torsdag 6 november 2008

Traditionalism in absurdum

Igår hamnade jag på ett bostadsmöte för den lokala hyresgästföreningen. Minst sagt intressant.

Man kunde efter ett tag snarare tro att man hamnat på ett tidigt kyrkligt koncilium!

För det tog inte lång stund innan en fråga som tydligen var mycket brännande för några få kom upp: den heliga JULGRANSFRÅGAN. Saken är den att det tydligen alltid brukar finnas ett par granar utanför husen till jul, men att det i år inte skulle bli så, eftersom man hade beslutat om det på ett tidigare möte i våras, för att spara skog, elektricitet och 7.000 kronor. Istället skulle enkla ljusslingor om möjligt sättas upp i befintliga träd i området.

Nu invände någon högljutt att det inte var ett giltigt beslut eftersom inte samtliga hyresgäster hade röstat om det (d.v.s. hon menade att hon själv inte hade varit med när det röstats om det, för utan att blinka godkände hon alla gårdagens röstningsprocedurer - trots att bara en liten del av husens innevånare var representerade även denna gång).

Just julgransfrågan var alltså en öm punkt. Och den tog upp en mycket stor del av mötet. Trots att den inte fanns på dagordningen.

Traditionen kom snart upp som ett rykande argument. Eftersom det "alltid" funnits granar här - under alla de 25-30 år som ett par av de närvarande hade bott här - så måste det alltid göra det. Det var ju en världsvid tradition dessutom.... För att inte tala om alla ensamma och handikappade i området som nu inte skulle få se en gran här. [Som om granen skulle göra dem mindre ensamma...? Skulle de inte hellre uppskatta ett besök av en levande människa - istället för att påminnas om den gemenskap de saknar - genom den julgemenskapssymboliserande granen. Och hur ser alla områdets muslimer för övrigt på granfrågan? Tror de är i majoritet här, men tror inte att en enda var med på mötet.]

Det fanns även klagomål på förra årets granar, som inte hade varit vackra nog, utan sett ut mer som tallar än granar, och där belysningen satt enbart högst upp (p.g.a. sabotagerisken).

Granfrågan blev till slut såväl både högst komisk som högst infekterad. Och ljusslingeförnyarna, som jag anslöt mig till, och som var i stor majoritet, fick ge med sig för den lilla gruppen grantraditionalister. Styrelsen fick ta ett nytt beslut om att undersöka granmöjligheterna även för i år.

Även en traditionsenlig bussresa var en stund i hetluften. Var det verkligen försvarbart att några få skulle få använda upp alla husens gemensamma budget på det sättet? Så många ryms ju inte i en buss eller två. Men traditionen fick avgöra saken även här. 25.000 kronor sattes traditionsenligt av för ändamålet.

Det var verkligen svårt till sist att inte brista ut i ett stort gapskratt inför all denna strikta traditionalism... Det enda som höll mig tillbaka var att detta tyvärr alltför mycket påminner om hur det är i kyrkan. Och jag förstod hur det måste se ut för dem som står utanför....

Så länge det är så här behöver vi inte förvånas över att folk inte intresserar sig i högre grad för kristen tro....

Hade för övrigt ett djärvt förslag, som jag inte trodde skulle gå igenom i det av traditionalism överhettade rummet - eftersom det var ett alldeles nytt förslag - något som aldrig tidigare hade gjorts. En kulturell fest - med knytkalasbuffé och levande musik - från alla länder... Ett sätt att skapa större gemenskap i husen och en trevlig mötesplats för folk som inte annars träffar varandra.

För jag reagerade på att samtliga årligen återkommande aktiviteter i föreningen var anpassade enbart efter svenska traditioner (bl.a. surströmming och julgröt) - men i husen bor ju folk från alla världsdelar. Det märktes att det var en lite ovan tanke för en del: "hur ska vi komma i kontakt med sådana människor" var första invändningen. Som om de var några konstiga varelser från en annan planet. Men förslaget röstades snart igenom, och en liten budget fastslogs. Och jag lovade att hjälpa till med den "svåra" biten att nå "de där människorna".... Som katolik och flyktingvolontär är det ju just dem jag träffar mest hela tiden....

En ordentlig granbudget bakades för säkerhets skull också in innan mötet avslutades - både retroaktivt för i år och för nästa år.... :-)

6 kommentarer:

kyrksyster 6 november 2008 kl. 16:01  

På pricken!

Man frågar alltid först: "Hur gjorde vi förra året?"

Och tradition blir det nästan genast!

Charlotte Thérèse 6 november 2008 kl. 18:22  

Precis...

Och snart är den alldeles orubblig.

Och ändå förvånas man över att det med få undantag bara är "samma gamla personer" som vill engagera sig... :-)

Traditionalismens Moment 22.

Z 7 november 2008 kl. 10:08  

....ja, alltså alla dessa styrelsemöten man kan vara med om. jag lider med dig.

Alla vill prata och alla vill göra sin röst hörda. Jag tycker man ska vara strikt med tidsgräns.


Ps. ....är min blogg fortfarande trög att gå in på? Jag tror annars att jag upptäckt felet: laddade ner den ödesdigra vindmöllebilden, och satte upp den från min dator istället

Anonym 7 november 2008 kl. 11:01  

Ja, det är så där alla bostadsrättsföreningar, vägföreningar och andra liknande föreningar funkar. Det finns en trygghet i traditioner och det verkar finnas en trygghet i att alla årsmöten ser likadana ut år efter år. Jag är själv tvungen att vara med i en vägförening och på varenda årsmöte de senaste 30 åren (enligt utsago från dom som var med på den tiden) har frågan om min häck mot vägen tagits upp för hätsk debatt. Den frågan fyller nog samma funktion som er granfråga, repetitionen år efter år utraderar tidens gång och skapar igenkänning och trygghet.

Man skall ju dock komma ihåg att det finns ett enormt värde i traditioner, så länge de är inkluderande och öppna för nya generationer och grupper. Att kyrkan firar mässa likadant vecka efter vecka och år efter år är värdefullt så länge nya människor kan känna igen sig i traditionen och känner sig välkomna.

Charlotte Thérèse 7 november 2008 kl. 11:44  

Z,

Ja, senast jag var inne på din blogg var den lika trög. Kunde bara gå in på det senaste inlägget via länken i mitt RSS-flöde i spalten här. Det gick inte att öppna hela bloggen.

Men även min blogg har blivit seg på sistone, trots att jag har minskat ner antalet inlägg som visas från 25 till 10. Så jag tror att mycket beror på datorn.

Ska testa igen. För jag kunde ju komma in där tidigare trots antik dator - innan laddningstiden blev smått oändlig.

Iskra,

Jag tycker att de ska ge sjutton i om din häck är vänd mot vägen eller inte... De kan inte diktera hur folk ska röra sig på sin egen tomt. För att skämta till det... ;-)

Och för att skoja ytterligare:

Tror att det i den lokala föreningens fall handlar om ren och skär "träditionalism"....

Charlotte Thérèse 7 november 2008 kl. 11:46  

Allvarligt:

Det är viktigt att se vad traditioner kan ställa till med om man inte ser upp...

De kan fungera kvävande, som bromsklossar, cementerande.

Där det skulle vara liv och rörelse i kreativ frihet.

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP