Redan vid välkomsthälsningen i Pingstkyrkan (min pappas församling) igår började mitt inre så smått att resa allergiskt ragg.
"Höstmys med Gud" var vad som käckt utlovades i inledningen, innan dockteatern som var avsedd enbart för barnen, men uppspelad för alla församlade, satte igång. Och när barnen slutligen tågade ut en kvart senare, till handklappning och hög musik, ledda av en blå fana, så följde mer uppvärmningsprat, varvat av lovsånger. En timme segade sig allt saktare fram, medan träbänkarna kändes allt hårdare....
Jag började nästan ångra att jag stannat kvar i storstaden, och inte åkt hem lagom till söndagsmässan.
Människor kan så lätt platta till möten, gödsla luften med ordmassor, bre på med tomt prat. Som om det vore meningen att en viss tidsrymd ska fyllas varje söndag, och att detta är själva målet med "gudstjänsten". Fokus kan hamna väldigt fel.
Tack och lov så fortsatte det inte på samma sätt även andra timmen. Nej, verkligen inte. Jag skulle få mitt livs hittills märkligaste frikyrkliga upplevelse. Då har jag ändå varit på ganska många frikyrkomöten...
Peter Halldorf var där just den dagen och skulle hålla föredrag senare på eftermiddagen, vilket jag inte visste om när jag planerade storstadshelgen, inklusive pingstkyrkobesöket på katolsk mässtid.... Ett undantag från regeln, minst sagt. Brukar se till att vara ekumenisk vid andra tider om möjligt. Men för att alls hinna träffa min pappa under den intensiva helgen (mer om den blir det i ett annat inlägg senare) fick jag lov att stanna en dag extra. Så där hamnade jag alltså.
En kort och djup utläggning av dagens texter - texter om änglar - beredde grunden för det som skulle komma.
På altaret var ljusen tända och tre silverkalkar stod framdukade, och snart hade ett nattvardsfirande påbörjats. Men som jag aldrig har mött det förut. Fast jag har deltagit i tusentals mässor och sett liturgier av olika slag.
Det var enkelt och avskalat, utan att bli banalt. Det var nog den kortaste eukaristi jag varit med om - men samtidigt en av de mest innehållsrika, meningsfyllda. Den oerhört komprimerade, förtätade symboliken, handlingar ackompanjerade av ett fåtal närmast fulländade meningar, öppnade upp djup efter djup. Änglarna steg verkligen ner där bland de församlade, fyllde rummet med oskapat ljus. En gudomlig liturgi lämnade ett ögonblicks avglans på jorden. Allt, inte bara bröd och dryck, var förvandlat, transfigurerat. Himlen kan stå så svindlande vidöppen ibland. Gränser kan suddas ut.
Sällan, sällan så tydligt som då.
För plötsligt kände jag mig helt och fullt hemma. Var inte längre en gäst och främling på besök, som annars i ickekatolska sammanhang. Den tunna skavande kyrkogränsen, den genomskinliga hinnan fanns inte där - slöjan var borta.
Det som skedde där och då hade en universell dimension, och är egentligen alldeles obeskrivligt. Det kunde lika gärna ha varit i Kairo, Moskva, USA, Rom eller Afrika, som i Stockholm. På 30-talet e. Kr, eller 2008. Tid och rum suddades ut fullständigt.
En teknisk beskrivning av det som en blandning mellan frikyrkligt och (syriskt var det väl?) ortodoxt säger egentligen ingenting. Det var inte alls formen utan innehållet som stod fram på ett sätt jag sällan, kanske aldrig, har varit med om så påtagligt. Det mänskliga trädde tillbaka, gav rum för mysteriet.
Allt var helt och fullt inriktat endast på det enda nödvändiga.
Gud genomsyrade allt.
Men nej, orden täcker inte in mer än en ytterst liten del av hur det var...
Jag känner mig som en som ännu är bländad av det ljus hon försöker beskriva.
Det återstår bara att resignera och låta mysteriet förbli mysterium.... Det heliga låter sig inte fångas i ord.
Men det jag erfor då väckte i efterhand åter tanken på eukaristin som det enda som en dag kommer att ena kristenheten fullt ut på djupet - och det enda som ännu splittrar oss på ett närmast oförlåtligt sätt.
Vilket paradoxalt kyrkligt högmod... Att under århundraden låta Kristi kropp splittras - av just Kristi kropp! Hur vågar vi låta det fortgå...? Under så många och alltmer haltande mänskliga förevändningar....
För detta är ju alla döptas måltid.... Om vi är enade i dopet, och därmed i den djupaste tillhörigheten till Kristus - vad kan då vara större än det, så att det skulle tillåta oss att fortsätta vara splittrade i eukaristin, kärlekens himmelska festmåltid?
Det brutna brödet avspeglar oavsiktligt den sönderbrutna Kyrkan.
***
Föredraget på eftermiddagen handlade om församlingen och inte minst om just eukaristin och traditionella gudstjänstformer, samt lite kort om sekterism / slutenhet gentemot världen - "det onda".
Lite lustigt, minst sagt, eftersom precis allt detta och lite till hade varit samtalsämnen runt köksbordet hos min pappa så sent som fram till en dryg halvtimme innan föredraget. Peter Halldorf tog upp och bekräftade nästan allt jag sagt - som hade viftats bort som alltför "katolskt", alternativt som mina personliga villoläror i de fall då det inte gick att skylla det på min "felaktiga" kyrka. Man blir, kort sagt, inte profet vid sin pappas köksbord... En pingstvän behöver nog höra det från en annan pingstvän för att kunna tro på det.... ;-)
Bara några referat (och delvis bearbetningar) av en del tankar som togs upp i föredraget och ett par reflektioner omkring en del av dem:
"Söndagen är inte en vilodag, sabbatsdag - utan en festdag!"
Inte bara eukaristin utan hela gudstjänsten (och varför inte hela livet?) är (menad att vara) en tacksägelse - så är det i östkyrkan mer än i väst.
Serverades ett bra svar på något jag har funderat över ibland:
"Vad är skillnaden mellan påskens och pingstens givande av Anden?" Jo: "påskens erfarenhet är gemensam mer än personlig, medan pingstens erfarenhet är personlig mer än gemensam."
Just precis så....
"Eukaristin skapar Kyrkan" - sa man under den odelade Kyrkans tid. Därför var det viktigt att alla fick del av den - diakonerna hade som en av sina viktigaste uppgifter att ta med det bröd som var kvar efter gudstjänsten till dem som var sjuka.
Under andra årtusendet vände man på det: "Kyrkan skapar eukaristin". Och vad ledde det till...?
"I början var alla delaktiga." Tendensen att skapa scen och publik hade ännu inte infunnit sig.
Den kristna gudstjänsten hade inte plats för annat än det essentiella, det som handlade om det verkligt viktiga. Delandet av ordet och bordet.
Vad utgör Kyrkan nu?
Lite tillspetsat:
* Brottstycken av Guds härlighet, skimrande som en ljungeld tvärs igenom kristenheten, strålande mitt i världen...?
* Eller avskild såväl från "de andra kristna som har fel" som från världen - och med gudsljuset mer eller mindre fördolt? Saltet mer med smak av socker, peppar eller citron?
"Evangeliet (-s sprängkraft) finns i dess gränsöverskridande karaktär - dess radikalitet består i det."
"Den som inte blir "nedsmutsad" blir inte inblandad, och lämnar heller inget bestående avtryck i världen."
"Kyrkan - det nya paradiset - där rum och tid sprängs." Himmelriket bryter igenom.
"I varje dop dör och uppstår Jesus."
"Det finns bara ett tempus i Guds rike: presens." Gud är samtida med oss i det som för oss ter sig som förfluten tid och framtid. Gud är där NU. Överallt, alltid.
Vad jag längtar efter en sann enhet i en blottställd, himmelsgenomsläpplig Kyrka!
Jag längtar efter den enhet och den meningsfylldhet jag smakade något av igår....
Tyvärr missade jag sedan slutorden under den sista samlingen för dagen, eftersom tiderna för tågtrafiken hem inte är anpassade efter pingstkyrkokvällsmöten...
Read more...
Inlägg
