Lever vi livet eller twittrar vi det?

Carl-Henric kom just med dagens tankeutmaning: Twittra från gudstjänsten?

Tack för den, behöver hålla igång hjärnan lite! ;-)

Och så här ungefär skrev jag som kommentar:

Får många tankar om det här...

Här är bara några av dem:

Är inte kärnfrågan: varför är vi på gtj? På vilket sätt tjänar vi Gud, om det är poängen? Tjänar vi alls Gud genom gtj, eller är det främst behov hos oss själva som blir uppfyllda? (Njuta av musik, i bästa fall höra häftiga ord som utmanar, träffa vänner?)

Men låt säga att några av oss faktiskt skulle råka vara där för att tjäna eller i alla fall möta Gud på något sätt, hur gör vi då det bäst? Genom att fördela uppmärksamheten på andra saker? Genom att granska varje ord som sägs? Analysera allt?

Håller inte twittrandet på att gå lite för långt - det går ju inte att förmedla allt till alla medan det pågår.

Splittrar inte detta nutidsskval närvaron i nuet - som väl livet trots allt borde präglas mest av?

Lever vi livet eller twittrar vi det?

Jag får lite samma känsla som inför att resa med kamera. Man tar en massa foton för att minnas resan och kunna dela den med andra som inte var där. Men själva minnena består mest i att se allt genom kameralinsen i så bra vinklar som möjligt, i bästa ljuset, med perfekt skärpa... Istället för att verkligen uppleva det. I ivern att förmedla skönhet missar man lätt direktkontakten med den. Paradoxalt nog.

Och jag undrar om det inte är så i gtj också - genom att vilja förmedla något medan det pågår deltar man utifrån, med distans till det som händer.

Jag var med om något liknande vid kyrkkaffet igår. Vid bordet satt flera med mobiltelefoner och knappade på dem istället för att ha ett verkligt samtal med de övriga som satt där. Borde inte de korta möten som sker där kunna fokusera på viktiga saker?

Får väl tillägga att jag själv finns på twitter, och jag ser nya "följare" ansluta sig ganska ofta fast jag inte har uppdaterat på evigheter. Jag vet inte varifrån de kommer eller varför. Eller om de förväntar sig att jag ska twittra på engelska eftersom de flesta finns utomlands. Borde kanske fråga?

Tycker det är en annan sak med facebookuppdateringar där orden inte är begränsade på samma sätt och det därför kan bli lite djupare samtal ibland.

Men kanske har jag bara inte gett twittrandet en riktig chans?

Jag kommer hur som helst aldrig att twittra från vad som i bästa fall är ett möte med Gud.

Twittra under bönen, någon?

See what I mean?