En politisk härdsmälta är nära!

I've realized that I live in a different world than most people. My world is very beautiful, both the cities and nature areas. Look at those little details everywhere that you may not notice... Flowers, trees, rivers, architecture... Animals of all kinds live there. Just like in your world. In my world, there are still countries, but just for the fun of different cultures, there are no borders. People may pass between the countries, stay there, live there, whenever and for how long they wish. No questions asked, no papers needed. In my world, all these countries help each other, and people see each other as sisters and brothers. It's your personality that matters, not your nationality. I may not be welcome in your world, but you're welcome to mine...

Jag trodde att jag hade slutat skriva i den här bloggen, jag trodde att jag för länge sedan hade lämnat allt offentligt debatterande långt bakom mig. Men nu kan jag inte tiga längre...

Och det gäller nu inte de inomkatolska förändringarna som har skett efter att den nye påven valdes. De är ju helt i linje med det jag kämpade för under många år, så på den fronten kan jag bara säga: heja påven! En dag får katolska kyrkan kvinnor som präster igen, det blir allt mer tydligt, och det behöver inte ligga så långt fram i tiden som det verkade bara för några år sedan. Ett nygammalt och befriande klimat har införts igen, som vädrar ut den unkna luften, och som (åtminstone) de flesta karismatiker borde känna igen.... Doften av Andens vilda framfart... ;-)

Nåväl, detta om detta, jag känner mig manad att skriva nu av en annan anledning som sagt. Eller, förresten, den friska förnyelse som sker i katolska kyrkan just nu, skulle jag önska mig även för politiken.

Det handlar bland annat om problemet SD. Det är ett parti som enligt min mening inte borde finnas. Som borde dö ut självmant, implodera av sin egen orimlighet. Jag har väldigt svårt att förstå hur nära en miljon svenskar kan sympatisera så pass mycket med dem att de har ödslat sin värdefulla röst på dem. Eller var det mesta av det missnöjesröster? Ett missnöje med båda blockens oförmåga att styra landet på ett sätt som är bra för alla, utan att bygga upp allt större motsättningar mellan rika/fattiga, friska/sjuka, infödda/invandrare?

Nu har närmare 400 frikyrkopastorer/representanter skrivit under en debattartikel av Stefan Swärd och Sven-Gunnar Hultman. En artikel som beskriver vad man kan tycka borde vara en självklarhet. Att vårt land även fortsättningsvis ska vara en fristad för utsatta människor som söker sig hit, såväl som för arbetskraftsinvandring och "äktenskapsinvandring". Infödda svenskar är lika rörliga över hela världen som de människor som föddes i ett annat land men som hellre vill bo här än där just nu, p.g.a. krig, förtryck, obefintlig arbetsmarknad i hemlandet, etc. Varför ska vi ha rätt att bosätta oss i andra länder om vi inte vill ta emot personer som vill komma hit?

Debattartikeln har tydligen väckt en del upprördhet bland frikyrkokristna, som är av delade meningar. Så pass att man undrar om denna fråga kan komma att splittra frikyrkligheten (ännu mer).

För övrigt så undrar jag varför inte SKR (Sveriges Kristna Råd) gick ut ekumeniskt tillsammans i media, istället för att göra det till en inomfrikyrklig debattartikel. Funderade ni ens över det? Det hade gjort det hela så mycket starkare.

Själv har jag lika svårt att förstå hur man som kristen kan sympatisera med ett parti som är invandrarfientligt, som att fatta hur man som kristen kan stödja den pågående tortyren av svårt sjuka i det här landet: utförsäkringarna (som nu osannolikt nog har införts igen tack vare att SD krossade budgeten, trots att utförsäkringarna röstades bort av svenska folket i senaste valet), samt slavarbetet: Fas3.

Jag stred i många år för dessa de mest utsatta grupperna i Sverige. Påskuppropet 2011 och fortsättningen Solrosuppropet 2012 är mina initiativ. Jag trodde att kampen äntligen var över. Nu känns det som att vi börjar om nästan på ruta noll igen. Skillnaden inför nyvalet, jämfört med de två senaste valen, är att de svårast sjuka som kommer att utförsäkras för tredje gången nu (om inget oförutsett inträffar), kommer att bli utan inkomst under resans gång, då a-kassedagarna som har använts under ALI (den fiktiva arbetslivsintroduktionen), kommer att ta slut. Vad ska de leva på under det reella arbetssökandet om de en dag blir så friska att de kan söka jobb? Och vad ska de leva på under utförsäkring nummer fyra, några år senare? Förutsatt att de ens lever då. Självmorden och det psykiskt dåliga måendet rent allmänt har ökat mycket kraftigt efter att utförsäkringarna infördes. Det tycks föreligga en övertydlig orsak-verkankoppling här. Därför anser jag att detta nu är en brännande akut fråga som måste lösas av politikerna innan det med all säkerhet blir ännu värre.

Jag önskar att utförsäkringarna skulle bli en stor valfråga inför nyvalet, där alla partierna om möjligt kunde backa ett steg, och mötas mer prestigelöst kring frågan än vad man hittills har gjort, våga se verkligheten i vitögat, se hur hårt reformerna har drabbat de redan fruktansvärt utsatta, och tillsammans söka andra, bättre lösningar, som är till HJÄLP för sjuka och arbetslösa, som bidrar till tillfrisknande samt nya jobb. För det är ju allas vårt mål, oavsett politiska preferenser, eller som i mitt fall, avsaknad av partitillhörighet. Eller hur?

Som en liten parentes kan kanske nämnas att jag hade lite funderingar på att starta ett nytt parti inför förra valet, Solrospartiet, som skulle ha verkat för ett bättre land för ALLA, men det blev inte av, tyvärr. Jag tror att det partiet (som fick med sig omkring 80 personer på bara ett par timmar när jag kollade av intresset för ett sådant parti), hade kunnat bli ett rejält hot mot SD's framfart, inte minst för att missnöjesväljarna då skulle få ett seriöst alternativ att rösta på.  

Det vore hur som helst väldigt osmart nu av de övriga partierna att gå SD till mötes och sätta invandringspolitiken högst på agendan. Den uppmärksamheten är de inte värda. SD lyfter viktiga frågor på fel sätt - egentligen handlar väl det största missnöjet med invandringspolitiken om de förbättringar som behövs för integration. Varför inte ta tag i det mer, istället för att se på när SD's fördomar om invandring brer ut sig i allt större lager av befolkningen?

Mitt råd till samtliga partier är: driv er EGEN politik nu, med styrka och kraft, och snälla, försök också att mötas över blockgränserna i de frågor där er oenighet drabbar människor på ett orimligt hårt sätt (se ovan). Låt framför allt inget lura er att gå i SD's hala ledband, där debattens inriktning får styras av dem. Tvärtom. Försök inte att tiga ut dem mer, det kommer inte att tysta ner dem. Debattera istället mot dem på eget initiativ, bemöt deras argument (eller avsaknaden av dem) med skärpa. Låt dem inte behålla offerkoftan på även i nästa val, som "det stackars utstötta partiet som ingen vill prata med", och som därför vinner ännu fler väljarsympatier. Rikta strålkastarens obarmhärtiga ljus mot den nakne kejsaren, och släck ut illusionerna om SD en gång för alla. Ni får ingen mer chans, de kommer att växa i nyvalet om allt rullar på som hittills. Vad gör ni annars den dag när SD är landets största parti och kan regera ensamt?

Ibland är ironi det allra tydligaste sättet att illustrera det befängda i en situation, här tycker jag att insändarskribenten har lyckats.