Solrosuppropet, Annandag påsk, 2012
Det var en mycket kylig och blåsig dag, när ett hundratal personer samlades på Medborgarplatsen för att protestera mot de regler som drabbar sjuka och arbetslösa hårt. På samma torg fanns även 7000+ Hammarbyfans som bidrog till den unika stämningen med glada tillrop, kraftiga smällare och tjocka rökridåer.
Foton finns här.
Och här är ett av talen....
***
Solrosor är färgsprakande, vackra och starka blommor, varje blomma är unik, de är sällan jämna och perfekta. Men de lyser kraftfullt som små solar... Jag valde den som en symbol som signalerar nytt hopp, ny styrka i svåra omständigheter. Varje mänsklig solros är värdefull, med just sina förmågor och begränsningar.
Jag fick veta att vi skulle få särskilt fint besök på vår manifestation idag från er Bajenfans, så jag har kollat in er hemsida lite. Ni verkar vara ett humoristiskt och härligt gäng! Roligt att vi får dela torg idag! Läste att ni har 6 326 medlemmar inklusive en katt - själv är jag ett kattfans så jag gläder mig särskilt över detta sista faktum! Våran hejarklack består av 8 683 personer på Facebook, och tiotusentals fler i den bistra nya svenska verkligheten.
Jag börjar med en alldeles färsk dikt som beskriver dagsläget i vårt land:
Soppkökskön ringlar sig lång,
den når numera flera kvarter
från utskänkningsstället
som är populärare än någonsin,
som är en nödvändighet.
Långt bak i kön står ensamstående
pappan Bengt, som har tre barn
som han inte längre har råd att ge mat,
efter att han blev arbetslös.
Han lyckades inte få ett nytt jobb,
och föstes in i Fas3, där han inte får nån lön för sitt slit.
Bakom honom stapplar 85-åriga Elsa Amalia Greta
vars pension inte längre räcker till - ens till kattmaten
höjningen blev i år tio kronor i månaden
medan levnadskostnaderna har ökat mycket mer än så,
hon har med sig en hopfällbar stol
ifall de egna benen inte bär ända fram.
Miriam utförsäkrades förra året
och släpptes inte tillbaka in i sjukförsäkringen
trots flera ansökningar, överklaganden
och elva läkarintyg från specialister.
Hennes anhöriga är själva för fattiga
för att låna ut pengar till mat
därför står hon här, med sina fyra diagnoser,
samt Försäkringskasseutlöst depression.
19-åriga Mohammed som saknar familj efter kriget,
och har gjort sig politiskt impopulär i sitt hemland,
har också hittat hit, han har inget uppehållstillstånd än
och vet inte om han får det beviljat,
om hans skäl är tillräckligt ömmande,
även han behöver äta under väntetiden.
Längre fram står ett par hemlösa alkoholister
och några hemlösa icke-alkoholister
numera går det svindlande snabbt utför.
För ett par månader sen hade Mats ett hem, en fru,
han var egen företagare, men de senaste åren
gick inte firman runt, och konkursen blev skjutsen ut.
Det finns inga vanligt anställda vid soppköket
samtliga som jobbar där är kollegor till Bengt i Fas3.
Ingen i kön säger ett ord till någon annan,
utanförskapets folk betjänar tyst varandra...
Den nya fattiglinjen är som hämtad ur en saga av Astrid Lindgren. Och nu menar jag inte Bullerbyidyllen. Klyftorna i vårt land är numera större än helvetesgapet hos Ronja Rövardotter. Vildvittrehandläggare svävar över de svårt utsatta i allt tätare räder, medan de rumpnissar som ännu är vakna frågar: ”voffor gör di på detta viset?” Nere i det bråddjupa mörkret sitter svårt sjuka och Fas3-slavar och tigger om allmosor från kyrkor och socialtjänsten. Omkring 40 000 sjuka lever på försörjningsstöd. Ingen vet hur många som försörjs av anhöriga eller lever på sparade pengar. De som är på samhällets botten krävs dessutom på Pomperipossaskatt. Sjuka med en inkomst nära existensminimum, betalar 25% högre skatt än de som kan arbeta och som även har belönats för sin hälsa med jobbskattebidrag. Detta nya bidrag har finansierats av den nedmonterade sjukförsäkringen som gick med mångmiljardvinster redan innan den så kallade ”nödvändiga reformen” genomfördes.
Är det så här vi vill ha det?
Förra årets påskprotester ledde inte ända fram, regeringen har tvingats backa på flera marginella punkter, men utförsäkringsfrågan är fortfarande akut. I år innefattar kraven på förbättring även Fas3.
Över 60 000 har utförsäkrats och omkring 30 000 är fast i Fas3. Siffrorna ökar snabbt. Och nu ska samma personer snart utförsäkras igen. På den nya gratisarbetsmarknaden tilldelas sjuka fiktiva jobb, och arbetslösa erbjuds sysselsättning som kan innebära heltidsarbete utan lön. Det är så hård konkurrens om Fas3’orna nu att arbetsgivarna, förlåt, bidragstagarna, har börjat begära in CV. Närmare 100 000 personer sammanlagt är drabbade av dessa makabra åtgärder som inte leder till fler arbeten. När detta får fruktansvärda personliga konsekvenser heter det att det bara är "enskilda fall". Det är självklart att sjuktalen minskar tillfälligt om man kastar ut sjuka ur försäkringen och visst går det att dölja den stigande arbetslösheten med meningslösa åtgärder. Men hur kan detta kallas för en ”arbetslinje”?
Just nu pågår krigföringen mot dem som har assistans. Det talas om omfattande fusk med ersättningen - samma falska argumentation som var startskottet till hetsjakten på landets sjuka, där hela 0,4 promille fuskare hittades. Många har förlorat sin nödvändiga hjälp i hemmet. Den som är blind och lam och inte kan laga mat eller gå på toa, förväntas klara sig själv... Det går nog rentav att hitta ett heltidsarbete, sängliggande dygnet runt, med en enorm påse näringslösningsdropp istället för mat och med en kateter som en granne kan utses att byta en gång i veckan.
I januari 2013 införs ytterligare försämringar. Då kommer ett nytt infernaliskt redskap att tas i bruk, där sjuka själva ska ange vad de kan utföra för sysslor. Svaren matchas mot 39 standardjobb. Det kommer att leda till ökade friskförklaringsbeslut. För i princip alla psykiskt sjuka kan enligt redskapet i teorin arbeta på lager eller som städare. Kommentarer till det känns överflödiga. Fysiskt funktionshindrade kan på motsvarande sätt i teorin ta ett VD-jobb. Att dessa jobb inte finns i realiteten, och att det krävs utbildning i arbetsledning och gedigen kunskap om ett företag för att bli VD, samt att de som har arbetat länge inom en bransch brukar ha företräde på höga poster, verkar inte spela nån roll i bedömningen. Personer som har både psykiska och fysiska diagnoser - och hur många har inte det efter en eller flera utförsäkringar - kan då med denna djävulska logik arbeta deltid som städare och deltid som VD. De som inte platsar bland de 39 standardjobben kan säkert placeras in i det onämnda 40:e alternativet: Fas3.
Undantag kan göras för dem som ofta får våldsamma vredesutbrott eller som inte svarar på tilltal - detta gör samtliga arbeten olämpliga. Men särskilda undantag brukar inte innefatta mer än några enstaka individer, det senaste i raden har hittills berört 14 personer mot beräknat 7 500 personer.
Vill man att människor ska bli friska i den mån det går så behöver man satsa på vård och rehabilitering. Vill man att arbetslösa ska få jobb så behövs vidareutbildning och anställningar med justa villkor. Det har visat sig att det inte är särskilt mycket dyrare att skapa riktiga arbeten än att sponsra gratisarbete. Det handlar om några tusen kronor extra per person. Så varför görs inte detta?
Med äppelträd är det så att grenar som växer inåt eller skuggar ska tas bort, man måste veta hur man lägger snittet för att inte skada. Varje träd behöver beskäras individuellt utifrån sin form. Det som är torrt och skadat får lätt sjukdomar. Gamla grenar ska avlägsnas så att nya kan växa fram och bära frukt. Även rotskott som skjuter rätt upp behöver tas bort för att inte ta energi från trädet. När saven stiger ska man inte röra trädet. Om man behandlar äppelträd med denna stora varsamhet och kompetens, hur kommer det sig att sjuka människor behandlas sämre än djur, och tvärtemot vad som bevisligen är bra för återhämtning? Bristen på logik i fråga om det tyder, i solrostappning, på ”helknoppsförlamning” hos dem som har utformat reglerna!
Alla borde få möjlighet till ett meningsfullt liv och så mycket valfrihet som möjligt i fråga om det. Några kan och vill arbeta mer, andra vill gå ner i tid. Och varför ska sjukförsäkringsreglerna låsa dörrarna till ett tillfrisknande istället för att ge nya möjligheter? Vart tog den utlovade valfriheten vägen?
”Det ska löna sig att arbeta” heter det. För vilka? För sjuka som blir av med sina anställningar redan efter 180 dagar? För dem som slavar i Fas3? För ungdomar som kan få sina ingångslöner sänkta? För äldre som måste arbeta fram till begravningen för att ekonomin ska gå runt? För arbetsgivarna som får bidrag för att inte anställa?
Jag skulle vilja vända på steken: det ska löna sig att skapa riktiga jobb. För såväl arbetsgivare som anställda. Och kvalitativt bra vård och rehabilitering ska också löna sig. För såväl vården som patienterna. Den lönsamheten kan mätas i form av livskvalitet, det kostar garanterat också mindre på sikt att satsa på det som är bra för människor och som framför allt inte skadar ytterligare.
Den arbets- och frisklinjen kan ge långsiktigt goda resultat i verkligheten, inte bara i en friserad statistik. Som en extra bonus skulle den minska den så kallade barnfattigdomen i ett svep, för den är ju orsakad av vuxenfattigdom.
Var finns de politiker som tänker se till att det blir så? Var finns de som bryr sig om de mest utsatta även när det inte är valår? Som står och ropar oavbrutet på barrikaderna ända tills de nödvändiga förändringarna har genomförts? Det bildas ett starkt sken där de lyser med sin frånvaro... Deras tystnad i dessa frågor ekar öronbedövande... Vill de nuvarande partierna ha våra röster i nästa val så får politikerna höja sina röster och förtjäna dem redan nu! Vi kan bara peka på katastrofen och det har vi gjort under flera år - det är deras ansvar att lösa den!
Under tiden, i den ”värkliga” verkligheten:
På livets kant
balanserar alla
som har
förödmjukats
fattiggjorts
och hamnat utanför.
Lämnade åt varandra.
Och åt ensamheten
som gnager köttet
från skelettet.
Sköra livlinor är uppspända
mellan vraken.
I nattmörkret glimmar
enstaka lanternor.
Svala vågor smeker
tusentals trasiga själar.
Inlägg
