Spridda sluttankar

Nådde slutet av Maria Küchens bok för några dar sen.

"Med en ung präst, en kvinna, diskuterar jag kvinnoprästmotstånd som teologiskt begripligt, abortmotstånd som begripligt, hon kallar det "fascism" att vägra att ens försöka förstå sin motståndare och sätter fingret på det komplexa med alla dessa svåra frågor som så ofta lockar till enkla pseudosvar."

Så sant....

Hon tar också upp skilda referensramar som gör att man går olika vägar. Barn till kristna föräldrar går en annan väg, och tvärtom.

Och hon skriver om revolutionen som aldrig kommer att tv-sändas:

"Den som tror att massmedia kan användas för att snabbt och effektivt förändra världen eller förmedla ömtåliga kärnbudskap ska kanske tänka om."

Jag funderar på om detta gäller även bloggosfären. Den tycks betydligt mer lämpad till detta än snabbare medier som tv, radio och dagstidningar.

Bloggtempot är trots allt långsammare. Det går att fokusera på en fråga i taget. Och även sånt som är skrivet för en tid sen kan tas upp igen. Och det finns långsamma ämnen per se - som smälter stilla likt stora karameller i munnen... Ibland med en högst oväntad smak under yskiktet.

Roligt blir det när hon tar upp den "helige mannen" - gurun:

"Den upphöjde mannen som måste skyddas från störande livsmoment i form av skrikande ungar för att se Ljuset... Han finns inte mer."

Men det finns hockeyfruar och rockmusikerfruar som får passa upp sina män. Och det finns katolska präster som inte kan koka ett ägg.

"En man, så tolkar jag evangeliet, tjänar sin Gud bättre genom pappaledighet än genom att prioritera karriären framför barnen."

Förutsatt att hans fru får in tillräckligt med pengar förstås. Kvinnor får ju fortfarande inte samma lön för samma arbete. Men om fler pappor var lediga och samtidigt protesterade mot det orimliga i detta så skulle nog problemet åtgärdas till sist.

Lite tveksam blir jag till rimligheten i hennes slutönskan:

"Visa mig hur man växer utan att nödvändigtvis lida. Jag vill inte lida. Jag vill ha kul. Jag vill att andens frukter får mogna i sol."

Finns det växt utan något som helst mått av lidande?

Karin Boye skrev i sin kända dikt: "Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?"

***

Samtliga inlägg om boken finns här.

Read more...

Ondskans systemfel

Några tankar ur Maria Küchens bok igen....

Denna gång om ondskan.

En religion som går ut på att smärta är något som i princip kan väljas bort, att Gud är en skön mysfaktor i den sociala jesusklubben, att det mesta är fint bara vi vill det och bejakar livet - en sådan religion, hur snäll, oskyldig och rentav föredömlig den än kan verka, ligger nära fascistoida teologier som förklarar det onda som helt oförskyllt drabbar människor som Guds straff.

Ja - detta är väldigt viktigt!

Ondskan är farlig först när den blir smart, när den får starka snygga muskler så att den kan slå, när den förvandlas från kaos till ordning.

Så uppstod nazismen och andra mörkrets ideologier.

/.../ parallellerna är starkare än vi vill medge mellan folkmord långt borta och helt vanlig svensk mobbning.

Våld är inte en fråga om hat utan om lust, om lusten i att spela Gud när man har bemäktigat sig en människa.

De två sista citaten härrör från fotografen Jens Assur. Mitt i prick!

Read more...

Gudsmodern

Maria Küchen skriver kort om ämnet moderskap.

Någon lägger korv i mina skor och petar in äppelskruttar i videon. Det är så långt ifrån den tjusigt upphöjda madonnan som man kan komma.

Och om Maria:

Släpps Hon inte in i kyrkans mentala och fysiska rum tar andra gudinnor Hennes plats i kvinnors hjärtan, det sker redan. Bestsellers skrivs om dessa gudinnors magiska helande häxkraft och kvinnor köper och köper och köper det, för deras hunger är stor.

Inte bara kvinnors hunger efter kvinnlig representation är stor. Också män kan söka efter substitut som blir till avgudar, om Jesu Mor inte får sina rätta plats. Som Kyrkans mor.

Inte upphjöd på piedestal, men delaktig i våra futtiga, vanliga liv.

Bland - i mitt fall just nu - trasig cykel och krånglande dator, bränd mat, misslyckade kladdkakor och bladlöss över hela balkongodlingen....

Read more...

Vad är frälsning?

Kring min pappas köksbord i helgen kom även den frågan upp.

Det kan först tyckas så självklart - men vid en närmare titt visar det sig inte vara så enkelt att definiera det. Än mindre i praktiken, utifrån erfarenheten.

Jag framställer först två förenklade schablonbilder för att tydliggöra något av dilemmat:

I frikyrkliga sammanhang uttrycker man det gärna som att man är "härligt frälst".

Det frågas ofta missionsivrigt i bekantskapskretsen: "är du frälst?" Om svaret är "nej" eller "jag vet inte" så följer förmodligen en miniföreläsning om "vad Jesus har gjort för dig"... Och så ska det kanske bes en stund, och så följer eventuellt en upplevelse av Guds närvaro - eller inte. Och om upplevelsen kom, och om det rentav blev till ett "andedop" med tydligt tungotalstecken så är definitionen klar: "Nu är du frälst, halleluja!"

Man skulle kunna kalla det för en subjektiv frälsningssyn. (Att vi tar emot Gud som vår personlige frälsare, och sedan upplever oss vara frälsta.)

I katolska sammanhang ser man snarare på Jesu död och uppståndelse som frälsningsverket - och det innefattar oss om vi är döpta - med eller utan upplevelser. Andedop talas det inte alls om, utom i karismatiska sammanhang - för Anden ges ju i konfirmationen vid handpåläggningen och krismeringen. (Om inte redan vid dopet.)

Här rör det sig mer om en objektiv frälsningssyn. (Det Gud har gjort, och fortsätter göra genom Kyrkan.)

Och mellan dessa båda syner uppstår det ofta missförstånd. Katoliker har av frikyrkligheten anklagats för att inte vara riktigt frälsta, att de saknar något. Även om de har upplevt Gud väldigt konkret många gånger, och bekänt sina synder såväl direkt till Gud som i bikten, än fler gånger. Och frikyrkliga har snarare anklagats för att trippa omkring på känslor som inte håller i längden. När de försvinner kan själva tron försvinna. Frälsningsvissheten kan dala.

För att ytterligare spetsa till det - och det var det som väckte frågan för en tid sedan - Maria Küchen menar sig inte ha blivit just "frälst" av sin Gudsupplevelse. Hon nämner det som en av de allra första sakerna redan i inledningen av boken.

Hon skriver om:

/.../ en process som jag först kallade "frälsning" men som inte innebär frälsning utan bara insikt om att Gud finns - en insikt så överrumplande, omvälvande och våldsam att dess kraft har skrämt och förvirrat mig själv och andra. Svårigheterna jag har med själva ordet "frälsning" hänger dessutom ihop med vägran att acceptera att Gud inte skulle rädda alla. Om mig, så alla.

Själva ordet frälsning betyder med en synonym räddning. Räddning från exakt vadå? Synden? Den eviga döden?

Vi blir ju aldrig helt syndfria eller inkapabla att synda efter att vi har lärt känna Gud. Och om vad som sker efter döden vet vi inget med säkerhet innan vi är där. Det finns rentav de som menar att himmelriket finns här och nu - och inte efter döden. Men vad vore väl det för ett himmelrike? Placerat mitt i ondska, smärta och skriande orättvisa? Visst finns där små himmelskorn utströdda överallt, inte minst inom varje människa - men är inte himmelriket mer än så?

Hur kan vi (om vi nu gör det) kalla oss frälsta? Vad menar vi egentligen med det? Och hur skiljer det ut oss från icke-frälsta?

Hur kan vi veta att vi är frälsta, att allt är klappat och klart? Hur kan vi vara säkra på att vi inte en dag kan förlora tron och begå synder som leder till en evig död innan vi hinner ångra dem?

Är det tro eller gärningar som räknas? Beror frälsningen på att vi uppfyller vissa krav (ett visst mått av tro, minst så stor som ett senapskorn, och ett så rättfärdigt liv som möjligt)? Eller beror den på Guds barmhärtighet - gentemot alla?

Är frälsningen avslutad eller pågående?

"Den som tror att Jesus är Guds Son är frälst" heter det också. Men alla de som inte gör det? För att de helt enkelt inte kan tro, kanske p.g.a. dåliga kristna föredömen. Skulle de gå förlorade?

Vad ger det i så fall för en bild av Gud? Den Gud som vill att alla ska bli räddade. Där har jag precis samma tankar som Maria Küchen beskriver. Det går inte ihop - att Gud inte skulle lyckas rädda alla.

Möttes under köksbordssamtalet av invändningen att om alla skulle bli frälsta så finns det ingen anledning att försöka undvika att synda.

Men där håller jag inte med. En sån syn bygger på rädsla - inte kärlek. Rädslan för en straffande Gud, för att bli utesluten ur himmelriket. Det kommer som ett påbud utifrån.

Kärleken däremot gör att man inte vill göra fel gentemot den Älskade. Det kommer som en maning inifrån.

Och - upplevelser av Gud - är det inte just det? Upplevelser av Gud - erfarenheter av att Gud finns. Så påtagligt.

Snarare än att upplevelserna innebär frälsning. I bästa fall leder de till att vi lär känna Gud än mer och därmed kan älska Gud mer - men inte blir vi väl räddade av dem?

För mig tycks många av tankarna kring frälsningen mest vara människotankar. De tankar som ger en bild av en Gud som räddar bara dem som uppfyller vissa specifika kriterier och där det bygger alltför mycket på känslor, reser upp en massa små röda flaggor i mitt inre.

Men många kristna tänker ju så... Jag undrar hur det går ihop för er? Och ni som känner igen er i mina tankar - har ni något att tillägga?

Ett sätt att försöka pussla ihop alla olika syner på är att tänka sig att alla, när de en gång möter Gud - kanske först i dödsögonblicket - inte vill välja något annat än Gud - eftersom de då ser klart.... Så kan alla bli räddade. Men då faller det där med att tro utan att se för deras del... För det man vet är sant definieras snarast som kunskap, visshet.

Jag tänker också på det där i evangeliet om att en del ska räddas som ur eld - fast husen går förlorade.

Nåväl, jag ställer nu helt enkelt alla dessa frågor, och särskilt den kniviga frågan i botten till er alla i "bloggläsarpanelen", representerande alla kyrkodelar:

Vad är frälsning?

Välkommen att fundera över det här... Börja gärna din kommentar med att försöka definiera själva ordet! Vad är frälsning - och vad blir vi frälsta ifrån? Vad är skillnaden jämfört med före frälsningen? Etc...

Read more...

Andens frukter i praktiken

Läser ett snäpp vidare i Maria Küchens bok.

Nu handlar det om andliga frukter. Där finns inte så mycket att kommentera egentligen. Kan mest bara hålla med.

Bland det bästa är de följande citaten:

'Att följa sitt hjärta' är en lika omtyckt som bedräglig bild. Hjärtat kan inte följas. Hjärtat springer inte omkring. Hjärtat är den levande pelaren i mitten av mig och allt och Allt. Hjärtat är ett träd som inte kan gå någonstans och inte värja sig, hur mycket det än skärs i barken. Hjärtat följer man inte, man finner det och stannar.

Ja, så är det. Men det gäller verkligen att stanna. Man kan vara på flykt från sitt hjärta hela livet om det vill sig illa. Jfr. Augustinus ord: "Mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig."

När man inte längre styrs av sina passioner. Då finns det en mycket stillsammare glädje. I det vanliga. I allting. Och den är euforisk. Den är väldig. (Vilket i sin tur är något hon citerar från en anonym vän.)

Tålamod i teorin är - som det mesta i teorin - en bagatell. Rensar jag bort alla störande moment ur min vardag, då materialiserar sig tålamodet direkt.

Jo, visst... Absolut. Det är väldigt lätt att visa upp alla slags andliga frukter så länge inget stör... :-)

I praktiken, under vardagens alla små eller stora störningsmoment, möter det dagliga eldprovet.

Det som inte håller, kart som aldrig kommer att kunna mogna, rensas bort. Och det är gott så. Det kommer nya och tåligare frukter ju längre trädet står där, och ju mer det härdas av kyla, regn, gassande solhetta, stormar och skadeinsekter. Det gäller att ha böjliga grenar och hämta näring från djupet.

Hon fortsätter:

Fråga inte vad godhet är. Fråga inte vad lycka är. Fråga inte vad kärlek är. Fråga inte vem en annan människa är, du kommer aldrig att få veta. Bara Gud vet. Alla människor är under och mysterium.

Kanske man borde tillägga: fråga heller inte vem Gud är...

Det som definieras och inhägnas för snävt brister till sist av det levande livets växtkraft.

Visar sig vara Annorlunda.

Read more...

Poetens dilemma - att sätta ord på mysteriet

Ibland, och enbart med vissa böcker, är det som att de läser en. De pågår liksom ständigt i en annan dimension efter att de har skrivits, och så kommer man som läsare in där, på en viss sida en viss dag och allt är genomlyst ett ögonblick. Så som liturgin.

Sådan är Maria Küchens bok.

Tanken slår mig idag att hon har skrivit i princip den bok jag inte skrev annat än för skrivbordslådan. 90-talet skulle inte ha kunnat ta emot sådant här. Det var en anti-tid andligt, och inte minst kristet, sett. Så jag lagrade tankarna på hög, fyllde dagbok efter dagbok, och en stor diktpärm. Tusentals dikter...

För så fort man ens öppnade munnen på glänt och lät något litet slippa ut, möttes man av idel höjda ögonbryn och oförstående blickar, som om man var från en annan planet. Av sådant som var och varannan person idag, som just har påbörjat en andlig resa, skriver ett antal böcker om, och genast åker runt och föreläser om, som om de vore experter på ämnet.

Nånstans kan jag önska en klostertid - i andlig bemärkelse - för var och en - så att de ljusgröna späda sädesstänglarna åtminstone hinner börja få små ax innan de skördas och bjuds ut på marknaden...

Jag var alltså ruskigt otidsenlig. Det är jag fortfarande. Nästan alltid minst ett decennium före min tid, oftast flera. Är inte det ett lite märkligt öde för en som skriver? Hur ska man nånsin få ut något till en värld och kyrka som på det stora hela taget inte kan ta det till sig - annat än i efterskott - när tiden har hunnit ikapp?

Jo, bloggen finns ju numera, förstås.... ;-)

Idag lyckades jag bara läsa några få korta avsnitt i boken till frukosten - så mättade (och mättande) var de.

Hon skriver först om genomskådande. Vilka är våra idoler? Bokstavligen: avgudar. Avslöjande krävs.

Och så nämner hon karaoke (som även sjöngs hos vännerna i helgen).... :-)

Och så tar hon upp vad Gudsgenomströmmandet kräver av jaget - och vad jaget behöver för att inte skadas. Hård (jag skulle hellre säga fast - för hård låter så.....hårt) grund, gränser, och en skyddande godhet:

"Jag börjar hjälpligt samla ihop mig själv nu till ett litet hus för Gud."

Och jag tänker då på Paulus: "vet ni inte att ni är tempel för den helige Ande....?"

I avsnittet "spegel" och de två följande, lyckas hon med det svåraste. Att förmedla en liten glimt av det egentligen obeskrivbara.

Här avslöjas samtidigt poetens dilemma i ett nötskal. Känner igen mig så innerligt väl.

Inspirationen har en tendens att rinna till just vid de heligaste tillfällena, och man stannar oftast inte kvar för att njuta av dem, utan söker efter papper och penna för att skriva innan orden som just då finns där försvinner, försöka fånga något av det, för evigt sätta det på pränt, för att senare kunna förmedla det till andra....

Poeten skriver inte för sig själv. Men önskar att hon fick stanna kvar länge, i tystnad inför det ibland så påtagliga mysteriet. Men om orden ges - måste de inte skrivas? Är det inte uppgiften just då? Jo, så kan det vara. Och det kan faktiskt vara en räddning.

För i detta finns samtidigt en fördold fara - den som har utvecklat god mottagning och känsliga antenner riskerar att gå upp helt i sändningen och vilja stanna där på ett sätt som inte är menat. Bygga hyddor på nya Taborberg...

Inspirationens frukter är avsedda att ges vidare. Men för att det ska bli en riklig och god skörd måste det andliga först förankras ordentligt i den allra krassaste vardagliga verkligheten, för att inte bli till flyktiga erfarenheter utan något som ger näring och bär på djupet. Och det behöver renas och rensas.

Poeten kan vara lugn. Det kommer en tid för fullständig tystnad, när såväl orden som dessas ekon har avklingat. När de mogna axen har skördats och åkern ligger plöjd i väntan på ny sådd. I det karga landskapet erbjuds en öronbedövande, välgörande, tystnad.

Tills nästa ordskörd långsamt har vuxit fram.

Read more...

Levande brustna ikoner där ljuset strömmar fram ur sprickorna

Läser vidare i Maria Küchens bok.

Idag blev den mycket bättre igen - bäst hittills. För i de följande kapitlen skriver hon naket, sprucket, öppet. Utan skydd.

Om hur livet gör ont ibland, och får göra precis så ont som det gör - att det inte är en lösning att på new-age-vis skaffa sig ett teflonhjärta - vars glatta yta stöter bort allt (och alla).

Värjer man sig, och försöker skydda sig mot allt som är mörkt eller gör ont så möter man heller aldrig det goda, ljusa, vackra med sådan vårsolsskarp intensitet.

Känner igen mig exakt. Våra erfarenheter är olika - men effekten densamma. Man får ett öppet hjärta. Här övergår prosan nästan i poesi, medan hon i några kapitel beskriver detta.

"Hjärtat går inte sönder när det känns så, det förbereds för ljus."

"Jag bör bara gå igenom världen med öppet hjärta om jag törs ta konsekvenserna och jag måste vara varsammare än nu med var och en jag möter, det kan vara en människa med öppet hjärta."

Kommer under läsningens gång att tänka på många dikter jag skrivit. Inte minst när jag leende ser rubriken på ett kapitel: "Levande ikon".

Men, hallå... Det är ju titeln på en av mina dikter....!

Read more...

Om dödssynder, Gud och sex

En sån rubrik borde väl orsaka nytt besöksrekord i bloggen...? ;-)

Men det råkar faktiskt vara ämnet för dagens läsning i Maria Küchens bok, så jag citerar bara några av hennes rubriker.... Fick lov att lägga på ett litet kol om jag ska hinna läsa klart boken innan "deadline".

Om dödssynderna finns det inte så mycket att säga - där håller jag med om det mesta av det hon skriver, om än det är väldigt kortfattat och förenklat. Hon formulerar det på ett nutidsförankrat och humoristiskt sätt, och med en del skarpa iakttagelser.

Bara några exempel:

"Och kanske kan roten till alla dödssynder sammanfattas i en mening: Att ta ansvar och sätta gränser för sig själv och sitt liv är lite jobbigt."

"Acedia är att inte bry sig, att låta saker rinna av hjärtat som om hjärtat vore en gås. Denna dödssyndiga likgiltighet förväxlas lätt med goda egenskaper som tålamod, självbehärskning och mildhet /.../"

"Bara Gud är fullkomlig, och människan får därmed frihet att vara just människa - syndare i tankar, ord och gärningar, i alla fall i bland.

"Jetplan, bilar och kylskåp kanske är hybris, stulen eld, fallet ljus, ett brott mot skapelsen eftersom de förstör planeten. Men vad är alternativet?"

Hon gör också upp med skenhelighet i flera av avsnitten (bl.a. de om avund och vrede) - det är där humorn lyser som bäst!

För att övergå till avdelningen Gud och sex - där undrar jag om jag har förstått henne rätt - eller om hon kan ha missförstått något.... För där känner jag plötsligt inte igen "tonen" längre... Den som säger: det här är rätt och bra och sant.

Hon hamnar möjligen själv under sin beskrivning av ämnet i den farozon hon målar upp - där gränserna börjat suddas ut alltför mycket mellan Gud, sex och galenskap:

"Direkt gudsmöte, passionerad förälskelse och akut psykos är tre själsliga högspänningsledningar som löper tätt ihop."

Just därför är det så viktigt med urskillning - och att för Guds skull (!) inte försöka blanda samman det som inte är menat att bli en farlig cocktail.

Låt mig säga det rakt på sak:

Mystik handlar inte om att följa sina passioner - utan om att döda dem!

För den fullständiga frihetens skull.

Inte så att livet sedan är menat att bli känslolöst - men så att något nytt kan uppstå ur de missriktade passionernas död, som är lika passionerat - men på ett ordnat sätt, i samklang med Guds vilja.

Tror hon är helt rätt ute när hon skriver (utifrån ett resonemang om Berninis staty av Teresa av Avila):

"All extas är inte outlevt sublimerat sex, vad den här tiden än anser. Tvärtom kan sex vara ett hjälplöst försök till sublimering av ett outlevt Något Annat."

Men när jag läser det övriga hon skriver om ämnet får jag intrycket att en del av det är sammanblandat på ett sätt som inte stämmer. Det hamnar på det stora hela i samklang med världens tankar, även om hon gör små antydningar om att det handlar om något annat, hon börjar på rätt spår - men det liksom landar fel till sist ändå, bara lite fel, men tillräckligt mycket fel för att det ska vara riskabelt.

Försöker hitta en liknelse som kan förtydliga vad jag menar. Så här kanske:

Det andliga livets teologi är som hjärnkirurgi - missar man målet med så lite som några millimeter kan resultatet bli katastrofalt, det kan innebära döden. Men här i överförd bemärkelse: andlig död, villfarelse.

Read more...

Att välja kyrka - eller inte

Jag backar lite i Maria Küchens bok, för att ta upp något brännbart.

Det här med att söka det bästa, perfekta, fullkomliga. Som inte finns i vår jordiska tillvaro....

Det handlar om det andliga vagabonderiet, som den moderna människan lätt frestas till, eftersom det är så som vår tid fungerar i övrigt:

"Jag - inte vem som helst utan en extra intellektuell, sensitiv och skapande person, eller hur? - måste hitta församlingen som stämde med just min kundprofil, församlingen för vilken jag ingick i den perfekta målgruppen, en församling som dög åt mig."

Sen förstod hon:

"Du ska sluta irra nu och gå till den församling du råkar tillhöra. Och du är tvungen att hantera också det konstigaste i kristendomen, formen du söker är hela credot, nej du slipper inte. Känner du motstånd så använd det motståndet som en utmaning."

Klok insikt. Fast jag förstod inte riktigt det där med credot - om hon menar att formen utgör credot - eller credot formen (att anpassa sig till trosbekännelsen)?

Här fångar hon hur som helst in något som redan ökenfäderna brottades med. Att inte söka efter något bättre hela tiden. Att stanna, inte ge sig av om något inte är till behag. Nöja sig med det sammanhang man är i. Stå ut också om det en dag blir långtråkigt, alltför vardagligt, rentav tomt. Inte ständigt söka sig till det grönare gräset. Det är bara en synvilla, en hägring i öknen.

Den som rotar sig stadigt formas, växer och styrks/härdas av de ibland tuffa omständigheterna, men den som ständigt drar upp rötterna blir överkänslig för piskande regn, stormar, brännande sol - och rycks lätt med, tvinar bort.

Ökenfäderna satte i system att lura tanken när den pockade på flykt: "Jag flyttar till våren" tänkte de om hösten. Och när våren kom vände de på det: "När hösten kommer tar jag mitt pick och pack och drar." Inte ordagrant så - men ni fattar poängen. Så lyckades de hålla ut i enformigheten. Så gjorde de sig till måltavlor för Guds verk.

Tror absolut att man kan kallas till ett annat samfund än det man kanske döpts in i en gång. Men även där gäller detsamma. Att inte ge sig av för lätt om det blir svårt. Så som nutidens människor ofta gör, på alla livets områden.

Ska man nödvändigtvis ge sig av så bör det inte vara för att fly bort från något man inte tycker är bra på ytan - utan för att man funnit något på djupet någon annanstans och till slut inte kan stå emot dragningen dit. Man bör försöka först, av all kraft, att stå emot - eftersom det kan vara en väl förklädd frestelse. Det är också därför som klostren inte bör vara överdrivet angelägna om att få nya medlemmar utan pröva kallelsens äkthet.

Gränsen mellan kallelse och frestelse kan nämligen vara hårfin.

Ignatius av Loyola uttrycker något om att man inte ska göra några förändringar i ett tillstånd som inte präglas av frid och djup övertygelse. Det gäller att urskilja andarna....själens rörelser.

Slutligen en djärv tanke som jag tror kom upp i kommentarerna nånstans i min förra blogg:

Skulle man vara (ekumeniskt banbrytande) konsekvent så borde man kanske gå - inte till ett visst samfund - utan till den kyrka som råkar finnas närmast där man bor (förutsatt att man inte flyttat för att komma nära ett visst samfund). Förutom ökad ekumenik så skulle det även förkorta vägen till kyrkan för de flesta, och därmed innebära mindre miljöpåfrestning för dem som åker bil, kortare cykeltur för dem som cyklar i alla väder, samt en välbehövlig extra sovmorgon - om det inte är extra tidiga gudstjänster där förstås...

I så fall borde jag ha gått till ett ortodoxt kapell som var närmast där jag bodde förut, och nu borde jag gå till en församling i svenska kyrkan. Precis innan jag flyttade till min nuvarande lägenhet la de tyvärr ner en mycket levande svenskkyrklig församling ett stenkast härifrån (jag var på avskedskalaset för att bekanta mig med den innan det var för sent) - förmodar att de flesta som var aktiva där nu går till den församling som är närmast.

Skriver absolut inte detta för att jag skulle vilja sluta ta mig (cykla en bra bit) till min församling... Men det kan vara nyttigt med tankelekar för att se vilka motiv som finns bakom ens val.

Välkomna att kommentera....

Nästa ämne i den här tråden blir ett frosseri i dödssynder.... ;-)

Read more...

Frontalkrock med Gud

Läser för tillfället Maria Küchens bok: Anteckningar efter en frontalkrock med Gud.

Och att jag läser den just nu beror på att den trillade in genom min brevlåda för några dagar sen (nej, den hörde inte till den ansenliga mängd post som har mellanlandat i grannars brevlådor, tack Posten/Citymail för god leverans av just den!). Den kom som förberedelseläsning inför en psalmskrivarträff senare i höst.

Tänker att den vore en lämplig bok att bloggfundera över, liksom tidigare, i andra bloggen, Tito Collianders bok Början.

Har inte haft så många minuter över till läsning av den än - men den är som ett vattenfall - sköljer över en - läsningen går mycket snabbt (trots att jag numera vanligen läser böcker förfärligt långsamt, kontemplativt). Vill vända sida fort och helst inte sluta läsa, samt kommentera och förmedla guldkornen vidare.

Känner delvis igen min första kristna tid i den. Uttryckte det då mest i form av poesi - tusentals dikter blev det under ett par år. Funderar på om Gud drabbar poeter på ett särskilt intensivt sätt, för att de sedan ska sätta ord på det - fast det egentligen inte går? Kanske dags att våga plocka fram diktbunten och se om något är publicerbart i bloggen. Förmodar att det finns en del i gamla dagböcker också som skulle bestå eldprovet, som kanske kunde inspirera någon annan. Tid för inventering...?

Något Maria Küchen och jag har gemensamt, förutom poesin och det oväntade Gudsmötet, är att vi båda har inbjudits till psalmskrivande. Är lite avis på att hon fick åka till en underbar klostermiljö i Italien.... Fast vi övriga som involverats på olika sätt har nog haft det minst lika kreativt under de år vi setts i Sverige. Men skulle någon vilja bjuda mig på skrivarresa till ett varmt land med vackra kyrkor och god mat så skulle jag sannerligen inte tacka nej!

Det försökte hon göra. Men Gud visste vad Gud gjorde - mötesplatsen var förberedd. Och texterna flödade därefter. Transparenta. Klarsynta.

"Att skriva utan Gud är att leka med döda skal (eller som att spara sina avklippta tånaglar, jordisk not)."

Just precis. Märker för egen del en tydlig skillnad mellan dikter skrivna "före" och "efter". Som skillnaden mellan stelnade och dammiga uppstoppade djur på ett museum, och levande vilda djur med skygga ögon och skälvande nosar, ständigt beredda på språng.

"Gudsmötet går inte att beskriva i presens. Det innebar för mig att elektriciteten slogs på i mitt liv och började strömma genom ett aggregat, "jag", som varken var säkrat eller jordat.

/.../

Gudsmötet innebar ingen omdefiniering, den krävdes av mig utan att Gud bifogade någon manual."

Jo, så var det.... Men det funkade ändå på något vänster...

Det är mycket jag skulle vilja citera och skriva om av det jag har läst hittills i boken. Men vaskar bara fram små bitar som tål att bloggtänkas över, nu och i ett par inlägg framöver. Sen rekommenderar jag att ni läser boken själva om ni inte redan har gjort det - det är den mer än värd.

Bl.a. skulle jag önska att alla som inte ser hur tro och vetenskap går ihop läser kapitlet: Rationell.

"Jag är ju inte den sorten som blir troende! Jag är rationell! "Vi är förklätt ljus" är en rationell utsaga. Det är ett poetiskt sätt att formulera ett faktum som fysiker utifrån sina forskningsresultat skulle kunna verifiera, samtidigt som det är en utsaga om Gud.

/.../

En fysiker sa till mig : Liv är ordnad energi. Ordnad av vem, av vad? Det svarar ingen forskare på."

Exakt!

Välkomna att kommentera, oavsett om ni har läst boken eller inte. Här kan det vara läge att spåna t.ex. utifrån ämnena: "hur jag drabbades av/mötte Gud", eller "tro och vetande"...

***

Här fortsätter tankarna om boken:

Att välja kyrka - eller inte

Om dödssynder, Gud och sex

Levande brustna ikoner där ljuset strömmar fram ur sprickorna

Poetens dilemma - att sätta ord på mysteriet

Andens frukter i praktiken

Vad är frälsning?

Gudsmodern

Ondskans systemfel

Spridda sluttankar

Read more...