig när jag läser allt du varit med om. Är själv i en knivit sits och vet inte än om jag fått mitt läkarintyg godkännt. Af sa i juni i fjol till mig att de inte ville ha mig jag fick tvinga mig till en åtgärd. Han menade att jag är inskriven där och efter tre månader skriver de att jag varit för sjuk för att kunna göra något. Jag tvingade till mig en utredning som tyvärr visade att det inte fanns något för mig. Men jag ville ha det på papper för att det kanske hjälper mig lite i vägen hos fk. Men jag är beredd på avslag leva utan pengar och då har jag ett barn som ska försörjas också. Men man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
Undrar vem som kan ändra i lagarna lite. Fk säger att är man sjuk så ska man självklart få sin sjukpenning åter. Men vem tar det beslutet inte läkaren som man träffar i alla fall utan det gör en handläggare på fk ibland med hjälp av en medecinsk expert som de kallar det.
Hoppas det löser sig för dig i allt elände att du får den hjälp du söker och behöver.
kram lena

Anonym 27 mars 2011 kl. 11:12  

jösses va känner igen mig i din beskrivning i hur du mår...jag har kommit så långt att jag har planerat när jag inte ska belasta samhället längre...när min hund (som är min ända vän) inte finns längre...då har inte jag heller nån anledning å leva heller...vill inte sätta barn till världen när jag inte kan ta hand om mig själv...familj har jag bara mamma kvar och vi bor 100 mil ifrån varandra...nä jag hoppas verkligen att det sker nån positiv förändring när det gäller sjukförsäkringarna...

Anonym 27 mars 2011 kl. 12:29  

Jag känner igen mig fullständigt. Det är fruktansvärt. Som tur är har jag min pappa som kämpar för mig, men det känns ändå hopplöst. Och själv har vänner också försvunnit för mig, det är så himlans fel. Vänner ska väl finnas där för en. Men det är ju så i det här landet, för att vara sjuk så ska man vara frisk.
För orkar du att fajtas i din sjukdomsbild, är du då verkligen sjuk? Enligt FK och AF så är du inte sjuk, utan du är då frisk, du orkar ju göra din röst hörd.
Och om du inte gör din röst hörd enligt FB och AF, då var du ju egentligen inte sjuk, utan du försökta bara fuska till dig bidrag.
Så ser dom på en i dagens sverige, det är hemskt.
De tror att moroten att komma tillbaka till arbetslivet är att bli utförsäkrad, att få "en jävla anamma" för att man måste försörja sig, och då se till att man har ett jobb precis då utförsäkringen har skett.
Men i stället för den där "jävla anamma" så blir man ju totalt sönderstressan inombords med att jäkta sig själv till att må bättre vilket man inte gör, utan man mår istället miljoner gånger sämre.

Och man blir dessutom ifråga satt när man mår dåligt. Bara för att man helt plötsligt orkar göra något litet eller har en någonlunda bra dag med lite skratt och leende, så tror de flesta att nu mår man bättre och blir skitsura då man nästa dag är nere i sitt mörka svarta djupa hål.

JAG SKÄMS FÖR ATT VARA SVENKS I DAGENS SVERIGE!!!!!

Anonym 27 mars 2011 kl. 12:40  

Din situation är min förutom att jag inte är ensam. Hade jag varit ensam så hade jag inte levt. Utförsäkringen har förvärrat mitt mående som redan var åt helvete.

Det är helt otroligt hur man tillåts behandla folk så här och sjukvården är inte synkroniserade med kraven från FK. Nej fy fan hur det är.

Marie 27 mars 2011 kl. 13:26  

Känner igen att alla vänner, släkt & kompisar bara försvinner, man står helt solo och har ingen som kan ge en tröstande kram när den som bäst behövs .... därför skickar jag ett helt fång av värmande kramar till dig, min vän! KRAM!

Anonym 27 mars 2011 kl. 17:53  

Hej Charlotte Therese.
skriver nu till dig för att föreslå att du läser på den här sidan http://www.rme.nu/
för att se om du känner igen dig. Jag tycker det låter så som du kan ha den sjukdomen. tyvärr vet vanliga distriktsläkare oftast inte så mycket om just detta. mycket är ny forskning. Så man måste ta upp det själv med dom
KRAM <3<3<3 ifrån Åse

Anonym 27 mars 2011 kl. 18:57  

Så många vi är som hamnat i liknande situationer med liknande sjukdombakgrund.
Vad ska man säga om ett samhälle som sparkar på de som ligger ner?

Vi är så kvicka att hjälpa folk i andra länder, men vår granne skiter vi högaktningsfullt i eller så lyser avundsjukan svart i ögonen på oss.
Eva

Anonym 27 mars 2011 kl. 19:31  

Usch vad hemskt, vet precis vad du menar hoppas det ordnade sig eller ordnar sig för dig.
Mvh.Sandra

Anonym 28 mars 2011 kl. 09:20  

Berättelsen är precis som det var jag som skrivit den. Jag sätter ett litet delmål framför mig hela tiden och försöker ta mig dit vilket har lyckats hitills, men det hänger på en mycket skör tråd. Stor kram till alla kämpar!

Anonym 6 april 2011 kl. 11:27  

Det är hemskt hur människor som råkar ut för olyckor/sjukdom blir behandlade. Jag har också kämpat ensam i drygt 12 år, med svår kronisk värk i nacken och därtill följande djup deppression. Den senaste utredningen var på 20 sidor där alla var överens om att jag inte var arbetsför så länge inget gjordes mot min svåra värk, trots det blev jag utförsäkrad, 2 månader innan det nya systemet började gälla, så plötsligt hörde jag varken hit eller dit. Det var en mardrömstid med noll kronor i ersättning och lämnad av både Fkassa och Arbetsförmedling. Socialen fick jag heller ingen hjälp av, då jag hade hund och bil och bodde i en bostadrätt. Mina utgifter var ju för tusan likadana och jag blev skuldsatt upp över öronen. Som om livslusten och kraften inte var tillräckligt nedsatt ändå. Något måste göras åt denna omänskliga behandling av sjuka och svaga.

Charlotte Thérèse 6 april 2011 kl. 11:51  

Ja, det är hemskt...

Hur gick det sen - är du fortfarande utan ersättning?

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP