Lever vi livet eller twittrar vi det?

Carl-Henric kom just med dagens tankeutmaning: Twittra från gudstjänsten?

Tack för den, behöver hålla igång hjärnan lite! ;-)

Och så här ungefär skrev jag som kommentar:

Får många tankar om det här...

Här är bara några av dem:

Är inte kärnfrågan: varför är vi på gtj? På vilket sätt tjänar vi Gud, om det är poängen? Tjänar vi alls Gud genom gtj, eller är det främst behov hos oss själva som blir uppfyllda? (Njuta av musik, i bästa fall höra häftiga ord som utmanar, träffa vänner?)

Men låt säga att några av oss faktiskt skulle råka vara där för att tjäna eller i alla fall möta Gud på något sätt, hur gör vi då det bäst? Genom att fördela uppmärksamheten på andra saker? Genom att granska varje ord som sägs? Analysera allt?

Håller inte twittrandet på att gå lite för långt - det går ju inte att förmedla allt till alla medan det pågår.

Splittrar inte detta nutidsskval närvaron i nuet - som väl livet trots allt borde präglas mest av?

Lever vi livet eller twittrar vi det?

Jag får lite samma känsla som inför att resa med kamera. Man tar en massa foton för att minnas resan och kunna dela den med andra som inte var där. Men själva minnena består mest i att se allt genom kameralinsen i så bra vinklar som möjligt, i bästa ljuset, med perfekt skärpa... Istället för att verkligen uppleva det. I ivern att förmedla skönhet missar man lätt direktkontakten med den. Paradoxalt nog.

Och jag undrar om det inte är så i gtj också - genom att vilja förmedla något medan det pågår deltar man utifrån, med distans till det som händer.

Jag var med om något liknande vid kyrkkaffet igår. Vid bordet satt flera med mobiltelefoner och knappade på dem istället för att ha ett verkligt samtal med de övriga som satt där. Borde inte de korta möten som sker där kunna fokusera på viktiga saker?

Får väl tillägga att jag själv finns på twitter, och jag ser nya "följare" ansluta sig ganska ofta fast jag inte har uppdaterat på evigheter. Jag vet inte varifrån de kommer eller varför. Eller om de förväntar sig att jag ska twittra på engelska eftersom de flesta finns utomlands. Borde kanske fråga?

Tycker det är en annan sak med facebookuppdateringar där orden inte är begränsade på samma sätt och det därför kan bli lite djupare samtal ibland.

Men kanske har jag bara inte gett twittrandet en riktig chans?

Jag kommer hur som helst aldrig att twittra från vad som i bästa fall är ett möte med Gud.

Twittra under bönen, någon?

See what I mean?

Read more...

Den katolska mittfåran - var finns den?

Frågan väcktes av en intressant artikel - se citat ur den nedan.

Det verkar som att de flesta (t.o.m. mer extrema rörelser på ytterkanterna), vill placera sig i denna mittfåra.

Själv har jag nog alltid placerat mig där. Är varken liberal eller traditionell - utan radikal, vilket innebär att gå på djupet, till botten med allt, och det den inställningen leder fram till innehåller oundvikligen element från båda riktningarna, samt en och annan oväntad svårplacerad insikt. Dessutom i mitt fall präglat av inspiration från många andra riktningar: ekumenik, karismatik, mystik, kloster-, och lekmannarörelser, kyrkofäder och mödrar, helgon. You name it. Var annars än i mitten hamnar man då?

Mittfåran består knappast av en luddig, suddig, menlös lagom-massa av tysta katoliker som tiger och lider oavsett vad som sker i kyrkan. Den består inte av hundlika individer som viftar på svansen och lydigt accepterar vad som än kommer som påbud ovanifrån. Och då menar jag inte från Gud.

Mittfåran är inte statisk utan i aktiv och intensiv rörelse. Ur denna rörelse håller något nytt på att växa fram. Det vi just nu bevittnar är den i förnyelse stadda kyrkans födslovåndor. En födelse kan inte reverseras, barnet kan inte tryckas in igen när det är på väg ut. När det väl är fött kommer glädjen efter smärtan. Men många av oss befinner oss nu i det mest plågsamma skedet. Förnyelsebarnet kan förvisso visa sig vara dödfött, eller dödas vid födseln av dem som inte vill ha förändring. Men barnet är av sådant slag att det i så fall kommer att återuppstå så många gånger som det behövs. I ny skepnad, men med samma inre väsen, ledd av samma Ande.

Jag håller med författaren till den bok som omnämns nedan om att en ensidig liberal eller traditionell inriktning leder fel. Om det har jag skrivit många gånger tidigare, så jag ska inte upprepa så mycket av det här. Det leder till att man trillar ner i ena diket vid sidan av vägen, och gör en samtidigt blind för den andra sidan medan man är förankrad i det motsatta diket. Jag har vistats en bit ner i båda dikena under olika delar av vandringen, så jag vet. Man ser klarare från vägens mitt, eller från en bergshöjd en bit därifrån.

Jag tror jag håller med Per Beskow om att det inte förekommer någon direkt dragkamp mellan riktningarna i nuläget, eftersom de vill ha så lite med varandra att göra som möjligt, och är övertygade om att de själva har helt rätt och de andra har helt fel. De går i parallella diken. Det skulle faktiskt vara bra med lite dragkamp där, så att de genom att stöta och blöta motsättningarna på djupet med varandra kunde se lite fler nyanser, och kanske rentav dra upp varandra på vägen (snarare än över till andra diket). För att nå dit krävs ödmjukhet, och det är tyvärr ofta en bristvara hos båda riktningarna. Men inte hos alla som företräder dem - så det finns hopp...

***

"En kyrka med en miljard medlemmar världen över, och som i sin lära betonar vikten av att lyssna till det egna samvetet och förnuftet, är inte någon enhetlig kropp. Inslaget av kulturell påverkan gör sig gällande; i de många länder där katolska kyrkan finns präglas människornas tro av den tradition och kultur de tillhör. En svensk katolik tänker annorlunda än en brasiliansk, eller en irländsk, eller en nigeriansk. Att vara katolik kan dessutom för många vara lika mycket en kulturell tillhörighet och inslaget av religiös reflektion och troshängivelse kan variera kraftigt från person till person.

Katolska kyrkan är dessutom, i sig, ingen enhetlig kropp. Den rymmer en hel uppsjö av väckelserörelser, från karismatiska till dem som blickar tillbaka mot kyrkofäderna, lekmannainstitut och organisationer inriktade på olika sorters katolsk förkovran och med olika grader av fromhet.

Trots den mångfalden, som generöst omfamnas av kyrkan, är man skeptisk mot både den progressiva och den traditionalistiska rörelsen.

Maria Hasselgren lyfter fram den amerikanske kardinalen Francis Georges senaste bok, "The Difference God Makes", i vilken han skriver att både de liberala och de extremt konservativa katolikerna är på fel väg.

- Han menar att de har ett felaktigt förhållande till det kringliggande samhället. Den ena gruppen omfattar världen helt och hållet, den andra gruppen är fundamentalistisk i sitt förhållningssätt genom att de i det närmaste vill isolera kyrkan från världen. Jämföra äpplen med päron

Att jämföra traditionalister med liberaler kan vara som att jämföra äpplen och päron. Och då är frågan om dessa är i konflikt med varandra.

- Det finns folk inom kyrkan som drar sig åt olika håll. Men det rör sig om extremer som inte har så stor betydelse för kyrkan i stort. Någon dragkamp mellan traditionalister och liberaler finns inte, säger Per Beskow."

Läs hela artikeln här.

En annan artikel som går in på olika frågor i anslutning till detta finns här. Jag återkommer till delar av den i ett nytt inlägg så småningom.

Läs andra bloggares åsikter här och här.

Read more...

The Priests - Harmony

De irländska prästerna har gjort det igen!! Sjungit in ett nytt album alltså - vad trodde ni?

På det nya albumet Harmony (utgivet av Sony Music) sjunger trion, förutom på engelska och latin, även på gaeliska och tyska(!).

Två år i rad, i god tid före jul, släpptes skivorna som togs emot med storm av publiken. Trots att en stor del av musiken är traditionell - eller kanske just därför?

How great thou art (O, store Gud - med svenskt ursprung!), Amazing grace (Oändlig nåd) och Silent night (Stilla natt) är psalmklassiker.

Benedictus, Laudamus te, och förstås The Lord's prayer (Fader vår) sjungs i varje katolsk mässa. Ave Verum Corpus hör också till den andliga repertoaren.

Men prästernas tappning sticker ändå ut genom deras sätt att framföra sångerna. De inte bara sjunger, utan menar verkligen varje ord från djupet av sitt väsen. Det hörs. Äktheten är det som framför allt gör skivan till vad den är. Det skadar inte heller att rösterna tål att lyssnas på. Många gånger.

Jag har nog aldrig hört ett mer dynamiskt och energiskt Te Deum förut, eller ett sorgligare Stabat Mater. Bäst är det annars inte minst när det hörs att de har roligt. På förra albumet fanns en riktigt humoristisk låt. Jag saknar det lite här. Men det kompenseras av skönheten i det övriga.

Några otippade jokrar bland allt det välkända på plattan är King of Kings och Lift thine eyes. För att inte tala om "fotbollsnationalsången" You'll never walk alone, som till skillnad från det övriga inte har något direkt religiöst budskap.

Men blandningen funkar. Harmoniskt och medryckande. Särskilt om man spelar skivan på hög volym (ytterligare en bonus är att grannens enformiga dunkadunka genom väggen då dränks av det för en stund).

Nu skulle det vara roligt med påskmusik sjungen av The Priests - kanske redan till nästa år...? Eller blir det ännu ett julalbum? Vad det än blir så väcker de två första albumen mersmak.

En recension av debutskivan finns här.

Read more...

Haiti - tre kvinnliga ledare

Dessa tre kvinnor, förebilder för många kvinnor som strävar efter att förbättra situationen för utsatta kvinnor, dog i jordbävningen.

Deras minne förtjänar att bevaras.

Read more...

Tråkiga predikningar får kritik av biskop

Katolska predikningar är kanske inte direkt kända för att vara underhållande (med vissa undantag), men så länge de inte är för långa bör väl de flesta orka hålla sig hyfsat vakna?

En italiensk biskop som tycker att de bör förmedla något substantiellt ryter dock till... Och Vatikanen lyssnar. Hm... Kors i taket.

Hur ser det ut hos er? Långtråkigt eller inspirerande? Något att uthärda eller tankemässigt givande?

***

"A leading Italian Bishop has criticised Sunday homilies as boring, uninspired and unpalatable.

Bishop Mariano Crociata urged priests to pay more attention to their homilies, acknowledging that the minds of churchgoers need to be nourished.

Bishop Crociata, secretary-general of the Italian Bishops' Conference (CEI), urged trainee priests to take their preaching seriously if they want to connect with their flock.

"Too often, sermons are just boring mush, unappetising fare and certainly not too nourishing" for parishioners' minds," Crociata said.

The monsignor's warning was taken seriously by the Vatican daily Osservatore Romano, which printed large parts of his address."

Källa.

Read more...