Medlidandet med hela skapelsen

"Isak Syriern säger om medlidandet att det är ett hjärta som förbarmar sig, ja som brinner för allt levande: människor, fåglar, djur, ja till och med för demonerna och som ber också för dem som tillfogar det skada, till och med för kräldjuren."

Och så min nye favorit igen:

"Fader Alexandr Eltjaninov skriver i sin dagbok om hur tanken på döden plötsligt slår honom, då någon inför hans ögon tanklöst trampar ihjäl en tvestjärt. 'Då fick jag för första gången en tydligt känsla av att det inte går att utplåna någonting, att detta är vansinne, outhärdligt för vårt förstånd och vår själ, att till och med en tvestjärt har gått in i en annan värld, försvunnit ur vårt existensplan, men inte utplånats.'"

(Ur: Ikonernas liv, av Karin Ebeling-Håård, s. 32-33.)

***

Uppdatering:

En del kanske inte förstår det här, eller t.o.m. skrattar åt det, tycker det är löjligt.

Men det går rakt igenom min själ. Det är precis så här jag upplever det. Vilket kan vara alldeles outhärdligt när man hör om allt lidande i världen. Därför ser jag sällan på nyheter numera. Alldeles tillräckligt av elände strömmar in via mailboxen.

Jag inser nu att det är bl.a. på detta jag grundar min teologiska syn.

Om Gud har gett mig ett megastort medlidande så att jag blir gråtfärdig av historien om tvestjärten (både för att det är sorgligt att den trampades ihjäl, och för att det är vackert och hoppfullt att tänka sig att den också har ett evigt liv) - hur barmhärtig och mild måste då inte Gud själv vara?

Hur kan jag utifrån en sådan syn t.ex. döma någon som är homosexuell och som lever efter sitt samvete, hur mycket kristna fanatiker än vill övertyga mig om att det är fel, rentav synd?

Om de skulle ha rätt, vilket jag ifrågasätter - vilken synd är i så fall värst - att leva i kärlek - eller att döma dem som lever i kärlek? För mig är svaret glasklart.

Det enda som gör mig riktigt arg är just religiös trångsynthet och fariseism. Men där känner jag mig faktiskt i ganska gott sällskap då även Guds människoblivne son tycks ha haft samma "dåliga" egenskap.

Read more...

Kommunikation med djur

Någon mer som känner igen något av detta?

Ni som följt bloggen vet att Tistou är speciell - i alla fall för mig. Kunde på något sätt förstå vad han tänkte. Och det visade sig även stämma (kan inte gå närmare in på det här). Så åtminstone en katt har jag hjälpt... :-)

Och bara för några dar sen hamnade jag i något slags kommunikation med en törstig häst.

Den kom nerspringande från en bergshöjd när jag närmade mig. Den stannade framför mig och såg djupt in i mina ögon. Det var som att den ville förmedla något. Men jag var lite dålig på att lyssna... ;-)

Så istället talade den på ett tydligare sätt (om något högst praktiskt) - gick till en hink i ett fruset badkar och buffade på den, sen tittade den upp på mig igen - flera gånger. Tyvärr hade jag inget vatten att ge den - men några vid stallet kom snart och tog hand om den.

Bara ett par exempel...

Det här blev mer tydligt för mig först i somras. (Det har hänt även tidigare, men jag tänkte inte direkt på det då.)

Sen dess har ganska många djur närmat sig och en otrolig kontakt uppstår på en gång. Kan inte beskriva den faktiskt.

Fast jag får hittills inga bilder, som kvinnan i artikeln - det är mer på ett intuitivt plan.

Har också testat att "tala" med djur utan att använda ord - och de verkar faktiskt fatta...

Kvinnan i artikeln (som via en dröm och ett sammanträffande hamnade bland kung Husseins hästar!), säger bl.a. nedanstående. Tycke särskilt att det sista var intressant - det kan ju förklara kommunikationssvårigheter, inte minst på internet:

"Enligt Emelie Cajsdotter är allt som lever besjälat – och medvetet om sin existens. Därmed finns en möjlighet till kommunikation. ”Det gäller både djur och växter. Men det kräver att man kan gå in i varandras identiteter. Svårast för den här sammansmältningen har två människor, eftersom vi är mest fast i våra ramar.”"

Läs hela artikeln via länk högst upp.

Kommentera gärna!

Read more...

Djur och tro - samt "fundamentalismens felfunktion"

Fick en fråga i ett blogginlägg:

"Hur ska man som kristen förstå sådant här?

Hur tänker du?

Tror du att ett djur kan tro på Gud?"

Tyckte att det var så intressant att jag tar upp det i ett eget inlägg - där ni också är välkomna med funderingar.

Som kristen bör man väl förstå det dels på ett vetenskapligt rimligt sätt - och dels utifrån att Gud har skapat allt - och på något sätt är i förbindelse med allt levande.

Jag tror inte att djur "tror" på Gud (i bemärkelsen reflekterar över Gud) - men är ganska övertygad om att djur också kan känna av Guds existens - lika naturligt som de relaterar till oss. En viss katts reaktion på bön pekar i den riktningen.... Fick idag veta att han har börjat hoppa upp i mattes knä nu också medan hon ber - och storekattsyrran sätter sig bredvid. Som om de anar att det är något speciellt som händer.

Frågan hänger nära samman med frågan om ifall även djur har en själ - som jag tog upp här.

Annars tycker jag att det mest intressanta i artikeln var detta - d.v.s. slutklämmen om fundamentalism som en felfunktion i hjärnan (tar med stycket innan för att man ska förstå sammanhanget)...

Ja, det är allt farligt att sluta tänka själv.... ;-)

"En mycket mer spekulativ tolkning än att råttor har självmedvetande är att eftersom orbitofrontala cortex spelar in kanske detta kan förklara varför kultur och omgivningen är så orimligt avgörande när det kommer till religiösa föreställningar. För frågor som ingen rimligen kan ha rationell erfarenhet av, t.ex. gudstro, kanske den erfarenhet individen upplever att omgivningen har d.v.s. sociala spelregler avgör inte bara hur vi beter oss utan också att vi upplever att det är riktigt. Det är ju trots allt så att orbitofrontala cortex dokumenterat fäster vikt vid sociala spelregler.

Vidare bör ju den funktion i hjärnan som förutom dess riktiga funktion också ger upphov till felfunktioner som fundamentalism vara en primitiv del av hjärnan eftersom föreställningarna ofta så radikalt skiljer sig från vad som är rationellt. Dessutom kan fundamentalister verka rationella i övrigt och fungera i samhället vilket också tyder på att det är någon enklare del i hjärnan som är inblandad."

Read more...