Ny katolsk rit som inkluderar kvinnliga präster...?

Det låter nästan för bra för att vara sant. I kölvattnet av Vatikanens accepterande av de mest konservativa av utbrytare samt lika konservativa anglikaner, skulle dörrarna enligt uppgift vara på gång att öppnas på vid gavel även för kvinnor med en prästkallelse. Stora famnen från Troskongregationen? På vars bord mina brev om ämnet för övrigt förmodligen ännu ligger obesvarade...

Personen som har skrivit om det brukar inte komma med vilda teorier utan grund. Men jag är ganska tveksam till om det verkligen kan stämma. Fast det vore ju alldeles fantastiskt i så fall.

Jag nöjer mig därför med att citera ur hennes blogg, och avvaktar skeendet:

"I have heard, however, from reliable sources which I cannot reveal at this time, that in a remarkable change of heart and mind the Vatican’s Congregation for the Doctrine of the Faith, in a desire of fair play and catholicity, is now also considering a new Catholic Rite for all the women and gay Catholics who feel called to the priesthood. This could be elaborated in a conclave of bishops, theologians and laypeople as soon as 2012 or 2013.

It seems then that this inflow of traditionalist Anglicans has spurred an innovation in the Roman Catholic Church when all hopes for a 21st century aggiornamento seemed to be lost.

It is, of course, too early to rejoice and celebrate, too soon for women and gay to send their applications to seminaries. One can only congratulate, nevertheless, the courage and resolve of the Congregation for the Doctrine of the Faith to include the many currents found in the Roman Catholic Church at this time, finally inviting all to sit at the table. This potentially could be quite a revolution. Stay tuned."

Läs hela inlägget här.

Uppdatering:

Hm, jag tror jag har listat ut det!

Den anglikanske ärkebiskopen träffar just nu påven, och hans skarpt kritiska uttalande om att de inte tänker backa angående kvinnliga präster samt att den katolska motsträvigheten på det området hindrar kristen enhet (!), lär kunna få positiva resultat. Kanske Rowan Williams kommer att insistera på att kvinnor ska kunna fortsätta vara präster i den nya anglikanska katolska riten - och så kan det sedan spridas därifrån...? Samtalet med påven fortsätter imorgon!

"The Archbishop of Canterbury yesterday made his most outspoken challenge to the Roman Catholic Church since the Pope invited disaffected Anglicans to switch to Rome.

Speaking before he meets Benedict XVI tomorrow, Dr Rowan Williams told a conference in Rome that the Catholic Church’s refusal to ordain women was a bar to Christian unity."

Läs mer här.

P.S. Det var nog den helige Ande som ledde mig till att hitta och lägga ihop de minst sagt kluriga pusselbitarna på bara ett par minuter! Jag t.o.m. klickade "fel" på en länk och fördes därigenom till sidan med nyheten, har inte gått in på den sidan på över ett år. Ett par klick till två andra ställen och sen framstod det hela som glasklart.

Read more...

Tiggare - att ge eller inte ge?

En liten twitterrad från någon som deklarerade att han som vanligt inte hade gett något till en tiggare, vill inte lämna mig ifred. Hade lust att kommentera det skrivna på en gång, men orden ville inte riktigt ta form och komma ut. Då. Nu vill de, i bloggform.

Är det så självklart att inte ge till en tiggare? Varför?

För mig är det inte alls det, ens efter att ha bott i Stockholm i många år, och åkt en hel del tunnelbana. Det är ju där de ofta dyker upp med sina plakat om svårt sjuka barn och vädjanden om en slant. Eller med ett dragspel och ganska så förfärlig musik. Så att man kunde betala bara för att få slippa höra den...

Men det är inte bara en huvudstadsföreteelse, det händer även här.

Varje gång någon "tigger" blir jag väldigt berörd, omskakad inuti, och hamnar i värsta kvalet: ge eller inte?

Kanske det är en narkoman eller alkoholist som söker efter medel till sitt missbruk. Och är det då inte det värsta man kan göra: att stödja det. Även om personen säger att pengarna är till mat. Bättre då att erbjuda sig att följa med och köpa en hamburgare eller något annat matigt åt honom/henne. Kan jag tycka.

Men dessa som säger sig ha svårt sjuka barn. Varför vänder de sig inte till sjukvården? Eller till socialen? Är de kanske gömda flyktingar som inte kan avslöja sin identitet utan att utvisas? Vad göra? Det är ju inte säkert att det är sant, det de säger. Men är det verkligen min uppgift att kolla sanningshalten i allt, eller är det snarare min uppgift att, om jag har möjlighet, hjälpa en medmänniska som säger sig ha det väldigt svårt?

Och musikerna. Är det någon skillnad jämfört med tiggeriet att slänga i en slant i ett gitarrfodral till någon som sitter med blåfrusna fingrar och spelar på gatan? Är det verkligen för underhållningens kvalitet de får den? Är det inte oftare för att folk tycker synd om dem? Ingen vettig människa sitter ju frivilligt ute och spelar på vintern. Utan vantar, med rödfrusen näsa och med ångande andedräkt. Tillhör gatumusikanterna kanske en annan kategori som står lite högre än vanliga tiggare, där det är mer rätt att ge dem något eftersom de s.a.s. arbetar för pengarna?

För mig är allt det här inte bara ett moraliskt dilemma som kristen, utan det skär bokstavligen i hjärtat varje gång beslutet till sist blir att gå förbi. Och samtidigt - ifall jag istället beslutar mig för att bidra så kan tvivlen också finnas där: var det rätt?

Bland det värsta är när en person som har sett mig i kyrkan ser mig på stan och frågar om han kan få hundra kronor. "Hör inte du till katolska kyrkan" inleder han alltid tiggeriet med. Tror att han är psykiskt störd, och tycker även att det är lite fräckt att be om så mycket. Som om jag vanligen skulle gå omkring med hundra kronor eller mer. Det händer väldigt sällan efter att jag blev bestulen på väska, plånbok och allt för några år sedan. Tycker heller inte att det känns bra att han drar in min kyrkotillhörighet i det hela. Sätter extra press på mig liksom. Som kristen.

Men ibland när jag går förbi någon utan att ge känns det rent spontant som att det är Kristus jag går förbi och lämnar åt sitt bistra öde. Döden? Varje gång det händer ångrar jag att jag gick förbi...

Hur tänker ni omkring det här? Hur gör ni?

Om ni känner att ni vill hjälpa några som sällan tigger, men som har det väldigt svårt, särskilt på vintern, så kanske ni vill bidra till blogginsamlingen till Uppsalas hemlösa? Hör av er i så fall. Den pågår fram till jul. Minst.

Read more...

Äktenskapsenkäten

Jag frågade er, apropå svenska kyrkans nya ordning, om hur ni ser på homoäktenskap.

Så här svarade ni:

Helt rätt - äntligen! 4 (16%)

Helt fel - en skandal! 18 (75%)

Har ingen åsikt 2 (8%)

(Antal röster: 24)

Med tanke på det relativt låga röstantalet så går det knappast att dra några slutsatser. Men jag skulle nog ha gissat på ett annat resultat.

Det hade även varit intressant att veta vilka kyrkor de röstande tillhör... Men man kan ju inte få in allt i en liten marginalenkät.

Read more...

Att kallas till förnyelsearbete

Läste en artikel av Therese Koturbash om det, som jag på många sätt kan känna igen mig i...

***

"As a quiet, faith-filled, observant Catholic who appreciates the opportunity for daily mass, never in my wildest dreams or nightmares could I have imagined becoming a front-line worker in the campaign for women priests.

A lawyer by profession today, during youthful career discernment struggles, I would often innocently pray for a figurative “St. Paul moment” of being “knocked off my horse” by the Holy Spirit so that when I “stood up,” future direction would be clear. St. Paul's experience after all seemed like a tidy and efficient way for moving forward. Yet, as life teaches, there are reasons for the sayings which urge caution about this sort of thing:

— Be careful what you wish for, or

— Pray, then duck.

Years later, during a pilgrimage to World Youth Days in Toronto 2002, the St. Paul moment with all its pain came for me. All my life, I have been fortunate to take for granted a church of the Canadian prairies filled with the spiritual energy of the Second Vatican Council. At World Youth Days, I was awakened to the sight of an unfamiliar church.

The “fall,” or should I say “the reckoning,” bolted me into a painful awareness of discrimination against the women who are called by God to serve as priests. Though at one time I might have written off the women's ordination movement as one of a rebellious rabble-rousing kind, it suddenly dawned on me that the exclusion of women from sacred ministry was more than an issue about equality (as important as that is) but also a matter of critical concern for all God's people — women and men. As a faith community, we must be concerned about all priests called by God to serve us and our church.

The World Youth Days' experience literally did knock me off my horse. I was disoriented, fearful, and enormously grieving for the circumstances that see so many vocations excluded from service to our church just because those vocations happen to be planted in women. My once cherished daily mass had now become a time of painful tears.

Though I tried to reach out for help about the stirrings inside, reactions from others were frequently negative. I felt as though I had been stricken with a disease or a spiritual cancer. I was fearful that “by talking” I would spread what I perceived to be the contagion of the virus or infection which had inflicted this painful new vision of my church. If I caused contagion to spread, I worried about the damage I would be responsible for inflicting on my community of faith."

Läs hela artikeln här.

(Klicka på länken längst ner till vänster på sidan, med rubrik "FEATURE: Faith-filled Prairie woman recalls journey to become church reformer".)

Read more...

Fundamentalismens fall

Läste en intressant artikel om det. Fundamentalismen verkar vara på utdöende, till förmån för ökad acceptans, förståelse, pluralism, ekumenik och mystik.

Här några utdrag:

***

"When your view of reality is the only acceptable one, you cannot compromise. Almost from its inception, American Protestant fundamentalism split into warring factions. Its bellicosity toward “liberals and modernists” was quickly turned on fellow fundamentalists who were seen as not tough enough on the enemy. Since the Bible told them not to be “unequally yoked together with unbelievers,” the question of with whom one could properly associate became deeply vexed. The most ardent partisans seceded from their denominations, and soon began to quarrel about whether they should even fraternize with their fellow fundamentalists who wanted to remain in their previous churches to fight the “liberals.” The fundamentalists organized new seminaries to protest the older ones they thought had become “modernist,” but soon these new institutions split over fine points of doctrine.

/.../

This tendency toward factionalism exists in other religious movements, of course, as it does in political, artistic, and cultural ones. But in religious fundamentalism such breakups become especially lethal because the stakes are so high: eternal salvation or damnation hang in the balance.

/.../

Another reason why fundamentalists are faltering today has to do with the world outside. The fundamentalist world view is unbending and monochrome, but today’s world is variable and multi-hued, and the plurality is more and more visible.

/.../

Fundamentalism is defined by its one-way-only exclusivism. But today spiritually inclined people view the once-high walls between religious traditions as porous. They borrow freely. Synagogues and churches incorporate Asian meditation practices into their services. Instead of a single churchly allegiance, people now assemble “repertories” of elements from a number of sources. They may attend Mass, take a yoga class, and keep a Buddhist devotional book on their bedside table. Clerics often denounce this as “cafeteria style” religion, but the current of religious history is flowing against them.

Father Thomas Merton, the leading Catholic contemplative writer of the 20th century, died while staying at a Buddhist monastery in Bangkok. Martin Luther King attributed his commitment to non-violence to Gandhi, who in turn said he learned it from Jesus and Tolstoy. The Dalai Lama has written a reverent biography of Jesus. For none of these profoundly religious men did the appreciation of other faiths weaken their anchoring in their own. In fact each said that it enhanced it.

The very nature of human religiousness is changing in a way inimical to fundamentalist thought. The most rapidly growing spiritual groups today focus not on someone else’s authority, but on a direct encounter with the divine. Whatever else it may mean that so many people call themselves “spiritual but not religious,” it suggests they still yearn for contact with the sacred, but are suspicious of the scaffolding, the doctrines, and hierarchies through which it has often been conveyed.

In Christianity, the fastest-growing wing of the church is the Pentecostal/Charismatic wave, which is spreading swiftly around the world, even in mainland China. It now numbers about 600 million, accounting for one in every four Christians. One writer has called them “main street mystics.” Young Jews have a growing interest in their Hasidic and mystical heritage. Among Muslims, it is the gentle but ecstatic Sufi version that is growing fastest, not the suicide bomber cults. All these movements, especially since they seem particularly attractive to the young, represent a fatal threat to fundamentalism.

The plethora of emerging new spiritualities has its own problems, of course. They are often intellectually incoherent or melt into a self-centered narcissism. They can become vacuous and faddish. (Madonna and other Hollywood celebrities are now “into Kabala,” the ancient Jewish mystical tradition.) They can become highly individualistic, lacking any vision of social justice. Esoteric and snobbish at times, they often fail to reach the poor and dispossessed people for whom Jesus, the Buddha, and the Jewish prophets had such concern.

But a tectonic shift in religion is underway, and the fundamentalist moment is ending. A new and promising chapter in the long story of human faith is beginning."

Läs mer här.

Read more...

Den stora kyrkflykten

Carl-Henric Jaktlund har skrivit en angelägen bok, Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, om det viktiga steget från tonårstron till den vuxna tron som står på egna ben. Och om hur frikyrkligheten behöver förändras för att kanske kunna vända den pågående trenden med ett kyrkligt massuttåg i tjugoårsåldern. Detta är inte unikt för frikyrkligheten, men märks kanske tydligast där eftersom genomströmningen av barn och ungdomar är så stor.

Med utgångspunkt från två bibelberättelser - uttåget ur Egypten och Emmausvandrarna - väver Carl-Henric in sina egna erfarenheter av att växa upp i frikyrklig miljö. Han reflekterar klarsynt, ibland knivskarpt, över vad som gick snett och som kanske rentav kan kallas systemfel som behöver åtgärdas. Att tro att det som inte har fungerat hittills plötsligt ska börja fungera vore ju mer än naivt. Kritiken präglas samtidigt av värme och en humoristisk glimt.

En barnatro blir inte automatiskt en vuxen tro. Och en separat barn- och ungdomsverksamhet, hur uppskattad den än är, leder inte automatiskt in i församlingslivet i stort. Det behövs vuxna förebilder och vuxen vägledning. Tonårstidens känslosvall kan inte utgöra normen för vuxenlivets tro. Att försöka gå bakåt leder inte vidare andligt sett, den första kärleken måste utvecklas och mogna, och de alltför enkla svaren på komplexa frågor behöver ifrågasättas och nyanseras för att få bärkraft. Även den som har vuxit upp i ett kristet hem ställs vid tröskeln till vuxenlivet inför att ta ett eget beslut att tro.

Och, skulle jag vilja tillägga till bokens innehåll, tron är inte färdig i och med det, den behöver utvecklas vidare under vuxenlivet. Det kommer nya ökentider då djup andlig vägledning är essentiell.

Jag hoppas och tror att den här boken blir en ”kyrkvältare” i positiv mening, att den slår ner i frikyrkligheten med samma effekt som skulle ha kunnat åstadkommas av den där stenkorgen Carl-Henric berättar om i början av boken. Den han ångrar att han aldrig tömde ut som en talande och kraftfull illustration för alla de ungdomar som har lämnat tron. Stenarna skulle hur som helst inte ha räckt till. Och boken är i skrivande stund på väg in i sin andra upplaga. Den första räckte inte till…

***

Läs mer: Carl-Henric både bloggar om ämnet och tar upp det i artikelform.

Uppdatering: Recensionen skulle även ha publicerats här idag - men kommer in nästa vecka istället. Bloggläsarna fick alltså oplanerat förtur, men den som väntar på något gott... :-)

Read more...

Julinsamling för hemlösa!

Årets julinsamling i bloggen startar idag, och kommer oavkortat (inga administrativa avgifter!), att gå till en värmestuga för hemlösa i Uppsala: Grottan.

En politiker som önskade sig bidrag till det till sin 60-årsdag fick in 68.000 kr! Verksamheten skulle behöva den summan varje månad... Säkert behövs det lite extra nu till jul.

Jag var vaken halva natten och kunde inte sluta gråta när jag tänkte på hur det är att vara hemlös och andra tråkiga saker. Flera personer dör ute i kylan varje vinter bara här i stan. Kände att jag måste göra något. Så föddes idén till insamlingen.

För några dagar sen skrev jag en dikt i anslutning till det:


"Kan jag förstå hemlöshet
om jag alltid har fått sova under tak?

Ja, om taket ovanför
inte var värdigt att kallas "hem".

Kan jag förstå hunger
om jag aldrig har svultit mer än någon enstaka dag?

Ja, om hungern är av annat slag än den efter mat,
och gräver djupa hål inifrån.

Kan jag förstå vad det är att frysa
om jag har skåpen fulla av kläder?

Ja, inte ens de varmaste plaggen står emot
människokylan och råheten i världen...

Kan jag förstå vad det är att leva utanför
om jag lever omgärdad av skyddsnät.

Ja, om skyddsnätet får som funktion
att stänga mig inne och de andra ute."


Och här kan du läsa en intervju med en hemlös, som visar hur det är här i stan (även om den gjordes för några år sen).

Hoppas att många vill vara med och bidra till denna viktiga verksamhet! Maila mig för nummer till insamlingskontot (som enbart används för det)!

Som vanligt kommer ni att kunna följa hur det går med insamlingen via en ruta, denna gång överst i bloggen.

Tack på förhand!

P.S. En extra dos lycka utlovas dessutom till alla som är med och bidrar! För det är bevisat att de som utför goda gärningar inte bara hjälper andra utan också själva mår bättre...

Läs mer om det i en nyutkommen bok som jag snart kommer att recensera: Leva etiskt - om att ta ansvar för världen och njuta av livet, av Annika Spalde och Pelle Strindlund!

Read more...

Tangenterat - vilken bokstav används mest?

En vän fick mig att börja fundera över det. Hennes N på tangentbordet är den bokstav som blir först utsliten. Hon hade teorier om att N kanske är den bokstav som används mest. Eller så är det kanske den centrala placeringen av N:et i mitten och nederst på tangentbordet som ger det ett utsatt läge och extra tumtryck?

Hon funderade också på om det kan bero på att hon har ett mörkt tangentbord med ljus text. Men jag har ljust tangentbord med svart text, och det är samma fenomen här.

Hos mig är det A och T som har farit mest illa - själva funktionen av tangenterna alltså - de fastnar och skriver ttttttt och aaaaaa hela tiden.

Men N är mycket riktigt helt bortnött - en blank tangent. Och det mesta av A, T, E och L för den delen. LETA kan det bli av det - man får leta efter bokstäverna... :-)

LETA ATLETiskT! (Halva I och S är också borta ser jag nu.)

ANLETE kan det också bli av de försvunna bokstäverna - "sök mitt ansikte"...

Eller TALENT - tar du vara på dina gåvor?

Eller NATANAEL (under fikonträdet?).

Tänk så bibliskt med försvunna tangenter. Man skulle kunna predika om det. Om man fick... Om avskavda människor och sånt. Och Guds ingripande. Hur Gud ser även det osynliga.

GU är ganska oskadda på mitt tangentbord. D är lite skavt i kanten. Ganska hyfsat trots allt. Man ska ju undvika att missbruka Guds namn...titt som tätt.

Ju närmare jag studerar tangentbordet, desto fler nötta tangenter upptäcker jag.

De som, ibland förklarligt eftersom de används så asällan, och ibland mer oförklarligt eftersom de nyttjas frekvent, är helt oskadda är: Q, W, Y, U, P, Å, J, K, Ö, Ä, Z, X, C, V, B.

Hur ser det ut hos er? Vilken tangent är värst slitagedrabbad? Är N mest utsatt överlag? Och vad har ni för teorier om det?

Read more...

Kyrkogångsenkäten - så gick det!

Jag frågade i en marginalenkät om varför ni går i kyrkan. Och så här svarade ni:


För att behaga Gud: 20 (19%)

Jag gillar liturgin: 32 (31%)

Jag gillar musiken: 16 (15%)

Jag gillar människorna: 22 (21%)

Jag kan inte leva utan nattvarden: 45 (44%)

Min kyrka har mässplikt: 16 (15%)

Jag går dit mest av gammal vana: 3 (2%)

Det fyller ett andligt behov: 62 (61%)

Jag går sällan i kyrkan: 5 (4%)

Jag går aldrig i kyrkan: 7 (6%)

Jag finner Gud lättare utanför kyrkan 10 (9%)


Tycker att resultatet, även om det kanske inte är särskilt statistiskt representativt, är intressant. Ni kunde välja fler alternativ, och det har förmodligen gett utslag också.

Mest glädjande är att en majoritet (61%) tar sig till kyrkan för att "det fyller ett andligt behov".

Även nattvarden och liturgin står högt i kurs.

"Behagandet" av Gud hamnar lägre. Kanske ni inte tror att det spelar så stor roll för Gud om ni går i kyrkan eller inte?

Lite förvånande är att musiken hamnar så pass lågt ner. Svenska kyrkan satsar ju så mycket på annat än gudstjänster - särskilt musikkvällar verkar dra mycket folk. Eller, har det förändrats?

Lite lustigt är också att gillandet av människorna bara får 22%. Är kristna så otäcka? :-)

Eller är det mest bara det att det inte är en av de viktigaste orsakerna till kyrkogåendet? Själv skulle jag placera betydelsen av att träffa andra kristna betydligt högre på skalan. Högre än såväl liturgi som musik. Men man kan ju ses även utanför kyrkan...

Minst 16 katoliker måste ha svarat på enkäten, eftersom mässplikten får så högt resultat.

12 personer går sällan eller aldrig i kyrkan. Även det är ett ganska högt resultat med tanke på antalet röstande (101 stycken).

Intressant också att så pass många finner Gud lättare utanför kyrkan...

Tack, alla som deltog! Nya enkäter dyker upp titt som tätt - håll utkik!

Tror jag lägger in en brännhet sådan idag...

Read more...