måndag 13 oktober 2008

Gudsmodern

Maria Küchen skriver kort om ämnet moderskap.

Någon lägger korv i mina skor och petar in äppelskruttar i videon. Det är så långt ifrån den tjusigt upphöjda madonnan som man kan komma.

Och om Maria:

Släpps Hon inte in i kyrkans mentala och fysiska rum tar andra gudinnor Hennes plats i kvinnors hjärtan, det sker redan. Bestsellers skrivs om dessa gudinnors magiska helande häxkraft och kvinnor köper och köper och köper det, för deras hunger är stor.

Inte bara kvinnors hunger efter kvinnlig representation är stor. Också män kan söka efter substitut som blir till avgudar, om Jesu Mor inte får sina rätta plats. Som Kyrkans mor.

Inte upphjöd på piedestal, men delaktig i våra futtiga, vanliga liv.

Bland - i mitt fall just nu - trasig cykel och krånglande dator, bränd mat, misslyckade kladdkakor och bladlöss över hela balkongodlingen....

Read more...

söndag 12 oktober 2008

Höst i hagarna...



Read more...

Nattvardsfråga

Funderar på varför en del kristna firar eukaristi varje dag - och andra väldigt sällan... Och om det har med nattvardssynen att göra.

Teori:

De som tror att det händer något - att det verkligen blir Kristi kropp och blod - firar eukaristi ofta, och ser det som ett sakrament.

Medan de som tror att det är en minnesmåltid, för att minnas Jesus, firar denna mer sällan (för Jesus glömmer man ju inte bort i första taget...), där kan också i princip vem som helst leda firandet.

Katolska kyrkan firar om möjligt mässa varje dag (prästbrist kan göra det omöjligt) - det är åtminstone idealet.

Frikyrkor brukar fira mer sällan... I min pappas församling är det bara en gång i månaden om jag minns det rätt. Men de brukar fira den i hans cellgrupp emellanåt också - utan att någon pastor är med.

Förra söndagen i Pingstkyrkan var ett slags kombination - det predikades om en sakramental nattvardssyn (händelsen närvarandegörs, det är inte bara en minnesmåltid) - och firades även på det sättet, men i förtätat sammandrag och med tydligt frikyrkliga inslag.

Nu undrar jag hur ni ser på nattvarden.....

Read more...

lördag 11 oktober 2008

Återinförande av kvinnligt katolskt diakonat...?

Fick följande pressrelease igår...

***

Reinstating the Diaconate for Women

An international Petition to the Pope asking for reinstatement of the ordained women’s diaconate will be handed in to the Vatican on Wednesday, October 15, 2008. A press conference in the ADISTA news agency in Rome will follow at 11 am that day. Dignitaries representing signatory organizations from around the world and representatives from various countries will be present at the function. A demonstration in Saint Peter’s Square by women dressed in ancient Greek/Hellenist clothing representing women deacons of the early Church will also be held.

Historical Background

It is historically documented that the diaconate of women existed in the Church since Apostolic times (Romans 16, 1; 1 Tim 3, 8-11). Tens of thousands of women deacons served in parishes during the first millennium as is witnessed in literary records, inscriptions on tombs and twenty two women deacon saints in the current liturgical calendar. Hundreds of women deacons are known to us by name. Ancient manuscripts have preserved the exact rite of ordination of women deacons (for more, see: http://womenpriests.org/deacons/default.asp)

Why is the Vatican is Suppressing the Historical Facts

Analysis of the ordination rite shows that the ordination of women deacons was a true sacrament with a bishop laying hands on the candidate and invoking the Holy Spirit. In all essentials the ordination of female deacons was identical to that of male deacons -- the sacramentality of whose ordination cannot be disputed. This means women did receive Holy Orders. For on July 15, 1563 the Council of Trent defined that the diaconate, as much as the priesthood and the episcopacy belongs to the sacrament of Holy Orders. "If anyone says that in the Catholic Church there does not exist a hierarchy, established through divine ordination, which consists of bishops, priests and deacons, let him be anathema." (Denzinger no 966).

Break with Tradition?

In an interview, John Wijngaards, author of Women Deacons in the Early Church:Historical Texts and Contemporary Debates (Continuum 2006) confirms: "In no way can the official Church claim that ordaining women deacons would be a break with tradition. The diaconate for women is needed today as much as it ever has been. Hundreds of thousands of women all over the world perform pastoral ministries that should be supported by the sacramental grace of ordination," he said.

Signatories:

Signatories of the Petition include at least twenty six international Catholic movements representing a membership of more than 40,000 people. In addition, more than fifteen hundred individuals have endorsed the Petition.

A text of the Petition (in six major languages used in the Church: English, Spanish, German, French, Italian and Dutch) can be found here: http://womenpriests.org/dreamshareact/phpPETITION/ The exact details of the signatories can be found here: http://www.womenpriests.org/dreamshareact/phpPetition/results.php

Signatory representatives who will be present at the function include Jennifer Stark (UK), Coordinator of Women’s Ordination Worldwide (WOW), Aisha Taylor (USA), President of Women’s Ordination Conference (WOC), Anne Brown (UK), New Wine, along with others from countries around the world including Austria, Australia, Germany, Netherlands, Japan and other countries.

Contact:

Jos Rickman housetop@btconnect.com tel +44 1923 779446

Therese Koturbash shaburtok@yahoo.ca tel +1 204 622 7002

Website: http://www.womendeacons.org/

Read more...

Gröna tomater - insyltade!


Igår kväll skördade jag så de små gröna liven som jag drivit upp sen den 7 april i år, till en början inomhus, och sen utomhus under hela den långa sommaren.

Här och här går det att följa hela balkongodlingens strapatser under sin första säsong.

Tänk att tomatplantorna var så där otroligt små till att börja med. De har bara två små blad på den första bilden (i andra odlingsinlägget). Sen blev de till en rejäl skog...

Och nu ligger resultatet där i en liten burk och väntar på att bli färdiga. Det är nämligen insyltande i två etapper som gäller. Den första har jag klarat av - den innebar kokande av tomater och sedan inläggningslag.

För första gången nånsin har jag nu ättikssprit och färsk ingefära i kylskåpet, samt hel kanel och hela kryddnejlikor bland kryddorna. Jag har aldrig syltat något förut (annat än hjortron). Det ni - känns som att jag har trätt in i en helt ny matlagningsdimension... Och vilken doft kokandet spred sen..... Alldeles ljuvlig. En blandning av jul och barndomssomrar på något sätt. Så som det skulle kunna lukta i min farmors kök.

Den andra etappen inträffar om två dagar då lagen ska koka upp en andra gång och sedan silas. Under tiden ska läckerheterna stå svalt och suga åt sig ordentligt av alla smaker.

Jag hade inte så många tomater att sylta så jag tog hela den lilla skörden till det (se bilden - de två röda små körsbärstomaterna la jag dit som dekoration för fotots skull - de har mognat på köksbänken ett par dar). Får prova att steka några tomater nästa år istället.

Lite krångligt var det att göra om receptet som var för ett kilo tomater så att det stämde in på de 270 gram gröna tomater jag hade - och jag beslutade mig därför bl.a. för att ta i kryddorna lite på måfå. 0.8 cm ingefära säger ju ingenting - för hur tjock ska den vara? Och ska man skala den? Det gjorde jag till sist. Och tog i lite extra... Det är förresten något som lär återkomma till mitt kök - den doftar som att den kan bli användbar i t.ex. thailändska rätter... Som mitt kök inte har känt doften av på eoner...

Börjar fundera på att försöka bli lite mer huslig. Baka eget bröd, laga lite mer avancerad mat... Ha ha...! Ni som har följt bloggen ett tag vet att detta kommer från experten på alla nyanser av vidbränt som man kan tänka sig... Men om jag lyckas (den här tanken brukar dyka upp då och då vid sällsynta tillfällen när köket doftar så där underbart som just nu - och man önskar att det inte skulle bli så långt mellan varven) - så lär det bli en del bloggande om det... Hm... Om jag nu inte använder bloggtiden i köket istället... :-)

Till sist så får alla ni som har blivit sugna på insyltade gröna tomater det recept jag hittade (själv hoppade jag över kryddpepparkornen, men följde det någorlunda i övrigt).

1 kg små gröna tomater

Lag:

2 dl ättiksprit, 12%
3 dl vatten
6 dl strösocker
1 tsk salt
8-10 kryddnejlikor
6 kryddpepparkorn
3 cm färsk ingefära, el. torkad
2 kanelstänger


Tag bort fästet på tomaterna och skölj av dem. Pricka tomaterna och koka dem några minuter, låt dem sedan rinna av. Blanda ihop lagen och koka upp den. Lägg ner tomaterna och sjud dem i ca 8-10 min. beroende på storleken, de ska ha lite spänst kvar. Lägg över dem i en glasburk. Koka ihop lagen lite på hög värme, slå över tomaterna, förslut och ställ svalt några dagar. Slå sedan av lagen, koka upp den igen, skumma och tillsätt ev. lite konservering. Låt lagen kallna och slå över tomaterna. Förslut och ställ svalt i ca 2-3 veckor.

Resultatet lär vara sagolikt gott, och det passar särskilt bra till viltkött och grytor.

Read more...

fredag 10 oktober 2008

Sårad - och kallad att tjäna i skuggan av kors och ljuset av pingsteld

Ibland är det som att Gud vill säga något särskilt genom de människor som sänds i min väg. Den senaste tiden tycks temat vara: "att vara sårad (på olika sätt) men ha en längtan att tjäna".

Det kan röra sig om inre sår eller fysiska sådana. Livet sårar oss på endera eller båda sätten. Så är det bara.

Den väsentliga frågan är vad man gör av dessa sår.

Låter dem växa och odlar bitterhet i dem - eller låter dem successivt helas så långt det är möjligt?

Detta med bitterhet gäller främst inre sår - men även yttre skador kan orsaka bitterhet - gentemot Gud som kanske inte helar, och gentemot människor som ofta ser ned på svaghet.

Bitterheten måste tas itu med om tjänsten ska bli fruktbar. Annars kommer den sårade oundvikligen att i sin tur såra andra. Kvarvarande sår utan bitterhet är dock inget hinder för tjänst.

Men förlåtelse är en process som kan ta tid... Tecknet på att det har skett är att ingen bitterhet en dag finns kvar. Förlåtelsen i sig kan ibland leda till häpnadsväckande helanden...

Det är en illusion att vi nånsin kan undkomma korset. Men korset kan bli till en hävstång upp ur diket, en smal bro över ravinen.

Peter Halldorf skriver om påskens och pingstens oskiljaktighet:

"Den kritiska punkten i all kristen andlighet är förhållandet mellan Påsken och Pingsten, mellan Kristi kors och Pingstens Ande. När ”döden med Kristus” blir ett stadium att passera, inte något som vi dagligen behöver genomleva, främjar andligheten övermod snarare än ödmjukhet, självbedrägeri i större grad än självinsikt. Vägen leder oss från korset i stället för att dagligen föra till korset. Så undflyr oss den större friheten: den som består i att bli så fri från sig själv att man varken behöver sola sig i smickret eller skyla sig för föraktet."

Korset är det som gör oss ödmjuka nog att ta emot pingstens Ande...

Utan erfarenhet av korset i våra liv skulle vår tjänst lätt kunna bli högmodig, ett uttryck för egots alla nycker, där det hela tiden gäller att stå mitt i strålkastarljuset.

Men om vi låter sårens sprickor bli öppningar där det gudomliga kan sippra in, blir de så småningom till välsignade, och välsignande, sår. Den som vet vad det är att vara djupt sårad blir delaktig i hela världens smärta, kan känna andras lidande - inifrån, och därigenom komma med tröst som når ner på samma djup hos andra.

Men bara mänsklig tröst räcker inte.

Ju mer Gud får strömma genom såren, desto mer helade kan de bli. Till slut finns kanske bara de glänsande ärren kvar som ett minne av vad som varit.

Det finns också andra slags skador som inte helas utan som tjänar som påminnelse om något. Skador som Gud direkt använder sig av för tjänsten. För Jakob blev höftskadan en ständig påminnelse om brottningen med Gud. För Paulus blev taggen i köttet något liknande. För dig och mig är det kanske något annat. Också helgonen vittnar om många sjukdomar och plågor, om inre och yttre lidanden av alla slag.

Helighet sägs innebära helande - att man blir en hel människa. Men det betyder inte en befrielse från lidanden - ofta är det precis tvärtom - lidandet kan öka i takt med helgelsen. Fast den inre förnyelsen kan innebära att man reagerar på ett annat sätt på lidandet, hanterar det annorlunda.

Ibland finns i kyrkorna ett slags perfektionismens anda. Som om bara de som är utan några som helst brister kan användas av Gud och är kallade till tjänst på olika sätt. Så är det inte.

De som helats av Gud kan vittna om det och användas på underbara sätt för andras helande.

Men också de som kanske aldrig blir helade kan tjäna, och istället vittna om hur Gud särskilt utväljer och använder det svaga och föraktade för att visa på sin härlighet.

Svagheten fullkomnas i Guds kraft när man är medveten om den men ändå låter sig brukas, inte står i vägen.

Det är betydligt bättre att ha insikt om sin ofullkomlighet än att tro sig vara fullkomlig. Gud kan använda en sådan person på ett mycket påtagligt sätt - medan den inbillade fullkomligheten, skenheligheten, försvårar eller t.o.m. omöjliggör tjänst.

Skillnaden är att den ofullkomlige som ödmjukar sig låter Gud vara i fokus, medan den skenbart fullkomlige placerar sig själv i centrum, skymmer Gud, gör sig oåtkomlig såväl för Gud som för sin nästa.

Våra liv är på djupet osynligt förenade med Kristus och med varje annan människa. Därför får vi alla dela något av Kristi liv - såväl mörker som ljus.

Pingsten kompletterar korset på ett underbart vis. När vi får del av Guds Ande blir vi förvandlade. Vi är förstås samma personer som innan, men ändå inte. Anden ger inspiration, leder, helar, visar oss vilka vi innerst inne är. Just genom Anden kan det sårade bli till välsignelse. Om vi låter det ske....

Ur Peter Halldorfs krönika igen:

"Var och en av oss bör därför säga till sig själv: som ditt kors, så kommer din Pingst att bli. Guds väg till Pingsten gick via Golgata. Det är på samma sätt i våra personliga liv i dag. Halten och kraften i vår personliga Pingst sträcker sig endast så långt som vårt personliga Golgata har gjort. Detta är en oföränderlig princip."

Viktigt är att inte stanna upp vid korset och aldrig nå fram till uppståndelsen och pingsten. Minst lika viktigt är att inte glömma korset, som är en del av våra liv här på jorden.

Också Jesu förhärligade händer och fötter förblev genomborrade....

Tomas, som kallas tvivlaren, såg och trodde.

Var inte rädd för korset... Där strömmar Guds härlighet fram.... Lika mycket som genom pingstens andeutgjutelse... Det blir till två livgivande källor i ditt inre, som flyter samman till en, som då du låter den strömma genom dig till andra, bidrar till hela världens helande....

***

Jag får högst oväntade tankar om den eventuella kommuniteten.

Inte en plats för mer eller mindre färdiga helgon, utan för sådana som är på väg, som vill tjäna Gud. Trots allt. En plats för sårade lärjungar. Inte för att slå sig till ro i trasigheten, utan för att helas, helgas allt mer - och tjäna under tiden.

Om de "minsta" på så sätt lär sig att varsamt tvätta varandras fötter så kanske de som är "stora" ser att det är vad de också borde göra...?

Vackert - men så långt ifrån mina egna tankar om en så enkel (och problemfri!) kommunitet som möjligt, en oas dit människor "utifrån" kan komma och vila och hämta andlig näring, bli servade av oss. Tänkte mig inte en kommunitet där många av medlemmarna brottas med egna svårigheter..... Just sådana personer som kloster och kommuniteter i allmänhet brukar visa bort för att det skulle vara för tungt att ha dem där....

Gud, även jag känner tyngden vid blotta tanken - är detta vad Du vill...?

I så fall får Du bära det hela..... Och även sända personer till kommuniteten som blir mänskliga med-bärare.

Read more...

Bibelblogg - vishet

På söndag firas heliga Birgitta av Vadstena, Sveriges skyddspatron. Samtliga texter handlar om vishet.

Egentligen hade jag tänkt lägga ut episteltexten inför söndagen 1 Kor 2:6-10. Och jag satte mig för att skriva av den. Men i rena förvirringen skrev jag istället av hela första läsningen (det har varit omöjligt att komma in på någon bibelsajt med någorlunda modern översättning på ett tag) - så det får bli den helt enkelt....

Men läs gärna även episteln och kommentera den - själv fick jag en del tankar om den som jag tänkte ta upp. Kanske det går att uppdatera det här inlägget innan söndag med texten - annars får ni plocka fram era biblar och läsa... :-)

***

Vish 7:7-14

Jag bad till Gud, och han gav mig klokhet.
Jag åkallade honom, och vishetens ande kom till mig.
Jag valde visheten framför spiror och troner
och höll rikedom för intet i jämförelse med henne.
Inte ens den dyrbaraste ädelsten satte jag lika högt,
ty bredvid henne blir allt guld till värdelös sand
och silver räknas som smuts på marken.
Jag älskade henne mer än hälsa och skönhet
och ville hellre äga henne än dagens ljus,
ty skenet från henne slocknar aldrig.
Men med henne kom också allt annat gott till mig;
det låg omätlig rikedom i hennes händer.
Jag gladdes åt alla dessa ting, ty visheten härskar över dem,
men jag visste ännu inte att hon också är deras moder.
Det jag lärde mig utan baktankar
lär jag ut utan missunsamhet.
Jag behåller inte hennes rikedom för mig själv,
ty den är en outtömlig skattkammare för människorna.
De som utnyttjar den vinner Guds vänskap,
fostrans gåvor öppnar vägen till honom.

***

Detta är ett bibelbloggsinlägg.

Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.

Read more...

torsdag 9 oktober 2008

Idealkvinnan och den ideale mannen

Läser senaste numret av Magasinet Existera - som fokuserar på kvinnoideal.

Många av artiklarna är intressanta. Inte minst den om den grekiska feministen, bosatt i London, pendlande till Uppsala, som snart ska flytta till Grekland - för att hennes man har fått ett bra jobb. Sverige och Grekland verkar vara belägna på olika planeter. Grekiska pappor som går omkring med barnvagn på stan? Otänkbart!

Sen förstår jag inte riktigt fascinationen för "Bonde söker fru". En artikel handlar om en av bönderna. Jag får inte den minsta lust att skriva till honom. Fast det gör förstås inget - han får säkert massor av brev - av kvinnor som hänger på den rådande bondetrenden, som älskar tidiga mjölkningsmorgnar och permanent gödseldoft.

Det är kul att läsa om 14 mäns idealkvinnor. Mest förvånar nog imamen som gärna ser att hon arbetar för kvinnors rättigheter: "något förtryckt hemslavinna av gammaldags svensk modell ser jag inte framför mig".

Sen läser jag om en syn som uppstod på 1800-talet, men som ännu influerar t.ex. kyrkorna: "kvinnan är Den Andre per se. - Vita män står för tanke. De har närmare till Gud. Svarta män är kropp och natur. Detsamma gäller kvinnan, och homosexuella."

Och även om korsetten har hamnat i malpåse så finns idealet kvar - varför annars denna idoga träning som är tänkt att ge kroppen en "naturlig" korsett? Det är också ganska skrattframkallande att läsa om vad som setts som "naturligt" för kvinnor genom historien...

En tänkvärd artikel handlar om ideal i allmänhet. Vad är det som formar våra tankar om det ideala? Kommer det inifrån - eller är det mest vår närmaste sociala omgivnings ideal vi anammar - och senare gör upp med? Jag frågar mig om jag skulle fortsätta att ha exakt samma ideal som nu om jag aldrig mer satte min fot i en kyrka. Omöjligt att svara på förstås.... Men högst tankeväckande.

En annan artikel tar upp Jungfru Maria ur ett konstperspektiv. Vilka bilder finns av henne - och hur påverkar de oss och kvinnosynen?

Framsidan pryds av en "präktig" kvinna som är som hämtad ur en svartvit film, fast kolorerad. Mina far- och morföräldrars generations ideal. Men vad är det då som gäller just nu?

En kvinna ska enligt de tillfrågade männen i en undersökning vara (i prioritetsordning):

1. trevlig
2. trygg
3. smidig, flexibel
4. spännande
5. ha starkt självförtroende
6. ordningsam
7. ambitiös
8. rejäl
9. anspråkslös
10. bestämd
11. originell
12. oförutsägbar
13. bohemisk
14. framgångsrik
15. motsägelsefull

Samt helst vara sportig och gilla matlagning. Idealen som kommer närmast enligt dem är Susanna Kallur och Tina Nordström. Till de minst ideala hör lite förvånande Jungfru Maria och Moder Teresa. Helgon går alltså inte hem...

Inte heller mina tydligaste egenskaper (av dem som finns i listan alltså) hör till de högsta idealen, markerade dem för skojs skull. Och jag blir ungefär lika hänryckt av sport som av matlagning.

Skulle jag sätta ihop en lista över den ideale mannen för egen del så skulle den nog se ut ungefär så här:

1. ogift (och har aldrig varit gift - det är ett krav från min kyrkas sida)
2. andligt djup
3. intelligent
4. öppen, ärlig
5. har humor
6. prioriterar rätt (d.v.s. den blivande frun/familjen före arbetet)
7. initiativrik, spontan (gillar att resa)
8. a) katolik
b) kristen åtminstone
c) kan tänka sig att bli a) eller b)

Finns han...? I så fall hoppas jag att han hör av sig....

Read more...

Lektorsdag - hur ska man (inte) läsa?

Helgen var som sagt intensiv och innehållsrik.

Där ingick även en lektorsdag, d.v.s. 53 av oss som bor i mellansverige och som brukar läsa mässans texter kom till en samling som fokuserade just på vår uppgift. Den första lektorsdagen i den svenska katolska världshistorien?

Hur som helst så var det ett mycket bra initiativ.

För det är viktigt att ibland stanna upp och reflektera över uppgifterna i församlingen. Vad är bakgrunden till dem? Hur utför vi dem? Och än viktigare: vad ska vi undvika? För om vi undviker felen så blir det ju automatiskt bra...

Jag återger (och utvecklar) nedan ett par saker som även andra än lektorer kan ha glädje av, samt tar upp lite grann som gäller vår uppgift specifikt. (Ni som är lektorer och bor i sydsverige får en chans att vara med på en sådan dag lite senare i år - ta vara på tillfället!)

Dagen inleddes med två föredrag av Anders Ekenberg, kring bibelns roll i mässan, hur mässtexterna är sammansatta och utvalda, och hur man som lektor kan förbereda sig på bästa sätt inför läsningen.

"Bibeln kommer mest till sin rätt när vi samlas, lyssnar kollektivt", sa han.

Ja, så sant. Den är inte menad att bara läsas och tolkas i den egna kammaren. Den är också ett tilltal till hela Guds folk gemensamt. Båda läsningssätten kompletterar varandra.

Ordets bord är ett lika viktigt bord som eukaristins bord - inte bara en förberedelse inför detta. Gud talar till oss genom texterna, möter oss även där. Och "serveringen måste få ta tid"... Det vanligaste felet är att texterna läses för fort. De kan inte läsas för långsamt. De måste få tid att sjunka in.

Nytt för mig var att alla texter utom episteln (andra läsningen, vanligen hämtad ur NT-breven, men under påsktiden ur Uppenbarelseboken) hänger nära samman. Jag trodde att samtliga texter var utvalda så att de skulle korrespondera med varandra. Men breven läses löpande. Så det är en ren slump att de ibland stämmer in så otroligt bra på söndagens tema i övrigt. Annars kunde man se episteltexterna närmast som tillämpningar av evangeliet. Där beskrivs det kristna livet i praktiken och resoneras ibland mer utförligt om det som evangelierna tar upp. Men det är alltså bara lyckliga sammanträffanden när det är så på ett extra tydligt sätt, när det råkar finnas en koppling...

Första läsningen är däremot medvetet knuten till evangeliet. Även responsoriepsalmen (ur psaltaren, eller en annan lovsång) mellan första och andra läsningen har samma röda tråd. Och halleluja mellan andra läsningen och evangeliet är en upptakt till detta, ofta med citat ur evangeliet insprängt.

Texterna är indelade i tre löpande årgångar.

A) Matteusevangeliet läses, utom vissa högtider + påsktiden.

B) Markusevangeliet läses, samt delar av Johannesevangeliet under sommaren.

C) Lukasevangeliet läses.

Även i stort sett hela Johannesevangeliet läses sammanlagt under åren.

Vardagsmässorna har två årgångar och bara tre läsningar (en text ut antingen GT eller NT samt responsoriepsalm och evangelium).

Den som ska läsa en av läsningarna bör titta även på de övriga läsningarna den dagen, samt läsa igenom "den egna" texten många gånger, och helst titta på det övriga sammanhanget kring texten där den står i bibeln.

Ungefär så brukar jag göra varje vecka när jag förbereder bibelbloggen. Först läser jag igenom alla den kommande söndagens mässtexter, och väljer sedan ut den som "vill lyftas fram" särskilt tydligt just då. (Ja, det är vanligen så att en av dem sticker ut extra mycket. Men ibland är det flera, då är det svårt att välja.) Sen far den omkring i tankarnas torktumlare, vänds och vrids på, luftas, och ibland kollar jag upp en del saker, inte minst det sammanhang den står i - och så funderar vi tillsammans över texten under ett par dagar.

Hoppas förresten att fler vill delta i de samtalen! Tycker att bibelbloggen är en av de allra viktigaste avdelningarna i bloggen. Den blir heller aldrig inaktuell, så det går att fylla på med nya tankar även i äldre inlägg. Och för dem som följer en annan läsningsordning än den katolska, eller ingen särskild ordning alls, blir dessa reflektioner som en extra bonus. Bibeln kan man svårligen fördjupa sig för mycket i.

Efter föreläsningarna hann vi samlas en stund i mindre grupper och samtala om lätt maskerade (de bibelböcker de var hämtade från var inte angivna) texters olika innehåll och karaktär (stildrag m.m.).

Under eftermiddagen fick vi veta mer om det praktiska, samt om vanliga fel som man bör undvika när man läser. Maria Green och Thomas Ekelöf föreläste, bitvis mycket underhållande, om det. (Vi fick senare öva lite på att läsa för varandra i smågrupperna.)

Ingen lär glömma stereotyperna: "kommandoran" (officeren), "Putte i blåbärsskogen", "teaterapan", "den förment objektive", eller "den ilskne". Och visst kunde man känna igen en del drag från diverse håll...om än i betydligt mildare form än stereotypernas.

Viktigt är också kroppshållning, vad man gör av händerna, andning, betoning, röstläge, blickar.

Och så var det som sagt det vanligaste felet även bland vana lektorer - tempot:

"Tala så långsamt att du själv tycker det är pinsamt - dra sen ner det till hälften."

Så nu vet ni varför vi snart kommer att låta ungefär som Kristina Lugn allihop.... :-)

Stort tack till er som arrangerade dagen - vi som var med hoppas på kontinuerlig uppföljning i olika former! Såväl teoretisk som praktisk - och inte minst andlig!

Själv kan jag avslutningsvis kanske dela med mig av ett litet tips till andra lektorer angående det sistnämnda.

Har gjort på följande sätt rent instinktivt ända sedan jag fick denna uppgift.

Vi som läser är bara språkrör - så fokus ska inte hamna på oss - utan det enda viktiga är förmedlingen av texten.

Vi kan ju inte göra oss osynliga, och det är förmodligen heller inget ideal - för då skulle ju alla istället sitta och undra var rösten kom ifrån - och missa budskapet...

Men för att bli, om inte transparent, så ett så enkelt redskap som möjligt, ett tillfälligt kärl som bär fram ordet, så brukar jag be om den helige Andes hjälp. Jag ber att Anden själv ska inspirera läsningen och tala till var och en som hör orden. Så att var och en får möta Gud genom dem.

Och jag tror faktiskt att det funkar. För det händer ofta att folk kommer fram efter mässan och säger att de blivit berörda av läsningen, att den gått rätt in. Och jag vet ju att det inte är min förtjänst om/när det händer.... Utan får tacka Gud för att ordet som sås ut inte vänder tillbaka utan att ha utfört vad det är avsett att göra..... Trots min långt ifrån fullkomliga insats....

Deo Gratias!

***

Bloggtips: Z tog upp ämnet för en tid sen.

Read more...

onsdag 8 oktober 2008

Vad är frälsning?

Kring min pappas köksbord i helgen kom även den frågan upp.

Det kan först tyckas så självklart - men vid en närmare titt visar det sig inte vara så enkelt att definiera det. Än mindre i praktiken, utifrån erfarenheten.

Jag framställer först två förenklade schablonbilder för att tydliggöra något av dilemmat:

I frikyrkliga sammanhang uttrycker man det gärna som att man är "härligt frälst".

Det frågas ofta missionsivrigt i bekantskapskretsen: "är du frälst?" Om svaret är "nej" eller "jag vet inte" så följer förmodligen en miniföreläsning om "vad Jesus har gjort för dig"... Och så ska det kanske bes en stund, och så följer eventuellt en upplevelse av Guds närvaro - eller inte. Och om upplevelsen kom, och om det rentav blev till ett "andedop" med tydligt tungotalstecken så är definitionen klar: "Nu är du frälst, halleluja!"

Man skulle kunna kalla det för en subjektiv frälsningssyn. (Att vi tar emot Gud som vår personlige frälsare, och sedan upplever oss vara frälsta.)

I katolska sammanhang ser man snarare på Jesu död och uppståndelse som frälsningsverket - och det innefattar oss om vi är döpta - med eller utan upplevelser. Andedop talas det inte alls om, utom i karismatiska sammanhang - för Anden ges ju i konfirmationen vid handpåläggningen och krismeringen. (Om inte redan vid dopet.)

Här rör det sig mer om en objektiv frälsningssyn. (Det Gud har gjort, och fortsätter göra genom Kyrkan.)

Och mellan dessa båda syner uppstår det ofta missförstånd. Katoliker har av frikyrkligheten anklagats för att inte vara riktigt frälsta, att de saknar något. Även om de har upplevt Gud väldigt konkret många gånger, och bekänt sina synder såväl direkt till Gud som i bikten, än fler gånger. Och frikyrkliga har snarare anklagats för att trippa omkring på känslor som inte håller i längden. När de försvinner kan själva tron försvinna. Frälsningsvissheten kan dala.

För att ytterligare spetsa till det - och det var det som väckte frågan för en tid sedan - Maria Küchen menar sig inte ha blivit just "frälst" av sin Gudsupplevelse. Hon nämner det som en av de allra första sakerna redan i inledningen av boken.

Hon skriver om:

/.../ en process som jag först kallade "frälsning" men som inte innebär frälsning utan bara insikt om att Gud finns - en insikt så överrumplande, omvälvande och våldsam att dess kraft har skrämt och förvirrat mig själv och andra. Svårigheterna jag har med själva ordet "frälsning" hänger dessutom ihop med vägran att acceptera att Gud inte skulle rädda alla. Om mig, så alla.


Själva ordet frälsning betyder med en synonym räddning. Räddning från exakt vadå? Synden? Den eviga döden?

Vi blir ju aldrig helt syndfria eller inkapabla att synda efter att vi har lärt känna Gud. Och om vad som sker efter döden vet vi inget med säkerhet innan vi är där. Det finns rentav de som menar att himmelriket finns här och nu - och inte efter döden. Men vad vore väl det för ett himmelrike? Placerat mitt i ondska, smärta och skriande orättvisa? Visst finns där små himmelskorn utströdda överallt, inte minst inom varje människa - men är inte himmelriket mer än så?

Hur kan vi (om vi nu gör det) kalla oss frälsta? Vad menar vi egentligen med det? Och hur skiljer det ut oss från icke-frälsta?

Hur kan vi veta att vi är frälsta, att allt är klappat och klart? Hur kan vi vara säkra på att vi inte en dag kan förlora tron och begå synder som leder till en evig död innan vi hinner ångra dem?

Är det tro eller gärningar som räknas? Beror frälsningen på att vi uppfyller vissa krav (ett visst mått av tro, minst så stor som ett senapskorn, och ett så rättfärdigt liv som möjligt)? Eller beror den på Guds barmhärtighet - gentemot alla?

Är frälsningen avslutad eller pågående?

"Den som tror att Jesus är Guds Son är frälst" heter det också. Men alla de som inte gör det? För att de helt enkelt inte kan tro, kanske p.g.a. dåliga kristna föredömen. Skulle de gå förlorade?

Vad ger det i så fall för en bild av Gud? Den Gud som vill att alla ska bli räddade. Där har jag precis samma tankar som Maria Küchen beskriver. Det går inte ihop - att Gud inte skulle lyckas rädda alla.

Möttes under köksbordssamtalet av invändningen att om alla skulle bli frälsta så finns det ingen anledning att försöka undvika att synda.

Men där håller jag inte med. En sån syn bygger på rädsla - inte kärlek. Rädslan för en straffande Gud, för att bli utesluten ur himmelriket. Det kommer som ett påbud utifrån.

Kärleken däremot gör att man inte vill göra fel gentemot den Älskade. Det kommer som en maning inifrån.

Och - upplevelser av Gud - är det inte just det? Upplevelser av Gud - erfarenheter av att Gud finns. Så påtagligt.

Snarare än att upplevelserna innebär frälsning. I bästa fall leder de till att vi lär känna Gud än mer och därmed kan älska Gud mer - men inte blir vi väl räddade av dem?

För mig tycks många av tankarna kring frälsningen mest vara människotankar. De tankar som ger en bild av en Gud som räddar bara dem som uppfyller vissa specifika kriterier och där det bygger alltför mycket på känslor, reser upp en massa små röda flaggor i mitt inre.

Men många kristna tänker ju så... Jag undrar hur det går ihop för er? Och ni som känner igen er i mina tankar - har ni något att tillägga?

Ett sätt att försöka pussla ihop alla olika syner på är att tänka sig att alla, när de en gång möter Gud - kanske först i dödsögonblicket - inte vill välja något annat än Gud - eftersom de då ser klart.... Så kan alla bli räddade. Men då faller det där med att tro utan att se för deras del... För det man vet är sant definieras snarast som kunskap, visshet.

Jag tänker också på det där i evangeliet om att en del ska räddas som ur eld - fast husen går förlorade.

Nåväl, jag ställer nu helt enkelt alla dessa frågor, och särskilt den kniviga frågan i botten till er alla i "bloggläsarpanelen", representerande alla kyrkodelar:

Vad är frälsning?

Välkommen att fundera över det här... Börja gärna din kommentar med att försöka definiera själva ordet! Vad är frälsning - och vad blir vi frälsta ifrån? Vad är skillnaden jämfört med före frälsningen? Etc...

Read more...

tisdag 7 oktober 2008

Andens frukter i praktiken

Läser ett snäpp vidare i Maria Küchens bok.

Nu handlar det om andliga frukter. Där finns inte så mycket att kommentera egentligen. Kan mest bara hålla med.

Bland det bästa är de följande citaten:

'Att följa sitt hjärta' är en lika omtyckt som bedräglig bild. Hjärtat kan inte följas. Hjärtat springer inte omkring. Hjärtat är den levande pelaren i mitten av mig och allt och Allt. Hjärtat är ett träd som inte kan gå någonstans och inte värja sig, hur mycket det än skärs i barken. Hjärtat följer man inte, man finner det och stannar.

Ja, så är det. Men det gäller verkligen att stanna. Man kan vara på flykt från sitt hjärta hela livet om det vill sig illa. Jfr. Augustinus ord: "Mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig."

När man inte längre styrs av sina passioner. Då finns det en mycket stillsammare glädje. I det vanliga. I allting. Och den är euforisk. Den är väldig. (Vilket i sin tur är något hon citerar från en anonym vän.)

Tålamod i teorin är - som det mesta i teorin - en bagatell. Rensar jag bort alla störande moment ur min vardag, då materialiserar sig tålamodet direkt.

Jo, visst... Absolut. Det är väldigt lätt att visa upp alla slags andliga frukter så länge inget stör... :-)

I praktiken, under vardagens alla små eller stora störningsmoment, möter det dagliga eldprovet.

Det som inte håller, kart som aldrig kommer att kunna mogna, rensas bort. Och det är gott så. Det kommer nya och tåligare frukter ju längre trädet står där, och ju mer det härdas av kyla, regn, gassande solhetta, stormar och skadeinsekter. Det gäller att ha böjliga grenar och hämta näring från djupet.

Hon fortsätter:

Fråga inte vad godhet är. Fråga inte vad lycka är. Fråga inte vad kärlek är. Fråga inte vem en annan människa är, du kommer aldrig att få veta. Bara Gud vet. Alla människor är under och mysterium.

Kanske man borde tillägga: fråga heller inte vem Gud är...

Det som definieras och inhägnas för snävt brister till sist av det levande livets växtkraft.

Visar sig vara Annorlunda.

Read more...

Snökyla på gång


Det känns i luften när det snart är dags för vinterns första snö. En bitande snökyla går genom märg och ben. Det börjar närma sig nu.

Så det är hög tid att plocka in det som ännu är vid liv på balkongen och kan skördas.

De flesta tomaterna hann inte mogna - de hänger ännu i gröna klasar, men numera på lila/gula blast. En enda medelstor röd tomat blev det - i övrigt bara körsbärstomater. Tänkte plocka in alla de gröna idag och lägga dem i kylskåpet. Förvaras de mörkt och svalt lär de mogna till sist - bli åtminstone åt det oranga hållet.

Persiljan har gulnat allt mer. Frågan är om den ska stå ute och övervintra eller om man ska ta in byttorna. Den är nämligen tvåårig.

De sista luktärterna blommar än, samt några härdiga sommarblommor. Det finns en del frön att samla in från dem till nästa år...


Smultronen försöker sätta skott. Och bladlössen försöker sätta stopp på de små liven. Vet inte vad jag ska ta mig till - de är oerhört svåra att få bort. Skulle behöva en stor invasion av nyckelpigor.

Den vackra doftande minirosen har tappat alla blad p.g.a. lössen. De gav sig också på salladen efter ett tag och har nu ätit upp det mesta av morotsblasten - men förhoppningsvis har de lämnat de underjordiska rötterna ifred. Får lov att skörda de sista idag. Innan frosten kommer. Det kan bli minusgrader redan i natt.

Hittade förresten en vit morot bland de övriga förut. Den smakade inte lika sött som dem, annars var det ingen skillnad.

Det är snart också dags att vira runt tidningspapper kring de växter som får stanna ute under vintern. Sånt som står i små krukor fryser mer än det som finns direkt i jorden.

Och snart, alla små blåmesar och talgoxar som redan har tittat in här efter vinterns mat, så sätter jag ut era talgbollar....

Read more...

måndag 6 oktober 2008

Hur smakar himmel? Så här!

Redan vid välkomsthälsningen i Pingstkyrkan (min pappas församling) igår började mitt inre så smått att resa allergiskt ragg.

"Höstmys med Gud" var vad som käckt utlovades i inledningen, innan dockteatern som var avsedd enbart för barnen, men uppspelad för alla församlade, satte igång. Och när barnen slutligen tågade ut en kvart senare, till handklappning och hög musik, ledda av en blå fana, så följde mer uppvärmningsprat, varvat av lovsånger. En timme segade sig allt saktare fram, medan träbänkarna kändes allt hårdare....

Jag började nästan ångra att jag stannat kvar i storstaden, och inte åkt hem lagom till söndagsmässan.

Människor kan så lätt platta till möten, gödsla luften med ordmassor, bre på med tomt prat. Som om det vore meningen att en viss tidsrymd ska fyllas varje söndag, och att detta är själva målet med "gudstjänsten". Fokus kan hamna väldigt fel.

Tack och lov så fortsatte det inte på samma sätt även andra timmen. Nej, verkligen inte. Jag skulle få mitt livs hittills märkligaste frikyrkliga upplevelse. Då har jag ändå varit på ganska många frikyrkomöten...

Peter Halldorf var där just den dagen och skulle hålla föredrag senare på eftermiddagen, vilket jag inte visste om när jag planerade storstadshelgen, inklusive pingstkyrkobesöket på katolsk mässtid.... Ett undantag från regeln, minst sagt. Brukar se till att vara ekumenisk vid andra tider om möjligt. Men för att alls hinna träffa min pappa under den intensiva helgen (mer om den blir det i ett annat inlägg senare) fick jag lov att stanna en dag extra. Så där hamnade jag alltså.

En kort och djup utläggning av dagens texter - texter om änglar - beredde grunden för det som skulle komma.

På altaret var ljusen tända och tre silverkalkar stod framdukade, och snart hade ett nattvardsfirande påbörjats. Men som jag aldrig har mött det förut. Fast jag har deltagit i tusentals mässor och sett liturgier av olika slag.

Det var enkelt och avskalat, utan att bli banalt. Det var nog den kortaste eukaristi jag varit med om - men samtidigt en av de mest innehållsrika, meningsfyllda. Den oerhört komprimerade, förtätade symboliken, handlingar ackompanjerade av ett fåtal närmast fulländade meningar, öppnade upp djup efter djup. Änglarna steg verkligen ner där bland de församlade, fyllde rummet med oskapat ljus. En gudomlig liturgi lämnade ett ögonblicks avglans på jorden. Allt, inte bara bröd och dryck, var förvandlat, transfigurerat. Himlen kan stå så svindlande vidöppen ibland. Gränser kan suddas ut.

Sällan, sällan så tydligt som då.

För plötsligt kände jag mig helt och fullt hemma. Var inte längre en gäst och främling på besök, som annars i ickekatolska sammanhang. Den tunna skavande kyrkogränsen, den genomskinliga hinnan fanns inte där - slöjan var borta.

Det som skedde där och då hade en universell dimension, och är egentligen alldeles obeskrivligt. Det kunde lika gärna ha varit i Kairo, Moskva, USA, Rom eller Afrika, som i Stockholm. På 30-talet e. Kr, eller 2008. Tid och rum suddades ut fullständigt.

En teknisk beskrivning av det som en blandning mellan frikyrkligt och (syriskt var det väl?) ortodoxt säger egentligen ingenting. Det var inte alls formen utan innehållet som stod fram på ett sätt jag sällan, kanske aldrig, har varit med om så påtagligt. Det mänskliga trädde tillbaka, gav rum för mysteriet.

Allt var helt och fullt inriktat endast på det enda nödvändiga.


Gud genomsyrade allt.

Men nej, orden täcker inte in mer än en ytterst liten del av hur det var...

Jag känner mig som en som ännu är bländad av det ljus hon försöker beskriva.

Det återstår bara att resignera och låta mysteriet förbli mysterium.... Det heliga låter sig inte fångas i ord.

Men det jag erfor då väckte i efterhand åter tanken på eukaristin som det enda som en dag kommer att ena kristenheten fullt ut på djupet - och det enda som ännu splittrar oss på ett närmast oförlåtligt sätt.

Vilket paradoxalt kyrkligt högmod... Att under århundraden låta Kristi kropp splittras - av just Kristi kropp! Hur vågar vi låta det fortgå...? Under så många och alltmer haltande mänskliga förevändningar....

För detta är ju alla döptas måltid.... Om vi är enade i dopet, och därmed i den djupaste tillhörigheten till Kristus - vad kan då vara större än det, så att det skulle tillåta oss att fortsätta vara splittrade i eukaristin, kärlekens himmelska festmåltid?

Det brutna brödet avspeglar oavsiktligt den sönderbrutna Kyrkan.

***

Föredraget på eftermiddagen handlade om församlingen och inte minst om just eukaristin och traditionella gudstjänstformer, samt lite kort om sekterism / slutenhet gentemot världen - "det onda".

Lite lustigt, minst sagt, eftersom precis allt detta och lite till hade varit samtalsämnen runt köksbordet hos min pappa så sent som fram till en dryg halvtimme innan föredraget. Peter Halldorf tog upp och bekräftade nästan allt jag sagt - som hade viftats bort som alltför "katolskt", alternativt som mina personliga villoläror i de fall då det inte gick att skylla det på min "felaktiga" kyrka. Man blir, kort sagt, inte profet vid sin pappas köksbord... En pingstvän behöver nog höra det från en annan pingstvän för att kunna tro på det.... ;-)

Bara några referat (och delvis bearbetningar) av en del tankar som togs upp i föredraget och ett par reflektioner omkring en del av dem:

"Söndagen är inte en vilodag, sabbatsdag - utan en festdag!"

Inte bara eukaristin utan hela gudstjänsten (och varför inte hela livet?) är (menad att vara) en tacksägelse - så är det i östkyrkan mer än i väst.

Serverades ett bra svar på något jag har funderat över ibland:

"Vad är skillnaden mellan påskens och pingstens givande av Anden?" Jo: "påskens erfarenhet är gemensam mer än personlig, medan pingstens erfarenhet är personlig mer än gemensam."

Just precis så....

"Eukaristin skapar Kyrkan" - sa man under den odelade Kyrkans tid. Därför var det viktigt att alla fick del av den - diakonerna hade som en av sina viktigaste uppgifter att ta med det bröd som var kvar efter gudstjänsten till dem som var sjuka.

Under andra årtusendet vände man på det: "Kyrkan skapar eukaristin". Och vad ledde det till...?

"I början var alla delaktiga." Tendensen att skapa scen och publik hade ännu inte infunnit sig.

Den kristna gudstjänsten hade inte plats för annat än det essentiella, det som handlade om det verkligt viktiga. Delandet av ordet och bordet.

Vad utgör Kyrkan nu?

Lite tillspetsat:

* Brottstycken av Guds härlighet, skimrande som en ljungeld tvärs igenom kristenheten, strålande mitt i världen...?

* Eller avskild såväl från "de andra kristna som har fel" som från världen - och med gudsljuset mer eller mindre fördolt? Saltet mer med smak av socker, peppar eller citron?

"Evangeliet (-s sprängkraft) finns i dess gränsöverskridande karaktär - dess radikalitet består i det."

"Den som inte blir "nedsmutsad" blir inte inblandad, och lämnar heller inget bestående avtryck i världen."

"Kyrkan - det nya paradiset - där rum och tid sprängs." Himmelriket bryter igenom.

"I varje dop dör och uppstår Jesus."

"Det finns bara ett tempus i Guds rike: presens." Gud är samtida med oss i det som för oss ter sig som förfluten tid och framtid. Gud är där NU. Överallt, alltid.

Vad jag längtar efter en sann enhet i en blottställd, himmelsgenomsläpplig Kyrka!

Jag längtar efter den enhet och den meningsfylldhet jag smakade något av igår....

Tyvärr missade jag sedan slutorden under den sista samlingen för dagen, eftersom tiderna för tågtrafiken hem inte är anpassade efter pingstkyrkokvällsmöten...

Read more...

Poetens dilemma - att sätta ord på mysteriet

Ibland, och enbart med vissa böcker, är det som att de läser en. De pågår liksom ständigt i en annan dimension efter att de har skrivits, och så kommer man som läsare in där, på en viss sida en viss dag och allt är genomlyst ett ögonblick. Så som liturgin.

Sådan är Maria Küchens bok.

Tanken slår mig idag att hon har skrivit i princip den bok jag inte skrev annat än för skrivbordslådan. 90-talet skulle inte ha kunnat ta emot sådant här. Det var en anti-tid andligt, och inte minst kristet, sett. Så jag lagrade tankarna på hög, fyllde dagbok efter dagbok, och en stor diktpärm. Tusentals dikter...

För så fort man ens öppnade munnen på glänt och lät något litet slippa ut, möttes man av idel höjda ögonbryn och oförstående blickar, som om man var från en annan planet. Av sådant som var och varannan person idag, som just har påbörjat en andlig resa, skriver ett antal böcker om, och genast åker runt och föreläser om, som om de vore experter på ämnet.

Nånstans kan jag önska en klostertid - i andlig bemärkelse - för var och en - så att de ljusgröna späda sädesstänglarna åtminstone hinner börja få små ax innan de skördas och bjuds ut på marknaden...

Jag var alltså ruskigt otidsenlig. Det är jag fortfarande. Nästan alltid minst ett decennium före min tid, oftast flera. Är inte det ett lite märkligt öde för en som skriver? Hur ska man nånsin få ut något till en värld och kyrka som på det stora hela taget inte kan ta det till sig - annat än i efterskott - när tiden har hunnit ikapp?

Jo, bloggen finns ju numera, förstås.... ;-)

Idag lyckades jag bara läsa några få korta avsnitt i boken till frukosten - så mättade (och mättande) var de.

Hon skriver först om genomskådande. Vilka är våra idoler? Bokstavligen: avgudar. Avslöjande krävs.

Och så nämner hon karaoke (som även sjöngs hos vännerna i helgen).... :-)

Och så tar hon upp vad Gudsgenomströmmandet kräver av jaget - och vad jaget behöver för att inte skadas. Hård (jag skulle hellre säga fast - för hård låter så.....hårt) grund, gränser, och en skyddande godhet:

"Jag börjar hjälpligt samla ihop mig själv nu till ett litet hus för Gud."

Och jag tänker då på Paulus: "vet ni inte att ni är tempel för den helige Ande....?"

I avsnittet "spegel" och de två följande, lyckas hon med det svåraste. Att förmedla en liten glimt av det egentligen obeskrivbara.

Här avslöjas samtidigt poetens dilemma i ett nötskal. Känner igen mig så innerligt väl.

Inspirationen har en tendens att rinna till just vid de heligaste tillfällena, och man stannar oftast inte kvar för att njuta av dem, utan söker efter papper och penna för att skriva innan orden som just då finns där försvinner, försöka fånga något av det, för evigt sätta det på pränt, för att senare kunna förmedla det till andra....

Poeten skriver inte för sig själv. Men önskar att hon fick stanna kvar länge, i tystnad inför det ibland så påtagliga mysteriet. Men om orden ges - måste de inte skrivas? Är det inte uppgiften just då? Jo, så kan det vara. Och det kan faktiskt vara en räddning.

För i detta finns samtidigt en fördold fara - den som har utvecklat god mottagning och känsliga antenner riskerar att gå upp helt i sändningen och vilja stanna där på ett sätt som inte är menat. Bygga hyddor på nya Taborberg...

Inspirationens frukter är avsedda att ges vidare. Men för att det ska bli en riklig och god skörd måste det andliga först förankras ordentligt i den allra krassaste vardagliga verkligheten, för att inte bli till flyktiga erfarenheter utan något som ger näring och bär på djupet. Och det behöver renas och rensas.

Poeten kan vara lugn. Det kommer en tid för fullständig tystnad, när såväl orden som dessas ekon har avklingat. När de mogna axen har skördats och åkern ligger plöjd i väntan på ny sådd. I det karga landskapet erbjuds en öronbedövande, välgörande, tystnad.

Tills nästa ordskörd långsamt har vuxit fram.

Read more...

lördag 4 oktober 2008

Thomas av Aquino om kvinnliga präster!

Det är förmodligen inte särskilt bekant att Thomas av Aquino skrev om möjligheterna för kvinnor att bli präster. Själv blev jag positivt överraskad av att hitta det följande.

Han ger tre skäl FÖR:

1. Kvinnor kan uppenbarligen och enligt Bibeln bli profeter. Profeten står mellan Gud och prästen, alltså över prästen. Om man ville vara konsekvent skulle man alltså inte få utestänga kvinnor från det på så vis underordnade ämbetet.

2. Det finns kvinnor i både Nya och Gamla testamentet som har uppnått den fullkomlighet som krävs för att vara Guds företrädare.

3. Det är själen som prästvigs och inte individen, och själen har inget kön.


Hmmm... Verkligen intressant mot bakgrund av dagens praxis och argument MOT.

1. Kvinnliga profeter - och för den delen manliga profeter - talas det ganska tyst om i vår tid - har nog aldrig hört om någon katolik som kallas så. Det är inte längre ett kyrkligt/religiöst ämbete - däremot finns det många självutnämnda profeter lite här och var i kyrkligheten... Även profettjänsten borde kanske upprättas formellt igen - och profeterna borde i så fall prövas - och varför inte vigas...? Intressant i sammanhanget är också att det är den helige Ande som ger profetisk gåva och inspirerar profeter... Utan att skilja mellan könen.

2. Retorisk fråga: söker man, och viger man, endast andligt mogna, "fullkomliga" Gudsföreträdare idag?
Allvarlig fråga: borde man kanske göra det?

3. Precis vad jag länge har hävdat i debatten med dem som menar att prästen måste vara man eftersom Jesus var man (och endast utvalde män till en anakronisktiskt placerad prästtjänst)!

Read more...

fredag 3 oktober 2008

Bibelblogg - liknelsen om vingården

Veckans text... Tankar?

***

Matt 21:33-43

Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje.

Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem.

Till sist skickade han sin son. Han sade: "Min son kommer de att ha respekt för."

Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: "Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv." De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom.

När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?"

Översteprästerna och de äldste svarade: "Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid."

Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt."

***

Detta är ett bibelbloggsinlägg.

Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.

Read more...

torsdag 2 oktober 2008

Levande brustna ikoner där ljuset strömmar fram ur sprickorna

Läser vidare i Maria Küchens bok.

Idag blev den mycket bättre igen - bäst hittills. För i de följande kapitlen skriver hon naket, sprucket, öppet. Utan skydd.

Om hur livet gör ont ibland, och får göra precis så ont som det gör - att det inte är en lösning att på new-age-vis skaffa sig ett teflonhjärta - vars glatta yta stöter bort allt (och alla).

Värjer man sig, och försöker skydda sig mot allt som är mörkt eller gör ont så möter man heller aldrig det goda, ljusa, vackra med sådan vårsolsskarp intensitet.

Känner igen mig exakt. Våra erfarenheter är olika - men effekten densamma. Man får ett öppet hjärta. Här övergår prosan nästan i poesi, medan hon i några kapitel beskriver detta.

"Hjärtat går inte sönder när det känns så, det förbereds för ljus."

"Jag bör bara gå igenom världen med öppet hjärta om jag törs ta konsekvenserna och jag måste vara varsammare än nu med var och en jag möter, det kan vara en människa med öppet hjärta."

Kommer under läsningens gång att tänka på många dikter jag skrivit. Inte minst när jag leende ser rubriken på ett kapitel: "Levande ikon".

Men, hallå... Det är ju titeln på en av mina dikter....!

Read more...

Tio bloggbud - och en gyllene bloggregel

Hittade denna lista över tio Guds bud anpassade för cyberrymden:

1. Du ska inte sätta bloggen framför din integritet.
2. Du ska inte göra din blogg till en avgud.
3. Du ska inte missbruka ditt alias för att synda anonymt.
4. Kom ihåg sabbaten och ta ledigt från bloggen en dag i veckan.
5. Visa högre aktning för dina bloggarkolleger än dig själv, och blås inte upp deras misstag.
6. Du ska inte dräpa någon annans anseende, rykte eller känslor.
7. Du skall inte använda internet till att begå eller tillåta äktenskapsbrott i din fantasi.
8. Du ska inte stjäla en annan persons innehåll.
9. Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot dina bloggvänner.
10. Du ska inte ha begär till din nästas besöksstatistik. Var nöjd med ditt eget innehåll.

Jo, jo... Visst kunde formuleringarna och innehållet slipas en aning - men i grunden är det väl bra...

Själv ska jag nog införa en söndagsbloggfasta från och med nu... Man måste ju faktiskt inte blogga så gott som varje dag... Bloggosfären finns kvar... Och läsarna kommer igen även om det är tyst en eller ett par dagar...

Till sist - varför inte en blogganpassad parafras av gyllene regeln:

"Du skall länka till din nästa så som denne länkar till dig själv...." ;-)

Read more...

onsdag 1 oktober 2008

Katolsk nostalgitripp

Ju snabbare åren passerar, desto svårare är det att fatta att jag inte alltid har varit katolik. Då är det bra att ha sparat gamla dagböcker som man kan ta fram och läsa, för att påminna sig om hur det var månaderna innan, på själva upptagningsdagen, och strax efter...

Idag är det exakt femton år sen. Datumet var ett ytterst medvetet val: lilla Thérèse's festdag. Hade bestämt mig redan i april - så väntan kändes lång.... Vääääldigt låååång.

Det var som att Gud allt tydligare hade visat mig var jag skulle vara, genom att Kyrkan drog mig till sig - till slut alldeles oemotståndligt. Så starkt att jag gav upp det som tydligt kändes (och fortfarande känns) som min kallelse.... Det allra svåraste offret. Nånsin. Ändå har jag inte ångrat steget - märkligt nog.

Kanske det har hjälpt en aning att tänka på hur Jesu liv gestaltade sig - inte som han förmodligen hade tänkt sig det. Men kors och uppståndelse är därefter förenade - i varje människas liv. Korsets smärta kan bli till uppståndelseglädje tvärs igenom tårar och längtan. Och tjänandet kan finna andra vägar i väntan på förändring av status quo.

Det går förstås inte att summera femton år i ett litet blogginlägg.... Så jag nöjer mig med att blicka tillbaka mot själva upptagningen.

Tror aldrig jag har varit så lycklig som den dagen. Dagboken fullkomligt sprudlar.

Fast det var högst blandade känslor sammantaget - har nog heller aldrig varit så nervös som den dagen, och särskilt precis innan mässan. Väl inne i kyrkan släppte all oro. Poff!

Dagen innan kom det en hel del skämtsamma pikar i församlingen: "sista natten som protestant", "sista kvällen som kättare".... Vi katoliker har en härlig humor... :-)

En kvinnlig prästkandidat, en kursare på NT-grekiskan som jag läste då, och som var med på upptagningen, sa att det påminde henne om hur det var när hon antogs av stiftet....

Berättade om konversionen för klassen - grekiskaläraren undrade varför jag ville gå den vägen. Jag svarade spontant att: "Jag vill vara med i helgonens och syndarnas kyrka."

Och det vill jag fortfarande...!

Dagen efteråt kom en församlingssyster fram och sa att det hade påmint henne om hennes löftesavläggelse som syster.

För mig var det som en bröllopsdag, kände mig som en brud - och det var en oerhört djup förening med Kristus och Kyrkan....

Morgonen började tidigt - kl. 05.45 vaknade jag och började böja grekiska particip... ;-) När jag därefter misslyckades med att somna om steg jag upp för att be laudes, och fundera över vad som väntade...

Det var både mässa och tillbedjan den dagen, eftersom det var första fredagen i månaden. Bara det gjorde det extra festligt.

Två ytterligare ville gärna upptas samma dag (sedemera Tistou's matte och husse), så vi delade glädjen så att den blev inte bara dubbel utan "tripplad". En som är fadder till två av oss upptogs själv samma dag en gång i tiden. Vi fick välja ett par psalmer som skulle sjungas under mässan. Mitt val föll på: "O, Jerusalem du höga" (Cecilia, 458) - fortfarande en favorit, och varje gång den sjungs tänker jag tillbaka på den dagen...

Dagen avslutades först någon timme in på nästa dag. Kl. 00.41 skrev jag:

"Ensam, efter denna underbara kväll. Kunde inte fatta att allt detta hände mig. Nu är jag verkligen katolik... Jag är katolik!

/.../ (hemligt)

Det var som en dröm: en dröm, ja, en dröm, helt enkelt. Jag visste att det var verkligt, men fick likväl inte bort drömkänslan. Nu är jag verkligen katolik, det kan inte betvivlas. Och samtidigt: detta är inte alls som jag hade väntat mig - det är 1000 gånger bättre!"

Hade verkligen längtat så oerhört efter kommunionen, efter att ha varit kyrkolös ett par veckor, när jag utträtt ur Svenska kyrkan - lämpligt nog på Jungfru Marias smärtors dag, den 15:e september....


Dagen efter upptagningen skrev jag:


"Detta himmelska mysterium - Gud blir till mat, till andlig näring genom bröd och vin. Han tar själv gestalt i oss, omvandlar oss i Kärleken.

Man förstår inte vad det är att konvertera om man inte själv har gjort det - vilken underbar glädje, frid, lycka, Gudsnärvaro..."


Och några dagar dessförinnan, i poesins form:


Står på gränsen till ett nytt land
vid den kärva, fruktbara jorden
där molnen stryker tätt invid marken.
Har bara lärt mig
några få ord av språket.
Men jag längtar efter
det levande bröd som bakas där,
och dess friska källa som släcker all törst.


En månad efter upptagningen lät poesin så här:


Möte i brytpunkten
mellan himmel och jord
möte utan sammanblandning,
men förening
och förvandling,
förtätning,
sprängstoff.
allt ljus samlat
till en punkt:
Gudskoncentrat


Och så här:


Han har kommit till oss i bröd
för att göra också oss till bröd
för varandra.
Han vill att degen ska vara
ljus och salt,
för han tål inte
mörker och smaklöshet.
Länge har han bakat,
flera tusen år,
på detta enda bröd
(snart färdigt att grädddas).


Hur ska vi mätta de hungrande
om vi inte själva är bröd?


Och så här:


Du ger oss det himmelska mannat
till mat i vår jordiska öken.
Du låter oss smaka dig själv
för att vi alltid ska hungra
efter ännu mer av dig.


P.S. Den som har vägarna förbi katolska kyrkan i stan ikväll är välkommen på en liten spontanfest efter mässan...

Just idag flyttar sorgligt nog de två andra som upptogs samtidigt som jag till en annan stad, så de kan inte vara med på festen - men Gud har sänt hit två till som upptogs samma dag, fast andra år... Så nog finns det många anledningar att fira idag...!

Read more...

Om dödssynder, Gud och sex

En sån rubrik borde väl orsaka nytt besöksrekord i bloggen...? ;-)

Men det råkar faktiskt vara ämnet för dagens läsning i Maria Küchens bok, så jag citerar bara några av hennes rubriker.... Fick lov att lägga på ett litet kol om jag ska hinna läsa klart boken innan "deadline".

Om dödssynderna finns det inte så mycket att säga - där håller jag med om det mesta av det hon skriver, om än det är väldigt kortfattat och förenklat. Hon formulerar det på ett nutidsförankrat och humoristiskt sätt, och med en del skarpa iakttagelser.

Bara några exempel:

"Och kanske kan roten till alla dödssynder sammanfattas i en mening: Att ta ansvar och sätta gränser för sig själv och sitt liv är lite jobbigt."

"Acedia är att inte bry sig, att låta saker rinna av hjärtat som om hjärtat vore en gås. Denna dödssyndiga likgiltighet förväxlas lätt med goda egenskaper som tålamod, självbehärskning och mildhet /.../"

"Bara Gud är fullkomlig, och människan får därmed frihet att vara just människa - syndare i tankar, ord och gärningar, i alla fall i bland.

"Jetplan, bilar och kylskåp kanske är hybris, stulen eld, fallet ljus, ett brott mot skapelsen eftersom de förstör planeten. Men vad är alternativet?"

Hon gör också upp med skenhelighet i flera av avsnitten (bl.a. de om avund och vrede) - det är där humorn lyser som bäst!

För att övergå till avdelningen Gud och sex - där undrar jag om jag har förstått henne rätt - eller om hon kan ha missförstått något.... För där känner jag plötsligt inte igen "tonen" längre... Den som säger: det här är rätt och bra och sant.

Hon hamnar möjligen själv under sin beskrivning av ämnet i den farozon hon målar upp - där gränserna börjat suddas ut alltför mycket mellan Gud, sex och galenskap:

"Direkt gudsmöte, passionerad förälskelse och akut psykos är tre själsliga högspänningsledningar som löper tätt ihop."

Just därför är det så viktigt med urskillning - och att för Guds skull (!) inte försöka blanda samman det som inte är menat att bli en farlig cocktail.

Låt mig säga det rakt på sak:

Mystik handlar inte om att följa sina passioner - utan om att döda dem!

För den fullständiga frihetens skull.

Inte så att livet sedan är menat att bli känslolöst - men så att något nytt kan uppstå ur de missriktade passionernas död, som är lika passionerat - men på ett ordnat sätt, i samklang med Guds vilja.

Tror hon är helt rätt ute när hon skriver (utifrån ett resonemang om Berninis staty av Teresa av Avila):

"All extas är inte outlevt sublimerat sex, vad den här tiden än anser. Tvärtom kan sex vara ett hjälplöst försök till sublimering av ett outlevt Något Annat."

Men när jag läser det övriga hon skriver om ämnet får jag intrycket att en del av det är sammanblandat på ett sätt som inte stämmer. Det hamnar på det stora hela i samklang med världens tankar, även om hon gör små antydningar om att det handlar om något annat, hon börjar på rätt spår - men det liksom landar fel till sist ändå, bara lite fel, men tillräckligt mycket fel för att det ska vara riskabelt.

Försöker hitta en liknelse som kan förtydliga vad jag menar. Så här kanske:

Det andliga livets teologi är som hjärnkirurgi - missar man målet med så lite som några millimeter kan resultatet bli katastrofalt, det kan innebära döden. Men här i överförd bemärkelse: andlig död, villfarelse.

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP