Vad ska man egentligen tro om Benny Hinn?

- Pappa, varför händer det inga mirakel på dina möten?

Det måste vara en ganska jobbig fråga att få från sina barn, i alla fall om man heter Benny Hinn, och liksom har mirakel som en av huvudpunkterna på sin agenda.

Fick han verkligen den frågan? Ja, enligt den källa som berättade det för mig i alla fall. Formuleringen kanske inte var exakt så, men kontentan av det.

Minnesbilderna av förra helgens Hinn-möten på Livets Ords Europakonferens dyker upp på näthinnan igen. Jag tänker på personerna som drogs upp på scenen och golvades om och om igen (av Anden eller av Hinn?), som för att visa att det minsann hade ägt rum ett par helanden. Några stycken åtminstone, bland tusentals samlade.

Det har påpekats att andra, däribland Jesus, gjorde tvärtom. Han sa att de som hade blivit botade skulle hålla tyst om det. Det brukar exegetiskt motiveras som att ”Messiashemligheten” behövde bevaras än ett tag. Folk fick inte veta vem han var innan hans stund var inne.

Men är det verkligen meningen att helandegudstjänster ska göras till ett showande?

Och har Hinn något slags behov av att skaffa ett par vittnen i varje möte, vittnen på att han verkligen är vad han utger sig för att vara? Är han kanske rentav så pass desperat att han inte drar sig för att avtala med några personer i förväg om att de ska medverka på mötet? Får de i så fall betalt för det? Man kan undra… Jag tänker på de tre nästan trillinglika pojkarna med vita skjortor och bibliska namn som figurerade i första mötet. Jag såg dem i kyrkan en stund innan de gick fram och la verkligen märke till dem, de stack ut ur mängden, och var liksom klädda för att uppträda. Jag blev sen förvånad över att plötsligt se dem på scenen, undrade när och hur just de hade valts ut att gå upp. Dagen efter sa Hinn att han hade träffat deras mamma för flera decennier sen. Hade han kanske även träffat familjen innan mötet och då även fått tillfälle att lära känna pojkarna lite?

De tankarna är bara spekulationer förstås. Det vill jag understryka.

Men lägger jag ihop mina egna intryck med andras: Carl-Henric Jaktlunds blogginlägg, Ulf Ekmans blogginlägg, Anders Gerdmars blogginlägg, Bengt Malmgrens blogginägg, Samuel Varg Thunbergs blogginlägg (särskilt det andra), Emanuel Karlstens blogginlägg m.fl. samt ett antal artiklar i Dagen, så blir resultatet ett tveksamt pussel i stil med det här som träder fram. Det kan kanske vara värt att fundera över?

Om det skedde verkliga helanden så är det förstås alldeles underbart. Men jag önskar att det gick att fråga personerna om det nu efteråt. Är de fortfarande friska? Blev de nånsin botade?

Från ett annat av hans möten någon annanstans:

"I watched one lady in particular who was up on the stage, Benny put his hand up towards her forhead, and bam, there she is lying on the floor convulsing and moaning. She claimed that her foot was healed, but still she limped off the stage, while being escorted by two large men! Now if she were healed, wouldn't she not be limping. Wouldn't she be jumping for joy on TWO feet!"

En sak han sa som riktigt etsade sig fast var att "helandena" kunde försvinna om folk inte genast gick ut i mittgången och visade att de hade blivit friska. Som om han försökte lägga över skulden på eventuella tillbakabildade helanden på de sjuka själva.

Av samma person som berättade om Benny Hinns barns fråga, fick jag också uppgiften att Hinn tjänar en miljon i månaden. Kronor eller dollar? Han lär själv ha sagt det - kanske för att skryta? Varför behöver han då samla in pengar för egen räkning på sina möten? Är det de pengarna som utgör den månatliga miljonen? Vad gör man med så mycket pengar? För inte betalade han väl sin egen dyra räkning på Grand Hôtel i Stockholm? Och privatjetflygplanet, flög han till Sverige med det, och fick reseersättning? För han hade enligt uppgift egentligen inte råd att åka till Sverige. Hur kan man predika om fattigdom, om att lämna allt för Jesus, i samma andetag som man drar in alla dessa ofattbart stora pengar?

Den märkliga teologi han verkar stå för innehåller saker som är ännu konstigare än de han valde att ta upp i lördags. Det är inte de gnosticerande inslagen som är det värsta. Treenigheten lär enligt Hinn bestå av nio personer och det lär också ha varit meningen att kvinnor skulle föda barn genom sidan, Jesus skulle ha fötts så.

"About Jesus being born from the side of Mary, it is not a just Benny Hinn's invention, but I believe it was also believed in the earlier traditions of the Church, maybe for several reasons. Personally, I will cite two of which I know: 1) Just like first Woman was taken from the side first Adam, the second (humbler) Adam now is now taken the second Woman's side (restoring the dignity of woman that was lost in the garden of Eden); 2) That Mary's perpetual virginity be total and absolute even physically, and untampered even by childbirth."

Det är inte djupt, bara oerhört dumt, oavsett var han har hämtat det ifrån.

En del av sina teologiska ”insikter” har han hämtat ur Finis Jennings Dake’s bibel.

Och det där med hans påstått nära relationer till Vatikanen, vad ska man egentligen tro om det? Att han skulle ses på tv av många av kardinalerna, och att de menar att han har vad kyrkan behöver - Guds kraft - låter mer än otroligt. Kyrkan är fylld av Guds kraft Hinn förutan. Och den katolska kanalen EWTN sänder inte Hinns program, vilket han felaktigt påstod.

Har han verkligen träffat förre påven och pratat om vad han vill bidra med i katolska kyrkan? Jag har inte lyckats få det bekräftat, men jag fick tips om en video på nätet där han figurerar i en nyhetssändning från Rom dagen innan påvens begravning och där han kort nämner mötet som han ska ha deltagit i som ende protestant (tror inte att han säger det på videon, men det sades under hans rekordlånga kollekttal på konferensen). Det foto som syns i videon där han skakar hand med förre påven ser ut som de bilder som brukar tas under en sedvanlig onsdagsaudiens med påven, då många blir fotograferade på samma sätt och efteråt får köpa, eller får, bilden som ett minne. Om han nu anser sig ha stått förre påven så nära att det är betydelsefullt för honom att få vara med på ett möte innan begravningen, om han nu var det, varför deltog han i så fall inte på själva begravningen? Han säger i inslaget att han skulle vara kvar i Rom den dagen, men ändå inte närvara.

Om han var inbjuden till en samling innan förre påvens begravning så är det i och för sig inte märkligt. Många personer bjuds in till diverse möten hela tiden utan att det betyder något. Allra minst innebär det en officiell katolsk bekräftelse av Hinn som person eller hans teologi. Men om han var inbjuden så borde väl Vatikanens presstalesman Lombardi känna till det? Och denne tycks inte heller känna till något möte (som ägt rum, eller som planerats framöver) med den nuvarande påven, som Benny Hinn skulle ha varit i Rom för att träfffa i våras, när han istället sågs vandra hand i hand med Paula White.

"Orsaken till Rombesöket var, enligt dementin, en inbjudan från Vatikanen för att diskutera möjligheterna till framtida arbete där.

Fader Federico Lombardi, officiell talesman för Vatikanen, uppger för Dagen att Benny Hinn inte har varit inbjuden på något officiellt besök under våren.

Däremot var Hinn där 2008.

- Det var några besökare som ville sitta på främsta raden vid en påveaudiens. De skulle eventuellt donera pengar till en stor restaurering av en orgel. En av dem var Hinn. Huruvida han donerat eller inte är oklart, hälsar Lombardi till Dagen via ombud."

Hinn verkar vara väldigt känslig för beröring, förutom detta att han är överkänslig för barn som kan tänkas störa Anden, eller störa vuxna som berörs av Anden under helandemötena.

Jag fick en intressant kommentar från Sofia när jag skrev om Hinns första framträdande i Europakonferensbloggen:

"jag o en engelsk vaninna deltog i ett Benny Hinn Moete i London for nagra veckor sen och samma irrlara re. avlelsen presenterades da; gardagens mote i Uppsala var nastintill bokstaven en exakt kopia av motet i London. Det luktar irrlara lang vag och jag kan inte tro att Ulf Ekman haller med; gnosticism; uppdelningen i andligt och kroppsligt, att blodet kom direkt fran himlen och inte fran Maria etc ar val en irrlara kyrkan gjorde sig av med redan pa 300-talet. Haller med om att BH endast skall syssla med healing och enkel forkunnelse. - I London sparade han ur totalt och jamforde sig med Jesus nar nagon rorde vid honom uppe pa scenen sa han: ror inte vid mig nar jag ar smord, det ar som med Jesus'"

Hittade även det här i ett foruminlägg:

"Once I saw him ask a very elderly man (just because he was quite old) to pray for him so that he may have a long life while on the stage, but as the man placed his hands on his specially groomed white head, he gave a start and said something like, "Don't touch my hair!!!..you can never change me..I am gonna remain the same...," etc. I don't know what that mean't. I hope he did not mean that he is unchanging like God."

Jag hoppas att det inte var en demon som talade ur Hinns mun som en reaktion på bönen...de brukar enligt vad jag har läst uttala sig ungefär så där när Gud kommer för nära och hotar deras bekväma tillvaro. Kontroversiell tanke? Ja, absolut, oerhört, men den måste ändå få tänkas.

Det må vara hur som helst med den saken, jag avhåller mig från att dra några slutsatser, kastar bara ut tankar här.

Men visst har en hel del i hans liv förändrat sig. Frun har begärt skilsmässa, rykten florerar om hans eventuella förhållande med tv-evangelisten. Och miraklen tycks i det närmaste utebli...

Jag får intrycket av att Benny Hinn sitter som ett oskyddat stort barn i en bräcklig såpbubbla som är mycket nära att spricka. Jag tror att han är i stort behov av förbön.

Och det är inte för att klandra honom som jag skriver det här inlägget, utan det är för att försöka sortera mina egna högst motstridiga intryck av honom. För jag vidhåller det jag skrev i ett av konferensblogginläggen om detta på Dagen, Andens närvaro var mycket påtaglig på söndagskvällens möte. Starkare än under något annat av de möten jag deltog i under veckan. Jag får inte ihop det med de övriga intrycken. Om det nu inte är så att Gud använder sig av vem som helst oavsett hur personen lever…?

Read more...

Bloggar från Europakonferensen

Kommer tillsammans med Carl-Henric Jaktlund och Maria Vethe att blogga för Dagen från LO den följande veckan, med start ikväll... :-)

En bredare ekumenisk täckning än så är väl svårt att få till...?

Ska bli spännande att se hur lika/olika vi uppfattar det hela.

Och upptakten inför det kunde väl inte gärna vara mer dramatisk än den är, med anledning av Benny Hinns närvaro.

Ni hittar Europakonferensbloggen här.

Kommentera gärna det vi skriver där!

Sannolikt tar jag upp mitt inslumrade twitterglitter tillfälligt under veckan också för att förmedla kortare intryck direkt. Så lägg gärna till mig där också om ni har twitter.

Mer info om Europakonferensen.

Hör gärna av er om ni har vägarna förbi så kanske vi ses.

Read more...

Oas-möte med katolska mässor upprör

Läser om detta i en utländsk (?) antikatolsk blogg, där det framställs som att Ulf Ekman går i bräschen för detta för att be katoliker om ursäkt för sin tidigare syn på vår kyrka.

Och det är ju i så fall bra. Dagen nämner dock inget om det i den artikel jag hittat.

Men Oas-mötena är ju så mycket mer - har inte fokus hamnat lite fel här? Har man inte förstorat upp en detalj hundra gånger - minst?

Är det inte också intressant att man väljer att ha en bloggheader med påven och en katolsk präst (bara prästkragen syns) i en blogg som är så emot "djävulens barn", som katoliker kallas?

Intressant syn på ordet och eukaristin också. Väldigt obiblisk.

Read more...

Katolikskräck och "ny" ekumenik i het debatt...

Den senaste tiden har det debatterats än mer intensivt om "den nya ekumeniken", under det att katolikskräcken har brett ut sig i bloggkommentarerna.

Många bloggare tar upp ryktena kring Livets Ords närmande till katolska kyrkan, bl.a. David, Aletheia, Andy samt Carl-Henrik som skriver här och här.

Nu har även Dagen haft flera artiklar om ämnet.

Läser först S-E Daniel Nilssons artikel som satte ny fyr på tidningsdebatten.

Tycker att det är märkligt resonerat - som att ekumenik bara gäller på lokalplanet - och som om ökad officiell kristen enhet skull splittra? Gällde Jesu bön "att de alla ska vara ett" bara lokalt?

"Än finns det tid att undvika den splittring som med nödvändighet kommer av tal som uppfattas som ett doktrinärt närmande till Katolska kyrkan. Än går det att i huvudsak fokusera på verklig ekumenik, den som sker bland gräsrötter på det lokala planet, och förklara att det sagda varit privata åsikter och inte tänkta som biskopslika uttalanden om vart hjorden ska fösas. Sker inte detta kommer söndring. Och det skulle bli ett allvarligt hinder för att en väckelse äntligen ska komma i Skandinavien. Splittring kommer nämligen att uppmärksammas av medier och icke-troende långt mer än något korporativt närmande någonsin kommer att göra. Vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att låta gamla tvistefrågor vila."

Tycker att det är märkligt resonerat - som om ekumenik bara gäller på lokalplanet - och som om ökad officiell kristen enhet skulle splittra och t.o.m. hindra väckelsen!? Gäller Jesu bön att vi alla ska vara ett bara lokalt? Säger han inte att världen ska tro om vi blir ett? Så länge vi är splittrade framstår den kristna tron som något den inte är.

1970-talet, som artikelförfattaren hänvisar till, är sedan länge förbi. Tiden var inte mogen för en officiell enhet innan gräsrotsekumeniken hade tagit fart. Situationen är närmast den motsatta nu. Många av oss gräsrötter längtar efter mer enhet än kyrkoledarna ännu lyckats åstadkomma.

Han skriver sedan om katolska traditioner som något som inte går att rubba. Det är inte sant - en del kan och bör justeras i ekumenisk anda - men det bör ske i form av ett ekumeniskt kyrkomöte. Författaren glömmer också att protestantiska kyrkor och samfund är minst lika bundna av sina traditioner - fast de inte kallar dem så, och därför inte ser dem. Vilken lutheran är beredd att ge med sig på någon för reformationen livsviktig punkt?

Per Beskow svarar från katolskt håll på artikeln, med bl.a. uttalanden som detta:

"Det kristna livet kan enligt katolsk syn inte skiljas från kyrkan, den levande gemenskap som Kristus skapade när han kallade sina lärjungar. Dess sammanhållning har brutits genom protestantismen, där nya förkunnare och nya läror har splittrat de kristna i otaliga samfund. Att kyrkan är en enda finner vi uttryckt i Jesu avskedstal till lärjungarna och på många ställen i Paulus brev. Enligt katolskt synsätt är detta inte bara ett ideal eller en önskedröm utan en realitet som finns förkroppsligad i den katolska kyrkan med dess hierarkiska organisation och konkreta sakrament. Däremot kan Gud verka långt utanför dess gränser. Anden blåser vart den vill, och under kan ske där det finns troende människor, men kyrkans enhet är ett grundprincip som man aldrig kan kompromissa med."

Detta menar jag är ett exempel på var den katolska inställningen behöver justeras. Kyrkan är en - men inte endast katolsk (utom i betydelsen allmännelig). Den katolska kyrkan må vara en organisatorisk och andlig enhet - men den kan inte vara sig själv nog, som den enda autentiska Kyrkan, som ensam menar sig ha hela sanningen. Där skulle jag önska mer katolsk ödmjukhet och öppenhet för vad andra kristna har att bidra med i form av gåvor och insikter från Gud. Vi behöver varandras perspektiv för att se mer av helheten!

Författaren delar också lite orättvist ut kängor endast åt protestantiskt håll - och tycks glömma den brutna synliga enheten med ortodoxerna, där katolska kyrkan är den part som mest har bidragit till en bestående splittring genom bl.a. införandet av nya dogmer på egen hand.

Här måste katolska kyrkan oundvikligen backa och vara öppen för omprövning av sin inställning - inte minst Påvens roll är central. Den enda ekumeniskt hållbara lösningen på sikt vore nog att återupprätta ett nytt biskopskollegium i apostolisk form - där Påven bara är en bland likar, visserligen "primus inter pares" (främst bland likar), men där detta, så som ursprungligen var fallet, är avsett att vara en hederstitel utifrån aposteln Petrus roll, inte en allenarådande chefsposition.

Slutklämmen är dock lätt att instämma i:

"Både teologiska resonemang och praktiskt samarbete måste följas åt. Det är mycket angeläget att vi på olika sätt lär känna och förstå varandra, och inte minst att vi upptäcker var vi är överens och var vi skiljer oss åt. Detta är ett gemensamt sökande efter enhet och sanning som alla kan bidra till. Det viktiga är att det sker i kärlek också när vi möter sådant som kan tyckas svårt att förstå och acceptera."

Läser sedan Ivar Lundgrens insändare utifrån vad den karismatiska väckelsen har åstadkommit, och kan bara hålla med om alltihop!

"När den karismatiska väckelsen spred sig bland katolikerna i slutet av 1960-talet blev många, både pingstvänner och katoliker, förvånade. Några blev också upprörda. Pingstvänner och katoliker sågs av de flesta som oförenliga motsatser. Klyftan mellan dem var djup. Vad kunde överbrygga denna klyfta? Knappast förhandlingar, eftersom sådana inte förekom och inte heller var tänkbara. Det enda som kunde åstadkomma en förändring i detta läge var kärleken."

Ulf Ekman svarar både i Dagen och i sin blogg.

"När jag har talat om enhet har jag varken talat om en organisatorisk enhet eller enhet bara i förhållande till den katolska kyrkan. Den mer uppmärksamme har nog sett att jag talat om den djupare enhet och större kärlek som faktiskt börjat blomstra mellan kristna i många olika sammanhang. Det måste man nog säga är positivt. Däremot tror jag fortfarande att det är viktigt att få bort okunskap och fördomar ibland oss även gentemot Katolska kyrkan."

/.../

"Vad jag själv har upplevt är behovet av att uppskatta katolska syskon, lära känna dem och deras tro, lära mig att respektera dem och försöka förstå deras utgångspunkter. Det tror jag att varje kristen har behov av. Det tillhör vår andliga allmänbildning och vår fördjupade vandring i Jesu kärlek. Självklart kommer det att innebära att man även måste revidera åsikter, skaffa bort fördomar och lära sig åtskilligt nytt. Det har med villkoren för all kristen samlevnad att göra. Inte minst gäller detta när det gäller de nidbilder vi haft och som vi okritiskt betraktat som sanna utan att kolla några som helst källor.

Den som enbart ägnar sig åt sitt eget lilla sammanhang och dess problem kommer aldrig vare sig att lära känna den stora världsvida kristenheten eller kunna växa i att betjäna Kristi kropp."

Inte heller detta är det svårt att hålla med om...

Jag undrar: vad är det ni är så rädda för, ni som är emot ekumenik...? Att ni ska förlora det ni har? Att sådant ni tidigare har fått höra är villoläror ska smyga sig in i "den rena bibliska läran" (bibeln som satts ihop och bevarats av bl.a. just den kyrka ni förtalar, och som inte kan tolkas hur som helst)?

Det finns så mycket okunskap om katolska kyrkan - som sprids inte minst i bloggosfären...

Hoppas att fler vill hänga på den positiva motriktningen: det ekumeniska Kors-tåget!

Read more...

Ulf Ekman om katolikbråk

Inte inomkatolskt bråk alltså - utan andra kristnas bråkande med katoliker...

Han skrev kort om det, och om sin förändrade syn på det katolska, i Världen idag nyligen:

"Den senaste tiden har det börjat bråkas med katoliker på ett sätt som inte förekommit i vårt land på länge. Naturligtvis kan man hävda att man har rätt att få lufta sina åsikter, men många av dessa åsikter är nog tyvärr inget annat än gamla och väl permanentade fördomar. Det har varit obehagligt att höra vissa predikanter som med skärpa hävdat att katoliker inte är kristna och inte vill ge något hopp för den kyrkan över huvud taget. När man sedan talar vidare märker man att många aldrig ens varit i kontakt med eller utvecklat relationer med katoliker. En del har bara sett katoliker på vykort.

För min egen del har jag upplevt både starka tilltal från Herren angående fördjupad enhet med hela Kristi kropp och en utmaning att ändra mig när det gäller slentrianuppfattningar jag burit på. En hel del av dessa uppfattningar visade sig vara inte speciellt väl grundade utan sådant jag övertagit från de andliga sammanhang jag vuxit upp i. Så är det nog med många av oss, även om vi inte alltid vill tillstå det.

/.../

Vad har vi då gemensamt? Här är några saker: För det första har vi Bibeln gemensamt. Utan den katolska kyrkans arbete att samla, förvalta och beskydda Skrifterna i vår tidiga historia, hade vi stått oss slätt. För det andra står varje evangelisk kristen i skuld till katolikerna för definitionen av de grundläggande dogmerna som vi delar med dem. För de tredje delar vi den traditionella kristna moralen och etiken. För det fjärde delar vi den karismatiska erfarenheten av den helige Ande med cirka 120 miljoner karismatiska katoliker. Så nog har vi mycket gemensamt."

Där kom alltså ett delsvar på frågorna som ställdes i kommentarerna till ett annat inlägg nyligen. Ulf har också skrivit lite om det i sin blogg. Däremot har jag fortfarande inte fått svar på mailen om detta vare sig från honom själv eller från någon annan från Livets Ord. Hoppas fortfarande att någon representant därifrån vill skriva lite mer om ämnet här.

Vad gäller de två första gemensamma punkterna så är det väl mer korrekt att säga att det är den ännu odelade kyrkan som åstadkom detta (d.v.s. den som idag är uppsplittrad i de ortodoxa och katolska kyrkorna). Men visst har vi alla mycket gemensamt! Det har jag själv sedan länge tagit fasta på. Och utan alla de olika kristna accenterna skulle kyrkan förlora massor. Det är inte bara katoliker som har något att bidra med till enheten... Splittringen har inte bara varit av ondo, den har också medfört nya upptäckter, andra betoningar.

Men innan vi når fram till en mer fullständig enhet så är det tydligt att det finns många fördomsmurar som behöver raseras. Katolikskräckens tid är visst inte förbi... ;-)

Hoppas kunna bidra till en mer rättvisande bild av katolsk tro/lära här.

Read more...