Eremitliv?
Idag avlägger en församlingsmedlem "eremitlöften". Men det verkar för den personen inte innebära början på ett liv i avskildhet och bön, utan ett fortsatt aktivt liv med arbete/studier i universitetsmiljö, precis som tidigare.
Så jag frågar mig vad poängen med det hela egentligen är? Vad blir vittnesbördet för omgivningen?
Tänker jag efter så har jag i så fall varit eremit (utan löften) i nästan hela mitt liv. Och jag träffar sen några år tillbaka folk mest bara på söndagarna efter mässan, med vissa undantag. Inte som ett medvetet val - det har bara blivit så efter att jag flyttat en bit bort från stan och sällan har ärenden dit.
Dags för eremitlöften...retroaktivt?
Inlägg
7 kommentarer:
Det låter väldigt märkligt, måste jag säga. Jag kan känna lite samma sak med vissa som prästvigds också, men som sen går tillbaka till sitt gamla yrke och bara gästspelar som präster i olika sammanhang. Som du säger - vad är meningen?
Men det sker väl inte i katolska kyrkan ändå?
Jag tycker att det här verkar väldigt konstigt eftersom vi ju har del i eremittraditionen från kyrkans ökenfäder (och mödrar).
Hur kan man gå så långt ifrån det och ändå kalla det för samma ord?
Är det inte bättre att hitta på ett nytt ord för dem som vill leva ett liv i världen men inte av den?
Hm - är inte det rätta ordet för detta "kristen" - och behövs det några särskilda löften för det?
Fast det är faktiskt ganska historiskt korrekt (om det nu är viktigt). Eremiter på medeltiden kunde lätt bo i stora samhällen med tjänare och hustrur och allt möjligt.
Är det inte bättre att fråga honom direkt själv än att ifrågasätta hans kallelse offentligt?
Maja,
Men det tyder väl snarare på eremitlivets förfall?
Ursprunget är ju ett liv i yttersta enkelhet och avskildhet.
Anonym,
Jag mest förundras över hur eremitlivet kan tolkas idag.
Därav får man dra de slutsatser man vill.
Nej, det sker inte i katolska kyrkan, det har du ju rätt i!
Jag är för övrigt inte så bra insatt i eremitlivets traditioner, men blev helt klart intresserad nu och tänker definitivt ta reda på mer!
Ja, det är intressant.
Jag känner till den tidiga traditionen som har fortsatt i den ortodoxa kyrkan (i mindre grad i den katolska verkar det som).
Katolska kyrkan tycks mer ha anpassat det till dagens samhällsvillkor, i stadsmiljö, kombinerat med vanligt arbete.
Men det är nog vanligare att de som blir eremiter väljer att vara munkar/nunnor och bo i anslutning till någon orden men avskilt - då arbetar de inte ute i samhället utan lever helt avskilt i bön.
Visste inte att man kunde bli eremit och fortsätta leva som tidigare.
Eremiter för mina tankar till öknen, till kärva förhållanden, fastor på vatten och bröd, korgflätning, och andlig vishet.
Men allt utvecklas, på gott och ont.
Och jag säger inte att det är ont att det har blivit på det här sättet.
Kanske det behövs stadseremiter i vår tid?
Önskar alltså den nyvigda eremiten lycka till - det var en mycket fin ceremoni.
Det kanske finns fler eremiter än vi anar - i det fördolda - som aldrig avger några högtidliga löften?
Men jag hoppas nånstans samtidigt att några också i vår tid väljer att följa den tidiga, verkligt radikala traditionen...
Skicka en kommentar