Den katolska mittfåran - var finns den?
Frågan väcktes av en intressant artikel - se citat ur den nedan.
Det verkar som att de flesta (t.o.m. mer extrema rörelser på ytterkanterna), vill placera sig i denna mittfåra.
Själv har jag nog alltid placerat mig där. Är varken liberal eller traditionell - utan radikal, vilket innebär att gå på djupet, till botten med allt, och det den inställningen leder fram till innehåller oundvikligen element från båda riktningarna, samt en och annan oväntad svårplacerad insikt. Dessutom i mitt fall präglat av inspiration från många andra riktningar: ekumenik, karismatik, mystik, kloster-, och lekmannarörelser, kyrkofäder och mödrar, helgon. You name it. Var annars än i mitten hamnar man då?
Mittfåran består knappast av en luddig, suddig, menlös lagom-massa av tysta katoliker som tiger och lider oavsett vad som sker i kyrkan. Den består inte av hundlika individer som viftar på svansen och lydigt accepterar vad som än kommer som påbud ovanifrån. Och då menar jag inte från Gud.
Mittfåran är inte statisk utan i aktiv och intensiv rörelse. Ur denna rörelse håller något nytt på att växa fram. Det vi just nu bevittnar är den i förnyelse stadda kyrkans födslovåndor. En födelse kan inte reverseras, barnet kan inte tryckas in igen när det är på väg ut. När det väl är fött kommer glädjen efter smärtan. Men många av oss befinner oss nu i det mest plågsamma skedet. Förnyelsebarnet kan förvisso visa sig vara dödfött, eller dödas vid födseln av dem som inte vill ha förändring. Men barnet är av sådant slag att det i så fall kommer att återuppstå så många gånger som det behövs. I ny skepnad, men med samma inre väsen, ledd av samma Ande.
Jag håller med författaren till den bok som omnämns nedan om att en ensidig liberal eller traditionell inriktning leder fel. Om det har jag skrivit många gånger tidigare, så jag ska inte upprepa så mycket av det här. Det leder till att man trillar ner i ena diket vid sidan av vägen, och gör en samtidigt blind för den andra sidan medan man är förankrad i det motsatta diket. Jag har vistats en bit ner i båda dikena under olika delar av vandringen, så jag vet. Man ser klarare från vägens mitt, eller från en bergshöjd en bit därifrån.
Jag tror jag håller med Per Beskow om att det inte förekommer någon direkt dragkamp mellan riktningarna i nuläget, eftersom de vill ha så lite med varandra att göra som möjligt, och är övertygade om att de själva har helt rätt och de andra har helt fel. De går i parallella diken. Det skulle faktiskt vara bra med lite dragkamp där, så att de genom att stöta och blöta motsättningarna på djupet med varandra kunde se lite fler nyanser, och kanske rentav dra upp varandra på vägen (snarare än över till andra diket). För att nå dit krävs ödmjukhet, och det är tyvärr ofta en bristvara hos båda riktningarna. Men inte hos alla som företräder dem - så det finns hopp...
***
"En kyrka med en miljard medlemmar världen över, och som i sin lära betonar vikten av att lyssna till det egna samvetet och förnuftet, är inte någon enhetlig kropp. Inslaget av kulturell påverkan gör sig gällande; i de många länder där katolska kyrkan finns präglas människornas tro av den tradition och kultur de tillhör. En svensk katolik tänker annorlunda än en brasiliansk, eller en irländsk, eller en nigeriansk. Att vara katolik kan dessutom för många vara lika mycket en kulturell tillhörighet och inslaget av religiös reflektion och troshängivelse kan variera kraftigt från person till person.
Katolska kyrkan är dessutom, i sig, ingen enhetlig kropp. Den rymmer en hel uppsjö av väckelserörelser, från karismatiska till dem som blickar tillbaka mot kyrkofäderna, lekmannainstitut och organisationer inriktade på olika sorters katolsk förkovran och med olika grader av fromhet.
Trots den mångfalden, som generöst omfamnas av kyrkan, är man skeptisk mot både den progressiva och den traditionalistiska rörelsen.
Maria Hasselgren lyfter fram den amerikanske kardinalen Francis Georges senaste bok, "The Difference God Makes", i vilken han skriver att både de liberala och de extremt konservativa katolikerna är på fel väg.
- Han menar att de har ett felaktigt förhållande till det kringliggande samhället. Den ena gruppen omfattar världen helt och hållet, den andra gruppen är fundamentalistisk i sitt förhållningssätt genom att de i det närmaste vill isolera kyrkan från världen. Jämföra äpplen med päron
Att jämföra traditionalister med liberaler kan vara som att jämföra äpplen och päron. Och då är frågan om dessa är i konflikt med varandra.
- Det finns folk inom kyrkan som drar sig åt olika håll. Men det rör sig om extremer som inte har så stor betydelse för kyrkan i stort. Någon dragkamp mellan traditionalister och liberaler finns inte, säger Per Beskow."
Läs hela artikeln här.
En annan artikel som går in på olika frågor i anslutning till detta finns här. Jag återkommer till delar av den i ett nytt inlägg så småningom.
Läs andra bloggares åsikter här och här.
Inlägg
