fredag 13 mars 2009

Biskop Anders och andra om den 9-åriga flickan

Läser pressmeddelandet från biskopen. Och en kort artikel om detta. Och så lite sedvanligt katolskt suckande i riktning mot dem som kritiserar det kyrkan gör.

Bloggarna reagerade förstås starkt på nyheten. Också jag, som ni kanske har sett:

"Även Charlotte Therese, annan bloggande katolik, skriver att hon blir upprörd över sin kyrkas agerande och menar att den "strör salt i såren" och att det finns en avsaknad "av allt vett och sans" över hur flickan och hennes närstående behandlats."

(Oj, det poppade visst upp en länk i citatet - den syntes inte i texten - verkar som att alla länkar fallit bort ur artikeln?)


Har nu läst ett mycket långt brev som precis anlände, har det tyvärr enbart översatt till franska, skrivet av Ivone Gebara, en kvinnlig teolog i Brasilien. Hon hävdar att kyrkans hierarki rentav gör sig skyldig till schism genom att inte följa evangeliet och först och främst visa barmhärtighet.

Citerar ett förhållandevis kort stycke i väntan på att det ska dyka upp översatt nånstans - som helhet är det mycket läsvärt (ni hittar det säkert så småningom om ni googlar på hennes namn).

Uppdatering: I kommentarerna finns nu en kort summering av brevet.

"Les évêques ont perdu le sens du gouvernement par rapport aux défis de l’histoire et de la foi de la communauté et ils s’estiment plus fidèles à l’Évangile de Jésus que la communauté elle-même. Pour maintenir une compréhension centralisatrice et anachronique de leur fonction et de la théologie correspondante, ils se sont éloignés de nombreuses souffrances et douleurs concrètes des personnes surtout des femmes. Ils ont fini par être les défenseurs de principes abstraits, d’incertaines hypothèses furtives et ont même prétendu être les défenseurs de Dieu. Cet évènement de distanciation est ce que j’appelle schisme.

/.../

La hiérarchie de l’Église, servante de la communauté des fidèles, ne peut sur certaines questions s’éloigner du sens commun et pluriel de la vie de foi. Elle ne peut également dans des affaires de for personnel et même de groupe se substituer à la conscience, aux décisions et au devoir des personnes. Elle peut émettre une opinion, mais non pas l’imposer comme une vérité de foi. Elle peut s’exprimer, mais non pas forcer les personnes à assumer ses positions. En ce sens, elle ne peut instaurer une guerre sainte au nom de Dieu pour sauvegarder des choses qu’elle juge être volonté et prérogative divine. La tradition théologique dans la ligne prophétique et sapientielle n’a jamais permis qu’un fidèle, même évêque, ne parle au nom de Dieu. Et cela parce que le dieu dont nous parlons en notre nom est à notre image et ressemblance. Le Mystère Sacré qui traverse tout ce qui existe est inaccessible à nos jugements et à nos interprétations. Le Mystère qui habite en tout n’a justement pas besoin de représentants dogmatiques pour défendre ses droits.

/.../

Dans la mesure où ceux qui se croient responsables de l’Église prennent leurs distances de l’âme du peuple, de ses souffrances réelles, ils établiront un nouveau schisme qui accentuera encore plus l’abîme entre les institutions de la religion et les vies simples du quotidien avec leur complexité, leurs défis, douleurs et petites joies. Les conséquences d’un schisme sont imprévisibles. Il suffirait d’apprendre les leçons de l’histoire du passé.

Je termine ce court texte en rappelant ce qui est écrit dans l’Évangile de Jésus de différentes manières. Nous sommes ici-bas pour vivre la miséricorde entre nous. Et tous, nous avons besoin de cette miséricorde, unique sentiment qui nous permet de ne pas ignorer la douleur des autres et nous aide à porter les lourds fardeaux des uns et des autres."

Och därefter läste jag ett brev från en fransk biskop, Francis Deniau, som ställer sig än mer frågande till sin brasilianske biskopskollegas agerande:

"Je dois dire à mon frère l'évêque de Recife - et au cardinal qui l'a soutenu - que je ne comprends pas leur intervention. Devant un tel drame, devant la blessure d'une enfant violée et incapable, même physiquement, de mener à terme une grossesse, il y avait autre chose à dire, et surtout des questions à se poser: comment accompagner, encourager, permettre de sortir de l'horreur, de retrouver sens et goût à la vie? comment aider la fille et la mère à se reconstruire? Nous balbutions, surtout nous les hommes, et devons compter sur les femmes pour être là avec plus de présence que de paroles. Mais des paroles de condamnation, un rappel de la loi, aussi juste soit-elle : c'est ce qu'il ne faut pas faire."

***

Uppdatering igen:

Så där ja. Exkommuniceringen är nu hävd!

Read more...

torsdag 12 mars 2009

Påven förklarar sig angående SSPX

Mest intressant tycker jag de (av mig) fetstilsmarkerade bitarna är.

1) Att Vatikanen nu kommer att använda sig av internet som nyhetskälla! Välkomna till 2000-talet!

2) Jämför detta med hur de prästvigda kvinnorna och de som är för kvinnliga präster behandlas. Pillra bort bjälkarna ur ögonen, tack!

***

"A letter from Pope Benedict XVI to the bishops of the world, in which he explains the reasons he chose to lift the excommunications of the four bishops illicitly ordained by Archbishop Marcel Lefebvre, including Bishop Richard Williamson, was officially made public this afternoon in Rome.

Addressing his brother bishops, Pope Benedict's letter reads remarkably like a personal letter about an issue over which he has suffered greatly. He notes that some prelates and faithful reacted to the lifting of the bishops' excommunication with an understanding of his desire as the Successor of Peter to achieve unity, but others "accused the Pope of wanting to turn back the clock to before the Council," and protested in a way that wounded the Church even more deeply.

"I therefore feel obliged to offer you, dear brothers, a word of clarification, which ought to help you understand the concerns which led me and the competent offices of the Holy See to take this step. In this way I hope to contribute to peace in the Church," the Pope says.

The Holy Father also explains how he did not know of Bishop Williamson's views on the Holocaust before remitting his excommunication and that this caused the "discreet gesture of mercy towards four bishops ordained validly but not legitimately suddenly appeared as something completely different: as the repudiation of reconciliation between Christians and Jews…"

He also points out that the "gesture of reconciliation with an ecclesial group engaged in a process of separation thus turned into its very antithesis: an apparent step backwards with regard to all the steps of reconciliation between Christians and Jews taken since the Council - steps which my own work as a theologian had sought from the beginning to take part in and support."

Adapting the way that the Holy See relates to the new media was also noted. "I have been told that consulting the information available on the internet would have made it possible to perceive the problem early on. I have learned the lesson that in the future in the Holy See we will have to pay greater attention to that source of news."

Mixed with his willingness to admit a weakness and improve upon it, is the Pope's sadness at being turned upon by Catholics "who, after all, might have had a better knowledge of the situation, thought they had to attack me with open hostility."

/.../

At the institutional level, the Pope explains that the St. Pius X Society does not have a canonical status, thus it is not yet in communion with the Church. " In order to make this clear once again: until the doctrinal questions are clarified, the society has no canonical status in the Church, and its ministers - even though they have been freed of the ecclesiastical penalty - do not legitimately exercise any ministry in the Church."

The letter also contains a very important Curial restructuring that the Pope says he decided to undertake as the St. Pius X Society grapples with accepting doctrinal issues, namely the teachings of Vatican II. Benedict XVI writes that he has decided to transfer the "Ecclesia Dei" Commission to the jurisdiction of the Congregation for the Doctrine of the Faith. "This will make it clear that the problems now to be addressed are essentially doctrinal in nature and concern primarily the acceptance of the Vatican Council II and the post-conciliar Magisterium of the Popes."

"The Church's teaching authority cannot be frozen in the year 1962 - this must be quite clear to the Society. But some of those who put themselves forward as great defenders of the Council also need to be reminded that Vatican II embraces the entire doctrinal history of the Church. Anyone who wishes to be obedient to the Council has to accept the faith professed over the centuries, and cannot sever the roots from which the tree draws its life," he writes.

The Pope closes his letter by assessing the way that the world approaches those who have expressed disdain for the St. Pius X Society as well as his efforts to achieve unity and reconciliation.

"Certainly, for some time now, and once again on this specific occasion, we have heard from some representatives of that community many unpleasant things - arrogance and presumptuousness, an obsession with one-sided positions, etc. Yet to tell the truth, I must add that I have also received a number of touching testimonials of gratitude which clearly showed an openness of heart. But should not the great Church also allow herself to be generous in the knowledge of her great breadth, in the knowledge of the promise made to her? Should not we, as good educators, also be capable of overlooking various faults and making every effort to open up broader vistas? And should we not admit that some unpleasant things have also emerged in Church circles? At times one gets the impression that our society needs to have at least one group to which no tolerance may be shown; which one can easily attack and hate. And should someone dare to approach them - in this case the Pope - he too loses any right to tolerance; he too can be treated hatefully, without misgiving or restraint."

Läs hela artikeln här.

Hela påvens brev finns här.

***

Uppdatering:

Nu har NY Times också kommenterat händelserna - på ett humoristiskt sätt... :-)

Och till slut även SvD.

Read more...

Katolska kvinnliga prästerna om exkommuniceringar

Roman Catholic Womenpriests Call the Vatican to Compassion

In response to the Vatican Excommunication of Brazilian Child's Mother and Doctor

On March 7th, 2009, Archbishop Jose Cardoso Sobrinho announced the excommunication of the mother and doctors who participated in an abortion that saved the life of a nine year old fourth grader. The 80 pound child was brutally and repeatedly raped and finally impregnated by her stepfather. Cardinal Giovanni Battista, prefect of the Congregation for Bishops and president of the Pontifical Commission for Latin America, affirmed the excommunications even though it was the doctor's professional opinion that the pregnancy could kill the child.

Ironically on the same day that Pope Benedict spoke about the dignity of women, these top church officials withdrew the sacraments from the child's mother and doctors who, after all, were trying to save the child's life while the man who violated the body and soul of a small child remains in good standing with the church.

The church had the opportunity to act in a pastoral compassionate manner. Instead, it perpetuated further violence in a family already torn apart by violence. One can only wonder how Jesus, who walked among us acquainted with grief and suffering would have acted. It was Jesus who told us to remove the beam from our eyes before we judge the actions of others. It was Jesus who directed us to forgive seventy times seven.

In the spirit of Luke 4:18 where Jesus announced his compassionate, justice-oriented ministry, Roman Catholic Womenpriests serve everyone including women and families traumatized by rape and sexual abuse with its life-long sentence of depression and anxiety. In inclusive grassroots communities we are breaking open the alabaster jars of sacramental grace united with those we serve. All are welcome always and no one is left out or sent away. There should be no such thing as excommunication in the house of God.

For many Catholics, this is the heart of our faith. This decision made by the prelates contradicts the basic tenets of Catholic social justice teaching. This hypocrisy is the last straw. Roman Catholic Womenpriests call the Vatican to reflect the compassion of Christ to this child, her mother and her doctors.

Read more...

onsdag 11 mars 2009

Dubbla budskap från Vatikanen

Sällan har väl de vatikanska grodorna duggat lika tätt som den senaste tiden.

Det är också märkligt hur uttalandena sammanfaller i tid med sånt som gör det extra anmärkningsvärt.

SSPX och den oekumeniske och historiereduktionistiske biskop Williamsons uttalande vid böneveckan för kristen enhet och förintelseåminnelsen är ett exempel. De kvinnliga prästerna som exkommunicerades lagom till Jeanne d'Arcs festdag (helgonet som först bannlystes, sen återupprättades), är ett annat. Och nu senast den lilla 9-åriga flickan och exkommunicerandet av hennes mor och läkarna som ville hjälpa henne, precis innan Internationella kvinnodagen och mars månad då påvens böneintention handlar om kvinnor. Kvinnans "värdighet" verkar mest vara en floskel...

Bara en slump? Eller ett slags skicklig gudomlig regi för att det ska bli extra tydligt för hela världen hur galet det står till?

Fler exempel finns i artikeln som nedanstående är hämtat ur.

***

"While the problems of the hierarchy are complex and there are numerous issues that need to be addressed, it is hard to imagine that the current situation would be possible if women were included in the decision making structures of the church. Because women are banned from ordination to the priesthood, they are excluded from most church governance positions.

If Catholic women were fully included in the leadership of the church at all levels, we truly believe the hierarchy would not be able to shield sexual predators in its own ranks, while shaming and condemning the victims of sexual abuse on the other side of the pulpit.

At a time when there is a specific and intentional focus on promoting women’s equality, with the International Women’s Day just last weekend and the 53rd United Nations Commission on the Status of Women taking place in New York right now, it would have been a welcome change to see the Vatican demonstrate the increased commitment to the dignity of women for which it called."

Read more...

Du skall icke missbruka Guds....hand

Den slutsatsen får man nog dra vid läsningen av SvD's ledarblogg.

Allt går inte att skylla på Gud - hur mycket en del än försöker!

Frågan är om något kan anses vara Guds "fel". Det är ju i de allra flesta fall vi människor som klantar till det...

Fast en del menar säkert att också det måste vara Guds fel om vi nu har skapats så att vi kan göra fel.

Men nej, vi har också fått en fri vilja...

Var det möjligen Guds största misstag? Eller en snilleblixt? (Jag håller på det senare. Tillvaron blir så mycket intressantare då.)

Read more...

Köksutmaning till alla misslyckade kockar


Ni som följt den här bloggen ett tag har fått läsa om en del av mina matlagningsförsök - där det ofta slutar med att stekos fyller lägenheten och jag får vädra ut den fräna stanken av vidbränt en kvart eller så. Och sen peta i mig svarta anrättningar.

Senaste gången jag försökte snitsa till det (då jag mer eller mindre slutat med halvfabrikat), och göra en linsröra som man kan ha till pastan istället för köttfärssås (tipsades av Mackan) - så gick det som det gick...

Först koka över och sen bränna vid linser - är inte det ganska skickligt? Jag menar, hur mycket fel kan man göra på så liten yta?

Tänkte att jag denna gång skulle komma med bildbevis, eftersom en del inte verkar tro på att det verkligen är så illa som det är. Det ni ser på bilden är inte en ny planet, eller ett svart hål med rymdsplitter framför, fotat under en färd i universum, utan botten på min nya fina kastrull. Efter linskoket. (Lät bilden vara lite ojämnt komponerad så att den suggestivt vackra strålningen omkring det vidbrända skulle komma fram. Klicka på bilden för att se den lite större - det gör den mer rättvisa!)

Hittade dessutom linsstänk överallt i köket under flera dagar, trots städning - en del hamnade på golvet, spisen överkokades av röran - och området kring diskbänken fick sin beskärda del, inte minst där det stänkte upp på kaklet vid överhällandet av linserna i ett durkslag. Själva diskhon var täckt av gul sörja. Avstod att fota det - såg bara för läskigt ut.

Tänkte höra om det finns fler köksmarodörer där ute i bloggosfären som vill anta den här utmaningen. Berätta i så fall om ert senaste misslyckade matlagningsförsök - och kom gärna med bildbevis... Länka till detta inlägg - och berätta i en kommentar
att du skrivit om det!

P.S. Om någon undrar... Linsröran blev trots allt god - plockade försiktigt ut så mycket jag kunde av det som inte satt fast i botten. Möjligen kunde man känna en viss bismak, men inte så farligt.

Read more...

tisdag 10 mars 2009

Wilkersons profetia

Vad säger ni om det här?

***

"AN EARTH-SHATTERING CALAMITY IS ABOUT TO HAPPEN. IT IS GOING TO BE SO FRIGHTENING, WE ARE ALL GOING TO TREMBLE - EVEN THE GODLIEST AMONG US.

For ten years I have been warning about a thousand fires coming to New York City. It will engulf the whole megaplex, including areas of New Jersey and Connecticut. Major cities all across America will experience riots and blazing fires—such as we saw in Watts, Los Angeles, years ago.

There will be riots and fires in cities worldwide. There will be looting—including Times Square, New York City. What we are experiencing now is not a recession, not even a depression. We are under God’s wrath."

Hela profetian finns här.

Läs mer här och här.

Read more...

Kristen elakhet...?

Funderar över detta fenomen, apropå de häftiga reaktionerna igår både här och var i bloggosfären.

Märkligt hur ett humorinlägg kan lyfta den kristna elakheten till oanade höjder.

Det är särskilt fascinerande att studera hur de som vill läxa upp andra själva beter sig...

Och hur kristen "snällhet" tar sig rakt motsatta uttryck.

Och hur det elaka smittar av sig på ett sätt som verkar oreflekterat (särskilt tydligt blir det just i bloggosfären). Om en person överreagerar och skriver en otrevlig kommentar verkar det vara väldigt lätt för tio andra att också genast göra det. Ett slags elakhetens flockmentalitet.

Jag undrar ibland över om kristna är elakare än andra - för att de lägger sån press på sig själva att försöka vara goda (en manöver som på förhand är dömd att misslyckas) - men då någon/något skrapar på den polerade till synes perfekta ytan så spricker den, och ut väller värre saker än man nånsin hör från icke-kristna...

Det verkar som att kristna ofta projicerar sitt inre mörker på andra eftersom de inte vill kännas vid att det finns inom dem själva - trots att de är "frälsta". De får inte den ekvationen att gå ihop.

Eller verkar kristna bara elakare än andra just för att de förväntas vara snälla?

Skapar snällhetsreligion paradoxalt nog elaka människor? På riktigt.

Jfr. undersökningen som tycks visa att kristna skulle porrsurfa mer än andra. Det förvånade mig väldigt mycket till en början - men blir logiskt utifrån att det är tabubelagt - och samma sak skulle kunna gälla här. Kristna ska vara snälla och goda. Något annat är inte tillåtet. Och så förvrids det till sin motsats - bara därför.

Jag skrev att godhetsprojekt på förhand är dömt att misslyckas. T.o.m. Jesus blev irriterad vid ett tillfälle då någon kallade honom god. Bara Gud är god, menade han. Jesus visste vad som bor i människorna... Av egen erfarenhet.

Fastetiden brukar ses som en tid att inventera sitt kristna liv. Men vad hjälper det att avstå från mat, tv, internet eller vad som helst, om det inte får någon inre effekt? Om fastan leder till självgodhet och egoväxt - vad gott har den då fört med sig? Om fastan, med dess koncentration på självperfektion, gör en andligt blind så hade det varit bättre att låta bli att fasta.

Det andliga livet är inte tänkt att vara en skimrande bräcklig såpbubbla som är hotad av allt som kan tänkas stöta till den. Det är tänkt att genomsyra allt - och får det göra det så kan inget hota det.

Den ödmjuke kan inte bli kränkt.

Den som vet att endast Gud är god dömer inte andra.

Den som har självdistans kan skratta högt åt sig själv.

Read more...

måndag 9 mars 2009

Varning: mer katolsk humor!


Katoliker stoltserar gärna med sina vassa armbågar och elaka tungor, men kräver stor medkänsla för sin hypersensibilitet...

Klicka på bilden för att se den i större format.

Read more...

Internationella mansdagen instiftad!

Ja, jag tyckte att det behövdes - det kändes liksom orättvist att ni män inte också har en alldeles egen dag när ni är lite extra uppmärksammande.

Det finns ju numera allt ifrån kanelbullens dag till världsmiljödagen.

Så tanken kom igår kväll (ingen annan verkar konstigt nog ha tänkt på det, eller i alla fall inte gjort något åt saken), att jag skulle instifta Internationella mansdagen - och det fick bli idag!

Dagen efter kvinnodagen. Så de inte kommer för långt ifrån varann.

Grattis alla män!!!

Utan er piltar, gossar, pojkspolingar, ungkarlar, gubbar, farbröder, drasuter, gentlemän, charmörer, hedersknyfflar, och allt vad ni kallas, så vore det bra trist och enformigt i den här världen!

***

A little note in English:

Congratulations to all men on this special day which I just dedicated as the International day for all men - to follow right after the day for all women... :-)

Read more...

söndag 8 mars 2009

Internationella kvinnodagen - och Tistou

Nu förväntar ni er kanske att det ska komma ett rykande inlägg om kvinnor i kyrkan...?

Men nej, såna blir det mest apropå olika nyheter då det passar att ta upp frågan.

Idag funderar jag mest på varför det finns en kvinnodag överhuvudtaget.

Varför finns det inte 182,5 kvinnodagar (hälften av årets 365 dagar)? Eller en mansdag? Så det blir lite mer jämställt.

***

Hälsade på bloggarkatten Tistou efter mässan idag, en blixtvisit. Han var hur spinnig och gosig som helst - så det får nog bli ett nytt kapitel i boken... Har även hört att han har haft ett möte med en räv, får se om jag kan få fram fler detaljer! Så håll utkik! Det finns redan en hel del bonuskapitel tillagda i boken nu, som inte har publicerats i bloggen - så läs gärna!

Och ni glömmer väl inte att rösta på boken i Bok-SM?

Om 25-30 personer ytterligare röstar inom kort så hamnar boken på första sidan av alla tävlingsbidragen - då kommer fler att få syn på den, och eventuellt ge den en röst... Då kanske den kan nå upp till de över 200 röster som krävs för att den ska ha en chans att hamna bland de fem översta... Just nu är den på sidan fyra och har plats 158 (bästa placeringen hittills - men mycket mer behövs).

Hjälper ni till, snälla....? Det är bara några veckor kvar nu!!!

Read more...

fredag 6 mars 2009

Gäst-faste-humor-blogg

Inbjuder idag Danke Schön att gästfasteblogga.... (Tack till Bitte för den myckna inspirationen!)

****

"Oh... Så förtjusande, tack för förtroendet! Då ska jag blogga om alla mina stora uppoffringar och andliga övningar hittills under fastetiden så ni alla kan inspireras och försöka bräcka mig - eller, det klarar ni förstås inte - men ni kan ju göra något litet. Och kan ni inte det så kan ni alltid gå till bikt. Om ni blir katoliker. Det är ju en oerhörd förmån vi katoliker har. Bara vi katoliker. Sa jag att jag är katolik?

Först och främst så brukar jag gå i vår fina katolska domkyrka (se femton bilder och länkar här, *reklam, reklam, reklam*). Det gör jag så ofta jag kan, gärna flera gånger om dan, och liksom bara insuper hur andlig och from jag känner mig ända ut i fingerspetsarna. Får nog pluspoäng i himlen för varje kyrkobesök! Särskilt om någon katolsk biskop eller kardinal eller så firar mässan... *svävar på små rosa moln*

Går också en korsväg om dan om jag kan, mellan alla rosenkransarna för själarna som plågas i skärselden. Som katolsk konvertit känns det bra att anamma alla katolska seder med hull och hår. Särskilt under fastetiden. Nämnde jag korsvägen? (Det går att läsa om den via de katolska länkarna.) Det känns också jättebra att ge blod - och katolsk kollekt - om än högra handen vet precis vad den vänstra gör! (Nytt paraply får man också om man skänker några droppar av sitt dyrbara blod, då kan man påminna sig om hur Kristi blod utgjöts - paraplyet kommer hur som helst mycket väl till pass om det regnar under promenaden till katolska domkyrkan!)

Så till de värsta försakelserna...

Jag försöker förutom att försaka kött på fredagar på äkta katolskt manér, även avstå från några av mina många kaffekoppar per dag. Det är jättesvårt eftersom jag som sagt dricker kopp-iöst med kaffe i vanliga fall, borde verkligen kaffefasta året runt *fnitter*... Och kanske låta bli några av de gräddiga bullarna till kaffet också. Kanske. Idag har jag ätit tre. Det blir till att gå till bikt. I katolska domkyrkan.

Istället för kaffepauserna *ge mig kaffe, snälla, någon!!!!!!!* så läser jag trevliga katolska bloggar som länkar till mig (tack för era länkar, ni är så goa och rara och fina!). Man blir så stärkt i sin tro av fluff, fluff, fluff! Så ljuvligt att dela det med varann!

Men fastan går som sagt inte bara ut på ökad fromhet och vänlighet utan på att avstå från saker. Jag har bestämt mig för att sms-fasta på fredagar. Fredagar är ju den stora katolska fastedagen då man ska leva sig in i Kristi lidande. Jag lider verkligen av att inte ideligen sms:a! *stackars mig* Ändå har det bara gått några timmar denna första sms-fastefredag.

Funderar också på att stänga av datorn en timme tidigare för att istället ägna mig åt meditation. Tänk så helig jag kommer att vara efter närapå 40 timmars extra meditation denna katolska fastetid! *svävar flera steg ovanför marken*

Kommer förstås att blogga om hur det går med mina andliga katolska meditationer sen så ni alla kan se hur from jag är.

Förresten så är det någon som har kommenterat om min internetfasta, som bara gäller mig alltså, har inte egentligen uppmanat någon annan att ta efter den (men kan ju inte hindra någon). En präst var det som kommenterade dessutom! Tänk att dessa svenskkyrkliga präster ska vara så emot det katolska. Hrmpf! Måste vara för att det är en kvinnlig präst. Sådana har vi ju gudskelov inte i katolska kyrkan.

Vad är det egentligen som är så provocerande med att skriva om det katolska? Är det någon som kan upplysa mig om det för jag undrar verkligen! Det katolska alltså (som ni kan läsa om via de katolska länkarna i inläggen här)."

Danke Schön

****

OBS - detta är ett humorinlägg!

***

Uppdatering:

Detta inlägg fick en hel del reaktioner...

Intressantast av dessa tycker jag är Mackans humorreflektioner.

Hapax funderar bl.a. över detta med kristofobi. Också intressant. Vilket i sin tur inspirerade till en teckning.

Emanuel gillar inte Dagenbloggar-parodi. Tråkigt.

Bitte själv far inte bara i taket utan spränger rakt igenom det med sin kraftiga överreaktion.

Inte kunde jag väl ana att lite humor skulle orsaka en bloggtsunami...

Och alla missade visst dagens goda nyhet....

Read more...

Bibelblogg - om Gud är för oss...

Ja, då är allt möjligt - eller?

***

Rom 8:31b-34

Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

***

Detta är ett bibelbloggsinlägg.

Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.

Read more...

torsdag 5 mars 2009

Biskopens resa till Irak


Inspireras av Johan till att tipsa om denna intervju, som förtjänar många läsare.

Förblir fåordig även jag. Det behövs inte så många ord. Bara bilden i sig är så suggestiv - framkallar stämningen från platsen, som om man vore där. Får mig faktiskt att vilja åka dit...

Read more...

Söndagsdygdiga surfare?

Bara jag som blir förvånad över detta?

För det blir jag verkligen. Saknar ord. Och det händer inte så ofta, som ni vet...

Fick ytterligare en illusion krossad...

Bläddrade vidare i dagens Dagen så här på kvällskvisten...

Det är så man inte kan tro att det är sant!

Och skulle jag själv t.ex. gå ut på nätet en gång i veckan (för att ge sken av att bli mer helig, host, host), skulle jag få sitta framför datorn flera dygn i sträck för att komma ikapp med det viktigaste...

Tror jag fortsätter att putsa på glorian i smyg istället för att "fasta" offentligt. De som gör det har ju "redan fått ut sin lön".

Och nej - det är inte det katolska som provocerar... Men visst kunde man önska sig lite mer inspirerande katolsk fasteläsning. Inte bara en massa egotrippat trams.

Litet tips till alla som gottar sig i olika utvalda självspäkningar under fastetiden och känner sig duktiga över att lyckas/alternativt misslyckade över att inte klara det:

Det är inte det du avstår från men hela tiden går och tänker på som gör skillnad - vad har du väl vunnit därigenom? Det gör dig bara fixerad vid dig själv och din egen förmåga/oförmåga.

Men
det som berövas dig mot din vilja, och som du accepterar - det får dig att växa, urholkas inuti - så Gud kan fylla tomrummet, och det gör så att dina medmänniskor får stort utrymme i ditt hjärta.

Nä, nu får det räcka med Dagenläsande för idag!

P.S. Glömde ju helt detta som jag hade tänkt skriva om redan i morse, innan mängder av annat kallade (på nätet för övrigt) - en bra sak fanns det i dagens Dagen - riktigt bra! Nu gör de som vi bloggare har gjort i alla tider - länkar till andra som skriver om samma sak - skickar iväg läsarna på vidare äventyr... Så de enkelt kan läsa om saker ur flera perspektiv. Bra!


***

Uppdatering:

Karin kommenterar fastebloggandet.

Read more...

Katolska prästoriginal...


Catholics have more fun....!

Hävdar jag i alla fall. Inte minst blev gårdagskvällen en riktig höjdare i det avseendet! Särskilt passande, så här under humorfastan...

Den tidigare kyrkoherden i församlingen (numera kh i S:ta Eugenia), Klaus P. Dietz, var på besök för att fira mässan och därefter berätta om prästen Kazimir Vilnis, som beskrevs som rättfärdig, from och kaotisk.

Rättfärdig för att han räddade judar undan förintelsen, from på sitt eget vis, och kanske mest av allt kaotisk...

Åhörarna tjöt av skratt vid ett flertal tillfällen, medan talaren inlevelsefullt och på bästa stand-up-comedy-manér förmedlade fantastiska anekdoter ur Kazimirs liv. Själv skrattade jag så tårarna nästan trillade! (Klaus är en verklig glädjespridare - och vi är många som ännu saknar honom här...)

Kazimir, ursprungligen från Lettland, var minst sagt speciell (många original samlas hos oss, det gör det extra kul att vara katolik). Han var inte mycket för administration eller regler, vare sig kyrkliga eller samhälleliga sådana. Han löste problem på sitt eget sätt. Ibland genom att låtsas som om han inte förstod myndigheterna, ibland genom att helt sonika förpassa de kyrkliga tråkpapprena till papperskorgen.

Sålunda byggdes t.ex. en kyrka utan dåvarande biskopens kännedom, och den blev större än bygglovet gav tillåtelse till (arkitekten fick förbryllat ändra ritningarna eftersom inget stämde när han kom till byggplatsen). Ett utedass förvandlades för övrigt till kapell... Vid ett annat kyrkbygge (under kriget) fick han tag på svåråtkomligt material genom sina många kontakter.

Han visste också hur man effektivt samlar in pengar från världens alla hörn. Och hittade ett finurligt sätt att spara in på det dyra USA-portot för att distribuera tjocka luntor till lettiska kulturkalendrar över oceanen (bokade billig flygbiljett, packade väskorna fulla av dem, men slapp, genom en kontakt han hade, att betala den ansenliga övervikten). Han fixade också rabatt i en affär genom att försöka pruta vid kassan, och sedan omfamna bossen som irriterat kom för att lösa situationen som kassörskan inte kunde hantera, allt under det att kön växte och växte. Naturligtvis fick han specialpris.

Han var känd på den lokala banken för sina många checkar, utställda på alla möjliga beteckningar. Efter hans död hittades fler i diverse fickor. Bara ett exempel på hur det kunde gå till: en monsignore i USA som finansierat ett kyrkbygge kom en dag med följe för att beskåda härligheten, som han kallade "sin" kyrka. En typiskt amerikansk dedikationsskylt som aldrig satts upp utan hade förpassats till källaren, åkte raskt fram och spikades upp på bästa plats (förmodligen vid tabernaklet), när givaren såg den med sitt namn på skrev han ut ytterligare en saftig check... Efter att han åkt togs skylten snabbt ner...

Kazimir var ingen liturg, vilket gjorde mässorna speciella. Han visste aldrig vilken söndag det var eller vilka sidor i mässboken som gällde - det fick sakristanen upplysa om när han kom. En lekman (mycket kunnig i exegetik) kunde en kvart innan mässan utses till att predika. Det var lönlöst att protestera. Nån gång hände det att Kazimir missade att det skulle vara en predikan av en gästande präst - denne fick motvilligt predika i slutet av mässan efter kommunionen då Kazimir kom på det och tyckte att det skulle passa bra...

Vid en konfirmation där sex personer skulle konfirmeras kom det fram sju - varav en som han aldrig hade sett - denne blev också konfirmerad av bara farten... Vid samma tillfälle (?) gestikulerade han hej vilt bakom den predikande biskopen i bästa Charlie Chaplin-anda - för att försöka få fram pappret med konfirmandernas namn som låg kvar i sakristian. En stackars syster längst bak fattade inte vad det var han ville. All uppmärksamhet drogs till de komiska scener som då utspelades. Var gång biskopen vände sig om för att se vad det var församlingen tittade på istället för att lyssna på honom blev Kazimir alldeles blickstilla och låtsades som ingenting... Systern vågade sig förskrämt nästan ända fram under predikan, men gick sen tillbaka igen med outrättat ärende. Det passade sig liksom inte att gå helt fram och fråga. Flera personer involverades och någon kom till slut på vad det var som saknades... Det finns flera anekdoter om hur hans och dåvarande biskopens totalt motsatta temperament inte gick ihop... En om hur en mitra trillade av sedan biskopen insisterat på att bära den under en procession nedför en trång trappa där det var lågt i tak... Denne biskop tog också tillfället i akt att avsätta honom som kyrkoherde då han sin vana trogen skrev ett brev om hur dålig kyrkoherde han var och att de borde utse någon annan (en ritual som biskopen dessförinnan hade förstått sig på, men inte den senare), så snart det var dags för den årliga administrativa ekonomiska redovisningen (som aldrig inkom från hans församling).

Han var en fin själasörjare, hade en varm personlighet. Någon som besökte mässan sa att han inte hade förstått ett ord av predikan, men att han skulle vilja dö i denne prästs armar. Han var förtroendegivande med andra ord - utstrålande godhet. Han hjälpte alla som bad om hjälp. Bjöd barnen på glass (med kollektpengar). Barnen var också de som mest uppskattade hans oerhört enkla predikningar. Han kom inte uppifrån, utan mötte folk på samma nivå.

Han var även känd som en fartdåre - som körde 120 km/h på skogsvägar, med skräckslagna passagerare, under det att han (åtminstone vid ett tillfälle) sjöng "tryggare kan ingen vara" ifall de anmärkte på hastigheten. Den våldsamma körningen ledde till att han, mirakulöst nog utan att själv skadas, avverkade en bil per år - men han fick utan problem en ny varje gång. Vid något tillfälle ställde sig en lyktstolpe i vägen när han körde berusad. En polis råkade komma förbi just då. Vilket ledde till att han fick en månads fängelsestraff. Han fick själv välja månad - och valde februari, eftersom det är den kortaste månaden... Han fick dessutom permission på söndagarna så han kunde utföra sin församlingstjänst.

Kan inte återberätta allt - det är helt enkelt för mycket... Och det komiska kaoset omkring hans person upphörde inte i och med hans död. Hans lit de parade ägde rum i samma byggnad som en grupp lägerungdomar hade haft eller skulle ha partaj - så begravningsbyrån möttes av massor av ballonger och serpentiner i det rum han låg (och förundrades över dessa märkliga katolska seder). Kistan fastnade sedan halvvägs ner i graven, gick inte att rubba trots stora ansträngningar, men for sen plötsligt huvudstupa ner med en duns. Och då hans släktingar postumt skulle ta emot den ärofyllda utmärkelsen "Rättfärdig bland folken" för att han räddat judar, kom istället falska släktingar fram och tog emot priset - vilket ledde till stor kalabalik efter ceremonin...

Skulle allt önska att vi fick en Kazimir till församlingen... Åh vad kul det vore... :-)

Läs mer här.

Read more...

onsdag 4 mars 2009

Häxjakt på katolska systrar

Kommer inte ihåg om jag har skrivit om detta tidigare, eller om jag bara la det på hög för att skriva om det senare. (Det jag då läste var en artikel om det - vet inte var.)

Fick hur som helst ett mycket intressant brev idag, skrivet av en syster, Sandra M. Schneiders, som beskriver situationen inifrån. Det var aldrig tänkt att publiceras - men NCR har nu publicerat det.

Det handlar om Vatikanens förestående bärsärkagång i samtliga kloster/kongregationer för systrar (enbart utåtriktade, inte kontemplativa) i USA, på jakt efter heresier. Det är av allt att döma de förnyande systrarna som genom detta ska lokaliseras och utsättas för åtgärder. De som inte går i hierarkiska koppel, utan följer Andens ledning, vad än det innebär.

***

"I am not inclined to get into too much of a panic about this investigation -- which is what it is. We just went through a similar investigation of seminaries, equally aggressive and dishonest. I do not put any credence at all in the claim that this is friendly, transparent, aimed to be helpful, etc. It is a hostile move and the conclusions are already in. It is meant to be intimidating. But I think if we believe in what we are doing (and I definitely do) we just have to be peacefully about our business, which is announcing the Gospel of Jesus Christ, fostering the Reign of God in this world.

We cannot, of course, keep them from investigating. But we can receive them, politely and kindly, for what they are, uninvited guests who should be received in the parlor, not given the run of the house. When people ask questions they shouldn't ask, the questions should be answered accordingly. I just hope we will not, as we American Religious so often do, think that by total "openness" and efforts to "dialogue" we are going to bring about mutual understanding and acceptance. This is not mutual and it is not a dialogue. The investigators are not coming to understand -- believe me, we found that out in the seminary investigation. So let's be honest but reserved, supply no ammunition that can be aimed at us, be non-violent even in the face of violence, but not be naive. Non-violent resistance is what finally works as we've found out in so many arenas.

In my work on the renewal of Religious Life over the last eight years I have come to the conclusion that Congregations like ours [the kind represented by LCWR in this country] have, in fact, birthed a new form of Religious Life. We are really no longer "Congregations dedicated to works of the apostolate" - that is, monastic communities whose members "go out" to do institutionalized works basically assigned by the hierarchy as an extension of their agendas, e.g., in Catholic schools and hospitals, etc. We are ministerial Religious. Ministry is integral to our identity and vocation. It arises from our baptism specified by profession, discerned with our Congregational leadership and effected according to the charism of our Congregation, not by delegation from the hierarchy. We are not monastics at home. We are not extensions of the clergy abroad. Our whole life is affected by our ministerial identity: searching out the places (often on the margins of Church and society) where the need for the Gospel is greatest (which may be in Church institutions but often is not); living in ways that are conducive to our ministry; preaching the Gospel freely as Jesus commissioned his itinerant, full time companions to do. Our community life and ministries are corporate but not "common life" in the sense of everyone in the same place at the same time doing the same thing.

/.../

The institutional Church has always resisted the new in Religious Life, especially among women. But the new will continue to happen. At this moment in history, we are it. So, let's be what we are: Religious who are not cloistered and ministers who are not ordained. Canon law has no categories yet for that combination. But we exist. Law follows life, not vice versa."

Läs hela brevet här.

***

Uppdatering:

Lyckades till sist lokalisera ett blogginlägg jag läste om detta i januari, men vet fortfarande inte om jag har skrivit om det själv. Inlägget innehåller många bra länkar vidare som ger info om vad som pågår. ..

Read more...

Hellre en tom kyrka än en radikal?

Läser om vad som sker i Australien för tillfället (där händer det massor som svenska medier inte rapporterar om). Tar bara upp en sak här och nu...

Den katolska ledningen har stängt en av de kyrkor som lockar flest besökare... För att den är för radikal.

Intressanta paralleller dras i artikeln till Sovjetunionens fall - är det möjligen den katolska hierarkiska strukturens (icke att förväxla med kyrkan som sådan), allt snabbare förfall vi nu bevittnar?

Kommer förnyelsen att stiga som vårblommor ur ruinerna? På sätt som hierarkin inte kan kväva längre...? Eller är nästa steg att sätta ut vakter som hindrar folk från att gå till de kyrkor som tilltalar dem? Som strålar ut det hierarkin misslyckas så fatalt med att förmedla. Som lyser av Jesu radikalitet. Utan hyckleri eller moralism. Men på sätt som välkomnar alla.

***

"So what was, and is, going on here? Well the answer lies partly in the nature of the St Mary’s community and the faith they are practicing. This is an inner city church that at times fills to overflowing with up to 800 worshippers. The parish priest Peter Kennedy is a classic liberal intellectual who has championed a wide range of good causes - indigenous rights, gay rights, women’s rights and so on. The liturgy also has evolved to include an active role for women including women preaching. They also sing a range of ultra modern hymns and give out communion to all and sundry.

However, it is most important to grasp that what has provoked the Church authorities to close down Fr Kennedy and his church is not Kennedy’s radicalism in itself. For sure they loathe his ideas. Nevertheless it is Fr Kennedy’s success in attracting a congregation that has the Church worried. Quite simply they would prefer an empty church to a radical one.

The Roman Catholic Church is after all the organisation which, while moving to expel Fr Kennedy, has opened its arms to Bishop Williamson of the St Pius X Society. Williamson is an ultra rightist who denies the Holocaust and believes there is a Jewish conspiracy to take over the world. The subsequent worldwide uproar has meant that Pope Benedict XVI has had to climb smartly out of Williamson’s bed as it were. Nevertheless the entire incident is a reminder that there is a space for Williamson within the Church that Pope Benedict is creating but there is none for Kennedy. This then is a return to the Church that blessed the Fascist Franco, sucked up to the Fascist Mussolini and did deals with the Nazi Hitler.

To grasp the significance of the attack on Kennedy we need to understand that he and his congregation belong to the church of the intellectuals. F Kennedy is actively trying to fashion a faith which will transcend the antinomies of capitalist modernity. He wants to confront capitalist values with ethical norms that have been taken from the Sermon on the Mount - Blessed are the destitute … for they shall see God. In Kennedy’s faith Jesus is the outsider, the revolutionary, who opposes Empire and suffers a horrible death because of that. But for Kennedy Christ’s sacrifice calls on all of us to make a similar commitment in our search for the Kingdom of God on earth.

The church of the intellectuals is of course the church that the clerical core fears the most. This is the church-within which contains the seeds of an alternative to the church of the Curia. Ironically what Kennedy and his community are doing, whether they realise it or not, is struggling to ensure the survival of a church that is dying in front of our very eyes. Only through the ordination of women, the abolition of celibacy and the adaption of a sincere “option for the poor” can the Roman Catholic Church hope to survive. But the Church authorities will consider none of these things.

A suggestive parallel here is the situation in Soviet Russia after Stalin’s death. Reform was critically needed, but there was no one to bring in the reforms. The reformers had all been murdered long ago. The Communist Party of the Soviet Union (CPSU) made something of an effort under Kruschev but then gave up the attempt to reform because that would have meant putting themselves out of business. They were the problem and could never be part of the solution.

Similarly at Vatican 2 the Church of Rome made a half hearted effort at reform and then abandoned it totally under John Paul II. The latter will prove to be the Brezhnev of the Catholic Church. History will show, brilliant showman that John Paul was, his refusal to reform nevertheless prepared the way for the great disaster towards which the church is now inexorably sliding.

So the drama taking place in South Brisbane speaks to the heart of the crisis within the Church. The core church - the clergy - has lost all moral authority. Even worse from their point of view their caste is not renewing itself.

Given the crisis that confronts the clergy it is probably true to say that Bathersby did not want this fight with Kennedy and his flock. But by all accounts he, seemingly not the bravest of men, has been pushed by the far right of the Church. Possibly an Opus Dei cell is at work somewhere in this matter. The head of the Australian Catholic Church, Cardinal Pell, is known to be sympathetic to Opus Dei. He overturned a ban on Opus Dei entering the Sydney diocese and during his recent visit here Pope Benedict stayed with the Opus Dei community. This was a blunt message to the liberals within the Church where Pope Benedict stood. In any case that section of the Church that he represents is determined to get rid of its liberal wing and to impose once more total discipline on the Church of the intellectuals.

What we have then, in the St Mary’s crisis, is a ruthless offensive from the far right. This is of course sheer craziness. Why would one want to shut down one of the few full churches in Brisbane? Instead of embracing the church of the intellectuals as their best and last hope, the clerical heart of the Roman Catholic Church in Australia seems determined to destroy it.

/.../

the heteronymous world of domination and exploitation, that the likes of Benedict and Pell and Bathersby will always defend, is a parasitical growth on the human ground state of love and creativity. One has only to recognise and to realise that fact to move on to a world beyond fear, hatred, exploitation and domination.

It is their turn to a theology and practice of creativity and love that is the secret of the success of the St Mary’s community. It is also the secret of why the Far Right seeks to destroy them. It is moreover the reason why we must be there to support them."


Läs hela artikeln här.

Read more...

tisdag 3 mars 2009

Humorstafetten - senaste nytt

Humorstafettens nya bidrag publiceras kontinuerligt här. Titta in där och läs de senaste inläggen!

Har du skrivit ett bidrag för någon dag sen men inte hittar det där än kan det bero på att du glömt länka hit, eller att länken av någon oförklarlig anledning inte registrerats av sökmotorerna.

Lämna gärna en kommentar också när du har skrivit - för säkerhets skull!

Ni som har fått en humorstafettpinne, men ännu inte har skrivit något - vill ni meddela om ni tänker skriva så vi vet att det är på gång... Passar ni (meddela även det) så går pinnen till någon annan.

Just nu verkar många pinnar ha hamnat i ett slags limbo... Hoppas det blir ny fart på dem inom kort!

Read more...

söndag 1 mars 2009

Adding God as my Facebook friend...

The thought came to me as I woke up last night, around 3 am...

"I wish I could add God as my Facebook friend..."

That would give us much more time together...! That would finally give us time...

Jesus could be on my buddy list. And I'd love to receive gifts from the holy Spirit... And to accept and follow all their requests...

I would add the Prayer application, the Silence application, and the "Save the Soul" one as well...

We'd maybe visit a virtual Church at times. But I think we'd both much prefere to work together at the Farm. Plowing, sowing, planting, seeing things grow, bearing lots of fruit - then harvesting and starting all over again. Yes, we'd definitely both love that!

We'd save some rainforest and rare animals together... And use a few of the many other charity app's.

Perhaps God would send me an icon or two to enlighten a cloudy day...? And maybe even some exquisite vestments or funny things? Colourful butterflies in all nuances would come flying for sure. And a growing gift every now and then - or something else to make me smile....

And maybe God could help me feed all the hatchlings. They don't survive on pixels alone... And I would most likely get some help finding the special limited edition eggs!

God would probably pass me a drink when I'm really thristy, and maybe even super poke me at times. God's wall would be filled with prayer requests...

Hey - I think God is at Facebook indeed... Meeting me through all friends. Both those I know well and those I hardly know yet - and whether they know it or not... I see something of God in them - in their love and care, in their sadness and joy.

And it isn't bound to any particular world view or religion.

Atheists, agnostics and believers alike - jewish, christians, muslims, hindus, buddhists... Mystics, rebels, sufis, dancing dervishes... Ortodox, catholic, anglican, protestant, non-denominational... Traditional or renewal minded. Or any other of those labels we like to put on ourselves or others...

You're all like brilliant rainbow rays - radiant, glowing, colourful... And each one adds to the beauty in their unique way.

But it may be a blessing in disguise... To be seen clearly only when sunshine and raindrops collide.

So...if you happen to get a friend request from another reflection of God today, make sure not to ignore it, or block the sender...

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP