Recension: Jag vill inte dö...
Här kommer ytterligare ett tungt inlägg...
Har nämligen varit på teater igen (såg nyligen genrepet av Den Flygande Handläggaren tillsammans med bl.a. några utfärsäkrade - det verkar som att varenda föreställning sen dess är utsåld - det är den värd!). Men denna gång gick jag ensam på premiären av pjäsen som tagit form utifrån etikforskaren Ann Heberleins bok för några år sen: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om sin erfarenhet av manodepressiv sjukdom, eller bipolär typ 2 som den också kallas. En variant som är mildare än den mer kända typ 1, och som inte ger några egentliga manier utan bara hypomanier, ett förhöjt tillstånd, varvat med depressioner. Ångesten är också central, det är mest om den pjäsen handlar. Samt om de självmordstankar den väcker.
Ann vill skildra "fulångesten" inte den fina "kulturångesten". Hur väl det egentligen låter sig göras när formen för gestaltningen är just kulturell, är en öppen fråga.
Pjäsen är drygt en timme lång och spelas i den minsta salongen på Uppsala stadsteater. Fyra stora whiteboardtavlor och ett litet bord utgör den enkla och karga scenografin i det lilla rummet där stolarna är tätt placerade nära scenen, för att ge en intim stämning, det hade inte funkat på stora scenen. Pjäsen är en monolog, framförd av Maria Sundbom. Tavlorna fylls med ord under föreställningen. Ord som "Gud", "apofatisk teologi", "ondskan", ett bibelcitat, namn på filosofer som refereras kort, och slutligen räknas författare upp som har tagit livet av sig. I bokstavsordning. Att räkna upp dessa, eller frukter, eller vad som helst, är ett sätt för Ann att hantera ångesten, får vi veta. Fascinerande lösning, men den verkar inte hjälpa så mycket bättre än medicinerna. Listan över dessa är också lång. Otroligt lång.
Det som imponerar mest är nog skådespelarens förmåga att lära in detta språkligt invecklade entimmesmanus. Men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om urvalet ur boken. Jag har inte läst den, men funderar på att göra det för att kunna jämföra. Manus till pjäsen känns närmast kliniskt intellektuellt men handlingsmässigt och emotionellt ganska stympat. Nästan inga känslor förmedlas, det talas visserligen om ångest, men man upplever som åskådare inte att någon som helst ångest pågår där på scenen. Självmordstankarna avhandlas som om det var en kafferastkonversation om vädret. Innehållet serveras på en psykologiskt välordnad kirurgbricka. Det är för tillrättalagt och balanserat för att kännas särskilt trovärdigt. Istället blir det lätt teatraliskt. Bara vid två tillfällen känns det spontant och äkta, och jag blir därför först osäker på om det som händer hör till pjäsen, men särskilt det sista oväntade inslaget förhöjer atmosfären. Mer än så bör jag nog inte avslöja för att inte förstöra överraskningseffekten...!
Kanske kan pjäsen fungera för att sprida lite kunskap om sjukdomen och i så fall är det ju bra. Eller om den kan bidra till en minskning av de 1500 årliga svenska självmorden, fler än de som dör i trafiken. Men jag lämnar tyvärr salongen förhållandevis oberörd - förväntade mig en betydligt starkare pjäs som berör på djupet, med tanke på bokens innehåll.
Radioreportern, som också har sett den, sträcker fram en mikrofon mot mig och undrar över mina intryck så fort jag sticker näsan utanför dörren. Jag gestikulerar mest ett svar som förstås är osynligt för radiolyssnarna, behöver samla tankarna inför vad jag ska skriva när jag kommer hem. Jag är ju liksom hon också där för att rapportera, förmedla något av pjäsen vidare, men i skrift. Får en déjà-vu-upplevelse av mikrofonen också, tror först att hon vill intervjua mig om Solrosuppropet som är på gång nu, men lyckligtvis känner hon inte igen mig... Borde kanske ha tagit chansen att göra lite reklam, men det kändes inte rätt att utnyttja situationen till det, även om också det i högsta grad har med sjukdomar och inte minst ångest att göra...
Jag undrar så här i efterhand hur det hade varit om Ann själv hade framfört monologen, hon kunde nog ha visat oss hur det verkligen är på ett sätt så att orden skär genom märg och ben. Jag är nånstans alldeles övertygad om att hon hade lyckats bra med det. Också. För en av de saker som lyfts fram i pjäsen är hennes stora kompetens inom flera områden, hennes på ytan lyckade liv... Hon har till synes allt, karriär, man, tre barn, sitt drömhus....och ändå har hon tankar på att vandra ut i havet i den svarta högtidsklänningen från promoveringen... Om hon dör när boken kommer ut så säljer den nog ännu bättre, berättar hon i en intervju att hon tänkte. Allt var förberett. När hon sen plötsligt försvann för en tid efter publiceringen väckte det stor oro...
Teatern knöts lustigt nog ihop med verkligheten med ganska många slumpvisa trådar...
I bussen bakom mig sitter två unga grabbar och pratar högt om sina (negativa) erfarenheter av öppenvården och om en kompis som varit på behandlingshem. Kanske vårt samhälle har blivit öppnare för sånt som det tidigare talades tyst om?
När jag, väl hemma, googlar på lite mer info om boken får jag samtidigt, som av en händelse, upp en nyhet som publicerades igår om att tavlan Skriet kommer att säljas på auktion i maj. Den kända målningen av Edvard Munch som gav ångesten ett intensivt ansikte, skriande ångest för alltid stelnad i färgstarka linjer.
Och när jag går från bussen på isgatan i hällregnet passerar en bil, det visar sig vara polisen som patrullerar i området - det råkar även vara de som skickas ut till människor som inte längre vill leva. Hur lyckat det är att det stövlar in just poliser hos en djupt deprimerad och ångestfylld person kan man ju fråga sig...blir någon lugnare av det?
När jag fick biljetten till premiären visste jag inte att den sammanföll med Askonsdagen, den dag då ett kors av aska symboliskt ritas i pannan på kyrkobesökarna som ett tecken för omvändelse och bot. Man kan undra om det var planerat så, för en dystrare dag, rent teologiskt, är svårare att hitta. Det skulle väl vara Långfredagen i så fall.
Det råkar även vara så att den lokala katolska församlingen i Uppsala kallas S:t Lars, vilket brukar roa besökare från Skåne, för där finns också ett S:t Lars, men där får det italienska helgonet istället assistera på psykakuten som har förärats det namnet, och i pjäsen är detta därför ett av de första ord som dyker upp på en av tavlorna. Ann beskriver det som "hemma". Pjäsen spelades dessutom exakt samma tid som askonsdagsmässan pågick i församlingen ikväll...