Jag läser först nu i Dagen och sedan på stiftets hemsida om biskopens uttalande gentemot Katolsk Vision för några dagar sen, på sin trettioåriga prästvigningsdag, för övrigt.
När jag läser hans fina ord om det sistnämnda fastnar jag särskilt för det följande:
"Av de tre jubileerna är det trettio år som präst som är det allra viktigaste för biskopen. Han behöver inte ens tänka efter när frågan ställs.
- Det är något speciellt att få den här nåden, att vara präst definierar hela ens vara, säger han.
/.../
Att det var präst han ville bli visste den unge Anders Arborelius redan när han stod med ett ljus i ena handen och den andra på Bibeln och avsvor sig alla heresier i systrarnas kapell i Malmö den 17 november 1969.
- Jag konverterade enligt den gamla riten, för msgr Bernhard Koch, berättar han. Jag minns att när jag gick därifrån så tänkte jag att ”nu är jag katolik” – det var omtumlande, ogripbart."
Kan känna igen mig. I den omtumlande känslan - och i prästkallelsen. Som jag kände lika påtagligt som biskopen redan långt före min konversionsdag, och som inte precis minskade därefter, trots alla mina försök att bli av med den. Och som jag i motsats till biskopen får sörja över som en ofullbordad kallelse, istället för att fira några jubileum över (kunde ha firat minst tio år som präst vid det här laget). Det går det med. Att sorgset gå vidare. Den sorgen gör oftast inte lika ont som när en del konservativa katoliker obetänksamt vräker ur sig elaka, trångsynta, generaliserande och fördömande kommentarer om kvinnliga präster. Jag önskar att dessa som är så snara att kasta sten kunde se något av kallelsens innersta, ömtåligaste och vackraste väsen. Då kanske de skamset skulle lägga ner sina glödande stenar utan att kasta...?
Jag kan också önska att biskopen, och andra katolska präster som med glädje och tacksamhet firar sina prästvigningsdagar, skulle ägna en tanke åt alla dem som i vår kyrka aldrig får bli präster, trots Guds enträgna och närmast övertydliga kallelse. För att bristfälliga människor i kyrkan har infört en sådan regel. Teologiskt omotiverad - trots många fruktlösa försök på senare tid att rättfärdiga den för att försöka avbryta alla samtal om frågan (såna metoder är direkt kontraproduktiva). Regeln är oevangelisk, pastoralt katastrofal, och inte allmänt praktiserad under de första tusen kyrkoåren.
Detta om detta. Åter till stormen i vattenglaset. Biskopens uttalande alltså. För övrigt det andra i ordningen, varav det första publicerades i Katolskt Magasin för ett antal år sedan när Katolsk Vision nyss hade offentliggjorts. Då stormade det betydligt mer än nu. Det var närmast orkanstyrka i ett litet vattenglas. Över ett fenomen som är internationellt mer påtagligt än här hemma, vilket ofta syns i nyheterna jag skriver om.
Skummar runt bland kommentarerna kring uttalandet. Noterar även att Dagens läsare känner sig "glada" över artikeln.
Det gör mig fundersam. Hur kan man vara glad över en frostig debattsituation? Glad över låsta positioner? Eller är man glad över att biskopen tydligt markerar något (vad det än må vara)? Eller kanske glädjen är mest för att markeringen är just i KV's riktning? Skulle man glädjas lika mycket om det var traditionalisterna som fick sig en känga? Svara gärna på vad som gör er så glada, ni som röstade i Dagens enkät om detta.
Vad jag länge har önskat, och ännu önskar mig, är ett öppnare och mer fördomsfritt katolskt debattklimat, utan aggressivitet och generaliseringar, utan onödiga polariseringar och i värsta fall anfallskrig från båda sidorna av Vägen.
De senaste årens bloggdebatt i olika forum har lärt mig hur svårt det är. Och många gånger har jag varit på väg att ge upp. Men när jag ser på det nuvarande läget så känns det än viktigare att inte ge upp, utan hålla ut, i hopp om växande förståelse mellan oliktänkande, mer ödmjukhet och mer helig-Ande-ledning i debatten... För att allt detta i stora stycken har saknats råder det inga som helst tvivel om.
Nånstans tror jag ännu på människans inneboende godhet och välvilja gentemot "de andra". I alla läger. Jag hoppas den kan komma till uttryck allt mer i samtalen (och jag är den första att erkänna att jag ofta till slut har förlorat tålamodet och svarat likadant när jag har bemötts på mindre trevliga sätt upprepade gånger).
Vore inte ett positivt samtalsklimat ett bra gemensamt första mål både för mer traditionella och mer förnyelseinriktade katoliker?
Read more...
Inlägg
