Mitt inlägg i årets fasteblogghumorstafett.
Det fick bli en parafras på en känd bön, med lite kryddiga inslag ur en annan känd bön. Bara för att det är fastetid. Då bör man inte vara alltför sparsmakad - utåt alltså, utan låtsas som om allt är precis som vanligt. Så att bara Gud kan ana hur man fastar.
En bön utformad både med glimten i ögat och på fullaste allvar. Så som också fastan bör firas.
Stafettpinnen skickar jag vidare till Bitte.
+ + +
Herre, gör mig till ett redskap i Ditt fastekök.
Hjälp mig att bränna vid maten bara lite lagom,
att inte överkoka pastan till mer än en aning post al dente,
och att få ut det tjocka stekoset ur köket innan någon kvävs.
Hjälp mig att skyffla in mer fastemat
i det redan konservburksbönfyllda skåpet.
Krossade tomater, en påse linser och...mera bönor.
Åh, Herre, förbarma dig!
Det blir till att stapla noga och tätt.
Det lär ta halva askonsdagsnatten.
Låt mig förbarma mig över den öppnade chipspåsen, fastan till trots.
Man bör ju inte låta god potatis förfaras. Eller hur?
Och giv mig idag min nästan dagliga lilla glassranson,
men inled mig icke i påskgodisfrestelse,
utan fräls mig från alltför mycket gott.
Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli mästerkock som att träldiska,
inte så mycket att bli uppassad som att passa upp,
inte så mycket att späkningsfasta som att bli förnyad.
Ty det är genom att städa som vi får fri sikt i fasteköket,
genom att slita hårt som vi får vår surt förvärvade lön,
och genom att mista surdegen som vi vinner det mustiga surdegsbrödet.
Det är genom fastan som vi uppstår till det festliga livet.
Amen.
Read more...
Inlägg
