Blogginsamling igen...

Tänkte att det kunde vara dags igen, så här inför julen, att försöka skramla ihop till en gåva till min ortodoxe vän i Sydafrika. Han är eremit, och tillbringar större delen av dagarna i sitt kapell i förbön för världen. Han blev förra året av med sin lilla förtidspension från England för att han inte orkade strida för sin sak, och inte kunde åka dit heller.

Om ett år, om jag minns det rätt, får han sin ordinarie pension som han kommer att kunna leva på. Han lever på motsvarande 15.000 kr om året (vilket är extremt lite även där). En del av detta drar hans novis in genom olika arbeten. Men denne blir ofta utnyttjad av oseriösa arbetsgivare (som inte betalar ut lönen, eller tvingar honom att köpa cigaretter till dem för sina pengar, och som ofta inte låter honom åka hem på de helger han skulle få åka hem och träffa sin novismästare - han arbetar många mil därifrån eftersom det inte går att hitta arbete i närheten). Två stora hundar som vaktar eremitaget i den farliga omgivningen ska också ha mat....

Kort sagt: jag kan inte bara veta om detta utan att försöka göra något för att underlätta situationen för dem så gott det går. Det går inte som enskild att hjälpa hela världen. Men var och en kan hjälpa någon. Skulle alltså önska att vi kunde samla ihop till en julgåva igen, som räcker en bra bit in på det kommande året.

Varje krona som kommer in är värdefull.

Kanske några av er som hör till olika församlingar skulle kunna föreslå att en söndagskollekt går till detta ändamål? Eller om det går att göra en extra kollekt?

Ni kommer liksom förra gången att kunna följa insamlingens växt i bloggmarginalen så snart det börjar komma in något.

Ni som vill bidra kan väl höra av er via mail? (Finns under "about me"-länken ovan.)

***

Uppdatering: insamlingen är förlängd fram till påsk.

Read more...

Brev från en ung katolsk prästseminarist i Rom

Fick just läsa följande fantastiska brev apropå aktionen nyligen (där de som lämnade över skrivelsen om kvinnliga diakoner till påven även delade ut broschyrer om kvinnliga präster på Petersplatsen - och blev arresterade flera gånger av italiensk polis p.g.a. detta).

Läste brevet med tårar i ögonen. Tack, Gud, för de yngsta prästkandidaterna....!!!

Nedan är ett utdrag - läs hela brevet här.

***

"I am a seminarian studying for the priesthood in Rome. You do not know who I am, but I met you in Rome. I was dressed casually and not wearing my clerical clothes. You handed me one of the WOC cards while I was crossing the street. I simply said thank you and kept on walking, not realizing what it was for at first.

I must tell you that I was so very impressed by how you, Erin Hanna, and the other women from WOC made your presence known in Rome in such a positive way. It is important for you to understand that your efforts were a great success, more than you realize. WOC has been out of Rome for almost two weeks now and you are still being talked about at my seminary and I am still seeing your cards and pamphlets around the city. You inspired many women and men about their faith and women's equality within our Church.

I will tell you in complete confidence that many of the young seminarians between the ages of 21-35 years old support (privately, of course) the ordination of Catholic women in the Church. It is mostly the older seminarians and priests that have a lot of difficulty with such an idea.

What impressed me and other seminarians about your group's presence in Rome is the fact that you led the protests in a very respectful and peaceful manner, yet you were very effective and became "the talk of the town" so to speak.

I can provide you with information about the topics of conversation in the seminary, including the ordination of women. I will say that many of the older priests and seminarians are truly afraid of WOC and their continued success in our Church and culture, mainly because they do not like change. However, many unfortunately, also still hold some very sexist views of women.

One thing I've learned from growing up with sisters is to respect women -- ALWAYS -- and I certainly do. I believe that many women would make excellent, holy priests in our Catholic Church. The gift, talents and charisma that many women could bring to the office of priesthood are innumerable."

***

Uppdatering:

Följande är vad Women's Ordination Conference (WOC) gjorde i Rom (ur deras nyhetsbrev):

"Generated international media coverage of the women's ordination movement in more than 100 media outlets around the world, including Associated Press, International Herald Tribune, Univision, and the major press agencies in Germany and Italy. News of our campaign reached Austria, Canada, New Zealand, Australia, Nicaragua, the U.K., Vatican City and more (see below for details).

Distributed over 1,000 stickers and over 600 fliers to visitors in St. Peter's Square, including many priests and women religious.

Raised public awareness around Rome and in Vatican City, by carrying our banner and by wearing "Ordain Women" t-shirts in nine languages.

Educated Catholics about the archaeological sites depicting women's leadership in early Christianity by arranging a slide show presentation and organizing a tour of the sites.

Throughout the week, we and our coalition partners became well-known in Vatican City. We were highly visible, holding a banner stating "Ordain Catholic Women," wearing our purple stoles, and sporting "Ordain Women" buttons and t-shirts in English, French, Gaelic, German, Italian, Japanese, Korean, Portuguese, and Spanish. All along our route, we handed out fliers in six languages citing the reasons to ordain women. Hundreds of women and men smiled and nodded to us, and we educated many about WOC and the need for women's ordination.

Our conversations with Roman Catholics from around the world reinforced what we knew all along - that a majority of Catholics the world over support women's ordination. We engaged in noteworthy dialogue with three young seminarians, who by the end of our conversation, agreed that women's ordination should at the very least be open for discussion.

/.../

WOC's campaign succeeded beyond our expectations, and our presence reverberated throughout the streets of Rome. On our final day in St. Peter's Square handing out literature on women's ordination, Erin and I were detained one final time. When we told the Italian police officer that we were headed back to the U.S. the following day, he shouted, "Thanks be to God!" We took it as a compliment. Our hard work had paid off, as the Vatican had taken notice of our campaign."

Read more...

Eukaristin - "kidnappad" av prästerna?

Jag fick ett mail nyligen apropå ett djärvt dokument som de holländska dominikanerna gav ut för drygt ett år sen och som det blev en del rabalder omkring.

Har utelämnat några personliga saker, men allt som kan vara av intresse för andra finns kvar.

Det knyter an till ett samtal i ett annat inlägg om eukaristin och prästerna/lekfolket.

Det verkar ha utvecklats ett slags katolskt emerging church.... På tvärs mot hierarkin...

Vill gärna ha kommentarer till det nedanstående...!

***

"In a nutshell, they [the Dominicans] are saying that the shortage of ordained priests in Holland is giving rise to the practice of holding communion services - where there is the liturgy of the word, and the distribution of the eucharist, but no consecration - the hosts distributed have been previously consecrated.

The Dominicans ask why there couldn't be people in the communities where there is no ordained priest, called from the congregation (like the leaders of the communion services), men and women alike, who would be trained empowered to celebrate the eucharist for their communities. It's a wonderful idea - one that puts the eucharist where it belongs, right in the communities of faith who gather to remember.

I'm beginning to believe the the eucharist has been hijacked by the institutional church - that it really belongs in homes, with families and small communities. That it is the inherent right of all christians to gather, break bread, and remember with the Risen One in their midst. Let the priestly class become like rabbis - ones who teach, and preside over larger regional gatherings of faith communities which could be held periodically.

/.../

When the first Christians gathered, there was no ordained priesthood - there were just believers - people who gathered around a meal to remember Jesus and celebrate his resurrection. In those meals, where the brothers and sisters gathered, there were many diverse gifts, but there was also a fundamental equality - no Jews, Greeks, slaves, free, male female. All were ONE. One in Him - one with the Father through Him, one is the Spirit He sent. One as branches are with a vine.

Could the priest shortage be the Lord's way of asking us all to reclaim our own priesthood - the one into which we were baptized with Christ?

/.../ what is it that a priest does if not celebrate and lead the Eucharistic celebration. When you feel that call, it's a call to make Christ present in your life, in your ministry, and at the Table where the priest is most a priest. That table doesn't belong to Benedict XVI, it doesn't belong to the Archbishop or bishop of your diocese - it belongs to the Lord!

And the Lord continues to call the most unlikely of people to that table with him. The stones rejected by the builders continue to become cornerstones, it's simply the way God works.

/.../

I am convinced that there is a new way of being Catholic that is emerging, slowly, and transforming the Church. It may leave the Constantinian and Medieval trappings of pomp and power in the dust - and the legalism that is worthy of the most rigid pharisee. But it will preserve what is best and most life-giving in Catholicism. That emerging Catholic church is happening embryonically in the ministry of married priests, womanpriests, and in the lives of members of communities of faith that grow and thrive without a male, ordained priest (I'm thinking of many religious orders of women who have been calling their own to celebrate the Eucharist for more than 30 years)."

Fr. Rich Hasselbach

Read more...

Skillnad mellan protestantiska/katolska kyrkor?

Fick ett mail med följande påstående. Tycker det var intressant uttryckt.

Håller ni med - eller inte?

"Protestant churches tend to minister to people on the intellectual and/or spiritual levels but we are also physical beings and the Catholic Church with its incarnational and sacramental theology ministers to people on that level as well as the other two."

Read more...

Fler katolska kvinnor vigda...

Som synes kommer detta att fortsätta....

En person som var med vid vigningarna i Chicago igår berättar så här om det.

***

"On All Saints’ Day I attended and participated in the ordination of three female catholic deacons and one female catholic priest. The service was held at St. Paul’s UCC Church, Chicago - and was quite unlike any other ordination I have ever been involved in.

The church was full - well more than 200 people were there…many of them Roman Catholics from St. Gertrude’s parish in the Edgewater neighborhood of Chicago. I was introduced to many active laypeople from this congregation, as well as clergy who had helped the principles along their discernment path. I have known this congregation for more than 10 years; within the Archdiocese of Chicago they are known for their outreach ministries, their openness to the other religious congregations around them (there are many) and their encouragement of vocations of all sorts. To give an example, I believe that St. Gertrude’s is one of the very few RC parishes to have a lay associate pastor.

According to Roman Catholic law, a women who is ordained is automatically excommunicated, as are any Roman Catholics who lend support (even by attending). Thus, as I entered the church, I needed to complete a questionnaire aimed at making sure that I was a person of good will, not intending to disrupt the proceedings, nor intending to report anything that went on within the confines of that church service.

During the service, it was made clear that not only had each of these women gone through a very rigorous discernment period, each had spent quite a few years getting the education required for ordination - all (including the deacons) had at the very least an M.Div…and more than one had a doctorate. There could be no accusation that there had been any kind of special accommodation made in this area. I think that quite a few other autocephalous jurisdictions risk credibility by ordaining people who are not very far along in their discernment and who have not done some kind of theological study. Often the journey through discernment and study took more than 10 years.

I found myself sitting in a pew and thinking of the ancient church, worshipping in secret in homes in ancient Palestine, knowing that even offering worship was a potentially life-threatening activity. The service itself was based upon the RC ordination liturgy, but carefully edited to erase gender-specific language. It was also interesting to observe that their bishop opted to omit all of the usual trappings of the episcopal office; no mitre, no huge pectoral cross, no crozier. It was evident that quite a bit of care had been taken to opt for simplicity - a simple chasuble and stole.

With four ordinations taking place at the same time, and much music offered…the service was very long; it lasted almost three hours. At the point where those ordained laid hands on the ordinands, there were some men in lay clothing borrowing stoles in order to participate - and it was clear that these were Roman Catholic priests who were risking their own Orders to proclaim the validity and truth of the vocations before them.

Though I have had my doubts about this group in the past because of their unwillingness to embrace other catholic jurisdictions and even recognize the orders of other catholic clergy, I sensed a breath of fresh air moving through and perhaps making a change to this attitude. I was warmly greeted; I have been invited to get to know them better. Phone numbers and e-mail addresses have been exchanged; there will be more contact with this group.

Where women are ordained, from whatever tradition, they need to have warm and collegial relationships with each other in order to grow into Christ’s great priestly prayer - that all may be one. Yesterday, I was offered a glimpse at what this might be like."

Read more...

Missa inte...

...snabbfrågan i enkäten intill.... :-)

Det kommer ofta att dyka upp sådana små korta omröstningar ovanför "långfrågan" (d.v.s. den mer representativa statistiska undersökningen som pågår snäppet över ett år - rösta gärna där också om du inte har gjort det).

Read more...

Sött fågelbesök på balkongen...

Nu tittar småfåglarna in här titt som tätt. De har slukat nästan en hel talgboll på bara ett par dar... Det verkar som att de har svårt att hitta mat redan. Eller så är det bara bekvämt att ha "restaurangen" så nära boet.... ;-)

Fick även besök av en betydligt större fågel idag - en jättestor hackspett (?) med vackert klarröd mage satte sig på den lilla talgbollsresten och skulle just börja picka i sig av den, när den fick syn på mig genom fönstret, snabbt greppande kameran inför den minst sagt komiska åsynen. Först trodde jag att det var en skata, eftersom de också brukar hänga här, och de är ungefär i samma storlek.


Tyvärr flög den granna gästen genast iväg innan jag hann knäppa en bild... Stora fåglar är visst mycket harigare än små. Det märks även skillnad mellan talgoxarna och blåmesarna. De lite större talgoxarna är döskraja för mig, men de små blåmesarna brukar fortsätta äta även om de ser rörelser inifrån.

Allra sötast var ett gäng blåmesungar som kvittrade glatt medan de hoppade på fönsterbänken utanför köket häromdagen. Alldeles bedårande. Pyttesmå. Tre stycken. Med vackra blå huvuden.


Ja, ni gissar rätt - kameran var tyvärr inte på rätt plats då heller.... D.v.s. i handen. Vilka underbara närbilder det hade blivit...

Men dessa bilder får istället illustrera inlägget.

En talgoxe som sitter och äter.

Och en liten blåmes som pickar i sig det som trillat ner från talgbollen ovanför. I förgrunden syns även en ännu blommande luktärt - trots att första snön har kommit.

Och så en harig talgoxe - man ser den flyga iväg....

En talgoxe känns förresten tydligt igen, den sticker ut från de andra eftersom den har en brun fläck mitt i det gula. Kanske bara tillfälligt?

Read more...

Kristen tro...

...ömsom manna, ömsom hårt bröd i öknen.

...inte moralkakor, tjusigt upplagda på silverfat!

Read more...

Kyrkans "absoluta" lära - och praxis

Många känner inte till hur katolska kyrkan "funkar".... De flesta som står utanför ser alla regler och påbud och undrar förmodligen hur i hela friden folk kan gå med på allt....

Och den ganska väl dolda hemligheten är att folk ofta inte gör det. Därför har det utvecklats pastorala tillämpningar och individuella undantag från reglerna. Så att det som kyrkan lär ut som förbud blir tillåtet för den enskilda individen i vissa fall.

Dubbelmoral - kan man tycka... Och selektiv, dessutom. Man kan undra varför inte reglerna ändras istället - när praxis har ändrats.

Några exempel på både inofficiella pastorala och officiella justeringar:

Lära: kyrkan förbjuder preventivmedel.
Praxis: gå till rätt präst om du vill få tillåtelse att använda dem.

Lära: homosexuella handlingar är synd.
Praxis: få ditt partnerskap välsignat i smyg (hitta en homosexuell präst som har förståelse för situationen).

Lära: äktenskapet är oupplösligt.
Praxis: försök få ditt tidigare äktenskap annullerat. Alltid finns det något litet tillämpligt kryphål.

Lära: romersk-katolska präster ska leva i celibat.
Praxis: bli ortodoxt unierad katolsk präst, eller konvertera som protestantisk gift präst och bli vigd som katolsk präst, alternativt, om du är romersk-katolsk präst utan att ha konverterat: dölj det eventuella förhållandet väl, det som inte syns utåt är ok. En dag kommer förmodligen ytterligare en utväg: lämpliga gifta män (viri probati) kan komma att vigas.

Bara en enda fråga, tycks det, har inga som helst pastorala lösningar....

Lära: kvinnor får inte prästvigas.
Praxis: kyrkan svarar med försök till förbud mot samtal av frågan, samt eventuell exkommunicering vid överträdelse.

Read more...

Bibelblogg - Alla helgons dag

Denna veckas text är undantagsvis lördagens evangelium - alltså texten för Alla helgons dag. (På söndag firar katolska kyrkan Alla själars dag - d.v.s. alla som är inför Gud, inte bara de som är helgonförklarade.)

Så temat för denna vecka kan förslagsvis kretsa dels kring tankar om helgonen - och dels kring saligprisningarna.

Vilket helgon är ditt favorithelgon (om du har något)? Vilken saligprisning berör dig mest?

***

Matt 5:1-12

När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:


"Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.


Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.

***

Detta är ett bibelbloggsinlägg.

Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.

Read more...

Första gravida katolska prästen?

Nyheten kommer från de "klerikala viskningarnas" blogg, där jag även har hämtat bilden från....

***

"A little over a year ago, 26-year-old Jessica Rowley shattered the stained-glass ceiling, so to speak, by being ordained a Catholic priest.

/.../

"I'm due November 19, but the doctor believes it could be any day," says Rowley. "I'm feeling very ripe."

Rowley is one of roughly a dozen pastors with two X chromosomes presiding over churches in the Ecumencial Catholic Communion, a splinter group of the Roman Catholic Church.

Members of the ECC, which formed in 2003, don’t claim any papal lineage, in contrast to Roman Catholic Womenpriests, another splinter group that ordains women and which does claim direct ties to the Vatican."

***

Missa förresten inte att rösta i enkäten i Clerical whispers-bloggen - om katolska kvinnliga präster - det är åtta dagar kvar att rösta!

Read more...

Enheten mellan "båda lungorna"

Under biskopssynoden inbjöds den ekumeniske patriarken Bartolomeus I, att hålla ett anförande.

Få har nog anat hur stort klivet framåt är genom detta, för ekumeniken mellan de båda systerkyrkorna.

"This gracious invitation of Your Holiness to our Modesty is a gesture full of meaning and significance – we dare say an historic event in itself. For it is the first time in history that an Ecumenical Patriarch is offered the opportunity to address a Synod of the Bishops of the Roman Catholic Church, and thus be part of the life of this sister Church at such a high level. We regard this as a manifestation of the work of the Holy Spirit leading our Churches to a closer and deeper relationship with each other, an important step towards the restoration of our full communion."

Läs hela patriarkens uttalande här.

Read more...

Kvinnliga katolska predikanter...?

Nåddes för en liten stund sedan av den alldeles fantastiska nyheten att även katolska kvinnor (lektorer), under biskopsmötet i Rom nyligen, har föreslagits få predika inom en snar framtid....

Vandrade på små moln av lycka i flera hundra meter på väg hem. Bara för att slå på datorn och läsa artikeln i Dagen som informerat om detta tidigare idag - och nu på slutet av artikeln finna en halv dementi....

Men man kan ju hoppas att det i sin tur är en missuppfattning... Så att det är den ursprungliga nyheten som gäller...

För det de skriver om - att även kvinnor ska få bli ordinarie lektorer är ju ingen nyhet precis. I alla fall inte i Sverige - här har vi haft det så länge - vet faktiskt inte hur länge. Jag är ju själv en av dem... I över femton år har nog faktiskt fler kvinnor än män läst texterna i mässan i min församling.

Hmmm... Det står: "I tjänsten kan bland annat ingå att läsa Bibeln vid gudstjänsterna." Ja, detta är ju vad det idag innebär att vara lektor. Då frågar man sig genast vad övrigt som ingår... Kan det inte vara just predikan?

Kvinnor har tidigare predikat - och det vore verkligen på tiden att återinföra det....

Kommer självfallet att göra vidare efterforskningar om hur det egentligen ligger till med den här saken... Har redan (informellt) hunnit anmäla mig till en förberedande homiletikkurs...! ;-)

***

"Kvinnor bör ha rätt att läsa Guds ord i mässan. Det föreslås av den synod som katolska biskopar från hela världen varit samlade till i Rom under tre veckor.

Synoden presenterade 55 förslag, riktade till påven, bland annat ett som handlade om att kvinnor skulle tillåtas läsa bibeltexter i katolska församlingar genom att bli utnämnda till "lektorer". Denna tjänst har tidigare reserverats för män. I tjänsten kan bland annat ingå att läsa Bibeln vid gudstjänsterna.

Kvinnor har dock även tidigare läst bibeltxter, men inte regelbundet. Den katolske teologen Cettina Militello säger att en öppning av lektoratet även för kvinnor skulle ha "stort symboliskt värde".

/.../

Uppdatering 18:00: I en tidigare publicerad version av den här artikeln skrev vi att biskoparna vill låta kvinnor predika i gudstjänsten. Den byggde på uppgifter från nyhetsbyrån ENI, som skriver att kvinnor skulle få rätten att predika ("preach"), en uppgift som vid närmare kontroll inte tycks stämma."

Läs hela artikeln via länken till Dagen ovan.

***

Uppdatering:

Har nu läst vad NCR skriver om ämnet. Och det tycks tyvärr vara så att det bara handlar om textläsning. Om nu inget mer kan läggas i lektoratet som tjänst förstås (återstår att undersöka).

Ett par intressanta saker:

"In perhaps its most surprising move, the synod recommended that women be officially admitted to the ministry of “lector,” meaning a minister authorized to read Bible passages at Mass."

/.../

"Against the backdrop of a church sometimes perceived as a “boy’s club,” this synod is likely to be remembered for its efforts to reach out to women. For the first time, women were a majority among the official “observers,” occupying 19 of 37 spots. More women participated in this synod than in any edition since the body first met in 1967.

In the end, concern for women came through most clearly in Proposition 17, devoted to “Ministry of the Word and Women.”

Under existing church law, the ministry of lector is technically open only to males. In part, that’s for historical reasons; before 1972, the office of lector was considered one of the “minor orders” leading to priestly ordination. Since the Second Vatican Council (1962-65) it’s become common practice for women to read at Mass, including during papal liturgies in Rome, but this is officially considered only a “temporary” measure.

The bishops suggested making it permanent.

“It’s hoped that ministry of lector can be opened also to women, so that their role as announcers of the Word may be recognized in the Christian community,” the bishops said in proposition 17.

The bishops also endorsed the growing practice of lay-led celebrations of the Word of God, especially in areas where communities don’t have regular access to the Sunday Eucharist due to priest shortages."

/.../

"Concern for the laity even ran through the synod’s treatment of priestly formation. Proposition 32, dealing with educating future priests about the Bible, included the following recommendation: “Parallel to formation inside the seminary, future priests are also invited to take part in meetings with groups or associations of laity gathering around the Word of God. These meetings … favor in future ministers the experience and the taste for hearing what the Holy Spirit is arousing in believers gathering as the church, whether these gatherings are large or small.”"

"The proposition on the lectionary did not directly address complaints from some quarters that the current selection omits stories about women, but it called for attention to the "exclusion of certain important passages.""

Hela synoddokumentet finns här.

Underbart är kort....

***

Uppdatering igen:

Men hoppet är inte ute... Hittade nämligen detta om lektorer - en tjänst som tidigare var andra steget på väg mot prästvigningen.

Där står bl.a. följande (det mest intressanta är markerat).

"The first mention of a Christian liturgical reader is by Justin Martyr (d. about 165) in I Apol., lxvii, 3, 4. The homily known as "II Clem. ad Corinthios" also contains a reference to a lector, anaginoskon (xix, 1). The position of reader was honourable and dignified. It involved a higher standard of education than that of most offices. Although Justin says that the bishop preached the sermon, it appears that the reader himself often went on to expound what he had read."

D.v.s. lektorn förklarade/utlade ofta texten efter att ha läst den. Med andra ord det vi idag menar med predikan! [Eftersom även biskopen predikade så verkar det ha varit två textutläggningar...]

Även detta var intressant:

"When a reader is ordained let the bishop speak about him (faciat de illo verbum) to the people, pointing out his faith and life and skill. After this, while the people look on, let him give him the book from which he is to read, saying to him: Receive this and be the spokesman (relator) of the word of God and you shall have, if you do your work faithfully and usefully, a part with those who have administered the word of God." [D.v.s. prästerna.]

Read more...

Who are you?

As I'm quite curious, I'd be interested to hear who you are, who happen to pop by here for one reason or another, from so many wonderful countries in the world....

One way to ask is through surveys like the one in the left margin on top - I'll translate the questions into English below, and hope you'll participate by voting in the survey...

Please, mark one alternative, and vote just once (by pressing the "vote" button)!

1. I'm Catholic
2. I'm Orthodox
3. I belong to the (Swedish) Lutheran Church
4. I belong to a Free Church
5. I belong to another Church
6. I belong to another religion
7. I'm a humanist
8. I'm an atheist
9. I'm a seeker
10. I'm not sure....

Read more...

Vad är mystik?

Ett långt samtal om kontemplation hos Andy visar hur svårt det är att definiera, beskriva eller uttala sig om något som man inte känner till av erfarenhet... Det är som om ett ännu ofött barn skulle uttala sig om den värld det ännu inte har sett. Eller som om en från födseln blind skulle beskriva färger.

Kom att tänka på ett tidigare inlägg om mystik - ni hittar en länk till en historisk kort genomgång utifrån olika religioners och livsåskådningars perspektiv via detta inlägg, samt till en artikel om specifikt kristen (ortodox) mystik. Om ni har några frågor om detta så går det bra att kommentera här (skriv på engelska ifall ni vill ha svar av någon av dem som skrev dessa inlägg, så kan jag maila dem om det).

Wilfrid Stinissen har skrivit flera böcker om ämnet för dem som är intresserade av en katolsk syn på mystik - och särskilt så som den har beskrivits av Teresa av Avila och Johannes av Korset.

Jag har skrivit en uppsats om en av Johannes av Korsets skrifter för ganska länge sen - ska se om något av det kan vara informativt, och i så fall kopierar jag in det i ett nytt inlägg här lite senare.

Fler artiklar som delvis anknyter till mystiken hittar ni här. (Bl.a. ett par reflektioner kring Thomas Mertons "Seeds of Contemplation".)

Välkomna också till ett samtal rent allmänt om ämnet här!

Read more...

Ny enkät - samt resultatet av den förra...!

Som en hel del av er redan har uppmärksammat så finns det nu en ny enkät i spalten intill.

Tycker att det är väldigt spännande att följa staplarnas växt. Intressant nog så tycks det vara ungefär lika många frikyrkliga som katolska bloggläsare (hittills). Får se vilka som "vinner" till sist... :-)

Lika intressant är att flera har kryssat i att ni tillhör en "annan kyrka" (fast jag tyckte att jag hade fått med de vanligaste i Sverige). Specificera gärna i detta inlägg mer exakt.... Det går bra att göra det anonymt om man vill.

Lite förvånande är att de svenskkyrkliga läsarna inte är lika många som de katolska/frikyrkliga - men ni har väl bara inte upptäckt enkäten än? Förmodar att ni snart fyller på stapeln....

Vet också att det finns flera ortodoxer bland er... Ge er gärna till känna med ett kryss....

Väntar även på att humanister/ateister m.fl. kryssar i sin närvaro (all röstning sker anonymt - ingen kan se vilka ni är - så bidra gärna till en mer rättvisande statistik).

Rösta alltså väldigt gärna, alla som tittar in här - men bara en röst per person!

De som tillhör flera samfund får alltså välja det ni känner er mest hemma i. Och om någon finner Gud, lämnar tron, eller byter kyrkotillhörighet eller religion under året, så går det bra att gå in och ändra sin tidigare röst... :-)

***

Tänkte även redovisa resultatet av den tidigare enkäten för att sedan radera den, så det blir lite färre "widgets" i bloggmarginalen. Ställer upp det hela i "popularitetsordning":

Vad är bäst i min blogg?

* Heta inlägg - rakt på sak: 7 (36%)
* Katolska förnyelsenyheter: 5 (26%)
* Ekumeniska nyheter: 4 (21%)
* Bibelbloggen: 4 (21%)
* Diskussioner om allt möjligt: 4 (21%)
* Humor: 4 (21%)
* Katten Tistou's blogg: 2 (10%)
* Balkongodling: 1 (5%)
* Något annat: 1 (5%)

Röster hittills: 19
Enkät stängd

Read more...

Vem har egentligen rätt att finnas till?

Har alldeles oplanerat kommit in på samma tema i kommentarer i olika bloggar under de senaste dagarna... Om rätten till liv och människovärde. Tänkte ta upp det lite samlat här, efter att just ha sett ett program om ämnet dessutom (se länk till Karins blogg).

För det håller liksom inte. Att samhället, vi människor, blundar för vad det faktiskt handlar om. Skygglappar och smutskastande åt endera sidan löser inget. Det måste gå att hitta en medelväg i samtalet (som Marcus Birro var inne på i programmet). Men man kan inte överlåta till föräldrarna att bestämma om ett barn är ett barn (vilket han också menade).

Ett barn är just ett barn, om än väldigt litet, det är väldigt svårt att komma ifrån det - frågan är snarast om det är välkommet.

Sjukvården skickar, utan föräldrarnas vetskap, aborterade foster från 12:e veckan till kremering och begravning (ifall sjukvårdsperonalen tycker att det ser ut som ett barn). Väcker inte det tankar hos dem som vågar tänka efter? Mindre foster än så kastas i avfallet. Även där kunde man önska en mer etisk hantering....

En annan viktig fråga är när det mänskliga skyddsvärdet egentligen inträder. Har ett embryo rätt till liv? Eller ett foster? Eller först ett fullgånget barn som kan klara sig utanför moderns kropp (men som verkligen inte kan klara sig själv än på många år, och ifall det är handikappat kanske det aldrig kan klara sig själv!)? Är först den myndige vuxne (fullfjädrad med villa, vovve, volvo - fullt ut människa)? Förlorar människan sedan sitt värde med stigande ålder (inte minst i vår kultur)?

Är inte allt mänskligt liv skyddsvärt? I sig. För att det är vad det är...

Bäst att tillägga: jag är absolut medveten om särskilda omständigheter som kan försvara att vi har en lagstiftning som inkluderar aborträtt. Men den borde tas i anspråk ytterst sällan, vara ett undantag från regeln. Det skulle kunna fungera så om folk i högre grad tänkte efter...före. Är inte det allas vårt ansvar...?

Vill också tillägga att jag inte kan/vill döma någon som har fattat det beslutet. Har full förståelse för att situationer kan vara väldigt svåra, och att det kan tyckas vara enda utvägen.

Men önskar samtidigt att det skulle finnas en mer stöttande omgivning - för det är nog sällan beslutet är givet - många skulle nog välja att inte göra abort ifall de fick det stödet.

***

Först skrev jag hos Monica:

"Tänker när jag läser det du skriver på att alla barn belastar samhället - och alla vuxna med för den delen. Även om de flesta av oss också bidrar. Sverige är väl ett av de länder som har den störst utbyggda offentliga sektorn. Och bland de högsta skatterna. Pengar som är gemensamma och ska fördelas på bästa sätt (nej - inte i så hög grad rätt ner i politikerfickor!).

Vi har ju resurser att ta emot alla barn... Hjälpa föräldrar med handikappade barn så att de orkar. De sprider också mycket ljus omkring sig, dessa barn. Allt är inte bara jobbigt och sorgligt.

Tänker också att en del är handikappade på sätt som syns tydligt, andra har osynliga sår. Vilka ska få finnas bland oss? Bara de som ser helt vanliga ut på ytan?

Förresten - ska man vara väldigt krass så är ju var och en som föds redan på väg mot döden.

Vems liv ska då anses vara mer värt - och vems är det inte? Och varför? Vilka av oss ska ha rätt att födas och leva?

En dag: bara de som beräknas vara fullständigt perfekta från början till slut?

Du sköna nya värld...?"

***

Sen skrev jag, apropå en kommentar om encyklikan Humanae Vitae, i min egen blogg:

"Aborterna måste verkligen minska. Det är förfärligt som det är... Det tror jag att var och en som inser att det faktiskt handlar om barn kan hålla med om.

I-länder har liksom ingen ursäkt för att det är som det är. (Andra länder har i viss mån en ursäkt - men även där är vi medskyldiga, som inte hjälper till i så hög grad som det behövs för att alla barn ska få möjlighet att växa upp i drägliga omständigheter.)

Ett stort problem är att skolorna (väl fortfarande idag?) lär ut att fostret är en del av moderns kropp - en geléklump - som inte har rätt till liv förrän en viss vecka har passerats.

DÄR nånstans måste man göra något. Och så har föräldrar ett jättestort ansvar. (Men många av dem har förmodligen själva samma inställning utifrån vad de har lärt sig...)

Och politiker behöver se över lagstiftningen - gärna sänka gränsen ytterligare eftersom det snart inte är någon större skillnad i tid mellan barn som föds för tidigt och kan räddas, och barn som aborteras.

Om preventivmedel ändå ska ses som en betydligt bättre lösning än aborter i ett sekulariserat samhälle där det inte går att kräva total avhållsamhet på religiösa grunder för alla, så är även detta föräldrars och skolors uppgift att informera om, och sedan naturligtvis individens ansvar.

Tror ingen mår bra efter en abort. Därför är det otroligt att så lite görs.

Men: ser man på statistiken för "katolska" länder så tror jag faktiskt inte att det är mycket bättre än här. Förutom att aborter är illegala på många håll - och där dör både unga mödrar och barn p.g.a. skumma kvacksalvare. Och där sprids även AIDS i högre grad än här p.g.a. Humanae Vitae's förbud mot preventivmedel...

Världen blev alltså inte hjälpt av encyklikan....

Och katoliker som fick den serverad blev antagligen mest bara arga - gjorde uppror mot den istället. (Kanske även en anledning till varför folk lämnade kyrkan?) Nånstans kan man förstå dem - vad har påven med folks privatliv att göra?

Det kanske faktiskt hade varit bättre att inte säga allt det som sades...? Utan säga andra saker istället - som hade kunnat rädda liv."

***

Och hos Karin skrev jag:

"Ja, svår fråga...

Man kan tycka att MYCKET mer borde göras preventivt. Det är skolans och föräldrarnas ansvar... Men även kyrkans (ur en etisk synvinkel)...

D.v.s. abort är inte ett preventivmedel - men används i princip som det. Nånstans måste man göra skillnad mellan att ta ansvar för uppkomst av liv och att ta liv som blivit till. Oavsett ålder. 12 veckor eller 90 år [apropå frågan om abort jämfört med dödshjälp].

Så många ser inte fostret som en egen individ - utan som en del av kvinnans kropp. Det kanske måste börja med en insikt där. Men inte med hjälp av skrämselpropaganda - utan saklig reflektion/upplysning.

Är det rimligt att barn får mänskliga rättigheter först när de är födda?

Vad gör man då åt att gränsen mellan tillåten abort och möjlighet att rädda för tidigt födda barn alltmer suddas ut?

Ytterligare dimma omger situationen genom att abort väl snart kommer att tas till för barn med allehanda oönskade egenskaper, t.ex. med en minimal risk att de kommer att drabbas av allvarlig sjukdom nån gång i livet. Och en gång dö!

Det har liksom blivit hysteriskt.

Människan leker Gud."

***

Kommentarer?

Read more...

Teologisk lördagsprovokation

Fick följande mail idag (publicerat med avsändarens tillstånd). Tankeväckande. Thought provoking....

Kommentarer?

***

"Short rant on the way: we are all ministers. In Anglicanism, the laity is an "order" like priests and bishops. Those of us allowed to don collars and stoles are paid (or unpaid) professionals. I don't think that's what Jesus ever intended. . . . I, first of all, don't think he ever imagined his life would inspire a movement, and if he had, it wouldn't have been done this way.

He didn't like hierarchical organization -- said so, too. Ordination is an imaginary sacrament. . . I find no persuasive evidence for it. His followers appear to have put something together to try and hold the teaching with some integrity, but it soon disappeared in the hands and minds of those who simply didn't understand it. (There is similarly no clear evidence for a formal sacrament of marriage either.)

Traditional ordination is for those who run the religious industry for a salary. . .a matter of professional disposition, training and acceptance by a committee. A ceremony follows. I've encountered clergy and religious who were some of the meanest folk I've ever met.

Ministry for me is a matter of the heart and not training. I don't think one can train for compassion and love . . .and that's what's killing religion in my view. We haven't learned it yet."

Read more...

Tistou gästkattbloggar

Fick mail från Tistou igår...

***

"Hej alla trogna läsare!

Jag har väl berättat att jag har flyttat ut på landet? Husse och matte (tjänstefolket ni vet) jobbar på ett ställe som heter Marielund. Hela resan hit var jag på ett jämmerligt humör. Jag trodde vi skulle till MarieHUND. Puuuh vad lättad jag blev. Nu är livet snarast jamerligt.

Jag får gå ut om dagarna. Först verkade det väldigt farligt. Jag gick försiktigt ut genom dörren och smög in i den närmaste busken. Sedan tre snabba skutt hem till tröskeln igen där jag fick vänta i säkert tre sekunder innan jag äntligen blev insläppt. Puuuuh, igen. Nu skrattar jag åt hur rädd jag var i början. Nu går jag säkert trettio meter hemifrån och nosar och upptäcker. Efter några minuter går jag in igen. Och så efter några minuter: ut igen!

I går hände något spännande. Det var en annan katt utanför när jag kom ut. Först tänkte jag vända, och hade inte matte varit med mig ute på trappan hade jag säkert krafsat på dörren och jamat jämmerligt. Men nu var jag modig. Vi nosade en stund på varandra den andra katten och jag. Sedan ville jag in och morska upp mig, men bara en liten stund. Sedan ut och nosa lite igen. Den andra katten är alldeles svart och heter Rafael. I dag har vi lekt och jagat varandra lite. Nu är det snart mörkt och då får jag inte gå ut. Men i morgon skall vi nog rasa riktigt med varandra.

Apropå rasa förresten. Husse och matte har ett litet, litet fönster i sovrummet. Det står på glänt om nätterna och då vill jag förstås upp. Jag hoppar och hoppar. Fönstret sitter högt upp - dumt! Härom natten kom jag upp och då var det fullt med grejor i fönstret - jättedumt! De rev jag ner förstås. Matte vaknade och var inte så glad fast jag spann det finaste jag kunde. I går natt hoppade jag upp igen och kan ni tänka er: det stod saker där igen. Hur dum får man vara? Naturligtvis rasade de ner. Det kan väl inte jag rå för. Nu hoppas jag att de har lärt sig, men ibland verkar det som om husse och matte är helt obildbara. Mjau. Jag säger bara det: mjau!!

Jamliga hälsningar från Tistou."

Read more...

Flickleksakernas glamourfyllda värld....

För att inte den här bloggen ska upplevas som alltför allvarstyngd bör den kanske spicas upp med lite glättigare inlägg då och då.... Apropå diskussionen i ett annat inlägg.... ;-)

Nej då, ingen större fara.... Det blir bara lite grann av den varan.... (Den som vill gå mer på djupet kan istället med fördel ta itu med veckans bibelblogg...)

Satt förut och bläddrade i en leksakskataolg som kom med reklamen. Hade tänkt kasta den oläst, men sen tänkte jag ta mig en titt i den ur ett sociologiskt perspektiv, vilket jag gör då och då... Hann bara ett par sidor in i den så hade jag redan skrivit ett blogginlägg i tankarna.

För där var det en intensivt glittrig rosa värld som öppnades.

Barbiedockor nuförtiden kan så otroligt mycket mer än på min tid. Då gick det bara att klä dem i olika kläder. De dansade inte, sjöng inte, red inte på hästar med lysande vingar och hovar, och med klapperljud från hovarna samt vindsusljud från manen. De var inte heller lika vackra. Nu sjunger de stämningsfullt i duett (om föräldrarna har råd att köpa två alltså), byter inte kläder, utan man ändrar stil på klänningen med ett knapptryck. En docka dansar balett och gör piruetter. En annan får en liten hundvalp upphoppande i famnen via något slags platta den står på (hur kul är det femtioelfte gången?). En specialare iklädd rött och guld kallas "Christmas carol" - inspirerat av Charles Dickens julsaga. Hon utlovas få lära sig "vad julen egentligen innebär". Hm, jag undrar allt det. Var är i så fall den lilla Jesusbarnsdockan? (Förresten: varför gör de inte en Jungfru Maria-Barbie med Josef, Jesusbarn, krubba och djur i ett set - det skulle nog bli en storsäljare som julklapp....)

Den nya tidens Barbie är skönhetsdrottning, discotjej, isprinsessa (utan skridskor), zoodoktor och tv-kock. De hade skrivit fel i texten - översatt det från något annat språk - för det stod tv-chef - vilket ju vore intressant - en kvinnlig chef. Men nej, Barbie intar inga höga yrkespositioner. De är nog reserverade för Ken (som för övrigt helt lyste med sin frånvaro i katalogen - kanske det är Barbie och Barbie som gäller nuförtiden i dockkärnfamiljen?).

De vanliga dockorna har också nått nya nivåer. De kan programmeras att känna igen sitt namn, ber om nappflaskan, leker tittut, skrattar, drar på sig filten, m.m. Och de är spöklikt lika riktiga bebisar. Ibland gjorda av material som påminner om hud.

På min tid var dockor stumma, och de rörde sig inte. Men jag minns en som uppdaterades så att den kunde "kissa", vilket var modernt då (den fick ett hål i munnen så att den kunde "dricka" - och så en utgång för vattnet - jag bevittnade hela "operationen" som utfördes utan bedövning, med hjälp av tändstickor - uj!).

Fast jag gillade av någon oförklarlig anledning inte att leka med stora dockor, bara med små - men än hellre med gosedjur, eller med egentillverkade skapelser. Gjorde massor av små möss och ormar, och en och annan valross av garn. Kände mig dock ibland förpliktad att leka med stora dockor när det var vuxna i närheten - för att man som liten flicka "skulle" det. Fick även en radiostyrd bil en gång (med ganska kort sladd) - fast det var ju en "pojkleksak", så inte heller den blev så mycket använd. Roligast var små snurror som min farfar tillverkade av en kaffeburk, och som man kunde skjuta iväg hur långt som helst. De glittrade i solen medan de svischade iväg - som trollsländor av silver. Och det var urkul att gunga (fortfarande kul!). Och att kasta pil. Där var det jag och grabbarna....

(Det senaste är ett utdrag ur en eventuellt kommande utmaning - om barndomsminnen.)

En verklighetstrogen leksakshund i katalogen levereras i naturlig (stor) storlek. Den skäller, sitter, ligger, ger vacker tass och tigger - lyder sex engelska kommandon. Alternativ för den allergiska familjen? Tur att motsvarande katt inte verkar finnas. Tänk er en leksaks-Tistou som väcker en tre gånger varje morgon med start omkring kl. 4, jamar, har ner saker, går till sin kattlåda, hoppar upp på spisen, jagar låtsasmöss....

I övrigt är det interaktiva saker som gäller. Man kan bli sin egen modedesigner med hjälp av dvd och "scanner". Och ge virtuellt liv åt gosedjur - på en riktig webbplats! Och sjunga karaoke.

Vad säger ni om den här utvecklingen? Från kottar och stickor till hypertech. Förstör det eller utvecklar det barns fantasi och kreativitet? Vad formar dessa ideal för slags vuxna individer? Vad lekte ni med som barn?

(Sorry att jag inte kom in på pojkleksaker här - men kanske en annan gång - eller så får ni fylla på - jag anar att det är samma trender som råder där - men killanpassat.)

Read more...