Visar inlägg med etikett frontalkrock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett frontalkrock. Visa alla inlägg

tisdag 14 oktober 2008

Ondskans systemfel

Några tankar ur Maria Küchens bok igen....

Denna gång om ondskan.

En religion som går ut på att smärta är något som i princip kan väljas bort, att Gud är en skön mysfaktor i den sociala jesusklubben, att det mesta är fint bara vi vill det och bejakar livet - en sådan religion, hur snäll, oskyldig och rentav föredömlig den än kan verka, ligger nära fascistoida teologier som förklarar det onda som helt oförskyllt drabbar människor som Guds straff.

Ja - detta är väldigt viktigt!

Ondskan är farlig först när den blir smart, när den får starka snygga muskler så att den kan slå, när den förvandlas från kaos till ordning.

Så uppstod nazismen och andra mörkrets ideologier.

/.../ parallellerna är starkare än vi vill medge mellan folkmord långt borta och helt vanlig svensk mobbning.

Våld är inte en fråga om hat utan om lust, om lusten i att spela Gud när man har bemäktigat sig en människa.

De två sista citaten härrör från fotografen Jens Assur. Mitt i prick!

Read more...

måndag 13 oktober 2008

Gudsmodern

Maria Küchen skriver kort om ämnet moderskap.

Någon lägger korv i mina skor och petar in äppelskruttar i videon. Det är så långt ifrån den tjusigt upphöjda madonnan som man kan komma.

Och om Maria:

Släpps Hon inte in i kyrkans mentala och fysiska rum tar andra gudinnor Hennes plats i kvinnors hjärtan, det sker redan. Bestsellers skrivs om dessa gudinnors magiska helande häxkraft och kvinnor köper och köper och köper det, för deras hunger är stor.

Inte bara kvinnors hunger efter kvinnlig representation är stor. Också män kan söka efter substitut som blir till avgudar, om Jesu Mor inte får sina rätta plats. Som Kyrkans mor.

Inte upphjöd på piedestal, men delaktig i våra futtiga, vanliga liv.

Bland - i mitt fall just nu - trasig cykel och krånglande dator, bränd mat, misslyckade kladdkakor och bladlöss över hela balkongodlingen....

Read more...

tisdag 7 oktober 2008

Andens frukter i praktiken

Läser ett snäpp vidare i Maria Küchens bok.

Nu handlar det om andliga frukter. Där finns inte så mycket att kommentera egentligen. Kan mest bara hålla med.

Bland det bästa är de följande citaten:

'Att följa sitt hjärta' är en lika omtyckt som bedräglig bild. Hjärtat kan inte följas. Hjärtat springer inte omkring. Hjärtat är den levande pelaren i mitten av mig och allt och Allt. Hjärtat är ett träd som inte kan gå någonstans och inte värja sig, hur mycket det än skärs i barken. Hjärtat följer man inte, man finner det och stannar.

Ja, så är det. Men det gäller verkligen att stanna. Man kan vara på flykt från sitt hjärta hela livet om det vill sig illa. Jfr. Augustinus ord: "Mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig."

När man inte längre styrs av sina passioner. Då finns det en mycket stillsammare glädje. I det vanliga. I allting. Och den är euforisk. Den är väldig. (Vilket i sin tur är något hon citerar från en anonym vän.)

Tålamod i teorin är - som det mesta i teorin - en bagatell. Rensar jag bort alla störande moment ur min vardag, då materialiserar sig tålamodet direkt.

Jo, visst... Absolut. Det är väldigt lätt att visa upp alla slags andliga frukter så länge inget stör... :-)

I praktiken, under vardagens alla små eller stora störningsmoment, möter det dagliga eldprovet.

Det som inte håller, kart som aldrig kommer att kunna mogna, rensas bort. Och det är gott så. Det kommer nya och tåligare frukter ju längre trädet står där, och ju mer det härdas av kyla, regn, gassande solhetta, stormar och skadeinsekter. Det gäller att ha böjliga grenar och hämta näring från djupet.

Hon fortsätter:

Fråga inte vad godhet är. Fråga inte vad lycka är. Fråga inte vad kärlek är. Fråga inte vem en annan människa är, du kommer aldrig att få veta. Bara Gud vet. Alla människor är under och mysterium.

Kanske man borde tillägga: fråga heller inte vem Gud är...

Det som definieras och inhägnas för snävt brister till sist av det levande livets växtkraft.

Visar sig vara Annorlunda.

Read more...

måndag 6 oktober 2008

Poetens dilemma - att sätta ord på mysteriet

Ibland, och enbart med vissa böcker, är det som att de läser en. De pågår liksom ständigt i en annan dimension efter att de har skrivits, och så kommer man som läsare in där, på en viss sida en viss dag och allt är genomlyst ett ögonblick. Så som liturgin.

Sådan är Maria Küchens bok.

Tanken slår mig idag att hon har skrivit i princip den bok jag inte skrev annat än för skrivbordslådan. 90-talet skulle inte ha kunnat ta emot sådant här. Det var en anti-tid andligt, och inte minst kristet, sett. Så jag lagrade tankarna på hög, fyllde dagbok efter dagbok, och en stor diktpärm. Tusentals dikter...

För så fort man ens öppnade munnen på glänt och lät något litet slippa ut, möttes man av idel höjda ögonbryn och oförstående blickar, som om man var från en annan planet. Av sådant som var och varannan person idag, som just har påbörjat en andlig resa, skriver ett antal böcker om, och genast åker runt och föreläser om, som om de vore experter på ämnet.

Nånstans kan jag önska en klostertid - i andlig bemärkelse - för var och en - så att de ljusgröna späda sädesstänglarna åtminstone hinner börja få små ax innan de skördas och bjuds ut på marknaden...

Jag var alltså ruskigt otidsenlig. Det är jag fortfarande. Nästan alltid minst ett decennium före min tid, oftast flera. Är inte det ett lite märkligt öde för en som skriver? Hur ska man nånsin få ut något till en värld och kyrka som på det stora hela taget inte kan ta det till sig - annat än i efterskott - när tiden har hunnit ikapp?

Jo, bloggen finns ju numera, förstås.... ;-)

Idag lyckades jag bara läsa några få korta avsnitt i boken till frukosten - så mättade (och mättande) var de.

Hon skriver först om genomskådande. Vilka är våra idoler? Bokstavligen: avgudar. Avslöjande krävs.

Och så nämner hon karaoke (som även sjöngs hos vännerna i helgen).... :-)

Och så tar hon upp vad Gudsgenomströmmandet kräver av jaget - och vad jaget behöver för att inte skadas. Hård (jag skulle hellre säga fast - för hård låter så.....hårt) grund, gränser, och en skyddande godhet:

"Jag börjar hjälpligt samla ihop mig själv nu till ett litet hus för Gud."

Och jag tänker då på Paulus: "vet ni inte att ni är tempel för den helige Ande....?"

I avsnittet "spegel" och de två följande, lyckas hon med det svåraste. Att förmedla en liten glimt av det egentligen obeskrivbara.

Här avslöjas samtidigt poetens dilemma i ett nötskal. Känner igen mig så innerligt väl.

Inspirationen har en tendens att rinna till just vid de heligaste tillfällena, och man stannar oftast inte kvar för att njuta av dem, utan söker efter papper och penna för att skriva innan orden som just då finns där försvinner, försöka fånga något av det, för evigt sätta det på pränt, för att senare kunna förmedla det till andra....

Poeten skriver inte för sig själv. Men önskar att hon fick stanna kvar länge, i tystnad inför det ibland så påtagliga mysteriet. Men om orden ges - måste de inte skrivas? Är det inte uppgiften just då? Jo, så kan det vara. Och det kan faktiskt vara en räddning.

För i detta finns samtidigt en fördold fara - den som har utvecklat god mottagning och känsliga antenner riskerar att gå upp helt i sändningen och vilja stanna där på ett sätt som inte är menat. Bygga hyddor på nya Taborberg...

Inspirationens frukter är avsedda att ges vidare. Men för att det ska bli en riklig och god skörd måste det andliga först förankras ordentligt i den allra krassaste vardagliga verkligheten, för att inte bli till flyktiga erfarenheter utan något som ger näring och bär på djupet. Och det behöver renas och rensas.

Poeten kan vara lugn. Det kommer en tid för fullständig tystnad, när såväl orden som dessas ekon har avklingat. När de mogna axen har skördats och åkern ligger plöjd i väntan på ny sådd. I det karga landskapet erbjuds en öronbedövande, välgörande, tystnad.

Tills nästa ordskörd långsamt har vuxit fram.

Read more...

torsdag 2 oktober 2008

Levande brustna ikoner där ljuset strömmar fram ur sprickorna

Läser vidare i Maria Küchens bok.

Idag blev den mycket bättre igen - bäst hittills. För i de följande kapitlen skriver hon naket, sprucket, öppet. Utan skydd.

Om hur livet gör ont ibland, och får göra precis så ont som det gör - att det inte är en lösning att på new-age-vis skaffa sig ett teflonhjärta - vars glatta yta stöter bort allt (och alla).

Värjer man sig, och försöker skydda sig mot allt som är mörkt eller gör ont så möter man heller aldrig det goda, ljusa, vackra med sådan vårsolsskarp intensitet.

Känner igen mig exakt. Våra erfarenheter är olika - men effekten densamma. Man får ett öppet hjärta. Här övergår prosan nästan i poesi, medan hon i några kapitel beskriver detta.

"Hjärtat går inte sönder när det känns så, det förbereds för ljus."

"Jag bör bara gå igenom världen med öppet hjärta om jag törs ta konsekvenserna och jag måste vara varsammare än nu med var och en jag möter, det kan vara en människa med öppet hjärta."

Kommer under läsningens gång att tänka på många dikter jag skrivit. Inte minst när jag leende ser rubriken på ett kapitel: "Levande ikon".

Men, hallå... Det är ju titeln på en av mina dikter....!

Read more...

torsdag 25 september 2008

Att välja kyrka - eller inte

Jag backar lite i Maria Küchens bok, för att ta upp något brännbart.

Det här med att söka det bästa, perfekta, fullkomliga. Som inte finns i vår jordiska tillvaro....

Det handlar om det andliga vagabonderiet, som den moderna människan lätt frestas till, eftersom det är så som vår tid fungerar i övrigt:

"Jag - inte vem som helst utan en extra intellektuell, sensitiv och skapande person, eller hur? - måste hitta församlingen som stämde med just min kundprofil, församlingen för vilken jag ingick i den perfekta målgruppen, en församling som dög åt mig."

Sen förstod hon:

"Du ska sluta irra nu och gå till den församling du råkar tillhöra. Och du är tvungen att hantera också det konstigaste i kristendomen, formen du söker är hela credot, nej du slipper inte. Känner du motstånd så använd det motståndet som en utmaning."

Klok insikt. Fast jag förstod inte riktigt det där med credot - om hon menar att formen utgör credot - eller credot formen (att anpassa sig till trosbekännelsen)?

Här fångar hon hur som helst in något som redan ökenfäderna brottades med. Att inte söka efter något bättre hela tiden. Att stanna, inte ge sig av om något inte är till behag. Nöja sig med det sammanhang man är i. Stå ut också om det en dag blir långtråkigt, alltför vardagligt, rentav tomt. Inte ständigt söka sig till det grönare gräset. Det är bara en synvilla, en hägring i öknen.

Den som rotar sig stadigt formas, växer och styrks/härdas av de ibland tuffa omständigheterna, men den som ständigt drar upp rötterna blir överkänslig för piskande regn, stormar, brännande sol - och rycks lätt med, tvinar bort.

Ökenfäderna satte i system att lura tanken när den pockade på flykt: "Jag flyttar till våren" tänkte de om hösten. Och när våren kom vände de på det: "När hösten kommer tar jag mitt pick och pack och drar." Inte ordagrant så - men ni fattar poängen. Så lyckades de hålla ut i enformigheten. Så gjorde de sig till måltavlor för Guds verk.

Tror absolut att man kan kallas till ett annat samfund än det man kanske döpts in i en gång. Men även där gäller detsamma. Att inte ge sig av för lätt om det blir svårt. Så som nutidens människor ofta gör, på alla livets områden.

Ska man nödvändigtvis ge sig av så bör det inte vara för att fly bort från något man inte tycker är bra på ytan - utan för att man funnit något på djupet någon annanstans och till slut inte kan stå emot dragningen dit. Man bör försöka först, av all kraft, att stå emot - eftersom det kan vara en väl förklädd frestelse. Det är också därför som klostren inte bör vara överdrivet angelägna om att få nya medlemmar utan pröva kallelsens äkthet.

Gränsen mellan kallelse och frestelse kan nämligen vara hårfin.

Ignatius av Loyola uttrycker något om att man inte ska göra några förändringar i ett tillstånd som inte präglas av frid och djup övertygelse. Det gäller att urskilja andarna....själens rörelser.

Slutligen en djärv tanke som jag tror kom upp i kommentarerna nånstans i min förra blogg:

Skulle man vara (ekumeniskt banbrytande) konsekvent så borde man kanske gå - inte till ett visst samfund - utan till den kyrka som råkar finnas närmast där man bor (förutsatt att man inte flyttat för att komma nära ett visst samfund). Förutom ökad ekumenik så skulle det även förkorta vägen till kyrkan för de flesta, och därmed innebära mindre miljöpåfrestning för dem som åker bil, kortare cykeltur för dem som cyklar i alla väder, samt en välbehövlig extra sovmorgon - om det inte är extra tidiga gudstjänster där förstås...

I så fall borde jag ha gått till ett ortodoxt kapell som var närmast där jag bodde förut, och nu borde jag gå till en församling i svenska kyrkan. Precis innan jag flyttade till min nuvarande lägenhet la de tyvärr ner en mycket levande svenskkyrklig församling ett stenkast härifrån (jag var på avskedskalaset för att bekanta mig med den innan det var för sent) - förmodar att de flesta som var aktiva där nu går till den församling som är närmast.

Skriver absolut inte detta för att jag skulle vilja sluta ta mig (cykla en bra bit) till min församling... Men det kan vara nyttigt med tankelekar för att se vilka motiv som finns bakom ens val.

Välkomna att kommentera....

Nästa ämne i den här tråden blir ett frosseri i dödssynder.... ;-)

Read more...

onsdag 24 september 2008

Frontalkrock med Gud

Läser för tillfället Maria Küchens bok: Anteckningar efter en frontalkrock med Gud.

Och att jag läser den just nu beror på att den trillade in genom min brevlåda för några dagar sen (nej, den hörde inte till den ansenliga mängd post som har mellanlandat i grannars brevlådor, tack Posten/Citymail för god leverans av just den!). Den kom som förberedelseläsning inför en psalmskrivarträff senare i höst.

Tänker att den vore en lämplig bok att bloggfundera över, liksom tidigare, i andra bloggen, Tito Collianders bok Början.

Har inte haft så många minuter över till läsning av den än - men den är som ett vattenfall - sköljer över en - läsningen går mycket snabbt (trots att jag numera vanligen läser böcker förfärligt långsamt, kontemplativt). Vill vända sida fort och helst inte sluta läsa, samt kommentera och förmedla guldkornen vidare.

Känner delvis igen min första kristna tid i den. Uttryckte det då mest i form av poesi - tusentals dikter blev det under ett par år. Funderar på om Gud drabbar poeter på ett särskilt intensivt sätt, för att de sedan ska sätta ord på det - fast det egentligen inte går? Kanske dags att våga plocka fram diktbunten och se om något är publicerbart i bloggen. Förmodar att det finns en del i gamla dagböcker också som skulle bestå eldprovet, som kanske kunde inspirera någon annan. Tid för inventering...?

Något Maria Küchen och jag har gemensamt, förutom poesin och det oväntade Gudsmötet, är att vi båda har inbjudits till psalmskrivande. Är lite avis på att hon fick åka till en underbar klostermiljö i Italien.... Fast vi övriga som involverats på olika sätt har nog haft det minst lika kreativt under de år vi setts i Sverige. Men skulle någon vilja bjuda mig på skrivarresa till ett varmt land med vackra kyrkor och god mat så skulle jag sannerligen inte tacka nej!

Det försökte hon göra. Men Gud visste vad Gud gjorde - mötesplatsen var förberedd. Och texterna flödade därefter. Transparenta. Klarsynta.

"Att skriva utan Gud är att leka med döda skal (eller som att spara sina avklippta tånaglar, jordisk not)."

Just precis. Märker för egen del en tydlig skillnad mellan dikter skrivna "före" och "efter". Som skillnaden mellan stelnade och dammiga uppstoppade djur på ett museum, och levande vilda djur med skygga ögon och skälvande nosar, ständigt beredda på språng.

"Gudsmötet går inte att beskriva i presens. Det innebar för mig att elektriciteten slogs på i mitt liv och började strömma genom ett aggregat, "jag", som varken var säkrat eller jordat.

/.../

Gudsmötet innebar ingen omdefiniering, den krävdes av mig utan att Gud bifogade någon manual."

Jo, så var det.... Men det funkade ändå på något vänster...

Det är mycket jag skulle vilja citera och skriva om av det jag har läst hittills i boken. Men vaskar bara fram små bitar som tål att bloggtänkas över, nu och i ett par inlägg framöver. Sen rekommenderar jag att ni läser boken själva om ni inte redan har gjort det - det är den mer än värd.

Bl.a. skulle jag önska att alla som inte ser hur tro och vetenskap går ihop läser kapitlet: Rationell.

"Jag är ju inte den sorten som blir troende! Jag är rationell! "Vi är förklätt ljus" är en rationell utsaga. Det är ett poetiskt sätt att formulera ett faktum som fysiker utifrån sina forskningsresultat skulle kunna verifiera, samtidigt som det är en utsaga om Gud.

/.../

En fysiker sa till mig : Liv är ordnad energi. Ordnad av vem, av vad? Det svarar ingen forskare på."

Exakt!

Välkomna att kommentera, oavsett om ni har läst boken eller inte. Här kan det vara läge att spåna t.ex. utifrån ämnena: "hur jag drabbades av/mötte Gud", eller "tro och vetande"...

***

Här fortsätter tankarna om boken:

Att välja kyrka - eller inte

Om dödssynder, Gud och sex

Levande brustna ikoner där ljuset strömmar fram ur sprickorna

Poetens dilemma - att sätta ord på mysteriet

Andens frukter i praktiken

Vad är frälsning?

Gudsmodern

Ondskans systemfel

Spridda sluttankar

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP