Om utförsäkringarna, inför riksdagens öppnande

Jag skulle vilja utförsäkra utförsäkringarna!

Jag förstår inte hur ett så vansinnigt experiment har fått genomföras mot allt sunt förnuft, eller hur det kan få fortsätta trots att vi nu har sett de orimliga konsekvenserna under flera års tid. Förvärrad sjukdom, svält, hemlöshet...

De hundratals personliga katastrofer jag har tagit del av är bara en bråkdel av fallen, de flesta sjuka syns inte i media, och en del kan inte längre uttala sig, för utförsäkringen blev den allra sista droppen i en redan överfylld sjukbägare.

Det har införts ett kastsystem i det här landet, där den som inte längre kan prestera på topp diskrimineras och torteras av det nya råa regelverk som de exekutiva myndigheterna har satts att agera utifrån. Ett kastsystem där människor görs kastlösa och kastas ut ur gemenskapen och där det nästan är omöjligt att ta sig tillbaka in igen. Att leva i Sverige i utförsäkringserans gyllene glansdagar är som att leva i en absurd science fictionroman. Eller som i en dokusåpa.

Sjuka kastas cyniskt överbord från försäkringsbåten, för att man ska se om de efter ett visst antal sjukdagar kan simma 25, 50, 75 eller 100 meter utan simdyna, eller om de druknar. De allra svårast sjuka utsätts för detta om och om igen. Var finns logiken i det?

Igår släpptes nyheten att Försäkringskassan nu får en ”utvisningsdirektör”, direkt hämtad från Migrationsverket, där hans meriter bl.a. består i ett påskyndande av utvisningstakten. Kan sjuka snart förvänta sig snabbare avslag från Försäkringskassan? Kan utförsäkrade komma att utvisas inte bara ur samhällets gemenskap utan också ur landet? Nej, det är nog troligare att vi får en växande sjukemigration från Sverige, att sjuka av humanitära skäl söker asyl i människovänligare länder...

”Det är inte en enkel sak att avgöra om en person ska förväntas försöka försörja sig själv eller tvärtom ha rätt att bli försörjd av alla andra.” Ett citat av "utförsäkringsministern", som förvränger hur sjukförsäkringen fungerar (den är redan finansierad av arbetsgivaravgifterna). Han sätter även likhetstecken mellan arbetsförmåga och försörjningsförmåga. Vad hjälper det en sjuk att eventuellt kunna lyfta ett finger? Det är få arbeten som har det som enda krav. Dessutom så är det ju faktiskt tvärtom mot hur det framställs. Vem försörjer egentligen vem?

Hur kan jobbskattebidrag och andra lyxbidrag vara viktigare än att sjuka ska få en rimlig chans att bli friska? Hur kan en kortsiktig vinst för dem som redan har det mycket bra få förstöra en långsiktig vinst för alla? Hela samhället tjänar på att den som blir sjuk får hjälp att bli frisk. Ingen som är sjuk blir hjälpt av att utförsäkras.

De sjukförsäkringsfinansierade arbetsbonusarna gynnar bara dem som för tillfället har riktigt höga löner, bland annat de ansvariga politikerna själva... De behöver inte oroa sig för ekonomisk ruin om de blir sjuka. Hur kan de då förstå hur det är längst nere på botten? Trodde de verkligen att extrem stress och ekonomisk misär skulle få svårt sjuka som knappt klarar sin vardag i hemmet att släpa sig till ett fiktivt arbete?

Regeringen är åtminstone sjukt kreativ så här inför Riksdagens öppnande. Ett absurt förslag kom också igår om att utförsäkrade som står långt från arbetsmarknaden ska anställas för att rusta kulturarvet. Det fick Mark Levengood att twittra: "Regeringen tycker sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker sjukskrivna kan arbeta i regeringen."

Levengood for president!

Man kunde annars tolka kulturarvsrustandet som att sjuka kan tänkas få scanna in statsministerns ungdomliga mästerverk ”Det sovande folket” och publicera och sprida boken till alla bokhandlar och bibliotek som den numera har censurerats bort från, samtidigt som några av dess värsta idéer håller på att genomföras.

En annan viktig uppgift kunde vara att scanna och bevara samtliga tidningsartiklar och brev till regeringen om hur hårt utförsäkrade drabbas av reglerna, och noga sortera in ministrarnas patetiska undanflykter och försvar i Riksdagens lögnarkiv. Det hela blir något för framtida forskning att grunna över.

Sanningen är den att åtgärderna sätts in helt fel, så att de straffar den som blir sjuk istället för att påskynda tillfrisknandet.

Det som främst behövs är adekvat vård i rätt tid (vilket inte finns att få eftersom hela sjukvårdsapparaten håller på att monteras ner), och fler anpassade arbeten på deltid (det är inte realistiskt att alla sjuka kan ta sig tillbaka till heltidsarbeten igen). Långtidssjuka som dessutom är arbetslösa ligger allra risigast till. Trots hög kompetens kan de inte ens konkurrera med gratisarbetare om jobben.

Jag skäms över att bo i ett land där sjuka utförsäkras och tvingas finansiera friska arbetares lyxkonsumtion. Fast det är ju inte jag som ska skämmas, utan de politiker som har orsakat det...men också alla som ser vad som händer men blundar och tiger och inte försöker göra något åt vansinnet.

Aftonbladet tipsades om att försäkringsbolagen lär ha sponsrat alliansens nya sjuklinje, mot att Försäkringskassans villkor kraftigt försämrades. Det tipset hamnade snabbt högst upp på läsarnas topplista och låg kvar där, varför ville eller vågade de inte granska det?

Tänk om politiker på samma sätt som sjuka skulle ifrågasättas var och varannan månad och få lönen indragen om de inte uppvisar någon konstruktiv arbetsförmåga som bidrar till ett bättre samhälle...

Tänk om alla som är friska nu och inte tror att de själva kan drabbas, skulle sätta sig in i de nya reglerna, och gå ut och protestera när de inser vad som har hänt.

Tänk om sjuka kunde få lugn och ro för att bli friska istället för att stressas ännu sjukare...

Tänk om vi kunde införa en solidarisk välfärd för alla...

Ja, tänk om... Tänk OM! För så här kan vi faktiskt inte ha det!

Vi har fått ett samhälle där den skarpa gränsen går mellan friska och sjuka, som om det vore varelser från olika planeter.

Jag hade hoppats att påskuppropet skulle bli en kraftfull vårflod som svepte utförsäkringarna med sig och befriade och återupprättade alla drabbade. Nu blev det inte så. En rejäl vårflod blev det förvisso, men det räckte inte hela vägen eftersom de ansvariga politikerna inte ville lyssna. Därför behöver vi vara många nu som fortsätter kampen och gemensamt trycker på från alla håll tills vi når dit.

Det sägs att julen varar än till påska, men i det här fallet får det bli påsken som varar än till ”jula”, eller hur lång tid det nu kan tänkas ta...

Varje dag är en dag för mycket ur den utförsäkrades perspektiv.