Bland sakramentala pingstvänner och karismatiska katoliker...

Lyssnade ikväll i min församling på ett intressant föredrag av Joel om "Sakramentala pingstvänner och karismatiska katoliker - om oväntad släktskap och ekumeniska relationer".

Redan själva samlingen blev ekumenisk genom närvaron av katoliker, en del från livets ord - och, förmodar jag, pingstkyrkan. Och kanske från fler sammanhang?

Fick höra om lite oväntade historiska kopplingar mellan det katolska och väckelsefrikyrkligheten genom århundradena. Först på senare tid har de ironiskt nog närmast blivit till motpoler (mystiken, sakramenten, ritualer).

Men vad gäller mystiken så har frikyrkligheten under lång tid inspirerats av just katolska mystiker. Wesley uppmanade t.o.m. sina anhängare att läsa dem på hästryggen! (För att inte förspilla någon tid!?!) Trots att han brukade trilla av under läsningens gång... Eller var det Anden som fick honom ur balans...?

Även sakramenten knyter samman särskilt pingstvänner och katoliker. På den karismatiskt brinnande glödhögen Azusa street firades i början av 1900-talet nattvard hela två gånger i veckan - den ena, på torsdagar, föregången av en fottvagning (som samtidigt var närmast en antirasistisk manifestation). Det påminner för övrigt om den katolska seden med fottvagning i mässan på skärtorsdagen. Det finns ganska många roliga kopplingar just mellan Azusa street-väckelsen och det katolska! Altaret blev t.ex. katolskt genom att träet till det donerades av en katolik. Förgrundsgestalten Seymour var döpt i katolska kyrkan. Och inget tycktes hindra att även katoliker andedöptes och talade i tungor... Vilket gav protestanterna ganska så många myror i huvudet. (En del kryper nog omkring där än idag, verkar det som, i en del bloggar inte minst...)

Lewi Pethrus skulle senare komma att anmärka på två misstolkningar (enligt hans synsätt) av nattvarden - dels att det bara skulle vara en symbolisk måltid - och dels tog han avstånd från att det var en reell förvandling av elementen (transsubstantiation). Men han menade ändå att den troende verkligen tog emot Kristi kropp och blod i nattvarden. "Vi blir delaktiga av Kristus genom att äta denna måltid. " Men exakt hur ville han klokt nog inte gå in på, utan tog till poetiskt språk om nattvarden som pärlor och diamanter istället (om jag minns rätt). Viktigt är att se att Gud kan manifestera sig även i och genom synliga ting. Vatten, bönedukar, olja. Så varför inte vin och bröd...?

"Gud har sina egna i varje samfund" sa Zinzendorf. Det gäller nog än idag. Och dessa "egna" känner igen varandra tvärs över de lite surrealistiska kyrkogränserna. (Hur kan Kristus vara splittrad?)

Jag har själv, apropå föredragstemat, skrivit en halvfärdig bok om kopplingen mellan mystik och karismatik, det är nog över tio år sen nu, jag anade att det fanns något viktigt och bortglömt där...

Tror att frikyrkligheten skulle behöva fördjupa sig i mystiken igen - och jag tror likaså att vi ännu väntar på ett Andens mer radikala karismatiska omruskande av katolska kyrkan globalt, och inte minst i vårt land...

Vi fick, apropå det (och en fråga jag ställde om vart förnyelsen har tagit vägen), höra om hur unga katoliker i vårt land blir andefyllda i större skaror än tidigare. Positivt! Hoppas de släpps fram i församlingarna... För, vis av egna erfarenheter, så menar jag ganska bestämt att det knappast är meningen att karismatiska gåvor ska stängas in och användas mest bakom lyckta dörrar i en bönegrupp. De är ju tänkta att användas i församlingen... Men så otänkbart det fortfarande är på många håll...

För övrigt så sammanföll Azusa-väckelsen lustigt nog med en ung katolsk flicka, Elena Guerras insisterande på att påven skulle uppmärksamma den helige Ande, och bl.a. utnämna 1900-talet till Andens århundrade, vilket en annan åhörare påminde oss om. Det ledde till en encyklika om Anden, och än viktigare, till Andra Vatikankonciliets stora vädring av kyrkan. Under själva konciliet hände en del spännande saker som troligen är kopplade till det här, som går att läsa om i en bok av David du Plessis (tror det får bli en separat bloggpost nån gång).

Frågan om Maria kom upp under frågestunden, och en åhörare gav en mycket levande illustration av hur Maria ju verkligen rent fysiskt bar Jesus inom sig, medan vi kan bli alldeles till oss av andeuppfyllelse och av att ha blivit kristna. Hur var det då inte för henne? Klart hon förtjänar en särskild plats i de kristnas skara...

Däremot tror jag inte på några särskilt "bistra" tider för kristenheten, som en annan åhörare siade om på slutet, apropå svenska kyrkans beslut förra veckan. Jag tror inte på en ytlig enhet genom avståndstagande från "de där som gör si eller så". En sådan inkrökt "enhet" splittrar. Blir det lite "bistert" så är själva orsaken i så fall just att några väljer att ta avstånd från andra.

Ska kristenheten kunna växa upp och mogna från sitt barnsliga mjölkbehov nån gång, till att tåla fast föda, och kunna leva med ovisshet och paradoxer, så måste vi samlas kring det vi har gemensamt, och lita på att Gud tar hand om resten.

Kan vi inte acceptera våra syskon i tron fullt ut, med de olikheter som finns där (kanske de finns där just för att slipa oss?), så ska vi nog inte vara så helt säkra på att Gud accepterar oss utan en rejäl omvändelse...

Det finns oändligt mycket mer att skriva om allt detta... Jag återkommer säkert...

Vad funderar ni över efter att ha läst det här?

***

Uppdatering:

Joel, Joakim och Bengt har också bloggat om detta. Och hela föredraget kommer att publiceras av Joel så småningom! Återkommer när så sker...

Här går det nu att läsa Joels föredrag!