Solrosuppropet, Annandag påsk, 2012

Det var en mycket kylig och blåsig dag, när ett hundratal personer samlades på Medborgarplatsen för att protestera mot de regler som drabbar sjuka och arbetslösa hårt. På samma torg fanns även 7000+ Hammarbyfans som bidrog till den unika stämningen med glada tillrop, kraftiga smällare och tjocka rökridåer.

Foton finns här. 

Och här är ett av talen....

***

Solrosor är färgsprakande, vackra och starka blommor, varje blomma är unik, de är sällan jämna och perfekta. Men de lyser kraftfullt som små solar... Jag valde den som en symbol som signalerar nytt hopp, ny styrka i svåra omständigheter. Varje mänsklig solros är värdefull, med just sina förmågor och begränsningar.

 

Jag fick veta att vi skulle få särskilt fint besök på vår manifestation idag från er Bajenfans, så jag har kollat in er hemsida lite. Ni verkar vara ett humoristiskt och härligt gäng! Roligt att vi får dela torg idag! Läste att ni har 6 326 medlemmar inklusive en katt - själv är jag ett kattfans så jag gläder mig särskilt över detta sista faktum! Våran hejarklack består av 8 683 personer på Facebook, och tiotusentals fler i den bistra nya svenska verkligheten.

Jag börjar med en alldeles färsk dikt som beskriver dagsläget i vårt land:

Soppkökskön ringlar sig lång,

den når numera flera kvarter

från utskänkningsstället

som är populärare än någonsin,

som är en nödvändighet.

Långt bak i kön står ensamstående

pappan Bengt, som har tre barn

som han inte längre har råd att ge mat,

efter att han blev arbetslös.

Han lyckades inte få ett nytt jobb,

och föstes in i Fas3, där han inte får nån lön för sitt slit.

Bakom honom stapplar 85-åriga Elsa Amalia Greta

vars pension inte längre räcker till - ens till kattmaten

höjningen blev i år tio kronor i månaden

medan levnadskostnaderna har ökat mycket mer än så,

hon har med sig en hopfällbar stol

ifall de egna benen inte bär ända fram.

Miriam utförsäkrades förra året

och släpptes inte tillbaka in i sjukförsäkringen

trots flera ansökningar, överklaganden

och elva läkarintyg från specialister.

Hennes anhöriga är själva för fattiga

för att låna ut pengar till mat

därför står hon här, med sina fyra diagnoser,

samt Försäkringskasseutlöst depression.

19-åriga Mohammed som saknar familj efter kriget,

och har gjort sig politiskt impopulär i sitt hemland,

har också hittat hit, han har inget uppehållstillstånd än

och vet inte om han får det beviljat,

om hans skäl är tillräckligt ömmande,

även han behöver äta under väntetiden.

Längre fram står ett par hemlösa alkoholister

och några hemlösa icke-alkoholister

numera går det svindlande snabbt utför.

För ett par månader sen hade Mats ett hem, en fru,

han var egen företagare, men de senaste åren

gick inte firman runt, och konkursen blev skjutsen ut.

Det finns inga vanligt anställda vid soppköket

samtliga som jobbar där är kollegor till Bengt i Fas3.

Ingen i kön säger ett ord till någon annan,

utanförskapets folk betjänar tyst varandra...

Den nya fattiglinjen är som hämtad ur en saga av Astrid Lindgren. Och nu menar jag inte Bullerbyidyllen. Klyftorna i vårt land är numera större än helvetesgapet hos Ronja Rövardotter. Vildvittrehandläggare svävar över de svårt utsatta i allt tätare räder, medan de rumpnissar som ännu är vakna frågar: ”voffor gör di på detta viset?” Nere i det bråddjupa mörkret sitter svårt sjuka och Fas3-slavar och tigger om allmosor från kyrkor och socialtjänsten. Omkring 40 000 sjuka lever på försörjningsstöd. Ingen vet hur många som försörjs av anhöriga eller lever på sparade pengar. De som är på samhällets botten krävs dessutom på Pomperipossaskatt. Sjuka med en inkomst nära existensminimum, betalar 25% högre skatt än de som kan arbeta och som även har belönats för sin hälsa med jobbskattebidrag. Detta nya bidrag har finansierats av den nedmonterade sjukförsäkringen som gick med mångmiljardvinster redan innan den så kallade ”nödvändiga reformen” genomfördes.

Är det så här vi vill ha det?

Förra årets påskprotester ledde inte ända fram, regeringen har tvingats backa på flera marginella punkter, men utförsäkringsfrågan är fortfarande akut. I år innefattar kraven på förbättring även Fas3.

Över 60 000 har utförsäkrats och omkring 30 000 är fast i Fas3. Siffrorna ökar snabbt. Och nu ska samma personer snart utförsäkras igen. På den nya gratisarbetsmarknaden tilldelas sjuka fiktiva jobb, och arbetslösa erbjuds sysselsättning som kan innebära heltidsarbete utan lön. Det är så hård konkurrens om Fas3’orna nu att arbetsgivarna, förlåt, bidragstagarna, har börjat begära in CV. Närmare 100 000 personer sammanlagt är drabbade av dessa makabra åtgärder som inte leder till fler arbeten. När detta får fruktansvärda personliga konsekvenser heter det att det bara är "enskilda fall". Det är självklart att sjuktalen minskar tillfälligt om man kastar ut sjuka ur försäkringen och visst går det att dölja den stigande arbetslösheten med meningslösa åtgärder. Men hur kan detta kallas för en ”arbetslinje”?

Just nu pågår krigföringen mot dem som har assistans. Det talas om omfattande fusk med ersättningen - samma falska argumentation som var startskottet till hetsjakten på landets sjuka, där hela 0,4 promille fuskare hittades. Många har förlorat sin nödvändiga hjälp i hemmet. Den som är blind och lam och inte kan laga mat eller gå på toa, förväntas klara sig själv... Det går nog rentav att hitta ett heltidsarbete, sängliggande dygnet runt, med en enorm påse näringslösningsdropp istället för mat och med en kateter som en granne kan utses att byta en gång i veckan.

I januari 2013 införs ytterligare försämringar. Då kommer ett nytt infernaliskt redskap att tas i bruk, där sjuka själva ska ange vad de kan utföra för sysslor. Svaren matchas mot 39 standardjobb. Det kommer att leda till ökade friskförklaringsbeslut. För i princip alla psykiskt sjuka kan enligt redskapet i teorin arbeta på lager eller som städare. Kommentarer till det känns överflödiga. Fysiskt funktionshindrade kan på motsvarande sätt i teorin ta ett VD-jobb. Att dessa jobb inte finns i realiteten, och att det krävs utbildning i arbetsledning och gedigen kunskap om ett företag för att bli VD, samt att de som har arbetat länge inom en bransch brukar ha företräde på höga poster, verkar inte spela nån roll i bedömningen. Personer som har både psykiska och fysiska diagnoser - och hur många har inte det efter en eller flera utförsäkringar - kan då med denna djävulska logik arbeta deltid som städare och deltid som VD. De som inte platsar bland de 39 standardjobben kan säkert placeras in i det onämnda 40:e alternativet: Fas3.

Undantag kan göras för dem som ofta får våldsamma vredesutbrott eller som inte svarar på tilltal - detta gör samtliga arbeten olämpliga. Men särskilda undantag brukar inte innefatta mer än några enstaka individer, det senaste i raden har hittills berört 14 personer mot beräknat 7 500 personer.

Vill man att människor ska bli friska i den mån det går så behöver man satsa på vård och rehabilitering. Vill man att arbetslösa ska få jobb så behövs vidareutbildning och anställningar med justa villkor. Det har visat sig att det inte är särskilt mycket dyrare att skapa riktiga arbeten än att sponsra gratisarbete. Det handlar om några tusen kronor extra per person. Så varför görs inte detta?

Med äppelträd är det så att grenar som växer inåt eller skuggar ska tas bort, man måste veta hur man lägger snittet för att inte skada. Varje träd behöver beskäras individuellt utifrån sin form. Det som är torrt och skadat får lätt sjukdomar. Gamla grenar ska avlägsnas så att nya kan växa fram och bära frukt. Även rotskott som skjuter rätt upp behöver tas bort för att inte ta energi från trädet. När saven stiger ska man inte röra trädet. Om man behandlar äppelträd med denna stora varsamhet och kompetens, hur kommer det sig att sjuka människor behandlas sämre än djur, och tvärtemot vad som bevisligen är bra för återhämtning? Bristen på logik i fråga om det tyder, i solrostappning, på ”helknoppsförlamning” hos dem som har utformat reglerna!

Alla borde få möjlighet till ett meningsfullt liv och så mycket valfrihet som möjligt i fråga om det. Några kan och vill arbeta mer, andra vill gå ner i tid. Och varför ska sjukförsäkringsreglerna låsa dörrarna till ett tillfrisknande istället för att ge nya möjligheter? Vart tog den utlovade valfriheten vägen?   

”Det ska löna sig att arbeta” heter det. För vilka? För sjuka som blir av med sina anställningar redan efter 180 dagar? För dem som slavar i Fas3? För ungdomar som kan få sina ingångslöner sänkta? För äldre som måste arbeta fram till begravningen för att ekonomin ska gå runt? För arbetsgivarna som får bidrag för att inte anställa?

Jag skulle vilja vända på steken: det ska löna sig att skapa riktiga jobb. För såväl arbetsgivare som anställda. Och kvalitativt bra vård och rehabilitering ska också löna sig. För såväl vården som patienterna. Den lönsamheten kan mätas i form av livskvalitet, det kostar garanterat också mindre på sikt att satsa på det som är bra för människor och som framför allt inte skadar ytterligare.

Den arbets- och frisklinjen kan ge långsiktigt goda resultat i verkligheten, inte bara i en friserad statistik. Som en extra bonus skulle den minska den så kallade barnfattigdomen i ett svep, för den är ju orsakad av vuxenfattigdom.

Var finns de politiker som tänker se till att det blir så? Var finns de som bryr sig om de mest utsatta även när det inte är valår? Som står och ropar oavbrutet på barrikaderna ända tills de nödvändiga förändringarna har genomförts? Det bildas ett starkt sken där de lyser med sin frånvaro... Deras tystnad i dessa frågor ekar öronbedövande... Vill de nuvarande partierna ha våra röster i nästa val så får politikerna höja sina röster och förtjäna dem redan nu! Vi kan bara peka på katastrofen och det har vi gjort under flera år - det är deras ansvar att lösa den!

Under tiden, i den ”värkliga” verkligheten:

På livets kant

balanserar alla

som har

förödmjukats

fattiggjorts

och hamnat utanför.

Lämnade åt varandra.

Och åt ensamheten

som gnager köttet

från skelettet.

Sköra livlinor är uppspända

mellan vraken.

I nattmörkret glimmar

enstaka lanternor.

Svala vågor smeker

tusentals trasiga själar.

Read more...

Recension: Jag vill inte dö...

Här kommer ytterligare ett tungt inlägg...

Har nämligen varit på teater igen (såg nyligen genrepet av Den Flygande Handläggaren tillsammans med bl.a. några utfärsäkrade - det verkar som att varenda föreställning sen dess är utsåld - det är den värd!). Men denna gång gick jag ensam på premiären av pjäsen som tagit form utifrån etikforskaren Ann Heberleins bok för några år sen: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om sin erfarenhet av manodepressiv sjukdom, eller bipolär typ 2 som den också kallas. En variant som är mildare än den mer kända typ 1, och som inte ger några egentliga manier utan bara hypomanier, ett förhöjt tillstånd, varvat med depressioner. Ångesten är också central, det är mest om den pjäsen handlar. Samt om de självmordstankar den väcker.

Ann vill skildra "fulångesten" inte den fina "kulturångesten". Hur väl det egentligen låter sig göras när formen för gestaltningen är just kulturell, är en öppen fråga.

Pjäsen är drygt en timme lång och spelas i den minsta salongen på Uppsala stadsteater. Fyra stora whiteboardtavlor och ett litet bord utgör den enkla och karga scenografin i det lilla rummet där stolarna är tätt placerade nära scenen, för att ge en intim stämning, det hade inte funkat på stora scenen. Pjäsen är en monolog, framförd av Maria Sundbom. Tavlorna fylls med ord under föreställningen. Ord som "Gud", "apofatisk teologi", "ondskan", ett bibelcitat, namn på filosofer som refereras kort, och slutligen räknas författare upp som har tagit livet av sig. I bokstavsordning. Att räkna upp dessa, eller frukter, eller vad som helst, är ett sätt för Ann att hantera ångesten, får vi veta. Fascinerande lösning, men den verkar inte hjälpa så mycket bättre än medicinerna. Listan över dessa är också lång. Otroligt lång.

Det som imponerar mest är nog skådespelarens förmåga att lära in detta språkligt invecklade entimmesmanus. Men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om urvalet ur boken. Jag har inte läst den, men funderar på att göra det för att kunna jämföra. Manus till pjäsen känns närmast kliniskt intellektuellt men handlingsmässigt och emotionellt ganska stympat. Nästan inga känslor förmedlas, det talas visserligen om ångest, men man upplever som åskådare inte att någon som helst ångest pågår där på scenen. Självmordstankarna avhandlas som om det var en kafferastkonversation om vädret. Innehållet serveras på en psykologiskt välordnad kirurgbricka. Det är för tillrättalagt och balanserat för att kännas särskilt trovärdigt. Istället blir det lätt teatraliskt. Bara vid två tillfällen känns det spontant och äkta, och jag blir därför först osäker på om det som händer hör till pjäsen, men särskilt det sista oväntade inslaget förhöjer atmosfären. Mer än så bör jag nog inte avslöja för att inte förstöra överraskningseffekten...!

Kanske kan pjäsen fungera för att sprida lite kunskap om sjukdomen och i så fall är det ju bra. Eller om den kan bidra till en minskning av de 1500 årliga svenska självmorden, fler än de som dör i trafiken. Men jag lämnar tyvärr salongen förhållandevis oberörd - förväntade mig en betydligt starkare pjäs som berör på djupet, med tanke på bokens innehåll.

Radioreportern, som också har sett den, sträcker fram en mikrofon mot mig och undrar över mina intryck så fort jag sticker näsan utanför dörren. Jag gestikulerar mest ett svar som förstås är osynligt för radiolyssnarna, behöver samla tankarna inför vad jag ska skriva när jag kommer hem. Jag är ju liksom hon också där för att rapportera, förmedla något av pjäsen vidare, men i skrift. Får en déjà-vu-upplevelse av mikrofonen också, tror först att hon vill intervjua mig om Solrosuppropet som är på gång nu, men lyckligtvis känner hon inte igen mig... Borde kanske ha tagit chansen att göra lite reklam, men det kändes inte rätt att utnyttja situationen till det, även om också det i högsta grad har med sjukdomar och inte minst ångest att göra...

Jag undrar så här i efterhand hur det hade varit om Ann själv hade framfört monologen, hon kunde nog ha visat oss hur det verkligen är på ett sätt så att orden skär genom märg och ben. Jag är nånstans alldeles övertygad om att hon hade lyckats bra med det. Också. För en av de saker som lyfts fram i pjäsen är hennes stora kompetens inom flera områden, hennes på ytan lyckade liv... Hon har till synes allt, karriär, man, tre barn, sitt drömhus....och ändå har hon tankar på att vandra ut i havet i den svarta högtidsklänningen från promoveringen... Om hon dör när boken kommer ut så säljer den nog ännu bättre, berättar hon i en intervju att hon tänkte. Allt var förberett. När hon sen plötsligt försvann för en tid efter publiceringen väckte det stor oro...

Teatern knöts lustigt nog ihop med verkligheten med ganska många slumpvisa trådar...

I bussen bakom mig sitter två unga grabbar och pratar högt om sina (negativa) erfarenheter av öppenvården och om en kompis som varit på behandlingshem. Kanske vårt samhälle har blivit öppnare för sånt som det tidigare talades tyst om?

När jag, väl hemma, googlar på lite mer info om boken får jag samtidigt, som av en händelse, upp en nyhet som publicerades igår om att tavlan Skriet kommer att säljas på auktion i maj. Den kända målningen av Edvard Munch som gav ångesten ett intensivt ansikte, skriande ångest för alltid stelnad i färgstarka linjer.

Och när jag går från bussen på isgatan i hällregnet passerar en bil, det visar sig vara polisen som patrullerar i området - det råkar även vara de som skickas ut till människor som inte längre vill leva. Hur lyckat det är att det stövlar in just poliser hos en djupt deprimerad och ångestfylld person kan man ju fråga sig...blir någon lugnare av det?

När jag fick biljetten till premiären visste jag inte att den sammanföll med Askonsdagen, den dag då ett kors av aska symboliskt ritas i pannan på kyrkobesökarna som ett tecken för omvändelse och bot. Man kan undra om det var planerat så, för en dystrare dag, rent teologiskt, är svårare att hitta. Det skulle väl vara Långfredagen i så fall.

Det råkar även vara så att den lokala katolska församlingen i Uppsala kallas S:t Lars, vilket brukar roa besökare från Skåne, för där finns också ett S:t Lars, men där får det italienska helgonet istället assistera på psykakuten som har förärats det namnet, och i pjäsen är detta därför ett av de första ord som dyker upp på en av tavlorna. Ann beskriver det som "hemma". Pjäsen spelades dessutom exakt samma tid som askonsdagsmässan pågick i församlingen ikväll...

Read more...

Är det detta som är "arbetslinjen"?

Jag undrar vart den stora folkstormen tog vägen mot alla orättvisor som bara fortsätter mot sjuka och arbetslösa... Den liksom mattades av, många verkar ha gett upp när inte påskuppropet ledde ända fram. Men att det är ganska tyst i frågorna betyder inte att det har blivit bättre. Tvärtom. Det finns en uppgivenhet också bland drabbade som inte orkar protestera. Ett slags allmän apati och resignation sprider sig i samhället. Arbetslinjen blev till apatilinjen... Är det så här vi vill ha det?

* Sjuka utförsäkras med start under detta år för andra gången, förutsatt att de släpptes in i försäkringen igen. Inte ens Arbetsförmedlingen verkar ha koll på om sjuka får delta i ALI mer än en gång, får de inte det så står de helt utan inkomst vid andra utförsäkringen.

* ALI gör att a-kassedagarna äts upp till ingen nytta. Det försvårar framtida arbetssökande för den som har varit långvarigt sjuk, och gör färden mot Fas3 ännu snabbare.

* En del sjuka nollklassas grundlöst, då de p.g.a. sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande (!), och de nya reglerna för dem som tidigare var nollade då de aldrig har arbetat gäller alltså inte dessa. Det betyder att de hamnar mellan stolarna.

* Sjuka som har släppts in genom nålsögat i den nya stadigvarande sjukersättningen (som trots namnet regelbundet omprövas som om den vore tidsbegränsad!), hamnar i ett permanent utanförskap. Detta till skillnad från dem som fick den beviljad enligt de gamla reglerna där det är tillåtet att studera och arbeta upp till en viss nivå med bibehållen ersättning. Den tidigare varianten fungerar som en rehabilitering i den sjukes egen takt, vilket många fler skulle behöva för att komma tillbaka i arbete efter en lång tids frånvaro, men den erbjuds alltså inte längre. De två alternativ som erbjuds är antingen 1) återkommande utförsäkringstortyr kombinerat med plågsam konstant ovisshet mellan utförsäkringarna eller 2) permanent utanförskap.

* Den standardiserade så kallade "rehabilitering" som regeringen satsat stort på visade sig inte hjälpa utan tvärtom vara skadlig i en stor andel av fallen. "Logiskt" nog satsas det ändå på mer av samma sort.

* Allt fler sjuka som förlorat sin sjukpenning eller utförsäkrats nekas socialbidrag och söker sig till kyrkor och frivilligorganisationer för att få hjälp med basala behov som matkassar och räkningar. En del orter kräver arbete som motprestation för bidraget, vilket de flesta sjuka inte klarar. De säljer allt de äger, och blir till slut vräkta för att det inte finns pengar till hyran. Gissa hur kul det är att vara barn i en familj där någon har drabbats av sjukdom... Det är en snabb utförsbacke ner i ett socialt utanförskap. Ingen bör bli förvånad om den yngsta generationen drabbas hårt av detta, det lär visa sig i ökat utanförskap när de blir äldre.

* Ungdomar förtidspensioneras i snabb takt och ställs utanför samhället istället för att erbjudas arbete. Det talas parallellt med detta om att höja den allmänna pensionsåldern vilket skulle göra det ännu svårare för de unga att ens ta sig in på arbetsmarknaden. Borde inte pensionsåldern istället sänkas eller vara flexibel?

* Arbetsgivare kan numera avskeda sjuka redan efter 90 dagar. Tryggheten i ett eventuellt anpassat arbete försvinner därmed snabbt vid svår sjukdom. Hur ska en funktionshindrad hitta ett nytt - fiktivt - jobb istället för det verkliga jobb som försvann tack vare reglerna som underlättar avskedande?

* Få vill anställa någon som har varit långvarigt sjuk. Att dessa prövas mot fiktiva arbeten gör inte att de verkligen får jobb om de slängs ut ur försäkringen. När de dessutom ska konkurrera med gratis arbetskraft så säger det sig självt vilka som drar det längsta strået. Det är attityden hos arbetsgivarna som behöver förändras, och möjligheten att utnyttja människor måste tas bort.

* Utförsäkrade sjuka samt friska kompetenta arbetslösa som t.ex. hade oturen att bli av med jobbet under en lågkonjunktur, fasas nu snabbt in i Fas3, som ger arbetsgivare en rejäl extra hacka, men kan innebära heltidsarbete under slavliknande villkor utan möjlighet att komma ur det för personen som är i åtgärden. Det handlar nämligen inte om någon egentlig valfrihet. Valet står mellan en minimal inkomst eller ingen alls, mellan att tillhöra systemet om än det innebär att bli utnyttjad av det eller att stå helt utanför.

* Lönebidragsarbetare avskedas för att ersättas av Fas 3:or, ibland absurt nog samma person.

* Rätten till nödvändig assistans dras in i allt fler fall, och anhöriga tvingas ta över dygnet runt-vård, vilket gör att dessa inte längre kan jobba. Hur ska de försörja sig...? Och hur ska de orka?

Sjuka blir sjukare av de nya åtgärderna medan de göms undan i statistiken, de kommer inte närmare arbete genom att kastas ut ur försäkringen, det är bara skenåtgärder, alltihop. Det skapas inga riktiga jobb för arbetslösa. Det enda som har skapats tack vare de nya reglerna är ett nytt klassamhälle med djupa klyftor. Snabbt gick det, men det verkar vara helt omöjligt att rätta till det som gick snett. Prestigen är större än nånsin.

"Utförsäkringsministern" vägrar envist att lyssna till dem som berättar om alla dessa tusentals enskilda fall, samt att följa riksdagens tvåfaldiga beslut, men inser till slut under press sin hybris och tvingas be om ursäkt för att rädda sitt eget - och främst regeringens - skinn. En ursäkt känns oerhört futtigt i sammanhanget. De drabbade har inte fått nån ursäkt, och har heller inte fått någon hjälp under dessa år, utan hamnat ännu mer utanför än de var i det tidigare så kallade "utanförskapet". Det som allra mest behövs för alla invånare är en sjukförsäkring som är till hjälp, inte till skada om oturen skulle vara framme. Och det behövs också riktiga arbeten...

Kanske det även behövs ett nytt parti för att kontrastera den parodi som de partier utgör som inte lyckas skapa en samhällsbärande välfärd. Inget nämnt och inget glömt.

Har kanske missat några punkter ovan, men redan de jag räknar upp visar att situationen är helt galen om målet är att sjuka ska bli friska och att fler ska komma i arbete.

På Annandag påsk blir det ett solrosupprop i flera städer runt om i landet för att protestera mot den nuvarande situationen och främst mot utförsäkringarna och Fas 3. Men det räcker inte. De som har ansvaret måste också ta det. Annars är de inte trovärdiga. De senaste åren har de inte gjort något som väcker förtroende hos de mest utsatta. Tvärtom. Ett samhälle bör bedömas utifrån hur det behandlar sina sköraste medlemmar. Sverige får rejält underbetyg i fråga om det för närvarande.

Read more...

Den flygande handläggaren - recension

Har just varit och sett genrepet av Den flygande handläggaren, av dramatikern Gertrud Larsson, på Uppsala stadsteater, tillsammans med andra som är engagerade i sjukförsäkringsfrågan samt några som är eller har varit utförsäkrade.

Försäkringskassan genomgick, som väl de flesta vet vid det här laget, stora förändringar mellan år 2005 och 2008. Det drabbade inte bara alla sjukskrivna utan också myndighetens anställda mycket negativt.

Den som har läst Kafka kommer att känna igen sig i absurditetshänseende. Detta är i samma stil, fast det är högst verklighetsbaserat. Många citat i pjäsen är direkt hämtade från de ansvariga politikernas egna formuleringar. Vi som noga har följt debatten under de senaste åren får en välgjord historisk resumé på 2 1/2 timme. Det finns även en del fiktiva inslag som spetsar till innehållet, bl.a. Försäkringskassans första generaldirektörs öde samt en alldaglig handläggares utveckling till...något helt annat... :-)

Fokus i debatten hamnar ofta på den nuvarande minoritetsregeringens ansvar för det kaos som har skapats, ett ansvar de uppenbarligen inte vill ta. Mer sällan är det någon som minns att sjukförsäkringsreformen inleddes redan under förra regeringen och tog rejäl sats i Anna Hedborgs utredning som rekommenderade tidsgränser i sjukförsäkringen och den arbetslinje som sedan infördes. Sjuka kastas nu ut ur försäkringen i ett meningslöst limbo - den så kallade rehabiliteringskedjan, som tvärtemot vad namnet antyder, inte har något med rehabilitering att göra. Pjäsen håller en hårfin balans mellan kängorna som delas ut åt både höger och vänster.

Myterna om sjuka fuskare och överutnyttjande av systemet spreds flitigt i media under en tid men kom på skam när forskare tittade närmare på statistiken. Reformen beskrivs av remissinstanser och andra kritiker som ett gigantiskt fiasko. Ändå kvarstår den, absurt nog. Kafka var det...

Man kunde tro att en pjäs om dessa "torra" och ganska så invecklade regeländringar som har fått så tragiska följder för så många "enskilda fall" skulle vara en närmast sömnframkallande och deprimerande historia, men det hela skildras på ett humoristiskt sätt av skickliga skådespelare (bl.a. Cecilia Nilsson och Claes Ljungmark) som snabbt varvar mellan komiska och seriösa rollfigurer. Men även tårarna är stundtals nära då pjäsen och verkligheten flyter mycket tätt in i varann.

Jag skulle önska att hela Försäkringskassans personal och alla politiker fick se pjäsen... Några som absolut inte bör missa den är Anna Hedborg, Cristina Husmark Pehrsson och Ulf Kristersson!

Men den helt vanliga allmänheten borde också se denna pjäs, hoppas att den kommer att turnera över landet så att fler får den möjligheten! Förhoppningsvis kan den bidra till att kasta nytt ljus över dessa viktiga frågor som gäller alla invånare utan undantag! För det går inte att försäkra sig mot sjukdom. Inte ens genom privata försäkringar. Det vore bra om fler slapp uppleva det den hårda vägen.

De känslor som väcktes och efterlämnades bland oss som såg pjäsen ikväll var såväl befriande skratt som ilska och "en klump i magen". Det är väldigt frustrerande att se vad som händer, att ständigt höra om nya fruktansvärda följder av reformen, men kunna göra så lite för att förändra det. Utanför salongen pågår ju samtidigt tusentals sjuka och utförsäkrades tuffa verklighet. Varje dag. För de flesta av dessa syns ingen större ljusning än trots stora protester förra påsken, alla har nog hört talas om påskuppropet som kommer att upprepas i år i form av ett solrosupprop. Med start i år ska nämligen samma svårt sjuka personer som redan har varit utförsäkrade och bevisats vara icke arbetsföra kastas ut från försäkringen igen...till vilken nytta?

Det skulle behövas en flygande handläggare som den i pjäsen även på riktigt!!

Den flygande handläggaren
Påskuppropet
Solrosuppropet

Read more...

Om Solrosuppropet i Dagen idag

Startskottet har nu gått för Solrosuppropet, uppföljaren till förra årets Påskupprop mot utförsäkringarna. Inget har egentligen hänt, trots protesterna förra året, menar undertecknarna.

Uppropet är

återigen riktat mot utförsäkringarna, för det tragiska är att fortfarande har inget hänt för att lösa det allvarligaste systemfelet. De små justeringar som har införts som svar på förra årets stora protester över hela landet gäller bara vissa undantagsfall, inte det stora flertalet drabbade. Senast undantagsregler infördes för särskilda fall (då gällde det cancersjuka), visade en granskning att det bara var en person som hade innefattats av alla granskade akter.

Det låter vackert

när det sägs att snabba åtgärder numera sätts in. Det vore bättre att det var rätt insatser. Den standardiserade ”rehabilitering” som regeringen har satsat stort på har dessvärre visat sig göra många sjuka ännu sjukare. Ändå fortsätter felsatsningen under detta år. Än mer katastrofalt är att icke arbetsföra och svårt sjuka tvingas till meningslösa åtgärder och utredningar på Arbetsförmedlingen vilket ofta försämrar deras sjukdomstillstånd. Många hänvisas till en inkomst under existensminimum, till sociala myndigheter eller till välgörenhet.

Med start i år

kommer tiotusentals sjuka att utförsäkras för andra gången - fast de fortfarande är för sjuka för att arbeta. För alla som har bevittnat de otaliga enskilda tragedier som hittills har orsakats av utförsäkringarna är det ofattbart att detta får fortsätta. Utförsäkringarna har skapat en ny diagnos: ”Försäkringskasseutlöst depression”. Om fysiskt sjuka drabbas hårt av detta så är det ännu mycket värre för psykiskt sjuka. Steget är inte långt till självmord för den som redan mår dåligt och utsätts för ytterligare stressfaktorer.

Samtliga kyrkor och hjälporganisationer, som numera utgör det yttersta skyddsnätet, märker av det ökade trycket. Räknar regeringen kallt med att dessa ska fånga upp allt fler av de förtvivlade sjuka som kastas ut från den försäkring de har rätt till?

Den så kallade

”arbetslinjen” har i praktiken visat sig vara en bidragslinje, såväl för sjuka som nu tvingas leva på allmosor som för arbetsgivare som kan få saftiga bidrag för åtgärder som inte skapar riktiga jobb.

Uppropet riktar sig denna gång även mot Fas3, som numera är en av landets största ”arbetsgivare”. De anvisade saknar avtalsenliga villkor, löner eller rättigheter, vilket gynnar företagare som tjänar mycket pengar på att ha gratisarbetare som de får betalt för att ”sysselsätta”. Även organisationer på kristen grund tar emot Fas3’or, som säkert i många fall får ett bättre bemötande där än om de hamnar i en ”jobbfabrik”. Men tyvärr förekommer det att också dessa får utföra hårt arbete under sysselsättningstäckmantel, till exempel i en second hand-kedja. Få vågar anmäla missförhållanden eller uttala sig annat än anonymt, eftersom det har visat sig kunna innebära repressalier.

De flesta som hamnar i Fas3 är inte funktionshindrade i behov av terapeutisk sysselsättning eller anpassade uppgifter, utan fullt fungerande och kompetenta personer som helt enkelt söker vanliga, riktiga jobb. Fas3 skapar inga arbeten utan döljer bara den växande öppna arbetslösheten. Och faktum kvarstår: det är oetiskt att utnyttja människor.

Uppropet inkluderar

i förlängningen också allt slags utanförskap i detta land, hemlösa, papperslösa flyktingar, etcetera. Så här ska det inte se ut i Sverige 2012. Det finns resurser i överflöd så att alla som bor eller vistas här kan ha det bra. Det är fördelningen som har gått snett genom en omvänd Robin Hood-politik: skattmedel har tagits från de mest utsatta för att finansiera skatteavdrag för de välbeställda.

Nu behöver vi bli ännu fler som ryter till! Delta i manifestationer på Annandag påsk i en stad nära dig! 

Kontakt: Solrosuppropet

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=294007

Read more...