onsdag 17 juni 2009

Medlidandet med hela skapelsen

"Isak Syriern säger om medlidandet att det är ett hjärta som förbarmar sig, ja som brinner för allt levande: människor, fåglar, djur, ja till och med för demonerna och som ber också för dem som tillfogar det skada, till och med för kräldjuren."

Och så min nye favorit igen:

"Fader Alexandr Eltjaninov skriver i sin dagbok om hur tanken på döden plötsligt slår honom, då någon inför hans ögon tanklöst trampar ihjäl en tvestjärt. 'Då fick jag för första gången en tydligt känsla av att det inte går att utplåna någonting, att detta är vansinne, outhärdligt för vårt förstånd och vår själ, att till och med en tvestjärt har gått in i en annan värld, försvunnit ur vårt existensplan, men inte utplånats.'"

(Ur: Ikonernas liv, av Karin Ebeling-Håård, s. 32-33.)

***

Uppdatering:

En del kanske inte förstår det här, eller t.o.m. skrattar åt det, tycker det är löjligt.

Men det går rakt igenom min själ. Det är precis så här jag upplever det. Vilket kan vara alldeles outhärdligt när man hör om allt lidande i världen. Därför ser jag sällan på nyheter numera. Alldeles tillräckligt av elände strömmar in via mailboxen.

Jag inser nu att det är bl.a. på detta jag grundar min teologiska syn.

Om Gud har gett mig ett megastort medlidande så att jag blir gråtfärdig av historien om tvestjärten (både för att det är sorgligt att den trampades ihjäl, och för att det är vackert och hoppfullt att tänka sig att den också har ett evigt liv) - hur barmhärtig och mild måste då inte Gud själv vara?

Hur kan jag utifrån en sådan syn t.ex. döma någon som är homosexuell och som lever efter sitt samvete, hur mycket kristna fanatiker än vill övertyga mig om att det är fel, rentav synd?

Om de skulle ha rätt, vilket jag ifrågasätter - vilken synd är i så fall värst - att leva i kärlek - eller att döma dem som lever i kärlek? För mig är svaret glasklart.

Det enda som gör mig riktigt arg är just religiös trångsynthet och fariseism. Men där känner jag mig faktiskt i ganska gott sällskap då även Guds människoblivne son tycks ha haft samma "dåliga" egenskap.

4 kommentarer:

Bitte 18 juni 2009 10:24  

Du skriver: Det är precis så här jag upplever det. Vilket kan vara alldeles outhärdligt när man hör om allt lidande i världen. Därför ser jag sällan på nyheter numera. Alldeles tillräckligt av elände strömmar in via mailboxen.

Som jag känner igen mig...

Trevlig midsommar, kära Charlotte Therese.

Charlotte Therese 19 juni 2009 23:40  

Detsamma!

Josefin 17 juli 2009 19:17  

Intressant, vad tänker du på specifikt när du säger att Guds människoblivne Son hade dessa egenskaper? Något speciellt?

Stort Tack,
Josefin

Charlotte Therese 22 juli 2009 10:56  

Josefin,

Vad syftar du på?

Guds barmhärtighet eller Jesu syn på religiösa hycklare/fariséer?

Är inte bådadera ganska uppenbara i bibeltexterna?

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP