Det finns bara ett påskupprop…men det är inte så bara!

Idag möts svenska kyrkans biskopar för att bl.a. avgöra hur de ska ställa sig till påskuppropet.

Med anledning av detta ombads jag att skriva ner några reflektioner för Seglora smedja.

***

Det är roligt att se hur påskuppropet i skrivande stund sprider sig som en häftig gräsbrand – eller porlande vårflod – över hela vårt avlånga land. I ett 50-tal städer planeras nu manifestationer på Annandag påsk. Men det finns plats för fler lokala evenemang på orter som ännu inte är inprickade på kartan. Uppslutningen kring uppropet är stor och bred, människor kommer från alla håll och vill vara med. ”Här är ingen troende eller ateist, kristdemokrat eller vänsterpartist, utan alla är vi ett i omtanken om varandra.” Så skulle man kunna parafrasera påskuppropets innebörd, dess inre glöd. Ingen ska få hamna utanför…

Påskuppropet har redan fått många spännande ringar-på-vattnet-effekter. Helt plötsligt lever vi i nu i ett samhälle där tro och politik diskuteras i allt högre falsett i kanaler som vanligtvis inte brukar ta i åtminstone det ena ens med tång. Kristna anklagas för att vara partipolitiska när de utifrån evangeliet värnar om de svaga. Kyrkoledare kallas in till världsliga makthavare inför sina beslut. Revirgränserna har oavsiktligt suddats ut. På vems mark befinner sig de utförsäkrade sjuka? Inom kyrkans ansvarsområde eller politikens? Ministrarna verkar eventuellt vilja lyssna. Äntligen. Men vågar de möta även dem som själva har erfarenhet av vad utförsäkringarna får för konsekvenser? Tiotusentals ”enskilda fall” kan inte bara avfärdas.

Intresset i media för den unika händelse som påskuppropet är, är naturligt nog stort. Men det innebär också att insmugna felaktigheter sprids vidare med blixtens hastighet. Googlar man på ”påskupprop” så finner man numera en salig stuvning faktamässigt. Förutom att uppropets intention har missförståtts och snedvinklats politiskt av en del debattörer så har det blandats ihop med ett par diakoners appell internt till sina biskopar, samt med SKR’s agerande, och det hela har inte blivit mindre rörigt efter att diakonerna runt om i landet tidigt i processen började samarbeta med oss i påskuppropets gräsrotsrörelse om manifestationerna.

Det talas nu något förvirrande i media om flera parallella påskupprop; ett som utgörs av gräsrotsrörelsen som initierades av en katolik i januari via ett brev till SKR, en debattartikel i form av ett upprop, en facebooksida, en namninsamling, och så manifestationerna till påsk. Och ett annat ”påskupprop” som lär ha startats av diakonerna, som själva säger att de inte har menat att dra igång något upprop utan bara har uppmanat SKR att starta ett, vilket SKR alltså inte gjorde då de istället valde att bl.a. skriva ett öppet kravbrev till regeringen. Men t.o.m. SKR har tillskrivits starten av ännu ett ”påskupprop” i minst en artikel! Och ganska nyligen så har det även dykt upp ett par lokala ”påskupprop” som skulle ha startats av några svenskkyrkliga biskopar i sina stift. Förmodligen menas det i det sistnämnda fallet namninsamlingar som stödjer påskuppropets intention. Kanske det finns ännu fler ”påskupprop” som jag inte har googlat mig fram till än? Förhoppningsvis startas det inte upp ett dussin ytterligare ”påskupprop” som resultat av svenska kyrkans biskopsmöte idag. Vid någon punkt längs vägen får man sluta att försöka uppfinna hjulet på nytt när det bara är att hoppa på den redan rullande vagnen…

Istället för att benämna detta som parallella ”påskupprop”, borde man tala om det som ett flertal olika initiativ med samma mål i sikte, som genom sin simultana spridning har gjort att påskuppropet har vuxit till vad det är idag. För sanningen är ju att det bara finns ett enda påskupprop som samtliga aktörer har anslutit sig till, eller i undantagsfall valt att stå lite utanför även om de stödjer intentionen: gräsrotsinitiativet som snart är uppe i 5 000 personer på facebook, och som når långt innanför och utanför kyrkomurarna, i realiteten är det ännu fler som är engagerade i uppropet lokalt över hela landet, varav många inte har tillgång till internet.

Osökt, och smått komiskt, går tankarna till första Korinthierbrevet (1:10-13) när man läser om alla ”påskupprop” som lär ha uppstått:

”Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?”

Låt oss alltså till varje pris bevara enheten i det enda ”allmänneliga” påskuppropet för att det ska kunna få största möjliga effekt!

Det är förresten något oerhört vackert som sker redan, i påskuppropets kölvatten, oavsett vad kampen får för resultat, det som sker är på en annan nivå. En ny medmänsklighet, en innerlig omtanke, har vaknat till liv i vårt land, en vilja att samverka mellan grupperingar som i vanliga fall inte gör det, fördomar håller på att raseras, en nyfikenhet på vad ”de andra” egentligen står för väcks, människor kommer närmare varann. Det som verkar vara svaghet visar sig vara den egentliga styrkan. I sårbarheten, den potentiella utsatthet som var och en kan drabbas av när som helst, kan vi mötas på djupet. Där bränns det. Där kan ingen förbli oberörd.

Fastetiden manar på ett särskilt sätt till omvändelse och aktion. Det handlar inte om att sitta i säck och aska och se surmulen ut, eller om att avstå från lyxigt överflöd i allmänhet under en begränsad tid. Många har inte det valet. Många lever numera i icke självvald extrem fattigdom året om. Även i Sverige. De sjuka som utförsäkras hänvisas ibland till ett livslångt utanförskap, för det är svårt att ta sig upp från den absoluta botten om man väl har knuffats ner dit. Reglerna, som de är utformade nu leder per automatik till tragedier, såväl ekonomiska som hälsomässiga sådana.

I Jesaja 58 står det om vad en rätt fasta innebär. ”Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok /…/.” Må vi alltså fira en sådan fasta…

Jag har också fått veta att påskuppropet har bidragit till att rädda minst ett liv, en ung kvinna som hade tänkt ge upp, men som nu har fått ny kraft och är mycket engagerad i manifestationsförberedelserna. Hon skriver: ”uppropet kanske var sandkornet på vågen som tippade över vikten på min livs-våg så jag valde livet istället för den lätta vägen ut”. Och jag hör från flera håll om det hopp som har väcks hos många sjuka, att något nu äntligen kommer att hända som resultat av påskuppropet, så att det blir ett slut på detta onödiga lidande, det har väckts en tro på att framtiden kanske kan bli ljusare trots allt. Jag hoppas och ber att vi ska nå dit mycket snart genom våra gemensamma insatser. Vi får inte svika dem som litar på oss, som ser påskuppropet som sitt sista halmstrå. Låt oss inte tystna förrän vi har nått ända fram!

Artikeln finns även här.

Read more...

Thord Carlsson (KD) uppmanar partikollegor att ansluta sig till påskuppropet

Pressmeddelande:

Thord Carlsson (KD) uppmanar partikollegor att ansluta sig till påskuppropet

Kristdemokraten och kyrkoledaren Thord Carlsson från Sollefteå ställer sig helhjärtat bakom påskuppropet och hoppas att fler politiker inom alliansen också ansluter sig.

- Alliansen har oftast företrätts av Moderaterna som så starkt värnat om att alla ska ut i arbete. De som inte har arbetsförmåga har behandlats omänskligt, säger Thord Carlsson.

Påskuppropet på Facebook startades i januari 2011. Redan nu är över 50 platser runt om i landet inbokade för manifestationer den 25 april. Thord Carlsson (KD) är en av de politiker inom alliansen som anslutit sig.

Varför stödjer du påskuppropet?

- Helt enkelt för att det är en medmänsklighetsfråga.

Hur arbetar Kristdemokraterna i sjukförsäkringsfrågan?

- Vi är en grupp i KD som vill påminna övriga inom och utom partiet om Kristdemokraternas grundläggande människosyn.

Hur anser du att alliansen har skött sjukförsäkringsfrågan i debatter?

- Alliansen har oftast företrätts av Moderaterna som så starkt värnat om att alla ska ut i arbete. De som inte har arbetsförmåga har behandlats omänskligt.

Vad vill du säga till dina partikamrater inom KD?

- Kristdemokraterna måste ompröva deltagandet i alliansen om inte alla människor behandlas lika och efter sina förutsättningar.


Missa inte reportaget med Chatrine Pålsson Ahlgren (KD): "Nu försöker KD-politikern få med sig partiet på ändrade regler"

Påskuppropets sida på Facebook

Pressmeddelandet finns även här.

Read more...

Påskuppropets snöboll blev en lavin...!

Igår var jag lite besviken över att inte SKR tog steget fullt ut att gå med i påskuppropet med hull och hår, så att säga.

Idag ser jag lite längre mot horisonten, och jag ser att det nog är allra bäst just precis så här. Att påskuppropet är och förblir en opretentiös gräsrotsrörelse, där alla är varmt välkomna och där trösklarna är låga och där det samtidigt är högt i tak.

Kyrkorna har redan fått en stor roll i det hela, men det har vuxit fram underifrån, och först nu, långt senare ansluter sig bland annat många biskopar. Gott så.

Det känns också viktigt att värna om den partipolitiska obundenheten, och därför gläder jag mig över att det finns politiker och sympatisörer från alla håll som uttalar sig positivt om det.

Det visar att vi håller på att nå dit vi ville. Att vi har markerat tydligt nog att detta handlar om medmänsklighet. Bara det. Det är mycket nog.

Påskuppropets manifestation lokalt i Uppsala har börjat förberedas. Det ska bli spännande att se hur det växer fram. Om någon som bor här har tips och idéer så är ni välkomna att maila mig.

Påskuppropet på Facebook hittar ni här.

Skriv också på namninsamlingen.

Read more...

SKR beslutade sig för ett öppet brev till regeringen

Nedan ett utdrag ur brevet, som kan läsas här i sin helhet.

Här hittar du påskuppropet.

Det är mycket bra att SKR ställer tydliga krav på regeringen i sjukförsäkringsfrågan, men verkligen tråkigt att de valde att inte officiellt vara med på vad som kan tänkas bli årets största och mest tydligt evangeliska aktion.

De missade chansen att visa att kyrkorna inte tvekar att gå till gemensam handling när lidandet breder ut sig med lavinfart och är outhärdligt för de redan utsatta individer som drabbas, då inget görs från de ansvariga politikernas håll.

Som enskilda kristna är förstås SKR's företrädare varmt välkomna att delta på manifestationerna den 25 april, bland de många personer från olika kyrkor som redan är med.

För visst är orden i deras öppna brev välformulerade och bra. Men de räcker inte. Det behövs mer. Mycket mer!

Tipsar även om denna artikel på Seglora smedja.

***

"När det gäller följande problem kräver styrelsen för Sveriges Kristna Råd, kyrkorna tillsammans, förändringar: - Svårt sjuka människor måste kunna få sin sjukpenning förlängd utan att behöva ge sig ut och söka jobb/arbeta under sin sjukskrivning,

- människor ska inte kunna ställas utanför alla försörjningsmöjligheter därför att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av deras arbetsförmåga – gemensamma bedömningar, giltiga och gällande i båda systemen, måste göras,

- för människor som inte längre bedöms ha rätt till sjukersättning eller arbetslöshetsersättning måste det finnas en möjlighet att få försörjningsstöd från socialtjänsten även om man exempelvis äger den bostad man bor i,

- människor ska inte behöva säga upp en trygg anställning och gå ut i arbetslöshet på grund av att de nått en tidsgräns i sjukförsäkringen.

Till sist vill vi uttrycka vår tacksamhet till dem som i lokala församlingar och andra organisationer engagerar sig för medmänniskor i svårigheter. Vi är glada och stolta över att diakoner och andra socialt engagerade människor i våra kyrkor gör sina röster hörda och också är beredda att tala för dem vars röster inte når ut eller slår igenom. I mötet mellan enskilda människor har vi alla ett personligt ansvar för varandra. Att möta medmänniskor i kriser och svårigheter innebär en kallelse att handla och det finns det, Gud vare lov, många som gör.

Hur kan enskilda kristna och andra människor av god vilja som vill stödja denna sak agera i fortsättningen? Ett sätt kan vara att kontakta sina lokala politiker och framföra det man vill understryka, till exempel detta brev eller delar ur det. Ett annat kan vara att med sitt namn stödja något av de upprop som är igång runt om i landet, om man känner att man kan stämma in i det som sägs och skrivs.

I kyrkor och andra organisationer i civilsamhället finns resurser, bland annat i form av människor och lokaler. Dessa resurser kan användas genom samverkan med den offentliga sektorn i detta och andra sammanhang.

För vår del, som Sveriges Kristna Råd, kommer vi inte att släppa dessa frågor. Vi kommer att följa upp dokumentationer av olika situationer. I den tid som nu är, med ett Sverige vars ekonomi växer mer än nästan alla jämförbara länders, måste vi kunna klara att ge sjuka människor och dem som inte lyckas få ett arbete uthärdliga livsvillkor. Om vi inte gör det, prioriterar vi fel!"

Read more...

Påskuppropet i hetluften

Vaknade i morse till nyheten om att Sveriges kristna råds presidium har blixtinkallats till möten imorgon med Försäkringskassans generaldirektör samt socialförsäkringsministern.

Dessutom fann jag mig ha utnämnts till diakon av Kyrkans tidning (i papperstidningen). Nåväl, ingen skada skedd, det vore ju för övrigt på tiden att katolska kyrkan återintroducerade diakonämbetet även för kvinnor... :-)

På Newsmill går debattvågorna höga i en märklig pseudodebatt kring påskuppropet. Tyckte att det kunde vara dags att göra ett litet inlägg i frågan.

Det har också gått ut en inbjudan till påskuppropet till två parter med god insyn i hur systemet drabbar redan utsatta.

Under tiden växer påskuppropet stadigt för varje timme. Snart är vi uppe i 3 000 personer.

Read more...

Vansinnet måste stoppas - ett ekumeniskt upprop!

Som en del av er kanske vet så har en fruktansvärd situation uppstått i vårt land, framför allt för sjuka människor, med utförsäkringar och nya stelbenta inhumana regler som inte tar någon individuell eller medicinsk hänsyn. Så vitt jag vet så har sjukdomar aldrig botats genom att man inför tidsgränser för när de ska ta slut, det är helt absurt. Från årsskiftet är det också handläggarna på Försäkringskassan som ensamma beslutar om ifall det föreligger någon arbetsförmåga - läkarintyg och hälsotillstånd spelar ingen direkt roll längre för bedömningen, också om man ligger på dödsbädden eller på operationsbordet så kan det tänkas finnas en teoretisk arbetsförmåga... Bedömningen sker dessutom numera gentemot fiktiva jobb som inte ens finns i verkligheten. Vi har fått ett rättsosäkert och nyckfullt system istället för den hyfsat trygga sjukförsäkring vi hade tidigare, som gick med rejäl vinst.

I media ljuger ansvariga politiker om statistiken för sjukskrivningar och förtidspensioneringar, sjuka har med orätt pekats ut som "fuskare" som inte vill arbeta. Och nu har de pengar som vi alla har betalat in för att vara försäkrade vid eventuell sjukdom, istället för att ges till de sjuka, fördelats till dem som just nu råkar vara friska och ha arbete, i form av jobbskatteavdrag, och ännu ett sådant är under planering, meddelade Göran Hägglund häromdagen. Och vilka ska väl stå för notan igen?

Jag förstår inte hur svenska folket kan gå med på den här totala nedmonteringen av välfärdssystemet - det enda jag kan tänka mig är att de flesta kanske inte har fattat än hur illa det faktiskt är, eller så tänker de extremt kortsiktigt, på den extra hundralappen i plånboken, istället för på en fungerande försäkring vid sjukdom.

Jag läser dagligen flera nya artiklar om drabbade - det rör sig inte om bara några enstaka fall, det handlar om tusentals, och fler blir det under det här året. Helt nya grupper söker bidrag från sociala myndigheter och ibland hos kyrkor, som inte har samma resurser för att hjälpa... För att få socialbidrag (försörjningsstöd) måste de först göra sig av med allt de äger, och hamnar då också i en fattigfälla som de flesta sjuka aldrig kommer att kunna ta sig ur. Många tvingas välja mellan att betala hyran eller nödvändiga mediciner...

Jag har själv gjort allt jag bara har kunnat komma på för att få folk att vakna och protestera mot det som sker. Det här kan ju faktiskt drabba precis vem som helst. Men intresset för frågan är märkligt nog ganska svalt. Även bland politiker. Jag har kommit med konkreta och realistiska förslag till förändringar, men man får som bäst bara standardsvar. Tycker att det är respektlöst... Och den minister som nu är tillsatt för att ansvara för den ytterst långsamma utredningen av sjukförsäkringen (som däremot raskt monterades ner), Ulf Kristersson, säger sig vara nöjd med försäkringen som den är nu, innan någon utredning ens har gjorts, och menar också att den kommer att förbli som den är, möjligen med små justeringar av de allvarligaste felen efter att utredningen är klar, i maj 2013.

Det är bara det att under tiden blir ännu fler sjuka hemlösa, hamnar i social misär, ja, de till och med dör...!!!

Ingen vet exakt hur många självmord utförsäkringarna hittills har orsakat, bara att det är flera hundra under förra året, en hög andel av dem som har fysiska sjukdomar drabbas även av psykiska besvär p.g.a. utförsäkringen, de blir alltså sjukare! Ingen statistik har begärts in för hur ekonomin ser ut för dem som utförsäkras, men de flesta får sin inkomst halverad (minst), många får leva på anhörigas inkomst eller sparade pengar. För att inte tala om hur det är för barnen i dessa familjer, som får växa upp med föräldrar som stressas och pressas till max istället för att få hjälp att bli friska. Någon rehabilitering erbjuds inte heller.

Är detta ett bra system? Jag tycker inte det!

Jag frågar mig gång på gång var kyrkorna finns i det här - varför så gott som ingen verkar bry sig - ja, varför de inte ordnar ett gigantiskt ekumeniskt upprop, helst i samtliga städer i landet på samma dag. För det är väl inte bara flyktingar och människor som lider nöd i andra länder som är viktiga? De sjuka som torteras av myndigheter och de många utsatta som finns mitt ibland oss på våra egna gator och torg - har de inget människovärde??

Jag läste nånstans att Röda Korset nu ska inrikta sin verksamhet på nödlidande i Sverige, vilket aldrig tidigare har hänt. Fler organisationer som gör så kommer att behövas om hjälpen ska räcka till i väntan på förändring. Och eftersom förändringen uppenbarligen inte kommer att komma från politiskt håll - inte ens oppositionen verkar vara så värst intresserade av att driva frågan längre nu när valet är över - så borde alla medmänniskor i vårt land som ser vad som händer gå samman och försöka åstadkomma den akut nödvändiga förändringen. Hur länge ska vansinnet få pågå? Utförsäkringarna måste stoppas!

Det här är ett upprop i hopp om att inte minst alla kristna äntligen ska vakna upp och se hur illa det faktiskt är!! Nu - innan det är för sent för ännu fler... Tänk om vi kunde gå före och visa vägen till ett människovänligt samhälle! För vem eller vilka ska annars göra det om inte vi gör det?

Om evangeliet ska klinga trovärdigt mellan kyrkvalven så krävs det också tydliga symbolhandlingar offentligt när saker är uppåt väggarna i samhället, särskilt när det rör grupper som är för svaga för att själva i någon högre utsträckning protestera mot vad de utsätts för, och så är det med våra sjuka och utförsäkrade. De flesta orkar inte...

Så vad ska vi göra? Jag föreslår härmed ett stort landsomfattande ekumeniskt upprop, senast nu till påsk. Med krav på omedelbar förändring...

Jag skäms över mitt land...jag gråter över det...så här kan det bara inte få vara längre!!!

Read more...