Stenkastandets synd

- Vad är synd?

Den frågan ställde jag inom mig igår, apropå ett annat samtal här i bloggen. Och fick lite oväntat genast svaret: "Att kasta första stenen."

Stenkastandet ska förstås bildligt - det kan handla om elaka tankar, ord eller handlingar gentemot andra.

Det gäller att inte låta dem gro och utvecklas. För ofta går det successivt från tanke till handling. Bäst är att stoppa stenens framfart redan på tankestadiet. Det lyckas kanske inte alltid. Nåväl - då får man försöka stoppa den på ordnivån istället. Och lyckas inte heller det så är det förhindra handlingar som gäller. Lyckas ingenting så är insikt om synden, omvändelse och bikt enda utvägen ur stenkastargropen. Bäst är att vända sig till Gud i bön, eller fly till bikten redan i de första stadierna.

Därmed inte sagt att handlingar nödvändigtvis är värst - tankar som mal och förpestar ens inre kan vara det allra värsta - eller ord som inte borde uttalas eller skrivas.

Men det klassiska mönstret för stenkastning skulle på ett enkelt sätt kunna beskrivas så.

Detta med stenkastande anspelar förstås på följande text i Johannesevangeliet (8:2-11)

"Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade.

De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?" Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för.

Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."
Och han böjde sig ner igen och ritade på marken.

När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.""

Read more...

Vad är synd - och hur ska din önskebiktfader vara?

Så var det, utifrån en diskussion i ett annat blogginlägg, läge för en djupdykning i filosoferande omkring synd, skuld och skuldbeläggande...

Samt tankar kring hurdan en bra biktfader bör vara.

Hoppas att många vill dela åsikter om detta från olika håll.

Jag funderar bl.a. över om synden är objektiv eller subjektiv. D.v.s. om något alltid är fel - eller om det är fel bara i vissa situationer, för vissa individer.

Först kan man tycka att det är ganska glasklart - att synden måste vara objektiv - så att samma sak gäller för alla, alltid och överallt. Men börjar man bena i det blir situationen snart en annan.

Det är t.ex. så att om man inte känner till att något är synd så kan man inte ställas till svars för det på samma sätt som om man vet om det.

Det finns också förmildrande pastorala omständigheter som gör att det som kan verka vara synd kanske inte är det i det aktuella fallet, hos den enskilde.

Och det finns saker som är allt mer tveksamma om det verkligen rör sig om synd - utifrån dagens större psykologiska insikter om hur människor fungerar. Där kan kyrkan i värsta fall skuldbelägga på ett negativt sätt - binda människor som istället borde få bli fria...

Det finns förstås diken på andra sidan också - ett negligerande av synden - som till slut till synes eliminerar den, som gör själen allt grövre och okänsligare i sin konstitution.

Och så motsatsen till det i sin tur - den skrupulösa inställningen där nästan allt tycks vara synd, så att man tycker sig falla tusen gånger om dagen. Minst.

Det gäller mitt i allt detta för biktafdern att urskilja den enskilda själens situation, och anpassa råden utifrån det.

För dem som har ett förhärdat och okänsligt samvete passar en sträng biktfader bäst, där behövs det bestämdhet och klarspråk om individen ens ska påbörja en andlig vandring. Men en sådan biktfader skulle vara en katastrof för den ängsligare själen, och trycka ner den än mer i skorna. Denne behöver istället en mild biktfader som lugnar och leder varsamt framåt.

Alla biktfäder bör ha insikt om hur man går balansgång mellan ytterlighetsdikena.

Jag är nyfiken på hur prästkandidater undervisas om detta ämne - skulle gärna vilja ha svar från någon som vet!

Tänkte inte skriva en hel roman här - utan bara kort sammanställa några utgångspunkter för samtalet.

Välkomna att hoppa in!

Read more...