Från välfärdsmanifestationen igår...

Stoppa utförsåkningarna!

Jag läste fel vid något tillfälle så att utförsäkringarna för en gångs skull gick att förknippa med något roligt. Naturligtvis handlar detta inte om ett motstånd mot skidsport. Men ett litet samband har de till den yttre formen besläktade orden ändå. Att utförsäkras kan liknas vid att skickas ner för ett stup mitt i vintern...ner i ett isigt helvetesgap.

Det är ingen färd som går väl, ingen välfärd alls!

Få är de som tar sig helt upp för de hala och branta väggarna igen. Många blir kvar på botten, sönderslagna och i betydligt sämre skick än innan.

Snart har samtliga långtidsjuka utförsäkrats en första gång. Vad skulle det vara bra för? Och varför ska de in i samma plågsamma karusell en gång till? Och igen? Och igen?

Det hela liknar på något sätt ett skrämmande och surrealistiskt nöjesfält ur en Stephen Kingroman. Utifrån ser det fint ut. Välputsat, välordnat. Men på området innanför portarna, dit bara de med inträdesbiljett i form av ett utförsäkringsbrev har tillträde, möter en annan verklighet.

Sjuka ”välkomnas” in i det till synes exklusiva tivolit. Clowner med förvridna ansikten hoppar oväntat fram och grinar mot besökarna. Där finns berg- och dalbanor där den som inte håller sig fast med näbbar och klor kastas ut under den våldsamma färden. Där finns höghastighetskaruseller som gör vem som helst grön av illamående. Och där finns ett djävulskt konstruerat bungy jump som slutar med döden. För att inte tala om alla tält där det gäller att hålla tungan rätt i mun och försöka pricka rätt på piltavlor, och där högsta vinsten inte utgör ett megastort gosedjur, utan en förnyad sjukskrivning.

Vem vill ha ett rättsosäkert system, där det enda som är säkert är att sjuka oupphörligt plågas mer och mer? Vem tjänar på detta? 

Samhället som helhet tillhör förlorarna i utförsäkringstivolit, för varje sjuk som inte lyckas komma tillbaka efter tortyren betyder en mer som hamnar utanför. Sjuka själva tillhör förlorarna, hur många liv krossas inte grymt på detta sätt? Anhöriga till sjuka, inte minst barn som maktlösa ser på, tillhör också förlorarna.

Vinnarna då...? Finansministern tjänar på detta, han vars ”excellenta” omvända Robin Hood-idé utförsäkringarna visade sig vara (att ta från de sjuka och ge till de friska). Likaså den hittills aldrig sjukfrånvarande statsministern, med en månadslön som är nästan dubbelt så hög som en sjukskriven persons årsinkomst. ”Utförsäkringsministern” själv, som med hjälp av manipulerad statistik gör glassig reklam för vilken bra och nödvändig reform det är, hör också till de få vinnarna.

Höginkomsttagarnas ”jobbskattebidrag” som finansieras bl.a. av pengar som tillhör sjukförsäkringen, utgör en rejäl extra slant. Men varför ska sjuka betala friskbidrag till arbetare som mer än väl kan försörja sig själva? Varför ska friskbonusarna ge skattelättnader åt dem som inte behöver det?

Till övriga vinnare i detta sjuka spel hör försäkringsbolagen som, har det avslöjats, sponsrade alliansens nya sjuklinje, mot att Försäkringskassans villkor kraftigt försämrades. Detta leder till privata försäkringsalternativ som inte den som redan är sjuk tillåts teckna, och även de som får teckna dem tillhör förlorarna om de blir sjuka en dag. För om Försäkringskassan inte godkänner sjukskrivningen så utfaller inte heller den privata försäkringen. Fiffigt, där sparar försäkringsbolagen ytterligare en hacka, samtidigt som de tjänar på premierna som betalas in i god tro...

Hur det är möjligt att detta får fortsätta är fullständigt obegripligt. Särskilt mot bakgrund av remissinstansernas kraftfulla varningar, både innan reformen genomfördes och efter de senaste justeringsförslagen. Svårt sjuka får inte längre en chans att rehabiliteras i normal takt, utan jagas och stressas av tidsgränser, vilket leder till förvärrad sjukdom samt följdsjukdomar, istället för ett tillfrisknande.

Om inget händer snart som vänder upp och ner på absurditeterna så är kanske det enda som får effekt att skrota myndigheternas förföljelsearbete gentemot sjuka, och istället vända blåslampan åt andra hållet och införa en försäkringskasseprövad politikerpeng. De politiker som uppenbarligen är i avsaknad av arbetsförmåga i egentlig mening, eftersom de inte har lyckats utföra något av värde för samhället sedan de blev invalda, kan då med omedelbar verkan befrias från sin skattefinansierade och högst allmännyttetärande ersättning.

De nuvarande handläggarna behöver förstås ingen extra utbildning för det, de har ju på ett par minuter kunnat avgöra väldigt kniviga medicinska fall under lång tid nu utan formell kunskap i ämnet, så visst kan de väl anses vara mer än kompetenta för detta hedersuppdrag också?

Påskuppropets eld har inte slocknat, om någon trodde det. Den kommer att fortsätta spraka och fräsa tillsammans med alla andra eldsjälar som brinner för denna fråga, tills utförsäkringarna är stoppade!