onsdag 22 februari 2012

Är det detta som är "arbetslinjen"?

Jag undrar vart den stora folkstormen tog vägen mot alla orättvisor som bara fortsätter mot sjuka och arbetslösa... Den liksom mattades av, många verkar ha gett upp när inte påskuppropet ledde ända fram. Men att det är ganska tyst i frågorna betyder inte att det har blivit bättre. Tvärtom. Det finns en uppgivenhet också bland drabbade som inte orkar protestera. Ett slags allmän apati och resignation sprider sig i samhället. Arbetslinjen blev till apatilinjen... Är det så här vi vill ha det?

* Sjuka utförsäkras med start under detta år för andra gången, förutsatt att de släpptes in i försäkringen igen. Inte ens Arbetsförmedlingen verkar ha koll på om sjuka får delta i ALI mer än en gång, får de inte det så står de helt utan inkomst vid andra utförsäkringen.

* ALI gör att a-kassedagarna äts upp till ingen nytta. Det försvårar framtida arbetssökande för den som har varit långvarigt sjuk, och gör färden mot Fas3 ännu snabbare.

* En del sjuka nollklassas grundlöst, då de p.g.a. sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande (!), och de nya reglerna för dem som tidigare var nollade då de aldrig har arbetat gäller alltså inte dessa. Det betyder att de hamnar mellan stolarna.

* Sjuka som har släppts in genom nålsögat i den nya stadigvarande sjukersättningen (som trots namnet regelbundet omprövas som om den vore tidsbegränsad!), hamnar i ett permanent utanförskap. Detta till skillnad från dem som fick den beviljad enligt de gamla reglerna där det är tillåtet att studera och arbeta upp till en viss nivå med bibehållen ersättning. Den tidigare varianten fungerar som en rehabilitering i den sjukes egen takt, vilket många fler skulle behöva för att komma tillbaka i arbete efter en lång tids frånvaro, men den erbjuds alltså inte längre. De två alternativ som erbjuds är antingen 1) återkommande utförsäkringstortyr kombinerat med plågsam konstant ovisshet mellan utförsäkringarna eller 2) permanent utanförskap.

* Den standardiserade så kallade "rehabilitering" som regeringen satsat stort på visade sig inte hjälpa utan tvärtom vara skadlig i en stor andel av fallen. "Logiskt" nog satsas det ändå på mer av samma sort.

* Allt fler sjuka som förlorat sin sjukpenning eller utförsäkrats nekas socialbidrag och söker sig till kyrkor och frivilligorganisationer för att få hjälp med basala behov som matkassar och räkningar. En del orter kräver arbete som motprestation för bidraget, vilket de flesta sjuka inte klarar. De säljer allt de äger, och blir till slut vräkta för att det inte finns pengar till hyran. Gissa hur kul det är att vara barn i en familj där någon har drabbats av sjukdom... Det är en snabb utförsbacke ner i ett socialt utanförskap. Ingen bör bli förvånad om den yngsta generationen drabbas hårt av detta, det lär visa sig i ökat utanförskap när de blir äldre.

* Ungdomar förtidspensioneras i snabb takt och ställs utanför samhället istället för att erbjudas arbete. Det talas parallellt med detta om att höja den allmänna pensionsåldern vilket skulle göra det ännu svårare för de unga att ens ta sig in på arbetsmarknaden. Borde inte pensionsåldern istället sänkas eller vara flexibel?

* Arbetsgivare kan numera avskeda sjuka redan efter 90 dagar. Tryggheten i ett eventuellt anpassat arbete försvinner därmed snabbt vid svår sjukdom. Hur ska en funktionshindrad hitta ett nytt - fiktivt - jobb istället för det verkliga jobb som försvann tack vare reglerna som underlättar avskedande?

* Få vill anställa någon som har varit långvarigt sjuk. Att dessa prövas mot fiktiva arbeten gör inte att de verkligen får jobb om de slängs ut ur försäkringen. När de dessutom ska konkurrera med gratis arbetskraft så säger det sig självt vilka som drar det längsta strået. Det är attityden hos arbetsgivarna som behöver förändras, och möjligheten att utnyttja människor måste tas bort.

* Utförsäkrade sjuka samt friska kompetenta arbetslösa som t.ex. hade oturen att bli av med jobbet under en lågkonjunktur, fasas nu snabbt in i Fas3, som ger arbetsgivare en rejäl extra hacka, men kan innebära heltidsarbete under slavliknande villkor utan möjlighet att komma ur det för personen som är i åtgärden. Det handlar nämligen inte om någon egentlig valfrihet. Valet står mellan en minimal inkomst eller ingen alls, mellan att tillhöra systemet om än det innebär att bli utnyttjad av det eller att stå helt utanför.

* Lönebidragsarbetare avskedas för att ersättas av Fas 3:or, ibland absurt nog samma person.

* Rätten till nödvändig assistans dras in i allt fler fall, och anhöriga tvingas ta över dygnet runt-vård, vilket gör att dessa inte längre kan jobba. Hur ska de försörja sig...? Och hur ska de orka?

Sjuka blir sjukare av de nya åtgärderna medan de göms undan i statistiken, de kommer inte närmare arbete genom att kastas ut ur försäkringen, det är bara skenåtgärder, alltihop. Det skapas inga riktiga jobb för arbetslösa. Det enda som har skapats tack vare de nya reglerna är ett nytt klassamhälle med djupa klyftor. Snabbt gick det, men det verkar vara helt omöjligt att rätta till det som gick snett. Prestigen är större än nånsin.

"Utförsäkringsministern" vägrar envist att lyssna till dem som berättar om alla dessa tusentals enskilda fall, samt att följa riksdagens tvåfaldiga beslut, men inser till slut under press sin hybris och tvingas be om ursäkt för att rädda sitt eget - och främst regeringens - skinn. En ursäkt känns oerhört futtigt i sammanhanget. De drabbade har inte fått nån ursäkt, och har heller inte fått någon hjälp under dessa år, utan hamnat ännu mer utanför än de var i det tidigare så kallade "utanförskapet". Det som allra mest behövs för alla invånare är en sjukförsäkring som är till hjälp, inte till skada om oturen skulle vara framme. Och det behövs också riktiga arbeten...

Kanske det även behövs ett nytt parti för att kontrastera den parodi som de partier utgör som inte lyckas skapa en samhällsbärande välfärd. Inget nämnt och inget glömt.

Har kanske missat några punkter ovan, men redan de jag räknar upp visar att situationen är helt galen om målet är att sjuka ska bli friska och att fler ska komma i arbete.

På Annandag påsk blir det ett solrosupprop i flera städer runt om i landet för att protestera mot den nuvarande situationen och främst mot utförsäkringarna och Fas 3. Men det räcker inte. De som har ansvaret måste också ta det. Annars är de inte trovärdiga. De senaste åren har de inte gjort något som väcker förtroende hos de mest utsatta. Tvärtom. Ett samhälle bör bedömas utifrån hur det behandlar sina sköraste medlemmar. Sverige får rejält underbetyg i fråga om det för närvarande.

2 kommentarer:

Anonym 22 februari 2012 12:52  

Hoppas innerligt att ngn politiker ställer upp - i alla fall fr Socialdemokrater o Vänsterparti!!!

försäkringar 5 juli 2012 15:36  

Finns ingen försäkringar för de svaga i samhället längre

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP