onsdag 21 december 2011
måndag 17 oktober 2011
The acts of Rome...
This afternoon, an international delegation of women's ordination leaders including Roman Catholic priest, Fr. Roy Bourgeois, marched to the Vatican with a petition signed by 15,000 supporters. Fr. Bourgeois has been threatened by church officials for his public support of women's ordination. Members of the delegation including Fr. Bourgeois, Erin Saiz Hanna, Executive Director of Women's Ordination Conference, and Miriam Duignan of Womenpriest.org were detained and then released by local police authorities.
The delegation of fifteen leaders was met by local police at the gate of St. Peter's and was denied entry. Plain-clothes policemen apprehended the delegation's banners stating "Ordain Catholic Women," "God is calling women to be priests" and "Call To Action." The banners have been withheld as evidence for a pending hearing. Those who were detained were not officially arrested but their case will be heard by a judiciary court.
View photos here.
Read more:
Reuters: Catholics campaigning for women priests detained at Vatican
Read more...
The delegation of fifteen leaders was met by local police at the gate of St. Peter's and was denied entry. Plain-clothes policemen apprehended the delegation's banners stating "Ordain Catholic Women," "God is calling women to be priests" and "Call To Action." The banners have been withheld as evidence for a pending hearing. Those who were detained were not officially arrested but their case will be heard by a judiciary court.
View photos here.
Read more:
Reuters: Catholics campaigning for women priests detained at Vatican
Read more...
lördag 15 oktober 2011
Occupy Uppsala
Mellan 100-200 personer samlades på Stora Torget idag - mellan två banker - för att demonstrera mot snedfördelningen i världen, i solidaritet med den globala Occupy-rörelsen med rötter i den arabiska våren, och avstamp på Wall Street i New York.
Den lugna och fredliga samlingen avslutades med John Lennons sång Imagine:
http://www.facebook.com/photo.php?v=261118770596429
Officiell lokal sida för rörelsen, där samtalet fortsätter:
http://www.facebook.com/OccupyUppsala
Här finns övriga orter:
http://www.facebook.com/OccupySweden
Radio Uppland var där:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=4749213
UNT och några tidningar till var också på plats.
http://www.unt.se/uppsala/wall-street-protest-nadde-uppsala-1494427.aspx
Ett tal som hölls:
http://drakbett.wordpress.com/2011/10/15/ett-gigantiskt-misslyckande/
En dikt som lästes:
Ockupera världen!
Ta tillbaka den!
Reklamera
elevera
kurera
transformera den!
Befria den
från ekonomismen
som göder egoismen
och stryper solidarismen.
Värna humanismen,
den globala kollektivismen,
rädda mänskligheten
på planeten!
Stoppa kapitalismen
materialismen
människodestruktivismen
och miljövandalismen.
Få dem att kapitulera!
Från 9/11 till 99 mot 1%...
Det är kontraproduktivism
att terrorisera.
Fredliga protester
måste fungera.
Ockupera mera!
Triumfera
kreera
manifestera
celebrera
frihet, jämlikhet
och syskonskap!
onsdag 21 september 2011
Orättvis sjukersättning - det har skapats ett A- och B-lag med de nya reglerna!
Fick ett mail som jag på skribentens önskan publicerar som ett gästinlägg på bloggen.
Har själv flera gånger funderat över hans fråga, ända sedan reglerna ändrades. Varför har man skapat denna orättvisa som är mycket gynnsam för en grupp men samtidigt gör det i princip omöjligt för en annan grupp att ta sig ur sin sits? Två grupper som är i exakt samma situation: de är förtidspensionerade p.g.a. sjukdom. En grupp före ett visst datum 2008, en grupp efter det.
Detta gäller även dem som skulle ha blivit beviljade sjukersättning enligt de gamla reglerna, som tillfrågades om det då, men valde att tacka nej eftersom de ville komma tillbaka i arbete en dag. De skulle ha tjänat på att acceptera det, eftersom det på den tiden inte innebar utanförskap på livstid, vilket det numera är menat att göra (även om det omprövas vart tredje år). Det erbjöds förmånliga regler som gjorde det möjligt för sjuka att i egen takt, i mån av förmåga, börja studera och/eller arbeta med bibehållen sjukersättning, och så småningom komma tillbaka i ett yrkesverksamt liv.
Varför togs denna möjlighet bort? Varför införde man istället ett system som har skapat ett utanförskap? Och varför gäller inte samma regler för alla som får en viss ersättning, i detta fall stadigvarande (permanent) sjukersättning?
***
"Jag tycker man bör uppmärksamma det faktum att den som beviljas förtidspension eller sjukersättning delas upp i ett A- respektive B-lag, där "A-lagarna" har full frihet att göra vad de vill med bibehållen förtidspension medan den som haft "otur" att hamna i "B-laget" gör sig skyldig till ett s.k. bidragsbrott om man t.ex. påbörjar studier.
Försäkringskassan har själv sagt att de som beviljades förtidspension med de gamla reglerna kan studera på högskola/universitet och arbeta och tjäna upp till en viss nivå utan att deras förtidspension reduceras. Man har alltså släppt dem helt.
Men en person som nu uppbär sjukersättning eller sjukpenning begår ett brott om han eller hon gör samma sak. I våras skrevs det om en kvinna som blivit åtalad efter att man kommit på henne med att uppbära både sjukersättning och studera vid högskola. Däremot vet jag inte hur det gick med det fallet.
Jag och säkert många med mig tycker det är fruktansvärt orättvist att ha haft "otur" att inte beviljas förtidspension med de gamla reglerna. Jag vet att det på "den gamla goda tiden" förekom att personer som blivit sjukpensionerade av en eller annan orsak utnyttjade tiden till att förkovra sig. Och när de läst in den examen de ville ha, hörde de av sig till FK och ville häva sin förtidspension/sjukbidrag, och när handläggaren på FK undrade varför, svarade de helt enkelt att "nu har jag utbildat mig till det och det, så nu vill jag börja arbeta igen." Eller något liknande.
Jag undrar - ska det verkligen får vara så här? Detta är inget annat än diskriminering mot oss som inte kunde bli förtidspensionerade med de gamla reglerna.
/Per"
fredag 16 september 2011
När tänker ni göra något åt det största systemfelet, regeringen?
Sjukförsäkringens debattvågor har gått höga i flera år sedan de nya inhumana förändringarna trädde i kraft, protesterna har avlöst varandra. Regeringen har tvingats backa steg för steg. Myrsteg visserligen, men dock.
Nu utlovas ytterligare några små förbättringar och undantag i höstbudgeten. Varje liten förbättring är förstås bra. Problemet är att man fortfarande behöver ett mycket starkt förstoringsglas för att hitta dem. Språket är dessutom luddigt, och utförsäkringsministern vill inte förtydliga vad han menar. Som vanligt.
Men jag fortsätter att tala klarspråk...
Ni silar sjukförsäkringsmygg men sväljer utförsäkringskameler!!
Ni täpper till småhål men låter det stora systemfelet - utförsäkringarna vid en fast tidsgräns, trots sjukdom - bestå. Och inte bara det, ni berömmer det största felet och upphöjer det trots de katastrofala konsekvenserna det medför för de svårast sjuka!
Ni inser tydligen inte att den nuvarande sjukförsäkringen bara fungerar för åkommor som kräver lätta eller inga vård- och rehabiliteringsinsatser alls, små skador som självläker på ett par veckor. Den fungerar för sjukdomar som passar perfekt in i socialstyrelsens nya strikta riktlinjer, men som tyvärr inte passar in på många av alla de där "enskilda fallen" som spränger tidsgränserna och så tydligt visar på det fyrkantiga systemfelet...
Ni inser visst inte heller att det är för sent att sätta in "tidiga" insatser nu för dem som redan har varit sjuka i många år... Kraftfulla stressande åtgärder i ett sent skede förvärrar sjukdomarna ytterligare istället för att leda till ett tillfrisknande.
Svårt sjuka har heller inte längre någon rimlig chans att få förtidspension eftersom reglerna har blivit så extremt hårda för det (trots att inte heller den ersättningsformen numera varar längre än max tre år innan den omprövas). Därför hänvisas även dessa till den så kallade "rehabiliteringskedjan" med utförsäkring och arbetslivsintroduktion, som om dessa, som i de flesta fall har arbetat större delen av livet, inte känner till arbetslivet!?!
Att de svårast sjuka upprepade gånger ska åka in och ut på AF i onödan efter 2 1/2 år - vad är vitsen med det? De blir ju sjukare av stressen, ekonomiförlusten och meningslösa AF-åtgärder, och samtidigt används samhällets resurser fel, så att de friska som skulle kunna arbeta inte får tillräcklig hjälp, ungdomsarbetslösheten är nu uppe i rekordhöga 25%!!
Tänk om sjuka fick den tid som behövs för att bli friska, med rätt vård och rehabilitering, istället för att skickas till fel plats vid fel tidpunkt. Särskilda undantag för enstaka fall hjälper inte, utan blir diskriminerande för dem som inte får del av undantagen men som behöver det.
När tänker ni ta till er detta, som ni har fått höra gång på gång under flera års tid nu utan att det har medfört någon förändring? När kommer ni att inse vad som hjälper och sätta in sådana insatser, istället för att förvärra situationen?
onsdag 14 september 2011
Om utförsäkringarna, inför riksdagens öppnande
Jag skulle vilja utförsäkra utförsäkringarna!
Jag förstår inte hur ett så vansinnigt experiment har fått genomföras mot allt sunt förnuft, eller hur det kan få fortsätta trots att vi nu har sett de orimliga konsekvenserna under flera års tid. Förvärrad sjukdom, svält, hemlöshet...
De hundratals personliga katastrofer jag har tagit del av är bara en bråkdel av fallen, de flesta sjuka syns inte i media, och en del kan inte längre uttala sig, för utförsäkringen blev den allra sista droppen i en redan överfylld sjukbägare.
Det har införts ett kastsystem i det här landet, där den som inte längre kan prestera på topp diskrimineras och torteras av det nya råa regelverk som de exekutiva myndigheterna har satts att agera utifrån. Ett kastsystem där människor görs kastlösa och kastas ut ur gemenskapen och där det nästan är omöjligt att ta sig tillbaka in igen. Att leva i Sverige i utförsäkringserans gyllene glansdagar är som att leva i en absurd science fictionroman. Eller som i en dokusåpa.
Sjuka kastas cyniskt överbord från försäkringsbåten, för att man ska se om de efter ett visst antal sjukdagar kan simma 25, 50, 75 eller 100 meter utan simdyna, eller om de druknar. De allra svårast sjuka utsätts för detta om och om igen. Var finns logiken i det?
Igår släpptes nyheten att Försäkringskassan nu får en ”utvisningsdirektör”, direkt hämtad från Migrationsverket, där hans meriter bl.a. består i ett påskyndande av utvisningstakten. Kan sjuka snart förvänta sig snabbare avslag från Försäkringskassan? Kan utförsäkrade komma att utvisas inte bara ur samhällets gemenskap utan också ur landet? Nej, det är nog troligare att vi får en växande sjukemigration från Sverige, att sjuka av humanitära skäl söker asyl i människovänligare länder...
”Det är inte en enkel sak att avgöra om en person ska förväntas försöka försörja sig själv eller tvärtom ha rätt att bli försörjd av alla andra.” Ett citat av "utförsäkringsministern", som förvränger hur sjukförsäkringen fungerar (den är redan finansierad av arbetsgivaravgifterna). Han sätter även likhetstecken mellan arbetsförmåga och försörjningsförmåga. Vad hjälper det en sjuk att eventuellt kunna lyfta ett finger? Det är få arbeten som har det som enda krav. Dessutom så är det ju faktiskt tvärtom mot hur det framställs. Vem försörjer egentligen vem?
Hur kan jobbskattebidrag och andra lyxbidrag vara viktigare än att sjuka ska få en rimlig chans att bli friska? Hur kan en kortsiktig vinst för dem som redan har det mycket bra få förstöra en långsiktig vinst för alla? Hela samhället tjänar på att den som blir sjuk får hjälp att bli frisk. Ingen som är sjuk blir hjälpt av att utförsäkras.
De sjukförsäkringsfinansierade arbetsbonusarna gynnar bara dem som för tillfället har riktigt höga löner, bland annat de ansvariga politikerna själva... De behöver inte oroa sig för ekonomisk ruin om de blir sjuka. Hur kan de då förstå hur det är längst nere på botten? Trodde de verkligen att extrem stress och ekonomisk misär skulle få svårt sjuka som knappt klarar sin vardag i hemmet att släpa sig till ett fiktivt arbete?
Regeringen är åtminstone sjukt kreativ så här inför Riksdagens öppnande. Ett absurt förslag kom också igår om att utförsäkrade som står långt från arbetsmarknaden ska anställas för att rusta kulturarvet. Det fick Mark Levengood att twittra: "Regeringen tycker sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker sjukskrivna kan arbeta i regeringen."
Levengood for president!
Man kunde annars tolka kulturarvsrustandet som att sjuka kan tänkas få scanna in statsministerns ungdomliga mästerverk ”Det sovande folket” och publicera och sprida boken till alla bokhandlar och bibliotek som den numera har censurerats bort från, samtidigt som några av dess värsta idéer håller på att genomföras.
En annan viktig uppgift kunde vara att scanna och bevara samtliga tidningsartiklar och brev till regeringen om hur hårt utförsäkrade drabbas av reglerna, och noga sortera in ministrarnas patetiska undanflykter och försvar i Riksdagens lögnarkiv. Det hela blir något för framtida forskning att grunna över.
Sanningen är den att åtgärderna sätts in helt fel, så att de straffar den som blir sjuk istället för att påskynda tillfrisknandet.
Det som främst behövs är adekvat vård i rätt tid (vilket inte finns att få eftersom hela sjukvårdsapparaten håller på att monteras ner), och fler anpassade arbeten på deltid (det är inte realistiskt att alla sjuka kan ta sig tillbaka till heltidsarbeten igen). Långtidssjuka som dessutom är arbetslösa ligger allra risigast till. Trots hög kompetens kan de inte ens konkurrera med gratisarbetare om jobben.
Jag skäms över att bo i ett land där sjuka utförsäkras och tvingas finansiera friska arbetares lyxkonsumtion. Fast det är ju inte jag som ska skämmas, utan de politiker som har orsakat det...men också alla som ser vad som händer men blundar och tiger och inte försöker göra något åt vansinnet.
Aftonbladet tipsades om att försäkringsbolagen lär ha sponsrat alliansens nya sjuklinje, mot att Försäkringskassans villkor kraftigt försämrades. Det tipset hamnade snabbt högst upp på läsarnas topplista och låg kvar där, varför ville eller vågade de inte granska det?
Tänk om politiker på samma sätt som sjuka skulle ifrågasättas var och varannan månad och få lönen indragen om de inte uppvisar någon konstruktiv arbetsförmåga som bidrar till ett bättre samhälle...
Tänk om alla som är friska nu och inte tror att de själva kan drabbas, skulle sätta sig in i de nya reglerna, och gå ut och protestera när de inser vad som har hänt.
Tänk om sjuka kunde få lugn och ro för att bli friska istället för att stressas ännu sjukare...
Tänk om vi kunde införa en solidarisk välfärd för alla...
Ja, tänk om... Tänk OM! För så här kan vi faktiskt inte ha det!
Vi har fått ett samhälle där den skarpa gränsen går mellan friska och sjuka, som om det vore varelser från olika planeter.
Jag hade hoppats att påskuppropet skulle bli en kraftfull vårflod som svepte utförsäkringarna med sig och befriade och återupprättade alla drabbade. Nu blev det inte så. En rejäl vårflod blev det förvisso, men det räckte inte hela vägen eftersom de ansvariga politikerna inte ville lyssna. Därför behöver vi vara många nu som fortsätter kampen och gemensamt trycker på från alla håll tills vi når dit.
Det sägs att julen varar än till påska, men i det här fallet får det bli påsken som varar än till ”jula”, eller hur lång tid det nu kan tänkas ta...
Varje dag är en dag för mycket ur den utförsäkrades perspektiv.
måndag 29 augusti 2011
Från välfärdsmanifestationen igår...
Stoppa utförsåkningarna!
Jag läste fel vid något tillfälle så att utförsäkringarna för en gångs skull gick att förknippa med något roligt. Naturligtvis handlar detta inte om ett motstånd mot skidsport. Men ett litet samband har de till den yttre formen besläktade orden ändå. Att utförsäkras kan liknas vid att skickas ner för ett stup mitt i vintern...ner i ett isigt helvetesgap.
Det är ingen färd som går väl, ingen välfärd alls!
Få är de som tar sig helt upp för de hala och branta väggarna igen. Många blir kvar på botten, sönderslagna och i betydligt sämre skick än innan.
Snart har samtliga långtidsjuka utförsäkrats en första gång. Vad skulle det vara bra för? Och varför ska de in i samma plågsamma karusell en gång till? Och igen? Och igen?
Det hela liknar på något sätt ett skrämmande och surrealistiskt nöjesfält ur en Stephen Kingroman. Utifrån ser det fint ut. Välputsat, välordnat. Men på området innanför portarna, dit bara de med inträdesbiljett i form av ett utförsäkringsbrev har tillträde, möter en annan verklighet.
Sjuka ”välkomnas” in i det till synes exklusiva tivolit. Clowner med förvridna ansikten hoppar oväntat fram och grinar mot besökarna. Där finns berg- och dalbanor där den som inte håller sig fast med näbbar och klor kastas ut under den våldsamma färden. Där finns höghastighetskaruseller som gör vem som helst grön av illamående. Och där finns ett djävulskt konstruerat bungy jump som slutar med döden. För att inte tala om alla tält där det gäller att hålla tungan rätt i mun och försöka pricka rätt på piltavlor, och där högsta vinsten inte utgör ett megastort gosedjur, utan en förnyad sjukskrivning.
Vem vill ha ett rättsosäkert system, där det enda som är säkert är att sjuka oupphörligt plågas mer och mer? Vem tjänar på detta?
Samhället som helhet tillhör förlorarna i utförsäkringstivolit, för varje sjuk som inte lyckas komma tillbaka efter tortyren betyder en mer som hamnar utanför. Sjuka själva tillhör förlorarna, hur många liv krossas inte grymt på detta sätt? Anhöriga till sjuka, inte minst barn som maktlösa ser på, tillhör också förlorarna.
Vinnarna då...? Finansministern tjänar på detta, han vars ”excellenta” omvända Robin Hood-idé utförsäkringarna visade sig vara (att ta från de sjuka och ge till de friska). Likaså den hittills aldrig sjukfrånvarande statsministern, med en månadslön som är nästan dubbelt så hög som en sjukskriven persons årsinkomst. ”Utförsäkringsministern” själv, som med hjälp av manipulerad statistik gör glassig reklam för vilken bra och nödvändig reform det är, hör också till de få vinnarna.
Höginkomsttagarnas ”jobbskattebidrag” som finansieras bl.a. av pengar som tillhör sjukförsäkringen, utgör en rejäl extra slant. Men varför ska sjuka betala friskbidrag till arbetare som mer än väl kan försörja sig själva? Varför ska friskbonusarna ge skattelättnader åt dem som inte behöver det?
Till övriga vinnare i detta sjuka spel hör försäkringsbolagen som, har det avslöjats, sponsrade alliansens nya sjuklinje, mot att Försäkringskassans villkor kraftigt försämrades. Detta leder till privata försäkringsalternativ som inte den som redan är sjuk tillåts teckna, och även de som får teckna dem tillhör förlorarna om de blir sjuka en dag. För om Försäkringskassan inte godkänner sjukskrivningen så utfaller inte heller den privata försäkringen. Fiffigt, där sparar försäkringsbolagen ytterligare en hacka, samtidigt som de tjänar på premierna som betalas in i god tro...
Hur det är möjligt att detta får fortsätta är fullständigt obegripligt. Särskilt mot bakgrund av remissinstansernas kraftfulla varningar, både innan reformen genomfördes och efter de senaste justeringsförslagen. Svårt sjuka får inte längre en chans att rehabiliteras i normal takt, utan jagas och stressas av tidsgränser, vilket leder till förvärrad sjukdom samt följdsjukdomar, istället för ett tillfrisknande.
Om inget händer snart som vänder upp och ner på absurditeterna så är kanske det enda som får effekt att skrota myndigheternas förföljelsearbete gentemot sjuka, och istället vända blåslampan åt andra hållet och införa en försäkringskasseprövad politikerpeng. De politiker som uppenbarligen är i avsaknad av arbetsförmåga i egentlig mening, eftersom de inte har lyckats utföra något av värde för samhället sedan de blev invalda, kan då med omedelbar verkan befrias från sin skattefinansierade och högst allmännyttetärande ersättning.
De nuvarande handläggarna behöver förstås ingen extra utbildning för det, de har ju på ett par minuter kunnat avgöra väldigt kniviga medicinska fall under lång tid nu utan formell kunskap i ämnet, så visst kan de väl anses vara mer än kompetenta för detta hedersuppdrag också?
Påskuppropets eld har inte slocknat, om någon trodde det. Den kommer att fortsätta spraka och fräsa tillsammans med alla andra eldsjälar som brinner för denna fråga, tills utförsäkringarna är stoppade!
torsdag 30 juni 2011
Hemligt PM om sjukförsäkringsreformen inte längre hemligt!
Sensationella uppgifter framkommer nu, lagom tills att sjukförsäkringen debatteras i riksdagen idag, och en omröstning om bl.a. de nollklassades situation sker imorgon. Tyvärr kommer inte frågan om utförsäkringarna upp. Men mot bakgrund av denna nyss släppta info så borde den verkligen tas upp.
Sen när blev finansdepartementet experter på sjukförsäkringsfrågor? Det är tydligen de som ligger bakom både utförsäkringarna och västvärldens hårdaste regler för sjukpension!!
"I december 2009 upprättade de [tjänstemän på socialdepartementet] en hemlig PM, för att dokumentera vilka departement och partier som tyckt vad under förhandlingarna. Kanske anade de att de annars kunde få skulden om sjukförsäkringen blev en het valfråga.
Bara ett par veckor senare började den kontroversiella vågen av utförsäkringar, när tusentals människor nådde sjukförsäkringens "stupstock", som kritikerna kallade den.
Något av det mest sensationella i socialdepartementets PM är att denna tidsgräns inte alls fanns med i det ursprungliga förslaget till sjukförsäkring. Det var ett senare inspel från finansdepartementet, som ville spara mer pengar.
Av promemorian framgår också att socialdepartementet hade en lösning som skulle inneburit att människor sluppit bli "nollklassade". Det handlar om de just nu så uppmärksammade 6 000 personerna som blivit utan ersättning när deras tidsbegränsade förtidspension upphörde. Både socialdepartementet och Kristdemokraterna slog larm om deras situation, men utan att få gehör."
Läs hela artikeln här.
torsdag 16 juni 2011
Evigt kretslopp väntar ”återvändarna” i det människofientliga sjukförsäkringssystemet
Politikerna kommer i dagarna att rösta om bl.a. utförsäkringarnas vara eller icke vara.
För alla som har sett vilka absurda konsekvenser de får för de flesta av de drabbade finns bara ett val.
I den här artikeln tas ytterligare några synpunkter upp som inte har berörts tidigare i debatten, så vitt jag vet.
***
Majoriteten av de utförsäkrade återvänder till sjukförsäkringen sedan Arbetsförmedlingen konstaterat att de är för sjuka för att klara något som helst arbete. Nålsögat för stadigvarande sjukersättning har samtidigt krympts till så mikroskopiskt små dimensioner att det nästan är omöjligt att få den beviljad (och namnet till trots omprövas även denna ersättningsform regelbundet). Det krävs att alla rehabiliteringsåtgärder först är uttömda, samt bevis för att aldrig ens en fjärdedel av arbetsförmågan kan återfås.
"Återvändarna" tvingas därför börja om från början i hela den så kallade rehabiliteringskedjan, med ständiga påfrestande omprövningar av den arbetsförmåga man upprepade gånger, från flera instanser, redan har konstaterat att dessa långtidssjukskrivna personer saknar. Enda resultatet är ökad stress och ytterligare försämring av sjukdomstillståndet. De är nu på väg mot en andra utförsäkring när det maximala antalet sjukskrivningsdagar tar slut igen.
Läs hela artikeln här.
Read more...
onsdag 1 juni 2011
Can you imagine...?
Can you imagine searching in vain for long
after finding a glimpse
of something
that seemed as if it was meant for you?
Can you imagine finding another glimpse
and searching for more?
Can you imagine the immense joy
of finding,
the joy
of being found?
Can you imagine being embraced
by the invisible,
being wrapped
in total mystery?
Can you imagine doubt
and faith
of unseen intensity?
Can you imagine a deep love story
at a non human level?
Can you imagine being in love
and being loved
by being itself
by love itself?
Can you imagine your lover
playing hide and seek
to make you long
even more?
Can you imagine
sharing life
with your beloved
for years?
Can you imagine
giving everything
and giving
everything up
for your beloved?
Can you imagine suddenly
being abandoned
~ in a second ~
by the source
of all joy,
by the source
of your life?
Can you imagine
being left alone
in a great solitude
yet unspoken of
by human tounges?
For ever?
Can you imagine
the heaviness
of that loss?
Could you live
with that loss?
For ever?
onsdag 11 maj 2011
Shamanens sång om en oundviklig människa
Fick via påskuppropet höra talas om en bok som jag nu har läst... Vill rekommendera den särskilt till alla som arbetar inom vården.
***
Shamanens sång om en oundviklig människa, av Jan Lidbeck (Arconia, 2011).
Titeln avslöjar inte på minsta sätt att detta är ”ett samhällsmedicinskt drama, en medicinsk thriller med satiriska inslag” med fokus på svensk sjukvård. Författaren är själv med dr och har arbetat som överläkare, specialiserad bl.a. på långvarig smärtproblematik. Boken kunde knappast ges ut mer lägligt än nu, i nära anslutning till påskuppropet mot utförsäkringarna.
Den tar upp ett närmast osynligt (bokstavligen!) kapitel i sjukförsäkringsdebatten, nämligen hur osynliga sjukdomar eller diffusa diagnoser ofta bemöts av vården och Försäkringskassan (det som inte syns i röntgen eller prover ”finns inte”, eller tillskrivs felaktigt psykiska orsaker), och hur det kan få fatala konsekvenser för patienterna. Det är inte alltid sjukdomen i sig som orsakar det största lidandet.
Handlingen utspelar sig dels i Skåne, dels i Afrika, huvudpersonerna är hjärtläkaren Martin Lehman, som har sökt sig till en u-landstjänst för att försöka finna en ny mening med tillvaron sedan hustrun har dött och sedan hans illusioner om vården har krossats, samt dottern Johanna som arbetar som specialistsjuksköterska tills hon är med om en bilolycka och drabbas av en svår whiplashskada. Det kunde lika gärna ha varit någon annan av de diagnoser som för tillfället inte riktigt tas på allvar, som fibromyalgi, ME/CFS, eller borrelia som blivit kronisk och då inte längre ges någon behandling i Sverige.
Skildringen av hur vården (inte) fungerar för en stor patientgrupp, och hur detta även påverkar läkare som månar om sina patienter, är skrämmande realistisk. Många förtvivlade sjuka kommer att känna igen sig i Johanna. Många frustrerade läkare kommer att känna igen sig i Martin. De tre frontfigurerna bland de övriga läkarna i boken är karikatyrer, som tyvärr också har sina motsvarigheter i verkligheten. Dokument och artiklar som återges är fiktivt autentiska. Det pågår ett tyst krig mellan de parter som borde samverka, politiskt införda regelverk får tragiska konsekvenser, byråkratin skövlar människoliv. Hade det hela inte stundtals lättats upp av träffsäker humor så hade det varit en mycket tung läsning.
Parallellhandlingen i Afrika utgör en kontrast. Med små resurser lyckas man rädda liv. Martins insatser räddar det svårt sjuka barnbarnet till en shaman. Det leder till en vänskap, och till oanade kusliga följdverkningar även på svensk mark. Det leder till reflektioner över vad som är moraliskt rätt. Det leder till ett andligt sökande. Martins dagboksanteckningar, som återges skrivna för hand, öppnar stundtals upp svindlande existentiella perspektiv i brytpunkten mellan tro och vetenskap.
Jag hoppas att boken kommer att väcka den sakfrågedebatt den förtjänar. Vågar man också hoppas att den kan bidra till att åstadkomma en systemförändring?
Läs mer om boken och beställ den här.
söndag 24 april 2011
Påskuppropslänkar
Delta i manifestationerna runt om i landet imorgon på din närmaste ort!
Här är ett par länkar ur senaste påskuppropsskörden:
P4 Granskar - om sjukförsäkringen
Nyhetsmorgon TV4: Ska kyrkan predika politik?
Nya sjukförsäkringen - ny puts på rutten grund
Upprop i Kalmar mot sjukreglerna
Stöd påskuppropet för human sjukförsäkring
Upphör med jakten på oss sjuka
Möter nästan dagligen drabbade människor
Vilgot på arbetslinjen
Missa inte heller den här om du inte har läst den:
Nya myter om sjukförsäkringen
Fler myter finns här.
lördag 23 april 2011
"Amandas" berättelse: det svåraste är...
Fick ännu ett brev... Tack för att du ville dela med dig!
***
"Min berättelse
Ofta känns det som jag befinner mig i en mardröm värre än Kafkas ”Processen” och ”Moment 22” tillsammans men jag får aldrig vakna med den där lättnaden över att det bara var en dröm…
Det är omöjligt för mig att gå in på dom värsta detaljerna i alla turer med FK, alla medicinska utredningar o arbetsprövningar dom skickat mig på. Alla med samma slutsats - att jag inte har någon arbetsförmåga. Det skulle bli en roman ingen skulle orka läsa… det får därför bli en sammanfattning av de stora dragen, hoppas du orkar hänga med…
Jag har levt med kronisk smärta efter en olycka 1981. Jag har högskoleutbildat mig, arbetat och drivit eget företag samtidigt som jag har försökt hitta olika vägar att hantera och leva med smärtan. Men jag kämpade på… Tack o lov föddes jag med en talang tillräckligt stor för att kunna få arbeta med det jag älskade och som varit en stark drivkraft.
1997 blev en vändpunkt med kraftigt försämrad hälsa och trötthet och div diagnoser och symptom och ett tröstlöst vandrande inom sjukvården började. Den här tiden fram till kollapsen 2002 är jag deltidssjukskriven och jag kämpade hårt för att inte ge upp mitt arbete som jag älskade och som var mitt liv. Den här tiden är så svår att jag kan inte gå närmare in på den men jag kallar den för det första helvetet.
Jag vet alltså en hel del om att man ”kan” arbeta fast man inte är ”frisk” och vad det innebär, jag har nu 20 års erfarenhet…
Men våren 2002 blir tröttheten övermäktig och jag får förutom alla de problem och diagnoser jag redan har dessutom kronisk feber. Efter 3 månaders feber kollapsar jag och blir nu heltidssjukskriven. Jag lämnas nu i heltidssjukskrivning utan medicinsk rehabilitering. Är helt utlämnad till mig själv. Jag försöker rehabilitera mig själv med övningar i avspänning, meditation, mindfulness, jag betalar för privat terapi, gör feldenkreitsövningar och allt sådant min kropp mår bra av. Ändrar gradvis min kosthållning och det jag kan i min livssituation, flyttar från stan till ett bättre i boende på landet mm. Men jag blir inte bättre, blir fortfarande extremt mentalt och fysiskt utmattad (fast utmattad är inte ett tillräcklig beskrivning) av all slags aktivitet.
2004 vill FK sjukpensionera mig men jag säger förtvivlad nej för jag har inte förlorat hoppet om att bli bättre och kunna återgå i arbete…
2005 börjar det jag kallar det andra helvetet. I samband med att min sjukersättning ska förlängas så skriver FK in felaktiga uppgifter i sina journaler som dom sedan fattar beslut utifrån och tar utan förvarning ifrån mig all ersättning över en natt. När felet uppdagas kan dom inte erkänna att dom fattat beslutet på felaktiga grunder och en kamp för att hitta advokat som vill ta sig an ärendet (hittade ingen men fick några råd av en) och specialistläkare som inte bara avfärdar mig samtidigt som jag blir helt utan försörjning…
Det tar ett halvår innan en omprövning av ärendet ger mig hel sjukersättning. Då är jag ännu sjukare än jag var vid insjuknandet 2002 och dessutom har min migrän nu blivit kronisk. Långa perioder är jag liggandes i ett mörkt rum utan att ens kunna ta mig till toaletten och mina föräldrar får periodvis bo hos mig för att ta hand om mig.
Långsamt, långsamt tar jag mig upp på benen och periodvis ut ur det mörka rummet. Men jag kan bli helt sängliggandes 2-3 dagar bara efter ett så enkelt ärende som att inhandla lite mat. Är alltså långt ifrån bra nog att klara ens de vardagliga sysslorna när det är dags för nästa avslag på sjukersättningsansökan 2007. Jag får halv istället för, den av flera läkare medicinskt styrkta, hela ersättningen jag sökt.
Jag överlämnas ändå till AF för halvtidsarbete. AF vet inte vad dom ska göra av mig utan flyttar mig bara från bord till bord samtidigt som jag ska genomgå ännu en försäkringsmedicinsk utredning… Nu börjar också en tid av begäran om omprövningar och överklagningar i rätten. Som tur är finns det fantastiska människor och jag får tag på en av dessa, en man som hjälper mig med tillvägagångssätten och formulerar överklagningarna, annars hade jag gått under. Historien återupprepar sig 2009 när jag söker den sista förlängda sjukersättning på 18 mån som man kan få innan man utförsäkras.
När jag sedan utförsäkras helt sommaren 2010 har jag vunnit alla mina mål i rätten mot FK och när Justitieombudsmannen står där i TV på Aktuellt och riktar ”allvarlig kritik” mot FK i 13 ärenden så har jag dagen innan fått besked om att ett av dessa 13 ärendena är mitt. Det är en seger men det förändrar ingenting, kritiken rinner av FK som vattnet på en gås. Det är en symbolisk seger men en förlust ur hälsoperspektiv. Dom 2,5 senaste åren då jag alltså enligt lagen hade rätt att vara heltidssjukskriven och ta hand om mig själv fick jag istället leva med hjärtat i halsgropen över ekonomin (som att leva under hot), drunknandes i papper, utlåtanden, utredningar och turer med AF… dom åren får jag aldrig tillbaka för 2010 utförsäkras jag.
Ekonomiskt är det också en jätteförlust; när jag får min ersättning fr o m 2008 retroaktivt under 2010 så får jag inget skadestånd, inte ens ränta på pengarna. Jag är nu utförsäkrad och beroende av försörjningsstöd.
När jag nu får retroaktiva ersättningen från FK i det senaste ärendet så vill jag betala tillbaka de pengar jag lånat under den tid jag inte fick hel ersättning. Men det får jag inte för soc för då ska jag leva på dom pengarna i stället för att få försörjningsstöd, så är reglerna. Betala tillbaka mina lån kommer jag därmed förmodligen aldrig att kunna göra. Där fick jag för att jag inte sökte försörjningsstöd redan 2008 utan lånade pengar istället.
Och nu då… ja nu har jag sökt sjukpenning igen då ALI’s slutsats är att jag inte har förmåga att delta i någonting. Det har gått över 3 månader sen ansökningen lämnades in och jag vet ingenting – inte ens om om sjukskrivningen godkänns eller om dom kommer att anse att jag inte har någon SGI… Nu är jag så dålig att jag kan överhuvudtaget inte ta mig hemifrån. Hemtjänsten handlar mat åt mig och ser till att det blir städat ibland. Måste vila liggandes större delen av dagen i tystnad. Kan inte träffa mer än en person taget och bara korta stunder. Blir helt slut t.o.m bara av ett telefonsamtal, är så intryckskänslig att jag inte kan ta ta del av TV och radio. Kan endast läsa lite korta texter ibland.
Tio år efter insjuknandet fick jag 2008 diagnosen ME. Det är en neurologisk och immunologisk sjukdom men okunskapen om ME är mycket stora även inom sjukvården, i alla fall i Sverige. Idag hävdar man från forskarhåll med bestämdhet att detta inte bara är något psykologiskt tillstånd. De senaste forskningsrapporterna visar dels på ett retrovirus, dels efter upprepade prover man tagit från vätskan som omger hjärnan och ryggmärgskanalen på att alla ME-patienter har en egen unik proteinprofil och på förhöjda halter av flera ”inflammationsproteiner”. Vilket tyder på en pågående låggradig inflammation i hjärnan.
Jag har p.g.a. sjukdom inte bara förlorat mina möjligheter att försörja mig själv. Jag har också förlorat bl a det konstnärliga skapandet som varit mitt livs stora källa till glädje och livskraft men också allt det andra som friska tar för självklart och som gör livet värt att leva, som att finna en livskamrat eller bara ta en fika på stan med en kompis.
Det är en enorm sorg... Och ändå är det inte det och inte sjukdomen i sig som är det svåraste, trots att den begränsar mitt liv så oerhört. Det kan vi människor till stora delar ändå lära oss att leva med. vi kan när livet begränsar oss på detta sätt , vid sidan om det svåra och tunga, också få en förmåga att se andra värden och känna stort för det till synes lilla, som ger livet en annan mening än tidigare.
Det svåraste är
-att förlora sitt människovärde och täras sönder och samman i ett byråkratiskt träsk, ständigt ifrågasättas och om och om igen tvingas gå igenom respektlösa och kränkande utredningar och åtgärder. Hoten från FK om att jag kommer att förlora hela sjukersättningen om jag inte genomför utredningar som i sig har varit så långt över min förmåga att dom lett till rena kollapser. Löftena från FK om att följa utredningarnas rekommendationer, löften som sedan inte hållits. Dessa påfrestningar outhärdliga och i sin upprepning mycket ångestskapande och rent skadliga för en ME-patienter.
-att aldrig få komma till ro och acceptans med det faktum att man har en kronisk sjukdom det i dagsläget inte finns någon bot för. Utan istället ständigt måsta beskriva den och sin historia om och om igen för människor inom FK, AF, sjukvård och arbetsintroduktion för människor som inte har kunskap, inte förstår, i oändliga försök att bli tagen på allvar och bli trodd. Det är det svåraste. Jag tror att hur sjuk man än är så kan det finnas något (kanske t.o.m. läkande) friskt att hålla fast i om det så bara är mina tankar i en kropp som inte orkar någonting. Men hur ska jag kunna fokusera på det friska när jag ständigt måste upprepa det sjuka för människor som som inte hör och inte möter mig där jag är. Min sjukdom försämras och gör mig väldigt utsatt för den typen av stress.
Det svåraste är också
-okunskapen och fördomarna jag möter om ME. Att komma i kläm mellan FK som inte vet någonting om ME och anser att jag inte är medicinskt färdigrehabiliterad och en sjukvård som inte har någon bot eller rehabilitering att erbjuda.
-att inte se något slut på eländet. Även om jag skulle få sjukpenning igen så ska den förnyas var tredje månad och varje gång kan jag få avslag igen, tills det är dags för utförsäkring igen med nya utredningar, kartläggningar och arbetslivsintroduktioner som kommer fortsätta bryta ner mig. Hur mycket liv kan man krama ur en sjuk innan det innebär slutet…
-att veta att jag inte är något ”enskilt fall”, att veta att tusentals eller tiotusentals andra genomgår samma helvete eller har det ännu mycket värre. Att vi nu lever i ett politiskt system som förklarat krig mot sina egna, av sjukdom drabbade, medborgare. Ett krig vi sjuka förlorar, men var kan vi söka asyl…
Det är en illusion att det inte finns någon sjukdom som är så svår eller komplex att vi inte kan arbetsrehabiliteras. Vi har inte total makt över sjukdom och liv… Det är tydligen något som till varje pris måste förnekas. Jag förstår att det är en skrämmande tanke för många men kan vi inte närma oss den utsatthet det innebär att vara människa så är man kanske inte heller människor längre…
Tack till alla er som fortfarande har modet att vara människor och medmänniskor!
Det har tagit lång tid och mycket kraft att få ihop den här verklighetsskildringen men det är en stor lättnad och en seger att den nu finns nedskriven.
Tack till dig som tog dig tid att läsa!
'Amanda'"
torsdag 21 april 2011
Påskuppropet - några länkar till
Som sagt så är det omöjligt att läsa allt som skrivs i ämnet, mycket hamnar nog inte ens på nätet, men här är ytterligare några länkar.
***
Påskuppropet tystnar inte
Gör om sjukförsäkringssystemet
Landsomfattande aktion för alla som utförsäkrats
Påskupprop mot utförsäkringar
Påskuppropet kräver förändring nu
Påskuppropet angår alla, inte bara sjuka
Påskuppropet - en protest mot utförsäkringarna
Kyrkan till attack mot regeringen
Syftet med påskuppropet är inte partipolitiskt
Påskuppropet och Facebook blev kamp för utförsäkrade
Helhetssynen måste återinföras
Paulina bloggar
ME är inte heller ett undantag från regeln...
Fick ännu ett brev från en utförsäkrad...
***
"Jag blev fr.o.m. 1/4 tvångsförflyttad från FK till AF. Handläggaren som var med, menade att det var ett "erbjudande" han gav mig. Ja, och ville jag inte anta "erbjudandet" skulle jag bli av med min sjukpenninggrundande inkomst. Alltså var det an offer I couldn´t refuse. Mötet var runt den 20 mars.
Han var hela tiden tydlig med att jag skulle få avslag, men på en rak förfrågan sa han att beslut ännu ej var fattat. Vi skriver nu 20 april, och trots att min läkare personligen ringt handläggaren TVÅ gånger får min räkning, har jag inte sett röken av det avslag de VET att de kommer att ge mig. De försöker alltså att hala på mitt överklagande, för att det skall dra ut på tiden maximalt.
Min mamma var tvungen att ta ledigt från sitt arbete för att följa med mig, då jag varken kan ta in information, läsa texter eller se sammanhang i samtal. D.v.s. jag tappar tråden och glömmer bort vad vi talade om, eller förstår inte innebörden i det som sägs. Detta vet FK, men trots det överöser de oss med skriven information som vi förväntas ta del av, och dokument som skall undertecknas. Jag är skräckslagen för att jag inte vet om jag visat mamma alla papper, eller om jag missat något som gör att jag inte får ens aktivitetsersättningen. Att förstå och sätta sig in i hela ruljangsen med närvarokort och allt vad det kallas, är fullkomligt oöverstigligt. Detta gör att hjärnan hela tiden går på högvarv, och likt en bilmotor utan kylmöjligheter, skär den. Allt blir kaos och skräck.
Det de håller på med saknar motstycke i Sveriges historia, men påminner på ett skrämmande sätt om nazisternas behandling av sjuka och oliktänkande. Nu menar jag naturligtvis inte utrotningen av judar, men de var inte de enda som var oönskade. Sjuka och handikappade var också bland måltavlorna.
De vet att jag om tre månader med största sannolikhet har gått under, det har nämligen min läkare både skrivit och sagt. Handläggaren på AF skickade hem mig så fort handläggaren från FK gått, då hon insåg att jag inte hade en minsta chans att kunna delta i deras program. Hon sa att jag behövde komma tillbaka en eller ett par gånger under dessa tre månader, inte mer. Hon beklagade att hon inte kunde hjälpa mig mer, och sa att efter tre månader skulle hon skicka tillbaka mig till FK...
FK-handläggaren har hela tiden slingrat sig som en ål, och sagt "ni kan ju överklaga", men det går ju inte att överklaga ett beslut man inte får! Moment 22.
Jag får drygt 3000:-/mån i "aktivitetsstöd", för att jag inte har varit med i ett fackförbund det senaste året (har varit heltidssjukskriven i över 10 år, innan dess tillhörde jag Teaterförbundet då jag var yrkesverksam som maskör och perukmakare). Jag var också tvungen att gå med i alfakassan, annars skulle de, från mina 220:-/dag, ta 24:- i "administrativ avgift" enligt regeringens direktiv. Det går naturligtvis inte att överleva på 180:-/dag (MINUS SKATT!), säg mig vem som lyckas betala hyra, mat, värme, försäkringar med den ersättningen.
Min diagnos är M.E, en diagnos som min handläggare hade "googlat för att bilda sig en uppfattning". Istället för att läsa läkarintyg och utredning från Gottfrieskliniken, hade han googlat. Han har alltså googlat och efter det fattat ett beslut som omkullkastar hela mitt liv, som tar ifrån mig det lilla människovärde jag ändå trodde att jag hade som medborgare i ett land som slår sig för bröstet och säger sig vara ett välfärdsland. Bara för de rika och friska.
ME och MS är "systerdiagnoser", ändå är bemötandet vi får olika som natt och dag. Folk vet vad MS är, medan ME ses som en slaskdiagnos. Kanske för att det i Sverige felaktigt buntas ihop med CFS. Överläkaren på neurologen på KS har bestämt att man på hans sjukhus "Inte tror på den diagnosen". Detta trots att WHO haft ME listad som neurologisk sjukdom sedan 1969. Han väljer alltså att med en axelryckning bortse från en diagnos som det i andra länder forskas på, som läkare i andra länder inte bara "tror på", utan också har specialistmottagningar för. Diagnosen har funnits sedan början av 1900-talet, och blev som sagt godkänd av WHO för över 40 år sedan. Vissa svenska läkare anser sig alltså stå över WHO, vilket är anmärkningsvärt.
Regeringen vann valet på borttagna fastighetsskatter, men ingen brydde sig så mycket om varifrån de pengarna skulle tas. Så, de bestämde sig för att stjäla från de fattiga och svaga. Vi kan ju inte försvara oss, har ingen röst som folk lyssnar på. När en av oss tar livet av sig, är det snarare en besparing.
Jag ställer upp på allt, om ni vill ha människor som vill/vågar ställa upp med bild etc. Om de vill prata med mig får de gärna komma till min spatiösa tvårummare på 48kvm där jag, 38-årig ME-sjuk, och mina två barn på 12 och 14 delar en dubbelsäng.
Jag vet att nästan alla meningar i det här mailet börjar med "jag", men jag orkar inte försöka formulera mig. Vilket, naturligtvis, är orsaken till att hela denna utrensningsprocess kan fortgå. Jag som hade svart bälte i grammatik och meningsbyggnad, är nu reducerad till ett smärtpaket utan förmåga till logiskt tänkande. Jag är glad att jag ens kunde formulera detta, med min sons benägna skrivhjälp. Själv ser jag varken bokstäver eller annat just nu.
Stress gör mig myyyycket sämre, och hur mycket sämre jag kan bli innan jag permanent blir ett vårdkolli, vet jag inte. I dagsläget sover jag 18+ timmar per dygn. Jag är vaken sammanlagt några timmar på kvällen och natten, då det är mörkt och tyst. Dagarna spenderar jag i sängen med öronproppar och ögonmask i ett mörklagt sovrum, då ljus- ljud- och doftintryck fullständigt däckar mig. Jag kan inte ha kläder på mig mer än korta stunder, då det gör för ont.
Detta trots den narkotikaklassade medicin jag utsätter min lever för flera gånger per dag, och det morfinplåster som skall "ta udden av smärtan". "Långvårdsplåstret", kallar jag det, sedan min läkare berättade att det mest används där.
Jag klarar inte ens min egen vardag (kan inte bädda säng, tvätta, städa, handla mat, sköta min ekonomi, allt det sköter min mamma med hjälp av mina minderåriga barn, som alltså utför oavlönat och outbildat arbete som sjukvårdare), plus att jag alltså sover 18+ timmar/dygn och inte är vaken mer än 10-90 minuter åt gången, och ändå menar FK att det inte är säkert att min arbetsförmåga är till minst 25% varaktigt nedsatt.
En läkare i USA, som arbetar med ME patienter och med aidspatienter i livets slutskede, berättade att hon utan minsta tillstymmelse till tvivel skulle välja aids framför ME.
Jag brukade, när jag var utomlands, stolt berätta att jag var svensk, och skryta om vårt humana sätt att ta hand om alla våra medborgare. Nu skäms jag bara."
MS är inget undantag från de nya reglerna
Det hävdas ibland att de som lider av sjukdomar som cancer och MS slipper att utförsäkras.
Det stämmer inte.
En MS-sjuk som snart blir utförsäkrad skriver det följande...
***
"Jag fick diagnosen MS i februari 2009. Innan jag fick min diagnos var jag väldigt orolig och hade otur med diverse läkare. Men 2009 fick jag i alla fall veta att min neuroinflamatoriska sjukdom var MS. Det var därför min balans-, koordination och motorik var så dålig. I samma veva som diagnosen ställdes sjukskrev jag mig från mitt dåvarande jobb. Var sjukskriven i ett år och sen började jag nytt arbete som receptionist.
Jag tyckte att jag mådde bättre och så. Fast jag höll på och jobbade i en och en halv månad sedan kom min kroniska trötthet och jag heltidssjukskrev mig på nytt. Men det tyckte inte Försäkringskassan om och gav mig ett avslag.
Mådde så fruktansvärt dåligt och frågade min arbetsgivare om jag kunde jobba 25%. Det gick bra, men bara att jobba 25% gjorde mig helt slut, kontaktade en advokat och vi vann överklagan mot Försäkringskassan.
Jag fick till slut vara förlängt heltidssjukskriven och min SGI var godkänd, men i samma veva fick jag veta att jag hade drabbats av en godartad tumör på balans- och hörselnerven.
Men min sjukdom har olyckligtvis blivit värre. Idag mår jag psykiskt dåligt har drabbats av depression, konstant orolig, min balans har blivit sämre, konstant huvudvärk, kronisk trött (vill bara sova, det spelar ingen roll hur mycket jag sover eftersom jag är lika trött), har svårt att äta och sova etc.
I mitten av mars fick jag veta att har drabbats av dysfalgi (ät- och sväljsvårigheter). Så fort jag äter eller dricker så sätter jag i halsen. Det låter som om jag håller på och dör. Doktorn på Örön-Näsa-Hals har undersökt mitt svalg genom att sticka en slang i vänster näsborre och imorgon ska jag genomgå en kontraströntgen.
Men min nuvarande sjukskrivning går ut den 17 maj (får inte vara sjukskriven längre, trots att jag har blivit värre).
Försäkringskassan vill att jag deltar i deras arbetslivsintroduktion från och med den 5 maj, annars riskerar jag att bli utförsäkrad.
Försäkringskassan har verkligen "noll-tolerans" mot sjuka och det enda jag vill är att bli frisk. Jag har ju knappast valt att bli sjuk! Men det känns som Försäkringskassan anklagar oss sjuka som om allt är vårat fel. Man måste vara frisk, för att orka vara sjuk!
Det har hänt att min handläggare vägrar förstå att jag behöver vila om dagarna och har därför mobilen avstängd. Har ingen hemtelefon eftersom jag störs av ljudet. Kan heller inte stänga av en hemtelefon hur som helst, för då tror folk att jag inte vill prata i telefon."
Ytterligare ett "enskilt fall"
Fick ett brev till om hur utförsäkringen drabbar...
***
"Jag var utförsäkrad under tre månader 2010.05.18 - 2010.08.18. Jag har diagnos bipolär sjukdom och ADD och har varit sjukskriven sedan december 2007. Jag har även två små barn. I mitt läkarutlåtande som Fk krävde inför utförsäkringen stod det: "Vad gäller pats arbetsförmåga är den helt nedsatt och UT bedömer att pat inte har förmågan att hantera något jobb". Och vidare: "Pat har återkommande suicidala tankar och planer och den enda skyddande faktorn är barnen. Det finns risk för att pats tillstånd kan försämras och resulterar i suicidal handling om pat blir kallad/tvingad till Arbetsförmedlingen eller till någon form av arbetsträning eller rehabilitering just nu. Vi har redan planerat insatser härifrån vilka pat även bedömer som jobbiga och stressiga (...)".
Trots detta och trots att min psykiatriska mottagning avrådde från utförsäkring så menade man på Försäkringskassan att det inte fanns något alternativ, att mina dagar hade tagit slut och huruvida jag var sjuk eller inte var inte relevant. Så länge jag inte var stadigvarande inlagd på psykiatrisk avdelning så ansågs jag kapabel att klara en utförsäkring. Jag hade ju två barn att ta hand om så att vara inlagd var inte ett alternativ, annars hade det inte varit svårt att bli det med tanke på hur pass sjuk jag var. Under de tre månaderna så fick jag en halverad ersättning från ca 10 000 kr/mån till ca 5 000 kr/mån. Vid det fruktansvärt jobbiga överlämningsmötet på Arbetsförmedlingen fanns förtryckt information om hur jag skulle gå till väga för att söka socialbidrag. Jag hade svår panikångest under hela det mötet och bröt till slut ihop.
På Arbetsförmedlingen insåg man tidigt att det inte gick att ställa några krav på mig, jag var så sjuk och mådde så pass dåligt av utförsäkringen att jag inte ens kunde komma på alla de möten som bokades. Möten som egentligen bara handlade om att skriva under en närvarolista. Närvarolistan, som skulle visa att jag varit närvarande alla veckans dagar i arbetlivsintroduktionen fick jag då istället hemskickad för underskrift, redan ikryssad av handläggaren. Det räckte tydligen med att vara närvarande hemma. De tre månaderna gick, men när det började närma sig slutet så var jag tvungen att lösa det här med återförsäkring. Nu låg det till största del på mig eftersom ingen riktigt visste hur det gick till. Jag mådde fruktansvärt dåligt och hade enorm ångest över den osäkra situationen och huruvida jag skulle klara min ekonomi framöver och osäkerheten kring om jag skulle bli återförsäkrad eller inte. Ingen visste heller om det fanns en risk att det skulle bli ett glapp mellan Arbetsförmedlingen och återförsäkringen och att jag då skulle riskera att få min SGI nollad. Bara den oron och stressen höll på att äta mig helt och hållet. Trots det var jag tvungen att ringa runt och bli runtslussad mellan sjukvård, Försäkringskassa och Arbetsförmedling.
Efter ett tag stod det klart att jag skulle få vänta ytterligare en månad med att bli återförsäkrad (och således leva en månad till med halverad ersättning) p.g.a. att min handläggare på Arbetsförmedlingen var på semester och inte kunde ordna ett avslutningsmöte. Istället slussade han över mig i s.k. Fördjupad kartläggning, som det så fint hette. Men i det skulle jag inte heller ha några krav på mig. Jag gav mig inte och krävde att det löstes på annat sätt och efter lite påtryckning så gick det plötsligt att lösa i alla fall, trots att han var på semester. Så efter tre månader så blev jag återförsäkrad men det tog ju ca en månad för Försäkringskassan att fatta det beslutet, en månad som jag fick klara helt utan ersättning, den fick jag i efterhand. I den sammanfattande dokumentationen från Arbetsförmedlingen (efter deltagande i arbetslivsintroduktionen) skrev man: "XX har inte varit på några aktiviteter p.g.a att hon inte har haft ork att diskutera sådana frågor." Därefter en utläggning om mitt dåliga mående och avslutande: "Sålunda något tal om aktiviteter har inte kunnat komma upp på dagordningen".
onsdag 20 april 2011
Ännu ett enskilt fall - utförsäkrad och nollad
Här är ännu ett brev från en utförsäkrad, Lisbeth Forsberg.
Ett öppet brev som hon har skrivit till Ulf Kristersson, samt hans svar: http://hrifrnochvidare.
Artikel i Expressen: http://www.
***
"Jag är ett enskilt fall, ett av dom som det talas om gång på gång. Som det talas lite nedlåtande om, som om vi inte fanns och som, om vi finns, så är vi iaf så få att vi inte förtjänar varken uppmärksamhet eller upprättelse.
Varje gång känns det som om man petar på mej med en glödande pinne. Jag skulle av det kunna ha blivit utbränd, deprimerad och självmordsbenägen som så många andra utförsäkrade.
Men som tur är för mej så blir jag inte det, i stället för att bryta ihop och och gå in i det svarta ser jag rött och blir heligt förbannad!
Jag är inte bara utförsäkrad utan jag är nollad också.
Det innebär att fastän att jag har läkarintyg och skulle kunna bli sjukskriven får jag inga pengar, jag har ju sjukpenningsgrundande inkomst noll!
Detta i sin tur betyder att jag är hänvisad till kommunens socialkontor för att söka försörjningsstöd. Men att få hjälp därifrån innebär att man inte längre får äga.
Med vilken rätt ska det tas ifrån mej mitt ägande?? Hur kan det komma sig att jag inte längre har rätt att äga mitt hus och min bil??
Jag har i hela mitt liv ärligt jobbat ihop till dessa.
Ett sparande hade jag också som naturligtvis har gått åt för länge sedan. Sparandet är slut, fonderna sålda och snart kan du köpa mitt hus och min bil till bra pris vid snabb affär.
När jag förlorade min arbetsförmåga förlorade jag också min äganderätt!!!
Jag har under 15 år långsamt bara blivit sämre och sämre, jag har gått till läkare som skriver ut kassvis med värktabletter och ger mig rådet att acceptera att mitt yrkesverksamma liv är över och samtidigt tycker att jag ska äta psykofarmaka. Jag vägrar!!
Samtidigt jagas man av FK med nya utredningar och sänkningar av ersättningsnivåer.
Jag har gått igenom så mycket för att jobba mig upp på banan igen, alla behandlingar och operationer, alla biverkningar och komplikationer, all smärta och rädsla, alla kronor det kostat!
Allt har jag gjort för att kunna få tillbaka både arbetsliv och socialt liv.
Jag har provat alla vägar, jag har kämpat med alla som skulle kunna ha hjälpt mej. Jag har träffat alla möjliga sorters människor på vägen, även sådana som velat men inte kunnat hjälpa.
10 mars i år genomfördes en steloperation av ryggen som jag själv betalar 140.000:- för.
De pengarna måste jag betala själv eftersom den läkare som skulle kunnat skriva remissen inte anser att jag skulle bli hjälpt av steloperation. Han har iofs aldrig träffat mig.
Min syster belånar sitt hus med 140.000:- så att vi kan köpa operationen så nu har jag till sommaren på mej att läka, träna och rehabilitera mej samt skaffa jobb. Annars måste jag sälja mitt hus för då har jag ingen möjlighet att få socialbidrag längre.
Vi enskilda fall är nu så många att vi inte längre passar i kostymen "enskilda"! Vi är faktiskt inte enskilda fall längre vi är ett faktum och vi lever i ett ekonomiskt tillstånd som är långt under existensminimum!!! Vi behöver en lösning nu!
Vi måste ha en sjukförsäkring utan tidsgränser, där arbetsförmågan bedöms av läkare och där tjänstemännens uppgift blir att pröva den förmågan mot en befintlig arbetsmarknad, inte en fiktiv arbetsmarknad!!
Jag skrev ett öppet brev till socialförsäkringminister Ulf Kristersson där jag beskrev min situation.
Han svarade att det var sorgligt att folk hamnar mellan stolarna och att hans ambition var att se över systemet. Men jag har inga pengar idag, Ulfs ambition ger mej inte mat på bordet eller kläder till ungarna!
Ta bort tidsbegränsningarna! NU!!
Se dej omkring, alla du ser påverkas av sjukförsäkringssystemet, du också.
Om du är sjuk vet du redan men om du är frisk kanske du inte har trott på hur illa det är?
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här!!
Det här är viktigt att alla friska, starka och oskadade förstår om oss långtidssjukskrivna:
De flesta av oss har varit som ni - vem som helst av er kan bli som oss!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
