Tro, lära eller ordning?

Det brukar ofta bli en rejäl sammanblandning mellan dessa begrepp, vilket försvårar teologiska samtal.

Så jag tänkte komma med ett par definitioner för att särskilja dem mer tydligt, och förhoppningsvis underlätta framtida resonemang. Det följande utgår från katolska sammanhang, men är förmodligen tillämpbart även på annat håll, med andra exempel.

Trosfrågor: det som har specifikt med tron att göra, det som i den tidiga kyrkan har utformats till trosbekännelser (den apostoliska/nicenska). Frågor som handlar om t.ex. Treenigheten/Kristi natur. De delas av majoriteten kristna och är av sådan vikt att de anses vara i princip oföränderliga. De utgör själva grunden.

Lärofrågor: kyrkans uttolkning av det Jesus sa och gjorde (dit bör man inte räkna sånt han inte sa eller gjorde, så som görs i stor utsträckning), dogmer (som instiftats efter kyrkans splittring, och som inte alla kristna delar), sakramentens existens och antal. Dessa frågor har utvecklats och vissa av dem fortsätter att utvecklas med tiden, och justeras om/när det behövs, utifrån större insikt om vad Jesus menade. De är inte oföränderliga, men svårföränderliga.

Ordningsfrågor: kyrkans tillämpning av läran i praktiken. Sakramentsförvaltning, liturgiska föreskrifter, vilka som får vigas till ämbeten eller ingå äktenskap, celibat för präster, hur man väljer biskopar, påvar etc. Hur kyrkan styrs/leds. Dessa frågor är de som är lättast för kyrkan att ändra eftersom de har med struktur, organisation och invana tänkesätt (traditioner) att göra. De berör inte själva tron på Gud, och ingår inte som absolut nödvändiga beståndsdelar i läran. Det som fungerade på 300-talet eller 1800-talet eftersom det vilade på ett specifikt synsätt kanske inte längre är aktuellt... Hänsyn bör också tas till kulturella skillnader - inkulturation.

Read more...

Kyrkans "absoluta" lära - och praxis

Många känner inte till hur katolska kyrkan "funkar".... De flesta som står utanför ser alla regler och påbud och undrar förmodligen hur i hela friden folk kan gå med på allt....

Och den ganska väl dolda hemligheten är att folk ofta inte gör det. Därför har det utvecklats pastorala tillämpningar och individuella undantag från reglerna. Så att det som kyrkan lär ut som förbud blir tillåtet för den enskilda individen i vissa fall.

Dubbelmoral - kan man tycka... Och selektiv, dessutom. Man kan undra varför inte reglerna ändras istället - när praxis har ändrats.

Några exempel på både inofficiella pastorala och officiella justeringar:

Lära: kyrkan förbjuder preventivmedel.
Praxis: gå till rätt präst om du vill få tillåtelse att använda dem.

Lära: homosexuella handlingar är synd.
Praxis: få ditt partnerskap välsignat i smyg (hitta en homosexuell präst som har förståelse för situationen).

Lära: äktenskapet är oupplösligt.
Praxis: försök få ditt tidigare äktenskap annullerat. Alltid finns det något litet tillämpligt kryphål.

Lära: romersk-katolska präster ska leva i celibat.
Praxis: bli ortodoxt unierad katolsk präst, eller konvertera som protestantisk gift präst och bli vigd som katolsk präst, alternativt, om du är romersk-katolsk präst utan att ha konverterat: dölj det eventuella förhållandet väl, det som inte syns utåt är ok. En dag kommer förmodligen ytterligare en utväg: lämpliga gifta män (viri probati) kan komma att vigas.

Bara en enda fråga, tycks det, har inga som helst pastorala lösningar....

Lära: kvinnor får inte prästvigas.
Praxis: kyrkan svarar med försök till förbud mot samtal av frågan, samt eventuell exkommunicering vid överträdelse.

Read more...