tisdag 30 september 2008

Åsiktsgemenskapers splittrande drag

Funderar lite över det där ibland...

Över hur varje försök att skapa en gruppering som sluter sig samman kring vissa tankar och föresatser, ibland mer vagt, och ibland uttryckt som tydliga formuleringar - på något sätt på förhand är dömt att nå en splittringspunkt.

Redan skapandet av grupperingen är en splittring, i större eller mindre grad, från det tidigare sammanhanget. Hur mycket mer splittrande blir det då inte när avknoppningen splittras?

Det kan förvisso också leda till något gott - om någon därigenom kommer bort från osunda och trångsynta sammanhang och kan "börja om". Även det gamla sammanhanget kan få en tankeställare av det i bästa fall, fast det är mer troligt att de som är kvar förblir i sina tidigare roller, medan den som lämnat det lättare kan se saker på ett nytt sätt och gå vidare i större frihet.

Det verkar hur som helst vara en inbyggd andlig lag: nånstans kommer de mänskliga tankarna, viljorna och olikheterna att kollidera så pass mycket att splittring till sist är oundvikligt.

Så var det i den tidiga Kyrkan - och så är det än idag - mellan och inom samtliga samfund.

Varje gruppering med självaktning brukar hävda att den är i besittning av mer eller mindre av hela sanningen.

Det blir sedan så lätt till ett "vi" och "de".

Till "vi" hör navelskåderi, inbördes beundran och ett stadigt växande högmod gentemot "de andra" - och efter ett tag förpestar det ofta även själva gruppen.

Vissa personligheter tycks ha ett behov av att hävda sig (och dölja sitt dåliga självförtroende) genom att styra över andra - och lyckas de inte kontrollera dem så gör de allt för att trakassera och försöka utesluta dem, ifall de inte ger sig av frivilligt. Avundsjuka, svartsjuka, glorifiering, smicker, smutskastning, maktgalenskap, kontrollbehov, manipulation, konkurrens, konflikträdsla, etc, etc... Allt kan bli en enda soppa om man låter sådant infiltrera och influera en grupp... Till en början nästlar det onda sig in under skenet av något gott, men senare visar det sitt rätta ansikte. Under-matt-sopande av det hela kan sedan göra att problemen växer.

Sånt här, och ett helt gäng andra splittringsmekanismer, kan förmodligen ta sig lite olika konkreta uttryck i varje grupp där de får fotfäste - men roten är densamma - och frukten på ett uselt träd blir aldrig god. Splittringen tycks gå igen som ett slags gruppspöke.

Vad ska väl Gud ta sig till...?

Splittringen är kanske ytterst, paradoxalt nog, en yttring av Guds nåd....för att det hela skulle spåra ur ytterligare och förstöra så mycket mer om det fick fortgå.

Så länge koncentrationen i diverse grupperingar är fastklistrad vid åsikter och människotankar, så lär det fortsätta som det har gjort hittills i historien...

Men om det är möjligt - för var och en - att nå en punkt där Gud, och ingen annan, och ingenting annat, är i centrum - så tror jag att det faktiskt skulle gå att nå en fördjupad och sann enhet... Inom och mellan grupper och kyrkor.

En ny enhet som blir en motrörelse gentemot den pågående splittringstrenden.

Det här är också av största vikt i fråga om kyrkoförnyelse.

Ser skillnaden så tydligt nu, tydligare än nånsin.

Avgrundsskillnaden mellan:

* Mänskliga fåfänga strävanden att förändra sakfrågor - detta har ett splittrande drag, och landar i bästa fall i ett dike, i värsta fall förstör det hela sammanhanget i fråga.

* En förnyelse ledd av Gud, där det andliga livet influerar allt - och inte hamnar i ett litet fack för sig, eller klipps av helt för att vissa inte tycker att det har med saken att göra. Där det är just det som formar själva förnyelsen. Denna kommer då även att beröra sakfrågor - men fokus är och förblir "det enda nödvändiga".

"Om inte Herren bygger huset, så arbetar husbyggarna förgäves... Om inte Herren bevarar staden, så vakar väktarna förgäves..."

Fotnot: inspirerades till att reflektera mer över, samt formulera detta i klartext, efter att ha läst om hur Aletheia splittrats och varför Andy startat eget igen, men också av egna erfarenheter som liknar detta.

***

Uppdatering: tycker även att ämnet för veckans bibelblogg hör hit.

Read more...

Tre katolska kyrkor för en tjuga!

Det är inte ett litet kap man kunde göra....

Något för Sveriges katolska stift? Vi behöver ju lite fler kyrkor om vi ska få plats med alla nya katoliker som strömmar in....

Enda kruxet är att de råbilliga kyrkorna (utropspris: 1 dollar styck, möjligen kan man få mängdrabatt...), finns i Kanada. Hur fraktar man lämpligast hit dem?

Ett isärplockande med åtföljande utbyte av trasiga delar skulle ju kunna jämställas med den renovering som krävs - naturligtvis inklusive en miljövänlig och energisnål isolering - så underhållet av dem landar på ett minimum. Kanada och Sverige har ju liknande klimat, så man kan undra varför de inte tänkte på det.... Fast de byggdes kanske i en tid då detta inte var i fokus på samma sätt som idag?

Förmodligen var det inte så här de tänkte sig kyrkförsäljningen i Kanada... Men visst vore det bra om det gick!?

Read more...

måndag 29 september 2008

Katolskt uttittad i Uppsala domkyrka igår...

Ibland känner man sig lite som ett vandrande museiföremål....

Som igår, vid den årliga vandringen/processionen till Uppsala domkyrka, där vi lägger en krans vid S:t Eriks relikskrin, "ställföreträdande" för Sveriges alla katoliker... Vid minnesstenen på platsen där dåvarande ärkebiskopen för Svenska kyrkan bad tillsammans med förre påven 1989. I vanliga fall är det en rakt igenom trevlig tillställning.

Det var bara det att det råkade infalla under firandet av femtio år med kvinnliga präster i år. Och säkert kunde det misstolkas...

Tänk er in i situationen. Ni firar något som en viss kyrka inte accepterar - och där kommer folk från den kyrkan intravande efter er stora festgudstjänst och håller en egen ceremoni.

Visserligen möttes vi av ett antal glada och välkomnande ansikten, och av förvånade turister (dessförinnan stoppade vi söndagstrafiken en liten stund - säkert inte varje dag bilister ser en sådan ovanlig syn), men där fanns också en del sura miner, sammanbitna läppar, mörka blickar. I och utanför domkyrkan.

Det kändes väldigt trist, sorgligt. Och jag fick god lust att gå fram till de suraste (några av dem var kvinnor iförda prästkragar), och gratulera till de femtio åren, och önska lycka till framöver... Eller kanske det hade varit ännu mer passande att säga det till domprosten, Tuulikki Koivonen Bylund, som hörde till de välkomnande där hon stod utanför sakristian. Men vi gick så snabbt förbi, och dessutom sjungande "Laudate omnes gentes", så jag avstod mitt i "språnget"... Dessutom var det flera andra som hälsade på henne just då.

Men jag hoppas att någon av er som var där och inte gillade vad ni såg tittar in här....och ser att det finns mer under ytan än vad ni tror... Vår procession var ingen protest. För mig blev den något av ett sorgetåg. För att min kyrka inte ännu välkomnar kvinnor som präster.... Och för att ni kanske tror att "alla" katoliker är emot det... Men så är det inte! Långt ifrån.... Öppenheten är ganska stor, om än inte officiellt - än. Förmodligen tar det minst femtio år innan vi får se förnyelse på den fronten...

Men nu passar jag på att säga det till er alla i Svenska kyrkan: Grattis på femtioårsdagen - i efterskott!!!

Read more...

Sonja gästskäller


Den tillfälliga bloggtystnaden här de senaste dagarna beror på att jag inte har lyckats ta mig ut på nätet så mycket, samt att det har varit alltför fullt upp med viktiga saker från tidig morgon till efter midnatt...

Men idag har en datakille från internetbolaget varit här och installerat ett nytt modem, så förhoppningsvis ska det funka lite bättre nu.

Fortfarande återstår ett hästjobb för att få i ordning den nyaste datorn - om det ens går.... Den uppför sig allt konstigare, så jag vågar inte stänga av den innan jag fått ut det viktigaste. Datakvällen (den tredje i rad) är räddad... ;-)

Om något skulle trassla med nya modemet så jag inte kommer ut på nätet igen efter att jag stängt av den gamla reservdatorn så vet ni alltså vad det beror på...

Medan jag är ute på nätet en liten stund nu bjuder jag in en liten hundvalpsgästbloggare, Sonja, som jag träffade för några dar sen, tillsammans med hennes hundmamma Kerstin.

***

Voff voff!! Hopp, skutt, riv, krafs, krafs....

Fått främmande, så kul!

Voff, voff!!! Hopp, hopp, hälsa på mig! Slick, slick....

Busa runt med Kerstin, bita henne och brottas, bråka om ett tuggben. Måste ju stila nu när vi har besök. Jag vann! Tills min hundmamma la in en oväntad mysig slickattack som fick mig att tappa benet, så hon tog det och sprang iväg... Jag efter.... Rullar runt ett par varv, jag hamnar lite i underläge ett tag.


Men det glöms snabbt bort när jag lyfts upp för att fotas. Blickar nyfiket mot den lilla blixtrande apparaten. Rör mig så hastigt att inte hela jag kommer med på bild så lätt. Men visst är jag söt...?

När jag blir nedsläppt igen mellanlandar jag vid intressanta strumpor som man kan nafsa och riva i. Finkjolen är också krafsvänlig - broderiernas trådar lossnar inför mina valpvassa klor... Stark är jag också, och riktigt pigg och snabb. Far omkring som en valpvirvelvind.

Dags att gå ut nu? Nähä, inte det. Det får bli en stor pöl på tidningen istället. Så där ja! Stolt! Kerstin skäller intensivt tills tidningen plockas bort. Städat och fint ska det va' för en liten hundvalp som jag.

Får lite mer mat och nytt kallt vatten, medan människorna dricker hett vatten med liten påse i. Konstiga saker de gillar...

Busar lite mer innan valp-tittar-gästen går hem....

Ohoj vad kul det var här idag!

Read more...

lördag 27 september 2008

Tuffare tag i EU's flyktingpolitik

Regeringen må vara nöjd med nya "flyktingpakten" - men jag ser en stor fara för att ännu hårdare regler och gränskontroller kommer att minska chanserna för dem som redan har det svårast och som verkligen skulle behöva få asyl.

Tillfällig arbetskraftsinvandring kommer att införas, men främst till hjälp för värdnationerna - innan arbetarna knuffas ut igen - "brain drain" tycker jag var otäckt uttryckt (se citatet nedan), det låter som förtäckt rasism: "välkommen hit - men inte länge".

Man kunde tycka att de som vill stanna i ett land och arbeta där, borde kunna få arbetstillståndet förlängt. Det är bra att underlätta och därmed öka arbetskraftsinvandringen - men det ska gynna både den som arbetar och det land som tar emot den välbehövliga tillskottsarbetskraften.

Kort sagt - EU vill få igenom regler som gynnar EU - man vill främst få in folk som gör nytta, ett litet tag - och stänga ute de flesta övriga - särskilt papperslösa som i nuläget är svåra att utvisa eftersom inget land vill ta emot någon som inte har bevis på att denne tillhör landet, utan man bollar dessa personer mellan sig.

Man vill alltså göra det svårare för de redan försvarslösa genom att skärpa gränskontrollerna ytterligare så det kan bli i princip omöjligt att ta sig ut ur ett land på lagligt vis om man har asylskäl. Det är väldigt svårt redan som det är. De flesta smugglas ut. Man kan fråga sig varför - ifall "Frontex" arbetar på ett bra sätt i nuläget. Och om de inte gör det - varför skulle de då få ökat inflytande? Varför införa en sådan järnkoll? EU är på väg att bli en ointaglig borg.

Vad ska de göra som inte har några papper - och som, eftersom de har uppenbara asylskäl, inte kan skaffa några papper från myndigheterna i sitt land? De försätts i ett Moment 22 om de inte som en yttersta utväg även fortsättningsvis kan fly illegalt och söka asyl.

Och de som är gamla, svaga, sjuka och inte kan arbeta - hur blir det med dem?

Ytterligare en sak som är oroande är att det ska bli svårare att återförena familjer - om några flyr och övriga är kvar i hemlandet (vilket är det vanliga, eftersom det är krångligt och dyrt att låta sig smugglas ut - hela familjen kan oftast inte ge sig av tillsammans), så kan det bli svårt för dem att få komma efter om de som flytt beviljas asyl.

Det finns en uppenbar fara att det tydligaste resultatet av det hela kommer att bli ökad byråkrati....

Jag skulle önska att detta infördes i pakten:

1) Att Dublinförordningen skrotas så att folk inte bollas tillbaka till det första land de ankommer till utan får söka asyl i vilket land de vill.

2) Att folk inte längre skulle behöva åka tillbaka till sina hemländer och söka asyl ifall det är uppenbart att de kommer att få asyl (av t.ex. familjeskäl). Ett skräckexempel är tillbakaskickandet av en gravid kvinna till ett land som det innebar livsfara för henne att åka till - fast det var tydligt att hon skulle få stanna i Sverige. Så riskabelt både för henne och barnet, och så fullständigt onödigt och kostsamt.

3) Att man förbinder sig till att inte utvisa någon till länder som kan anses vara olämpliga att utvisa personer till i det rådande läget. Tidigare Irak, och just nu t.ex. Eritrea och Afghanistan.

Här är själva paktens punkter:

Fem åtaganden för medlemsländerna

Den franska pakten för invandring och asyl innebär fem åtaganden för medlemsstaterna:

* Att varje land ska öppna för laglig invandring. Hur många arbetskraftsinvandrare som behövs bestämmer landet själv. För att motverka ”brain drain” ska arbetskraftsinvandrarna återvända hem efter några år.

* Att agera kraftfullt mot olaglig invandring. De papperslösa ska ut. Utökat samarbete med ursprungs- och transitländer som förbinder sig att återta människor som invandrat illegalt till EU. I gengäld erbjuder EU samarbetsländerna möjlighet till laglig arbetskraftsinvandring.

* Att ytterligare stärka gränskontrollen. Medlemsländer med stark inströmning av invandrare ska få hjälp av unionen. Den europeiska gränsbyrån Frontex får utökade resurser. Från och med 2012 ska biometriska viseringar användas för att komma in i EU, det vill säga viseringar som innehåller lagrade individuellt unika uppgifter om fingeravtryck, ansiktsigenkänning och irisskanning.

* Att värna asylrätten. Trots hårdare gränsbevakning måste människor kunna söka asyl. Ett europeiskt stödkontor inrättas för att utbyta information mellan nationernas asylprövningsmyndigheter. Målet är att upprätta ett enhetligt asylförfarande 2012. Samarbetet med UNHCR ska stärkas, både när det gäller ”kvotflyktingar” och hjälp till flyktingar utanför unionens gränser.

* Att samarbeta mer och föra dialog om migrationen med så kallade ”tredjeländer” i främst Afrika och Latinamerika.


Läs mer om EU-förslaget här.

Relaterade artiklar finns här och här.

Läs gärna även mitt tidigare inlägg om flyktingpolitiken och flyktingförvaren.

Read more...

fredag 26 september 2008

Bibelblogg - Jesu Kristi sinnelag

Veckans bibelblogg.... Välkomna att fundera över episteltexten....

***

Fil 2:1-11 (2:1-5)


Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.


Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

***

Detta är ett bibelbloggsinlägg.

Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.

Read more...

Nya Cecilia har kommit ut!


Fick just veta att "nöd-Cecilia" är tryckt....!

Alltså - den nya katolska psalmboken i nedbantad (den innehåller ett urval av de mest sjungna psalmerna, samt några nya), och exklusiv upplaga (har för mig att det bara är 1.500 ex).

Den ges ut i väntan på den egentliga Nya Cecilia, som skulle ha kommit ut lagom till Advent för flera år sen, men som inte har tagit sig helt igenom Vatikanens liturgiska filtrering än.

Nöd-Cecilian är efterlängtad, minst sagt.... Många församlingar sitter med utslitna gamla psalmböcker där sidorna knappt hänger ihop, trots flera lager tejp.

De första rykande ex:en nådde åtminstone några mottagare redan igår, på Alla Sveriges Skyddshelgons dag.

Själv har jag inte fått mitt ex. än. Men kanske grannen har fått det i brevlådan istället, och snart sitter och nynnar på nya katolska psalmer....? ;-)


Halleluja!

Sjung till HERRENS ära en ny sång,
hans lov i de frommas församling.
Israel skall glädja sig över sin skapare,
Sions barn jubla över sin konung.
De skall prisa hans namn under dans,
till puka och harpa skall de lovsjunga honom.
Ty HERREN gläds över sitt folk,
han smyckar de ödmjuka med frälsning.
De fromma skall jubla i härlighet
och sjunga av glädje på sin bädd.
Guds lov skall vara i deras mun.

Ps. 149:1-6

Read more...

torsdag 25 september 2008

Kyrkans mission...?

Läser några artiklar ur Dagen apropå det nu pågående kvinnoprästfirandet. En tredje del kommer imorgon, förmodar jag.

Den andra länken går till en artikel som var en ganska beklämmande läsning, så den citerar jag inget ur. Trist att man hänvisar till katolska och ortodoxa kyrkan för att på något sätt "rättfärdiga" det kvarvarande motståndet.

Den första länkade artikeln handlar om Katharine Jefferts Schori, som jag tycker var intressant att lyssna till när hon var i Sverige senast. Den här gången missade jag tillfället.

Men jag blir lite undrande när jag läser delar av artikeln som är en intervju med henne:

***

"Det är först när vi har gjort det möjligt för alla människor att använda de gåvor de fått av Gud som vi blir verkligen jämlika, säger hon.

Hon är på Sverigebesök, inbjuden av Svenska kyrkan för att fira att 50 år har gått sedan det svenska kyrkomötet sa ja till att prästviga kvinnor. För många är hon föregångaren och förebilden. Och hoppet - kan hon, så kan andra.

Men det är tydligt att Katharine Jefferts Schori vill tona ner sin roll som en kvinnlig förebild. Det hon i stället gång på gång lyfter upp är att hela kyrkan har en viktig roll att spela för att göra världen till en bättre plats att leva på.

Kyrkan har en uppgift. En tydlig mission.

En mission att försöka skapa Guds rike på jorden."

***

Det är slutraderna i citatet som får mig att haja till. Är detta verkligen Kyrkans viktigaste/tydligaste/mest angelägna mission?

Att försöka utrota fattigdom, hunger, krig och liknande - ja visst!

Men det innebär inte att man därmed skapar Guds rike i form av ett jordiskt paradis. Och det tror jag heller inte är möjligt. Är det ens meningen?

Kan detta rike bäras annat än i bräckliga lerkärl, kan det annat än glimma fram här och var i det ofullbordade? Här och nu. Så länge det finns en jord.

Vad säger ni?

***

Bloggtips: Joachim har ett tänkvärt inlägg om kyrkligt "kvinnomotstånd" idag.

Read more...

Ny funktion: pusha de bästa inläggen!

Så där ja...

Efter lite pillrande fick jag in en liten pusha-knapp under varje blogginlägg, som alla som tittar in här gärna får trycka på när ni tycker att något inlägg är extra bra och förtjänar att hitta fler läsare.

Man måste registrera sig på pusha allra först - men det är enkelt och går snabbt, sen behöver man logga in varje gång för att posta och rösta på länkar - så välj ett användarnamn och lösenord som ni minns.

Man kan även pusha egna blogglänkar - men det får ingen direkt effekt om inte fler hänger på och visar att de tycker att ett inlägg är särskilt läsvärt.

Ni som har egna bloggar uppmuntras härmed till att lägga in pusha-länkar i era bloggar också så jag kan pusha era bästa inlägg på motsvarande sätt... ;-)

Det här kan vara ett bra sätt att influera bloggosfären med lite mer tänkvärda och djupa inlägg än de som oftast haussas upp och hamnar i fokus...

De inlägg som pushas mest hamnar högst på en lista - och får därmed sannolikt fler läsare - även sådana som aldrig skulle ha hittat inläggen annars - men som kanske bäst behöver läsa dem....

Read more...

Att välja kyrka - eller inte

Jag backar lite i Maria Küchens bok, för att ta upp något brännbart.

Det här med att söka det bästa, perfekta, fullkomliga. Som inte finns i vår jordiska tillvaro....

Det handlar om det andliga vagabonderiet, som den moderna människan lätt frestas till, eftersom det är så som vår tid fungerar i övrigt:

"Jag - inte vem som helst utan en extra intellektuell, sensitiv och skapande person, eller hur? - måste hitta församlingen som stämde med just min kundprofil, församlingen för vilken jag ingick i den perfekta målgruppen, en församling som dög åt mig."

Sen förstod hon:

"Du ska sluta irra nu och gå till den församling du råkar tillhöra. Och du är tvungen att hantera också det konstigaste i kristendomen, formen du söker är hela credot, nej du slipper inte. Känner du motstånd så använd det motståndet som en utmaning."

Klok insikt. Fast jag förstod inte riktigt det där med credot - om hon menar att formen utgör credot - eller credot formen (att anpassa sig till trosbekännelsen)?

Här fångar hon hur som helst in något som redan ökenfäderna brottades med. Att inte söka efter något bättre hela tiden. Att stanna, inte ge sig av om något inte är till behag. Nöja sig med det sammanhang man är i. Stå ut också om det en dag blir långtråkigt, alltför vardagligt, rentav tomt. Inte ständigt söka sig till det grönare gräset. Det är bara en synvilla, en hägring i öknen.

Den som rotar sig stadigt formas, växer och styrks/härdas av de ibland tuffa omständigheterna, men den som ständigt drar upp rötterna blir överkänslig för piskande regn, stormar, brännande sol - och rycks lätt med, tvinar bort.

Ökenfäderna satte i system att lura tanken när den pockade på flykt: "Jag flyttar till våren" tänkte de om hösten. Och när våren kom vände de på det: "När hösten kommer tar jag mitt pick och pack och drar." Inte ordagrant så - men ni fattar poängen. Så lyckades de hålla ut i enformigheten. Så gjorde de sig till måltavlor för Guds verk.

Tror absolut att man kan kallas till ett annat samfund än det man kanske döpts in i en gång. Men även där gäller detsamma. Att inte ge sig av för lätt om det blir svårt. Så som nutidens människor ofta gör, på alla livets områden.

Ska man nödvändigtvis ge sig av så bör det inte vara för att fly bort från något man inte tycker är bra på ytan - utan för att man funnit något på djupet någon annanstans och till slut inte kan stå emot dragningen dit. Man bör försöka först, av all kraft, att stå emot - eftersom det kan vara en väl förklädd frestelse. Det är också därför som klostren inte bör vara överdrivet angelägna om att få nya medlemmar utan pröva kallelsens äkthet.

Gränsen mellan kallelse och frestelse kan nämligen vara hårfin.

Ignatius av Loyola uttrycker något om att man inte ska göra några förändringar i ett tillstånd som inte präglas av frid och djup övertygelse. Det gäller att urskilja andarna....själens rörelser.

Slutligen en djärv tanke som jag tror kom upp i kommentarerna nånstans i min förra blogg:

Skulle man vara (ekumeniskt banbrytande) konsekvent så borde man kanske gå - inte till ett visst samfund - utan till den kyrka som råkar finnas närmast där man bor (förutsatt att man inte flyttat för att komma nära ett visst samfund). Förutom ökad ekumenik så skulle det även förkorta vägen till kyrkan för de flesta, och därmed innebära mindre miljöpåfrestning för dem som åker bil, kortare cykeltur för dem som cyklar i alla väder, samt en välbehövlig extra sovmorgon - om det inte är extra tidiga gudstjänster där förstås...

I så fall borde jag ha gått till ett ortodoxt kapell som var närmast där jag bodde förut, och nu borde jag gå till en församling i svenska kyrkan. Precis innan jag flyttade till min nuvarande lägenhet la de tyvärr ner en mycket levande svenskkyrklig församling ett stenkast härifrån (jag var på avskedskalaset för att bekanta mig med den innan det var för sent) - förmodar att de flesta som var aktiva där nu går till den församling som är närmast.

Skriver absolut inte detta för att jag skulle vilja sluta ta mig (cykla en bra bit) till min församling... Men det kan vara nyttigt med tankelekar för att se vilka motiv som finns bakom ens val.

Välkomna att kommentera....

Nästa ämne i den här tråden blir ett frosseri i dödssynder.... ;-)

Read more...

onsdag 24 september 2008

Frontalkrock med Gud

Läser för tillfället Maria Küchens bok: Anteckningar efter en frontalkrock med Gud.

Och att jag läser den just nu beror på att den trillade in genom min brevlåda för några dagar sen (nej, den hörde inte till den ansenliga mängd post som har mellanlandat i grannars brevlådor, tack Posten/Citymail för god leverans av just den!). Den kom som förberedelseläsning inför en psalmskrivarträff senare i höst.

Tänker att den vore en lämplig bok att bloggfundera över, liksom tidigare, i andra bloggen, Tito Collianders bok Början.

Har inte haft så många minuter över till läsning av den än - men den är som ett vattenfall - sköljer över en - läsningen går mycket snabbt (trots att jag numera vanligen läser böcker förfärligt långsamt, kontemplativt). Vill vända sida fort och helst inte sluta läsa, samt kommentera och förmedla guldkornen vidare.

Känner delvis igen min första kristna tid i den. Uttryckte det då mest i form av poesi - tusentals dikter blev det under ett par år. Funderar på om Gud drabbar poeter på ett särskilt intensivt sätt, för att de sedan ska sätta ord på det - fast det egentligen inte går? Kanske dags att våga plocka fram diktbunten och se om något är publicerbart i bloggen. Förmodar att det finns en del i gamla dagböcker också som skulle bestå eldprovet, som kanske kunde inspirera någon annan. Tid för inventering...?

Något Maria Küchen och jag har gemensamt, förutom poesin och det oväntade Gudsmötet, är att vi båda har inbjudits till psalmskrivande. Är lite avis på att hon fick åka till en underbar klostermiljö i Italien.... Fast vi övriga som involverats på olika sätt har nog haft det minst lika kreativt under de år vi setts i Sverige. Men skulle någon vilja bjuda mig på skrivarresa till ett varmt land med vackra kyrkor och god mat så skulle jag sannerligen inte tacka nej!

Det försökte hon göra. Men Gud visste vad Gud gjorde - mötesplatsen var förberedd. Och texterna flödade därefter. Transparenta. Klarsynta.

"Att skriva utan Gud är att leka med döda skal (eller som att spara sina avklippta tånaglar, jordisk not)."

Just precis. Märker för egen del en tydlig skillnad mellan dikter skrivna "före" och "efter". Som skillnaden mellan stelnade och dammiga uppstoppade djur på ett museum, och levande vilda djur med skygga ögon och skälvande nosar, ständigt beredda på språng.

"Gudsmötet går inte att beskriva i presens. Det innebar för mig att elektriciteten slogs på i mitt liv och började strömma genom ett aggregat, "jag", som varken var säkrat eller jordat.

/.../

Gudsmötet innebar ingen omdefiniering, den krävdes av mig utan att Gud bifogade någon manual."

Jo, så var det.... Men det funkade ändå på något vänster...

Det är mycket jag skulle vilja citera och skriva om av det jag har läst hittills i boken. Men vaskar bara fram små bitar som tål att bloggtänkas över, nu och i ett par inlägg framöver. Sen rekommenderar jag att ni läser boken själva om ni inte redan har gjort det - det är den mer än värd.

Bl.a. skulle jag önska att alla som inte ser hur tro och vetenskap går ihop läser kapitlet: Rationell.

"Jag är ju inte den sorten som blir troende! Jag är rationell! "Vi är förklätt ljus" är en rationell utsaga. Det är ett poetiskt sätt att formulera ett faktum som fysiker utifrån sina forskningsresultat skulle kunna verifiera, samtidigt som det är en utsaga om Gud.

/.../

En fysiker sa till mig : Liv är ordnad energi. Ordnad av vem, av vad? Det svarar ingen forskare på."

Exakt!

Välkomna att kommentera, oavsett om ni har läst boken eller inte. Här kan det vara läge att spåna t.ex. utifrån ämnena: "hur jag drabbades av/mötte Gud", eller "tro och vetande"...

***

Här fortsätter tankarna om boken:

Att välja kyrka - eller inte

Om dödssynder, Gud och sex

Levande brustna ikoner där ljuset strömmar fram ur sprickorna

Poetens dilemma - att sätta ord på mysteriet

Andens frukter i praktiken

Vad är frälsning?

Gudsmodern

Ondskans systemfel

Spridda sluttankar

Read more...

Simultankapacitet - tränar inför eventuell multilokation

Vad sägs om:

* laga (för mig ganska så) avancerad mat - utan att bränna vid den

* skörda morötter (med bladlusätna blast - de har dock inte upptäckt själva morötterna)

* fota nyckelpigor: svarta med röda prickar och tvärtom (som kalasar på bladlössen!)

* ta vara på vilda blomfrön från balkongen (mest klint i olika färger, gossen i det gröna, solrosor, luktärter)

* fixa trasig dator (felsöka, spara omistliga filer, flytta filer, radera filer, göra plats för OS)

* blogga från en annan dator

....samtidigt...?

Igår övade jag istället på mesta möjliga kontraster inom kortast möjliga tid.

Från mingel på vernissage inom ramen (pun intended) för 50-årsprästjubilerande kvinnor på kyrkomöte - till katolsk mässa och "kättarkurs" (ja, den kallas skämtsamt så) för eventuella blivande katoliker och andra intresserade, där jag rörde om lite försiktigt i grytan.

Dagen innehöll: kort samtal med svensk kvinnlig präst som vill att jag recenserar katolsk bok för en tidskrift, sedan möte med en kvinnlig luthersk pastor från Zimbabwe som lovade att gästblogga här nån gång, samt med en psalmskrivarkollega som såg mig i mingelvimlet, och som just blivit kyrkoherde, och till sist samtal med nybliven katolik och en livets ordare och en för tillfället icke kyrkotillhörig kristen med såväl judisk som katolsk som protestantisk dragning. Får se var han hamnar till sist...

Hm, ett gemensamt tema fanns det faktiskt i nästan allt detta: frågan om kvinnliga präster.... Undrar vad det kan bero på...? ;-)

Read more...

tisdag 23 september 2008

Padre Pio's stigmata - så gick det till

Läste en intressant artikel om hittills dolda uppgifter - om hur det egentligen gick till när Padre Pio, som katolska kyrkan firar idag, fick sina stigmata.

Det finns de som menar att han skulle ha orsakat dem själv. Men i slutet av artikeln framgår varför det omöjligt kan ha varit så....

***

"The new book, which contains the first complete version of the report penned by Bishop Raffaele Rossi of Volterra, (later cardinal), apostolic visitor sent by the Holy See to secretly investigate Padre Pio, clarifies that on the occasion of the reception of the stigmata the saint had a conversation with the crucified Christ.

The book also contains a number of statements that Padre Pio made under oath, which provide an interpretive key to Bishop Rossi's report.

Asked to swear on the Gospel, Padre Pio for the first time revealed the identity of the one from whom he received the wounds.

It was June 15, 1921, and in answer to a question posed by Bishop Rossi, Padre Pio said: "On Sept. 20, 1918, I was in the choir of the church after celebrating Mass, making the thanksgiving when I was suddenly overtaken by powerful trembling and then there came calm and I saw Our Lord in his crucified form.

"He was lamenting the ingratitude of men, especially those consecrated to him and favored by him."

"Then," Padre Pio continued, "his suffering was apparent as was his desire to join souls to his Passion. He invited me to let his pains enter into me and to meditate on them and at the same time concern myself with the salvation of others. Following this, I felt full of compassion for the Lord's pains and I asked him what I could do.

"I heard this voice: 'I will unite you with my Passion.' And after this the vision disappeared, I came back to myself, my reason returned and I saw these signs here from which blood flowed. Before this I did not have these."

Padre Pio then said that the stigmata were not the result of a personal request of his own but came from an invitation of the Lord, who, lamenting the ingratitude of men, and consecrated persons in particular, conferred on Padre Pio a mission as the culmination of an interior mystical journey of preparation."

Läs hela artikeln här.

Read more...

måndag 22 september 2008

Katolsk påfyllning

Det är knappt så man tror att det var riktigt verkligt, det som skedde under mässan ikväll. My och Johan som jag har följt en relativt lång bit på den katolska vandringen har nu tagit steget över till oss.

De är alltså inte längre konvertiter utan katoliker.

Blir alltid så rörd vid sådana tillfällen - särskilt när det är några man känner lite mer, som man räknar som vänner.

Det är också fint att se hur välkomnande församlingen är gentemot "de nya"...

Man blir även påmind om sin egen upptagning. Snart precis 15 år sen.

*Snyft* helt enkelt...för att allt ibland är extra vackert... ;-)

Read more...

söndag 21 september 2008

Kallelsereträtt: präst, nunna eller..?


Nu vet jag allt om kallelser... Ja, nästan i alla fall... :-)

Närmare bestämt så vet jag en hel del särskilt om präst- och ordenskallelser, efter en reträtt hos Mariadöttrarna på Omberg i helgen, som fokuserade på ämnet. Nåväl - det var väl inga nyheter direkt om man har varit katolik ett tag och funderat i de tankebanorna många gånger - men det var bra att få lite koncentrerad tid för att fundera och be över det, och särskilt värdefullt var det att få höra om andras kallelseväg.

De nuvarande prästseminaristerna och ytterligare fem deltagare var med, och så fyra reträttledare (f. Göran, br. Johan, sr. Basma och sr. Karin). Det var mycket fint att få träffa er alla, och att dela många djupa tankar under dagarna - må Gud välsigna era vandringar vidare! Har några tjusiga foton från helgen, men vet inte om alla som inte är mer eller mindre "offentliga" personer vill vara med på bild på nätet, så jag lägger inte ut något gruppfoto här, utan nöjer mig med ett par andra bilder, som också illustrerar något av kallelsens väg....

Resan både till reträtten och hem var ganska äventyrlig, åtminstone för de av oss som åkte i prästseminariets bil. En långtradare körde lite skumt och började plötsligt preja in oss mot ett mitträcke av betong, och där skulle vi snabbt ha blivit till mos om seminariebilens förare inte hastigt hade bromsat. På hemvägen tog vi oss förbi förfärliga trefiliga bilköer som stod så gott som helt stilla - exakt hur vi kom förbi dem säger jag inte, men lite läskigt var det ett tag... Man kan nog lugnt konstatera att ett par rosenkransar förde oss oskadda i båda riktningarna. ;-)

Det blev även en liten avstickare till församlingen i Norrköping där en seminarist på tillfälligt besök från Rom skulle hämtas upp. De har en intressant kyrkobyggnad där som en munter kyrkoherde visade upp, och fika fick vi också, medan vi pepprade honom med frågor om församlingen...

Det blev som ni kanske kan ana en del skämt om min närvaro bland seminaristerna vid några tillfällen.... Svenska katolska prästseminariet är progressivt minsann...! Kunde man tro... För jag presenterades som det senaste tillskottet där för en del förvånade stackare under resans gång - innan de fattade.... ;-)

Åkte med främst eftersom jag under många år har funderat på om det skulle vara möjligt att starta ett slags kommunitet. En blandad kommunitet - men inte bara för systrar och bröder - utan för familjer också. Förmodligen med gästhem. Och troligen ekumeniskt - för att ta vara på rikedomarna ur olika traditioner, och för att bidra till att ena det som är splittrat. Och med en utåtriktad mission (bland hemlösa?). Helst i närheten av Uppsala eftersom det inte finns något liknande här. Men man behöver ju vara flera för att eventuellt starta något sådant - så jag tänkte nämna det här ifall någon som kanske har funderat i liknande banor skulle råka hitta det här inlägget en dag. Lämna i så fall en kommentar med din mailadress, eller maila mig direkt!

Har ibland tänkt att det är tillsammans med min eventuelle blivande man som jag kanske ska starta kommuniteten. Men han har inte dykt upp än... Och det måste ju inte vara så heller - utan det kan vara vem/vilka som helst som har liknande tankar och som är seriösa. Om det nu är meningen att det ska bli en kommunitet....

Gud har nämligen givit mig en ganska omtumlande helg som oväntat har vänt upp och ner på ett och annat....

Men jag ska inte gå närmare in på det nu - utan efter denna mer personliga bakgrund övergå till tankar som även ni kan ha nytta och glädje av. Det är både referat ur minnet och från anteckningar av det som sades under helgen, och en del egna tillägg. Stor credit till reträttledarna för inspirationen till det nedanstående!

***

Rent allmänt kan man säga att en kallelse utmärks av att det brukar vara ens egen djupaste längtan - som samtidigt bekräftas av andra (främst, men inte bara, av Kyrkan).

Den första kallelse man känt kan vara viktig att titta tillbaka på - den kan ge en ledtrådar. Man kan fråga sig saker som: Var och hur var det som Gud rörde alldeles särskilt vid mig första gången? Vad sa Gud till mig? I vilken riktning kände jag mig manad att gå?

Kan man av någon anledning inte följa sin djupaste längtan så får man försöka hitta något som ligger nära den - där ens gåvor kan komma till användning, men på något annat sätt. Ens näst djupaste längtan.

Guds kallelse upplevs för en del till en början som ganska diffus, men den kan bli allt tydligare via diverse tecken, den kan växa fram successivt, och ens erfarenheter, intressen och talanger kan peka åt ett visst håll. Men för andra kan det istället vara väldigt specifikt och konkret på en gång, t.ex. så att man kommer till en plats eller möter vissa människor, och känner sig hemma där, känner igen sig i dem.

Kallelsen utmärks av lycka på djupet. Gud vill göra oss lyckliga...

Klosterlivet beskrevs av sr. Karin som att "leva livet". Utifrån kan det tyckas monotont och händelsefattigt - men för den som är kallad till det är det tvärtom en stor rikedom.

Valet ger frihet. Att välja att avstå från materiella ägodelar, från att dela livet med en specifik person, och från sin egen vilja - genom klosterlöftena - kan öppna upp en oanad frihet.

En kallelse kan mogna genom att det blir en fördröjning, t.ex. att en aspirant inte släpps in på prästseminariet på en gång, eller om någon som knackar på en klosterport blir ombedd att vänta i tre år.... Sådana är i princip reglerna för konvertiter som kan känna sig kallade till att bli präster eller träda in i någon orden till en början, men där kallelsen inte alltid består. Det kan rentav vara skadligt att rusa in i det för fort. Och tre år går trots allt relativt snabbt...även om det kan låta som en evighet, särskilt för den unge entusiasten. Det är viktigt att man hinner bli av med eventuella naiva och romantiska illusioner om vad det handlar om....

En förutsättning för att det ska gå bra under väntetiden är att man vårdar kallelsen - där har både man själv och ens andlige vägledare en viktig uppgift. Kallelsen är som ett frö som behöver god jord, näring, ljus och vatten för att gro, växa och en dag bära frukt. Det är viktigt att man inte lämnas helt ensam med funderingarna. Men det är också essentiellt att ingen blir indragen på fel sätt, "infiskad" av seminarier eller ordnar som lider stor brist på kallelser. En genuin kallelse består trots prövningar - det är rentav bra att kallelsen verkligen prövas på djupet så att den inte dukar under för minsta motstånd senare.

En kallelse är på ett plan "brådskande" - och på ett annat plan befinner den sig i ett evighetsperspektiv.

En frestelse i början kan vara att tro att Gud inte kallar oss sådana som vi är, att vi måste bli tillräckligt heliga först. Men det är just så - med alla fel och brister - som vi blir kallade. Vi blir aldrig riktigt färdiga, utan är ständigt på väg...

Kallelsen kan utsättas för prövningar även i senare skeden genom ökentider och svåra saker som händer, och det kan tära att nötas mot samma systrar eller bröder dag ut och dag in i ett kloster. Men varje önskan som då dyker upp om att lämna kallelsen kan istället vara en kallelse att gå än mer på djupet. Så är det oftast. (Detta kan även stämma in på livskriser för dem som är "ute i världen", och inte minst äktenskapskriser.) Viktigt är att inte sopa svårigheter under mattan, utan ta itu med dem, gå igenom dem, och så finna en ny och allt större frid, nå försoning.

Men ibland kan det vara en kallelse att gå vidare och lämna något bakom sig. En präst, eller en munk eller nunna som har tillhört en orden i många decennier kan en dag plötsligt möta Den Stora Kärleken.... Och är den djup nog, inte bara en tillfällig förälskelse (nej, kyskhetslöften vaccinerar inte mot vanliga mänskliga känslor), så kan det vara meningen att man ska ta vara på det, satsa på det.... Det är då inte ett misslyckande. Och de erfarenheter man har fått dittills kan komma till nytta på andra sätt.

Gud vill alltid föra oss närmare sig - och det kan ske på olika sätt under olika tider i livet. Under vandringen med Gud finner vi också den djupaste gemenskapen med andra människor som är på väg mot samma mål.

Br. Johan berättade om hur solrosorna är heliotropa - d.v.s. de följer solen. Och att vi i analogi med det borde vara "teotropa" - följa Gud...!

Att följa sin kallelse kan vara att välja det som verkar vara det allra svåraste. Men det finns bara ett sätt att pröva kallelsen: att våga följa den...

Mycket av det som har nämnts här gäller inte bara präst- och ordenskallelser utan också kallelsen till äktenskap eller till att leva ensam i världen, men då anpassat för det förstås. Det kan också handla t.ex. om kallelsen att ta steget från en kyrkodel till en annan (konversion). Eller om något helt annat...

Alla är kallade till något - och en kallelse kan därför ses som ett personligt uttryck för Guds kärlek till var och en. En kärlek som vill ha svar....

Det viktigaste - det gäller alla kallelser - är att försöka vara i Guds vilja. Att finna den - och förbli i den.

***

Inlägget blev lite långt, men det här är ett viktigt ämne som är ganska poänglöst att skriva alltför kortfattat om. Kanske någon som brottas med något i anslutning till det här kan få lite hjälp vidare på sin egen vandring genom det...? Och för oss alla kan det vara nyttigt att ibland stanna upp och reflektera över var vi är och hur vi hamnade där - och vartåt vi kan gå vidare - med Gud och varandra.

Har ni några tankar eller frågor om kallelser så är de mycket välkomna i kommentarerna här!

Read more...

fredag 19 september 2008

Bibelblogg - avundsjuka

Veckans text.... Något att bita i... För visst finns den "kristna" avundsjukan där än idag...?

***

Matt 20:1-16

Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning på en denar och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: "Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt." Och de gav sig dit.

Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen, och när han såg några andra stå där sade han: "Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?" De svarade: "Därför att ingen har lejt oss." Då sade han: "Gå bort till vingården, ni också."

På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: "Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första."

De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: "De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan."

Då sade han till en av dem: "Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god? Så skall de sista bli först och de första sist."

***

Detta är ett bibelbloggsinlägg.

Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.

Read more...

torsdag 18 september 2008

Tistou - dessertkatten


Mjaaaauuuuu!

Slinker in här på den nya kattbloggen med ett gästkattsinlägg. För lillmatte har nämligen varit och hälsat på mig och storekattsyrran och matte och husse. Det var jättekul - jag fick massor av uppmärksamhet - och lite extra mat också. "Mattanten" var ju här....

Hon tyckte att jag hade blivit ännu finare nu (hur det nu är möjligt?) - med tjock, härlig päls. Kattungeutseendet har bytts till en mer vuxen cool kattlook. Jag är lite lugnare nu - jagar inte strumpor mer än nödvändigt, jamar inte hela tiden, och kommer (oftast) bra överens med storekattsyrran (tass på trä).

Gick och la mig i lillmattes knä nästan på en gång, och sträckte bekvämt ut ena tassen, som jag brukar när jag vilar. Spann en del, och somnade till sist när hon vände mig på rygg i famnen, började snarka lite... Mysigt.... Blev borstad också med min kattborste - och numera jagar jag och biter inte så mycket i den, utan låter mig borstas och rullar runt så den kommer åt överallt...

Sen gick hon iväg och kom tillbaka en stund senare igen. Var visst på misse-mjau-mässa med matte. Under tiden fixade husse festmiddag...för de firade att de varit katt-oliker i femton år nu (lite grann i förskott, eftersom matte och husse och vi katter flyttar till sydligare jaktmarker på själva Dagen)....

Julia (storekattsyrran) och jag intog genast varsin plats kring festbordet och väntade spänt på maten. Fisk!

Vi katter somnade till sist - efter att ha hört en utläggning om hur jag liknar en dessert. Till fluffigheten och färgen alltså.

Tiramisu - i alla fall inte helt olikt till namnet....

Vaniljglass med hjortron, alternativt kanel...

Cappuchino....

Pannacotta....

Marshmallow....

Jo man tacker.... Nu vill jag smaka på allt detta! Omjaudelbums!

Read more...

Saxat ur Signum

Läste två intressanta artiklar i senaste Signum till frukosten för några dar sen (säkert finns det mer som är intressant där, men har inte hunnit längre i läsningen än - särskilt den här artikeln verkar intressant ur ett vetenskapligt/religiöst perspektiv).

Först tog jag del av Klaus Misgelds ledare - om skillnaden mellan makt och auktoritet, och om centralstyrning och lokal styrning.

Spännande särskilt ur ett kyrkligt perspektiv....

De som är prästvigda är inte alltid de som är mest kompetenta att avgöra saker som har t.ex. med finanser eller administration att göra - ändå är det de som har sista ordet. Större insyn och möjlighet till lekfolkets påverkan behövs också vid biskopsval. Ordningsfrågor bör inte heller centralstyras på det sätt som görs idag - större möjlighet till lokala tillämpningar vore önskvärt.

Inte heller bör tryckandet av en psalmbok förhindras i åratal genom att någon som inte är så väl insatt i svenska språket avgör om innehållet i den liturgiska delen är korrekt översatt.... Det är i och för sig bra att man kan finna utvägar ur sådana låsta lägen - som nu genom särtryck av de mest använda psalmerna samt ett antal nya - utan liturgisk del. Den lär visst komma ut i dagarna...ser fram emot det! :-)

Men visst vore det bättre med lite mer katolsk frihet överlag - under Andens ledning...?

Läste också Per Beskows artikel om konsekvenserna av den anglikanska Lambethkonferensen, där det bl.a. kom fram att ärkebiskop Rowan Williams spelar med dubbla kort i fråga om ämbetsvigning av homosexuella, samt samkönade äktenskap (de hetaste frågorna där, vid sidan av frågan om kvinnliga biskopar). Han har en åsikt privat och en annan som ämbetsbärare. Sånt inger inte förtroende. Och man kan fråga sig om det är lämpligt att som ärkebiskop inte stå för sina åsikter i alla lägen. Något annat är väl falsk varudeklaration? Och ett svek gentemot alla riktningar.

Man kan också undra över den stora upprördheten inför införandet av kvinnliga biskopar - i en kyrka där kvinnliga präster numera är comme il faut. Vad är den dramatiska skillnaden? Det föreslås ju inrättas någon form av skyddszon för dem som har svårt för detta - så på vilket sätt är de hotade? Varför vill de fly i klump till katolska kyrkan? Och ska de få göra det - p.g.a. en enda fråga? Som om det vore det viktigaste - eller ens hade med tron att göra? Kan en ordningsfråga få vara kyrkoskiljande?

Har för övrigt ett förslag till Signumredaktionen: inrätta ett forum på er hemsida för samtal kring aktuella artiklar - och lägg gärna ut fler av dem på nätet!

Read more...

Om den svenska katolska prästutbildningen

Lyssnade nyligen på ett föredrag av Göran Degen om den nystartade katolska prästutbildningen i staden. Det var intressant!

Det här är ett lite av ett bönesvar för min del. Har under många år tyckt att det vore bra om prästseminariet flyttade till Uppsala istället för till Rom, som det var tal om ett tag - har även verkat aktivt för att det ska bli så. Och så blev det till slut så, trots att det verkade ganska omöjligt till en början.... :-)

Svenska präster behöver få större delen av utbildningen på plats - i en så vanlig miljö som möjligt - för att de ska bli så bra präster som möjligt i svenska förhållanden... Många av dem kommer ju från andra kulturer, är inte uppväxta i Sverige. Ska de då skickas direkt till Rom? Det räcker gott att de är där sista året.

Särskilt bra tror jag det är att man samverkar med det nystartade Newmaninstitutet, såväl som universitetet, om jag förstod det rätt. Hur som helst så är det bra att kandidaterna läser tillsammans med andra studenter - inte isolerat, i en förpuppad ökentillvaro, i närvaro av enbart andra män.

Det är också bra att de nyanlända får en lite lugnare propedeutisk början, då de inte läser i så snabb takt, och även har en del social praktik. Man kunde önska att de som en del av det skulle bekanta sig med Uppsalas hemlösa, i samverkan med Grottan eller Sagahemmet - eller med flyktingarna på förvaret i närheten. Man måste inte åka långt för att se världens skuggsidor.....

Även detta att de deltar i församlingslivet på orten är nyttigt för dem tror jag. De är "våra" prästkandidater nu... Som vi får be för, stötta och fostra så att de (för-)blir kyrkliga "med-lemmar" snarare än maktlystna potentater (frågan om hur man förebygger sånt kom upp under kvällen, och nej, det var inte jag som frågade...).

Under kvällen citerades för övrigt också några tänkvärda ord av biskop Anders.

Det första sa han under världsungdomsdagarna i Sydney - som en definition av vad katolska kyrkan är menad att vara:

"Allting för alla, alltid och överallt."

Inte lite precis.... Vilket ansvar... För oss alla!

Om konflikter/spänningar i ordensgemenskaper sa han vid invigningen av Koinonia, huset där prästkandidaterna just nu bor, att de löser sig om man har inställningen: "den andre har alltid rätt".

Så sant... Men det förutsätter att båda parter har den inställningen. Låter den andre vara som hon/han är. Accepterar oliktänkande och olika personligheter.

Det tycker jag är tänkvärt för hela Kyrkan - och inom äktenskap, och andra gemenskaper...

Och varför inte även i bloggosfären....?

Read more...

FRA i all ära.... Posten/Citymail är värre!

De har gjort det möjligt för min granne att få reda på det mesta om mig under det år jag har bott här.

Det börjar bli väldigt obehagligt faktiskt - ett intrång i privatlivet - eller vad som borde vara det.

Posten (eller Citymail - numera får vi post 3-4 gånger om dagen från olika utdelare) verkar anställa idel personer som inte kan läsa och därmed jämföra att namnen är desamma på dörr och brev. Jag har ringt dem flera gånger, men det har inte blivit bättre.

För det är väldigt ofta som brev hamnar i fel brevlåda. Särskilt mina. Och särskilt ofta hamnar de just hos en granne - som är lite märkligt funtad. Hon hälsade mig "välkommen" i huset när jag flyttade in genom att smälla igen sin dörr så snart jag steg ut från hissen och första gången gick för att låsa upp dörren. Av nån oförklarlig anledning stod hon där och glodde.

Andra gången jag skulle tvätta snodde hon min tvättid - och slängde ut den blöta löddriga tvätten i källarkorridoren. Sen läxade hon högljutt upp mig i trappuppgången om att jag måste följa husets regler som nyinflyttad (fast det var hon som hade missförstått bokningen så att hon trodde att det var ledigt - när jag hade bokat tvättstugan, men tagit ut tvättlåset medan jag gick upp för att hämta tvätten).

Och så har alltså postdilemmat stegrats till hittills oanade dimensioner.

För någon månad sen la brevbäraren mina bankpapper i hennes brevlåda - och hon öppnade kuvertet och fick konfidentiell info om konton och bankkort....

Igår ringde hon febrilt på min dörr, med ett brev i handen som var mitt, men hon ville inte ge mig det "förrän hon fick sin post" - som hon menade måste ha hamnat i min brevlåda eftersom hon fick min. Så var det förstås inte - jag hade bara fått ett brev med mitt namn på (även om det händer att det kommer fel även hit - men då lägger jag det naturligtvis i rätt brevlåda). Det tog en bra stund att övertyga henne om att det inte fanns någon undangömd post adresserad till henne i min lägenhet! Under tiden höll hon mitt brev som gisslan. Till slut gick hon med på att ge mig det - och det var ju tur - för det innehöll väldigt viktig info från katolska församlingen. Den här gången hade hon inte öppnat det - men utanpå kuvertet stod det att det var därifrån.

Det är inte precis på det indirekta sättet jag skulle vilja "berätta" om min tro och kyrkotillhörighet - och särskilt inte för henne. Det känns som att ha blivit åsiktsregistrerad/spionerad på...

Tack Posten (eller Citymail) för att ni gör mitt liv så härligt offentligt....!

Hoppas även att jag får min post nästa gång ni lägger den i grannens brevlåda.... Nästa steg är kanske att hon börjar lagra den på hög och begär en lösensumma för att jag ska få den....?

Read more...

tisdag 16 september 2008

Tistou skickade ännu en fjällhälsning....


....som jag inte fann förrän nu - men bättre sent än aldrig - hoppas få träffa "sommarkatten" IRL snart igen - innan han flyttar från stan.

"Meeowe Charlotte

Jag är i fjällen med husse och matte. Jag går små promenader i området och ser en massa konstiga saker. Stora träd och underliga djur med lång yvig svans som klänger omkring i träden. När jag ser dem så viftar jag på svansen och knäpper med munnen. Bäst att sätta sig i respekt.

Här är jag fri och går omkring utan koppel. Jag är ute en liten stund men sedan blir allt för stort och jag rusar in igen. I dag satt jag ute under bordet och gömde mig för alla små fåglar som stampade omkring där.


Häromdagen hade husse och matte plockat kantareller. När jag kände lukten skrek jag rakt ut och då fick jag minsann smaka. Gott!!

Storasyster och jag kommer varje morgon upp i sängen och trampar runt när vi tycker det är dags för frukost. Dom [matte och husse] tycker vi är gulliga men är inte det minsta serviceminded. Det var mycket bättre service hos dig. Här vankas det sällan något att stoppa i munnen före nio. NIO!!!!

Hälsningar med en stor nässlick från Tistou."

Read more...

måndag 15 september 2008

Vad är synd - och hur ska din önskebiktfader vara?


Så var det, utifrån en diskussion i ett annat blogginlägg, läge för en djupdykning i filosoferande omkring synd, skuld och skuldbeläggande...

Samt tankar kring hurdan en bra biktfader bör vara.

Hoppas att många vill dela åsikter om detta från olika håll.

Jag funderar bl.a. över om synden är objektiv eller subjektiv. D.v.s. om något alltid är fel - eller om det är fel bara i vissa situationer, för vissa individer.

Först kan man tycka att det är ganska glasklart - att synden måste vara objektiv - så att samma sak gäller för alla, alltid och överallt. Men börjar man bena i det blir situationen snart en annan.

Det är t.ex. så att om man inte känner till att något är synd så kan man inte ställas till svars för det på samma sätt som om man vet om det.

Det finns också förmildrande pastorala omständigheter som gör att det som kan verka vara synd kanske inte är det i det aktuella fallet, hos den enskilde.

Och det finns saker som är allt mer tveksamma om det verkligen rör sig om synd - utifrån dagens större psykologiska insikter om hur människor fungerar. Där kan kyrkan i värsta fall skuldbelägga på ett negativt sätt - binda människor som istället borde få bli fria...

Det finns förstås diken på andra sidan också - ett negligerande av synden - som till slut till synes eliminerar den, som gör själen allt grövre och okänsligare i sin konstitution.

Och så motsatsen till det i sin tur - den skrupulösa inställningen där nästan allt tycks vara synd, så att man tycker sig falla tusen gånger om dagen. Minst.

Det gäller mitt i allt detta för biktafdern att urskilja den enskilda själens situation, och anpassa råden utifrån det.

För dem som har ett förhärdat och okänsligt samvete passar en sträng biktfader bäst, där behövs det bestämdhet och klarspråk om individen ens ska påbörja en andlig vandring. Men en sådan biktfader skulle vara en katastrof för den ängsligare själen, och trycka ner den än mer i skorna. Denne behöver istället en mild biktfader som lugnar och leder varsamt framåt.

Alla biktfäder bör ha insikt om hur man går balansgång mellan ytterlighetsdikena.

Jag är nyfiken på hur prästkandidater undervisas om detta ämne - skulle gärna vilja ha svar från någon som vet!

Tänkte inte skriva en hel roman här - utan bara kort sammanställa några utgångspunkter för samtalet.

Välkomna att hoppa in!

Read more...

Välsigna din dator - inte bara i Japan

Hittade en intressant nyhet på en sajt som jag kan rekommendera.

Det korta inlägget handlar om välsignelse av datorer i Japan - med en illustrativ bild dessutom.

Själva konceptet kunde lika gärna vara urkatolskt - så det är härmed ett tips - få era datorer välsignade....!

Stänk dock inte för mycket vigvatten på dem.... Vatten och elprylar är ingen bra kombination....

Fick för egen del min tidigare systemkamera välsignad - och vilka pangbilder det blev.... Den åkte tyvärr rätt ner i ett stengolv under en resa till Heliga landet - men jag fortsatte att "i tro" fota åtta rullar eller så utan att veta om det skulle bli några bilder - men det blev det... Har inte kvar den kameran, så antingen vilar den sedan länge i kamerahimlen, eller så fotar någon annan ännu pangbilder med den. Objektivet som mirakulöst klarade sig oskatt var riktigt ruskigt bra... Ångrar stundtals att jag inte behöll det. Men välsignelse är ju till för att spridas vidare....

Read more...

Heliga stolen och kattkonst(-er)


Tänkte förmedla lite glimtar från utställningen i helgen till er som inte kunde vara där. Det var en av punkterna under den årliga Kulturnatten i stan.

Målade ett tag under kvällen på en tavla som inte är helt klar än, sen fick den hänga där som ett av utställningens huvudmotiv. Den som har följt min tidigare blogg (A Catholic Renewal) ett tag känner säkert igen katten.... Visst är det Tistou....

"Tistous andliga övningar" kallar jag tavlan eftersom motivet kom till under reträtten. Eller "Tistous dröm" eftersom det är lite drömlik stämning, och katten har en riktigt hypnotisk blick - det är det mest framträdande på tavlan (färgerna är tyvärr inte så bra på fotona, och därför träder inte blicken fram på samma sätt som i verkligheten).


Barn och barnbarn till husse och matte kom och tittade bland de första - och kände genast igen kissen... Matte sa senare att han brukar se ut just så där. Morrhårens längd ska dock rättas till - han har ju långa och tjusiga sådana numera. Och kanske jag målar lite mer på ansiktet, som ska ha lite fler röda markeringar. Och så är inte det övriga motivet helt klart heller.

Men själva katten fick annars högsta betyg genom att samtliga barn som kom och tittade på utställningen rusade fram till den och log lyckligt och pekade och kommenterade. En liten pojke (bloggarbarn för övrigt) satte sig t.o.m. bredvid tavlan igår när den just plockats ner, och klappade katten... ;-)

Bättre än så blir det inte.

Fågeltavlan (som är lysande och skarp i verkligheten) var annars mest populär bland de vuxna. Samt det Chagalliska Uppsala.

I övrigt så visade jag katten och lejonet och den blå katedralen och kvinnorna och ansiktet igen.


Själv var jag ganska förtjust i installationen - "The Holy Seat" (medvetet stavat så) - eller "Heliga Stolen". Den väckte många glada skratt bland såväl katoliker som andra nyfikna. Katolska skämt går alltså hem.... :-)

Fast lite allvar fanns det bakom den också.

Någon kommenterade att det är svårt att sitta på den p.g.a. glorian. En annan fann genast en bra lösning genom att föreslå att man får stå på knä framför den och luta huvudet mot sitsen - då hamnar glorian över huvudet. Ödmjukhet och knäböjande - i bön - löser alltså det hela....

En poäng är också att sitsen är lös - den kan enkelt flyttas till andra stolar, som då blir heliga mötesplatser....

Read more...

söndag 14 september 2008

Djur och tro - samt "fundamentalismens felfunktion"

Fick en fråga i ett blogginlägg:

"Hur ska man som kristen förstå sådant här?

Hur tänker du?

Tror du att ett djur kan tro på Gud?"

Tyckte att det var så intressant att jag tar upp det i ett eget inlägg - där ni också är välkomna med funderingar.

Som kristen bör man väl förstå det dels på ett vetenskapligt rimligt sätt - och dels utifrån att Gud har skapat allt - och på något sätt är i förbindelse med allt levande.

Jag tror inte att djur "tror" på Gud (i bemärkelsen reflekterar över Gud) - men är ganska övertygad om att djur också kan känna av Guds existens - lika naturligt som de relaterar till oss. En viss katts reaktion på bön pekar i den riktningen.... Fick idag veta att han har börjat hoppa upp i mattes knä nu också medan hon ber - och storekattsyrran sätter sig bredvid. Som om de anar att det är något speciellt som händer.

Frågan hänger nära samman med frågan om ifall även djur har en själ - som jag tog upp här.

Annars tycker jag att det mest intressanta i artikeln var detta - d.v.s. slutklämmen om fundamentalism som en felfunktion i hjärnan (tar med stycket innan för att man ska förstå sammanhanget)...

Ja, det är allt farligt att sluta tänka själv.... ;-)

"En mycket mer spekulativ tolkning än att råttor har självmedvetande är att eftersom orbitofrontala cortex spelar in kanske detta kan förklara varför kultur och omgivningen är så orimligt avgörande när det kommer till religiösa föreställningar. För frågor som ingen rimligen kan ha rationell erfarenhet av, t.ex. gudstro, kanske den erfarenhet individen upplever att omgivningen har d.v.s. sociala spelregler avgör inte bara hur vi beter oss utan också att vi upplever att det är riktigt. Det är ju trots allt så att orbitofrontala cortex dokumenterat fäster vikt vid sociala spelregler.

Vidare bör ju den funktion i hjärnan som förutom dess riktiga funktion också ger upphov till felfunktioner som fundamentalism vara en primitiv del av hjärnan eftersom föreställningarna ofta så radikalt skiljer sig från vad som är rationellt. Dessutom kan fundamentalister verka rationella i övrigt och fungera i samhället vilket också tyder på att det är någon enklare del i hjärnan som är inblandad."

Read more...

fredag 12 september 2008

Utställning imorgon

Ifall ni har vägarna förbi katolska kyrkan i Uppsala under kulturnatten så är ni välkomna att ta en titt på konstutställningen en trappa upp. Jag och flera andra ställer ut där. Målar in i det sista...

Datorn har lagt av igen dessutom - eller om det bara är bredbandstrassel - det har krånglat något ofantligt i flera dar nu så att jag loggas ut igen nästan direkt när jag väl kommit ut på nätet. Men eftersom jag lyckades ta mig in nu via dinusauriedatorn så tyder det på att det handlar om värre saker än så i ordinarie datorn. Suck!

Read more...

Bibelblogg - korset

På söndag firas det heliga korsets upphöjelse - så bibelbloggen handlar förstås om korset...

Hoppas ni har många tankar om texten – har kämpat två timmar för att få in den i bloggen – för internetbolaget låter mig inte vara uppkopplad mer än ett par minuter åt gången, så allt försvinner hela tiden medan jag skriver, så jag inte hinner spara det. Tangentbordet krånglar dessutom massivt - det pendlar mellan att inte skriva något alls och att skriva fel bosktäver - andra än det som står på tangenterna.

Man kan ju börja undra vad det är frågan om...

***

Fil 2:6-11

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

***

Detta är ett bibelbloggsinlägg.

Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.

Read more...

torsdag 11 september 2008

Svenska kyrkan - vart är du på väg...?

Här kommer en rykande brandfackla...

Det är extremt sällan jag delar ut kritik gentemot andra samfund. Och jag vill inte gärna skriva det följande - men det är allt svårare att tiga... Känner stor sorg över utvecklingen i Svenska kyrkan.

Ann Heberlein väckte debatt genom ett inlägg i Kyrkans tidning för några veckor sen, där hon meddelade att hon ämnade lämna Svenska kyrkan, och varför. Nu har allt fler reagerat, bland dem Antje Jackelén:

"Det är gott att höra rop efter mer fromhet i kyrkan. Alldeles särskilt när dessa rop inte vill åter­införa något förgånget utan söker fördjupning i kristen tro här och nu och framåt. Därför gläds jag åt det som är Ann Heberleins ärende: att utmana Svenska kyrkan till att ta sig själv och framför allt sitt uppdrag på allvar, att ruska om i flummighet där den finns och att våga tala om Gud, Jesus, synd, försoning, lidande, död, kärlek, hopp och liv."

Där reagerar jag minst sagt förvånat på Antje Jackeléns totala avspisande av det förgångna. Man finner inte det verkliga djupet om man tror att det går att gå framåt utan att bottna i traditionen. Då är man i högriskzonen för att hamna just i flummighet. I övrigt håller jag med om det citerade.

Men att skilja mellan barnatro och vuxentro och att ge var och en det den behöver, som resten av artikeln behandlar, innebär inte att det är bra att servera lite av varje, urskillningslöst.

Länge har smörgåsbordskristendom - snarare än låst-skafferi-kristendom som Monica skriver om, präglat Svenska kyrkan...

En devis som lyder lite i stil med: "Plocka för dig vad du vill - och tro precis som du vill, det spelar ingen roll. Var bara inte politiskt inkorrekt i känsliga frågor (tidigare kvinnliga präster, för tillfället homosexuellas rättigheter)."

Allt fler desperata knackar nu på de katolska dörrarna (där devisen är den motsatta - vilket riskerar att skjuta snett åt andra hållet istället).

De som uppgivet söker sig till oss längtar efter andlig näring, de vill be "vanliga" böner, och höra Guds ord - inte utsättas för en massa glättiga experiment, eller berövas just det som de kommer till kyrkan för. Nattvarden till exempel.

De vill tillhöra en Kyrka som är Kristi kropp - inte en politisk förening. De vill i predikan inte höra små anekdoter om vad prästen gjorde i veckan, utan få inblick i vad Jesus har för betydelse idag. De vill inte lyssna på en konsert, utan sjunga sånger som verkligen betyder något, där Gud utan tvekan får nämnas.

Varför ser så få att så mycket av det ni hittar på för att försöka poppa upp kyrkan motverkar sitt syfte...? Det gäller att vara salt och ljus.....

Bland det värsta jag möter i bloggdebatten är att jag ofta - som "argument" mot att införa kvinnliga präster i katolska kyrkan - får höra att det är de kvinnliga prästernas fel att så mycket har urartat i Svenska kyrkan.

Det tror jag inte på ett endaste dugg!

Men jag vill rikta en vädjan till er som är präster i Svenska kyrkan - kvinnor såväl som män:

Nu är det hög tid att inventera läget... Se vad som ger Kyrkan liv och ta vara på det! Förlora för Guds - och människornas - skull inte det mest väsentliga! Fånga upp barnet när ni öser ut badvattnet - som verkligen behöver bytas...

Än är det inte för sent...

Och jag ber för er i Svenska kyrkan...!

Read more...

Katolska kyrkan och kvinnor - märklig argumentation

Det börjar bra - men slutar sämre. Varför är nästan varje artikel om ämnet likadan?

Och varför duggar missuppfattningarna så tätt?

Att bryta en tradition som inte härrör från Jesus, och återinföra en som mer härrör från honom - från hans syn på kvinnor och män - skulle givetvis förändra Kyrkan positivt.

Det handlar sannerligen inte om någon "supermarket"-kultur att viga kvinnor. Det är tvärtom i enlighet med kyrkans ursprungligaste tradition!

***

"There are issues -- and not a few -- in which the church arrives late," says Rev. Philip Goyret, assistant dean of theology at the Pontifical University of the Holy Cross.

Before the Second Vatican Council, the church was going one way, while modern culture moved in the opposite direction, Father Goyret told journalists at a seminar in Rome. The council swept away some of the ecclesiastic cobwebs with innovations such as the mass in English, but with regard to women, it has a long way to go. The role of women is "growing, but it should grow faster and higher," he said.

Father Goyret, who lectured on the nature and mission of the Catholic Church, said it is natural to wonder why the government of the church does not reflect its teachings that men and women are equal before God. Catholic dogma holds that only men can be ordained, as all the apostles were men. To elect a woman and break the chain from Jesus to Peter to all the subsequent popes would be to change the very nature of the church itself.

/.../

The issue of the ordination of women is one of many that underlines how our "supermarket culture" runs against the church's constancy. Father Goyret said people in the modern world want to "believe without belonging. They say, 'Christ, yes, but not the church'; 'God, yes, but not Christ,' and finally, 'religion, yes, but not God.'"

Läs hela artikeln här.

Read more...

Mer feedback...


...vill jag gärna ha på blogginläggen.

Tycker det är kul om det blir samtal om dem.

Så tveka inte att slänga in en kommentar eller flera!

Det ekar ibland lite ödsligt här. Särskilt som alla tidigare flitiga debattglada skribenter och bibelbloggsfunderare inte har hittat hit än från A Catholic Renewal.

P.S. Rösta också gärna i enkäten bredvid om du inte redan har gjort det!

Read more...

Bloggheaderbyten

Som ni som har följt den här bloggen sen starten knappast kan ha undgått att notera så byts det ofta bild överst vid rubriken...

Och så har jag tänkt att det får fortsätta. En variant på det där med bildspel, som nya Blogger tyvärr inte klarar av, men som präglade gamla bloggen. Här blir det ett bildspel i slow motion.

Det lär bli en del favoriter i repris också. Saknar redan lönnaftonflylarven...och blåsippan. De återkommer... Förnyelse och kontinuitet/tradition. Samma motto råder här som för kyrkoförnyelse... :-)

Kommer att lägga in både egna foton och gästfotografers foton i en salig blandning. Har DU en bild som du vill dela med dig av (och samtidigt få lite reklam) - så är du välkommen att skicka den.

För ögonblicket pryder en sagolik bild fotad av AKO bloggtoppen.... Det blir lite fler bilder från hennes kamera så småningom - ur makroperspektiv. (Tack!)

I de fall då jag inte skriver ett inlägg om headerbilden så kommer det att gå att hitta info i bloggmallens "footer" om vem som har fotat den.

Read more...

onsdag 10 september 2008

Gudspartikeln på spåren...?

Idag händer något jättespännande inom vetenskapen.

Vad man än kommer fram till så kommer det att bli revolutionerande och förmodligen leda forskarna in på nya tankebanor. Men experimenten kan också vara farliga - några hävdar att de kan utplåna jorden... (Via länken finns också mer matnyttig info om experimentet.)

Vad det hela handlar om i korthet är detta:

"Physicists have long puzzled over how particles acquire mass. In 1964, a British physicist, Peter Higgs, came up with this idea: there must exist a background field that would act rather like treacle.

Some scientists were however more optimistic.

Hubert Reeves, the French astrophysician, told the Swiss daily Le Matin that the invention could bring "unexpected results" that would change the world of particle physics forever.

"This machine will probably bring unexpected results that could turn particle physics on its head," Reeves said.

"It's a really impressive tool. It can go as deep underground as the length of a cathedral," he said.

Particles passing through it would acquire mass by being dragged through a mediator, which theoreticians dubbed the Higgs Boson.

The standard quip about the Higgs is that it is the "God Particle" -- it is everywhere but remains frustratingly elusive.

While questioning the likelihood of finding Higgs Bosons, Hawking said the experiment could discover superpartners, particles that would be "supersymmetric partners" to particles already known about.

"Their existence would be a key confirmation of string theory, and they could make up the mysterious dark matter that holds galaxies together," he told the BBC."

Läs mer här och hos Z.

Första experimentet som just precis har utförts gick bra. Nu väntar ett experiment med att skicka runt protoner i den ödesdigra andra riktningen - och därefter i båda riktningarna, vilket är tänkt att återskapa big-bang-förhållandena.

"Now that the beam has been successfully tested in clockwise direction, CERN plans to send it counterclockwise. Eventually two beams will be fired in opposite directions with the aim of recreating conditions a split second after the big bang, which scientists theorize was the massive explosion that created the universe.

The start of the collider — described as the biggest physics experiment in history — comes over the objections of some skeptics who fear the collision of protons could eventually imperil the earth."

Jag noterar:

Forskarna verkar vara helvilda, euforiska, närmast religiöst extatiska - som om de inte bryr sig om eventuella faror för hela jorden - bara deras teorier bekräftas - eller inte.

Läge för bön - alla jordnära kristna?

Read more...

Vatikanrevolution: 25 kvinnor inbjudna

Ibland vet man inte om det passar sig bäst att skratta eller gråta när man läser katolska nyheter. Sällsamt ofta inträffar sådana situationer i kombinationen "Vatikanen och kvinnor".

Här är ett sådant exempel. Jag citerar nyheten som helhet eftersom den är så pass intressant. (Källa: Zenit.)

Att fundera på under läsningen:

Endast 25 kvinnor närvarar - men hur många hundra män? Och av dessa 25 kvinnor är 19 inbjudna enbart för att lyssna. De övriga kallas "kvinnliga experter" - experter på att vara kvinnor - eller? Varför kallas de inte "teologiska experter"?

Man kan också undra varför bara några av dem får tala. Samtliga inbjudna verkar vara kvinnor som inte lär säga något som får någon att höja på ögonbrynen (nunnor och kyrkligt anställda teologer). Ett spel för gallerierna.

Särskilt intressant är att de nämner att en av kvinnorna har varit rådgivare till USA's biskopssynod angående frågan om kvinnliga präster. Som sagt: en del katolska kvinnor är de värsta motståndarna mot detta... Och dessa lyfts fram och bjuds in....

Den här "revolutionerande" nyheten är uppenbarligen det kringelikrokiga svaret på en aktion i våras där man överlämnade en lista till påven på 50 kvinnliga teologer som man ville skulle närvara. Det handlar om helt andra namn på den listan - har sett en del av dem medan sammanställandet av listan pågick....

Suck, suck och åter dubbelsuck över alltihop!

***

25 Women to Participate in October Synod

Largest Number in History of Event

VATICAN CITY, SEPT. 9, 2008 - October's synod of bishops on the word of God will include the largest participation ever by women -- Benedict XVI appointed 25 to participate.

The Holy See made public yesterday the Pope's appointment of six female experts and 19 female auditors among the complete list of participants in the synod.

Among the six experts, most of whom are professors of sacred Scripture, two come from Italy, and one each from the United States, Spain, France and Nigeria.

American Sister Sara Butler is a member of the Missionary Servants of the Most Blessed Trinity. She teaches dogmatic theology at St. Joseph's Seminary in Yonkers, New York, has a doctorate in philosophy, and was an adviser for the U.S. episcopal conference on the question of women's ordination.

Pope John Paul II appointed her to be one of the first two members of the International Theological Commission in 2004. German Barbara Hallensleben, Professor at the Faculty of Theology of the University of Fribourg in Switzerland, was appointed to the commission at the same time.

Sister Butler is the author of "The Catholic Priesthood and Women: A Guide to the Teaching of the Church," published by Hillenbrand Books.

Spaniard Sister Nuria Calduch-Benages, a religious of the Missionary Daughters of the Holy Family of Nazareth, has taught sacred Scripture for almost 20 years at the Pontifical Gregorian University in Rome. She also collaborates with the Catholic Biblical Federation and with various world theological institutions.

Italian Bruna Costacurta also teaches at the Gregorian. She has a doctorate in biblical sciences form the Pontifical Biblical Institute, and has been a member of the executive council of the Italian Biblical Association and of the National Catechesis Office of the Italian episcopal conference.

Italian Sister Germana Strola of the Cistercian Nuns of the Strict Observance is the author of several commentaries on the psalms and other biblical passages. She was the first contemplative nun to receive a doctorate from the Pontifical Biblical Institute, with a thesis on Psalms 42-43. She is a member of the Trappist monastery of Vitorchiano, Italy.

Sister Mary Jerome Obiorah, the first African woman to receive a doctorate from the Pontifical Biblical Institute, is a member of the Sisters of the Immaculate Heart of Mary. At present, she is professor of sacred Scripture at the University of Nigeria and at the major seminary of the Archdiocese of Onitsha, Nigeria.

Finally, the Holy Father appointed French Marguerite Léna of the St. Francis Xavier community of consecrated life, founded by Madeleine Danielou for the formation of youth. At present, Léna is a professor of philosophy at Studium Notre-Dame de l'Ecole Cathédrale in Paris.

Auditors

In addition, the Pontiff appointed 19 women as auditors of the synod. Among them are two Africans, four Eastern Europeans, two Canadians, three Asians and eight Western Europeans, including four Italians.

Most of them are superiors of women's religious orders -- with motherhouses in Rome -- and representatives of women religious at both the regional and world level.

There are also four representatives of lay movements, among them Maria Voce, current president of the Focolare movement, and Michelle Moran, president of the Charismatic Renewal Council.

***

Updated:

Here is the whole list of participants.

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP