Nu vet jag allt om kallelser... Ja, nästan i alla fall... :-)
Närmare bestämt så vet jag en hel del särskilt om präst- och ordenskallelser, efter en reträtt hos Mariadöttrarna på Omberg i helgen, som fokuserade på ämnet. Nåväl - det var väl inga nyheter direkt om man har varit katolik ett tag och funderat i de tankebanorna många gånger - men det var bra att få lite koncentrerad tid för att fundera och be över det, och särskilt värdefullt var det att få höra om andras kallelseväg.
De nuvarande prästseminaristerna och ytterligare fem deltagare var med, och så fyra reträttledare (f. Göran, br. Johan, sr. Basma och sr. Karin). Det var mycket fint att få träffa er alla, och att dela många djupa tankar under dagarna - må Gud välsigna era vandringar vidare! Har några tjusiga foton från helgen, men vet inte om alla som inte är mer eller mindre "offentliga" personer vill vara med på bild på nätet, så jag lägger inte ut något gruppfoto här, utan nöjer mig med ett par andra bilder, som också illustrerar något av kallelsens väg....
Resan både till reträtten och hem var ganska äventyrlig, åtminstone för de av oss som åkte i prästseminariets bil. En långtradare körde lite skumt och började plötsligt preja in oss mot ett mitträcke av betong, och där skulle vi snabbt ha blivit till mos om seminariebilens förare inte hastigt hade bromsat. På hemvägen tog vi oss förbi förfärliga trefiliga bilköer som stod så gott som helt stilla - exakt hur vi kom förbi dem säger jag inte, men lite läskigt var det ett tag... Man kan nog lugnt konstatera att ett par rosenkransar förde oss oskadda i båda riktningarna. ;-)
Det blev även en liten avstickare till församlingen i Norrköping där en seminarist på tillfälligt besök från Rom skulle hämtas upp. De har en intressant kyrkobyggnad där som en munter kyrkoherde visade upp, och fika fick vi också, medan vi pepprade honom med frågor om församlingen...
Det blev som ni kanske kan ana en del skämt om min närvaro bland seminaristerna vid några tillfällen.... Svenska katolska prästseminariet är progressivt minsann...! Kunde man tro... För jag presenterades som det senaste tillskottet där för en del förvånade stackare under resans gång - innan de fattade.... ;-)
Åkte med främst eftersom jag under många år har funderat på om det skulle vara möjligt att starta ett slags kommunitet. En blandad kommunitet - men inte bara för systrar och bröder - utan för familjer också. Förmodligen med gästhem. Och troligen ekumeniskt - för att ta vara på rikedomarna ur olika traditioner, och för att bidra till att ena det som är splittrat. Och med en utåtriktad mission (bland hemlösa?). Helst i närheten av Uppsala eftersom det inte finns något liknande här. Men man behöver ju vara flera för att eventuellt starta något sådant - så jag tänkte nämna det här ifall någon som kanske har funderat i liknande banor skulle råka hitta det här inlägget en dag. Lämna i så fall en kommentar med din mailadress, eller maila mig direkt!
Har ibland tänkt att det är tillsammans med min eventuelle blivande man som jag kanske ska starta kommuniteten. Men han har inte dykt upp än... Och det måste ju inte vara så heller - utan det kan vara vem/vilka som helst som har liknande tankar och som är seriösa. Om det nu är meningen att det ska bli en kommunitet....
Gud har nämligen givit mig en ganska omtumlande helg som oväntat har vänt upp och ner på ett och annat....
Men jag ska inte gå närmare in på det nu - utan efter denna mer personliga bakgrund övergå till tankar som även ni kan ha nytta och glädje av. Det är både referat ur minnet och från anteckningar av det som sades under helgen, och en del egna tillägg. Stor credit till reträttledarna för inspirationen till det nedanstående!
***
Rent allmänt kan man säga att en kallelse utmärks av att det brukar vara ens egen djupaste längtan - som samtidigt bekräftas av andra (främst, men inte bara, av Kyrkan).
Den första kallelse man känt kan vara viktig att titta tillbaka på - den kan ge en ledtrådar. Man kan fråga sig saker som: Var och hur var det som Gud rörde alldeles särskilt vid mig första gången? Vad sa Gud till mig? I vilken riktning kände jag mig manad att gå?
Kan man av någon anledning inte följa sin djupaste längtan så får man försöka hitta något som ligger nära den - där ens gåvor kan komma till användning, men på något annat sätt. Ens näst djupaste längtan.
Guds kallelse upplevs för en del till en början som ganska diffus, men den kan bli allt tydligare via diverse tecken, den kan växa fram successivt, och ens erfarenheter, intressen och talanger kan peka åt ett visst håll. Men för andra kan det istället vara väldigt specifikt och konkret på en gång, t.ex. så att man kommer till en plats eller möter vissa människor, och känner sig hemma där, känner igen sig i dem.
Kallelsen utmärks av lycka på djupet. Gud vill göra oss lyckliga...
Klosterlivet beskrevs av sr. Karin som att "leva livet". Utifrån kan det tyckas monotont och händelsefattigt - men för den som är kallad till det är det tvärtom en stor rikedom.
Valet ger frihet. Att välja att avstå från materiella ägodelar, från att dela livet med en specifik person, och från sin egen vilja - genom klosterlöftena - kan öppna upp en oanad frihet.
En kallelse kan mogna genom att det blir en fördröjning, t.ex. att en aspirant inte släpps in på prästseminariet på en gång, eller om någon som knackar på en klosterport blir ombedd att vänta i tre år.... Sådana är i princip reglerna för konvertiter som kan känna sig kallade till att bli präster eller träda in i någon orden till en början, men där kallelsen inte alltid består. Det kan rentav vara skadligt att rusa in i det för fort. Och tre år går trots allt relativt snabbt...även om det kan låta som en evighet, särskilt för den unge entusiasten. Det är viktigt att man hinner bli av med eventuella naiva och romantiska illusioner om vad det handlar om....
En förutsättning för att det ska gå bra under väntetiden är att man vårdar kallelsen - där har både man själv och ens andlige vägledare en viktig uppgift. Kallelsen är som ett frö som behöver god jord, näring, ljus och vatten för att gro, växa och en dag bära frukt. Det är viktigt att man inte lämnas helt ensam med funderingarna. Men det är också essentiellt att ingen blir indragen på fel sätt, "infiskad" av seminarier eller ordnar som lider stor brist på kallelser. En genuin kallelse består trots prövningar - det är rentav bra att kallelsen verkligen prövas på djupet så att den inte dukar under för minsta motstånd senare.
En kallelse är på ett plan "brådskande" - och på ett annat plan befinner den sig i ett evighetsperspektiv.
En frestelse i början kan vara att tro att Gud inte kallar oss sådana som vi är, att vi måste bli tillräckligt heliga först. Men det är just så - med alla fel och brister - som vi blir kallade. Vi blir aldrig riktigt färdiga, utan är ständigt på väg...
Kallelsen kan utsättas för prövningar även i senare skeden genom ökentider och svåra saker som händer, och det kan tära att nötas mot samma systrar eller bröder dag ut och dag in i ett kloster. Men varje önskan som då dyker upp om att lämna kallelsen kan istället vara en kallelse att gå än mer på djupet. Så är det oftast. (Detta kan även stämma in på livskriser för dem som är "ute i världen", och inte minst äktenskapskriser.) Viktigt är att inte sopa svårigheter under mattan, utan ta itu med dem, gå igenom dem, och så finna en ny och allt större frid, nå försoning.
Men ibland kan det vara en kallelse att gå vidare och lämna något bakom sig. En präst, eller en munk eller nunna som har tillhört en orden i många decennier kan en dag plötsligt möta Den Stora Kärleken.... Och är den djup nog, inte bara en tillfällig förälskelse (nej, kyskhetslöften vaccinerar inte mot vanliga mänskliga känslor), så kan det vara meningen att man ska ta vara på det, satsa på det.... Det är då inte ett misslyckande. Och de erfarenheter man har fått dittills kan komma till nytta på andra sätt.
Gud vill alltid föra oss närmare sig - och det kan ske på olika sätt under olika tider i livet. Under vandringen med Gud finner vi också den djupaste gemenskapen med andra människor som är på väg mot samma mål.
Br. Johan berättade om hur solrosorna är heliotropa - d.v.s. de följer solen. Och att vi i analogi med det borde vara "teotropa" - följa Gud...!
Att följa sin kallelse kan vara att välja det som verkar vara det allra svåraste. Men det finns bara ett sätt att pröva kallelsen: att våga följa den...
Mycket av det som har nämnts här gäller inte bara präst- och ordenskallelser utan också kallelsen till äktenskap eller till att leva ensam i världen, men då anpassat för det förstås. Det kan också handla t.ex. om kallelsen att ta steget från en kyrkodel till en annan (konversion). Eller om något helt annat...
Alla är kallade till något - och en kallelse kan därför ses som ett personligt uttryck för Guds kärlek till var och en. En kärlek som vill ha svar....
Det viktigaste - det gäller alla kallelser - är att försöka vara i Guds vilja. Att finna den - och förbli i den.
***
Inlägget blev lite långt, men det här är ett viktigt ämne som är ganska poänglöst att skriva alltför kortfattat om. Kanske någon som brottas med något i anslutning till det här kan få lite hjälp vidare på sin egen vandring genom det...? Och för oss alla kan det vara nyttigt att ibland stanna upp och reflektera över var vi är och hur vi hamnade där - och vartåt vi kan gå vidare - med Gud och varandra.
Har ni några tankar eller frågor om kallelser så är de mycket välkomna i kommentarerna här!
Read more...
Inlägg
