onsdag 8 oktober 2008

Vad är frälsning?

Kring min pappas köksbord i helgen kom även den frågan upp.

Det kan först tyckas så självklart - men vid en närmare titt visar det sig inte vara så enkelt att definiera det. Än mindre i praktiken, utifrån erfarenheten.

Jag framställer först två förenklade schablonbilder för att tydliggöra något av dilemmat:

I frikyrkliga sammanhang uttrycker man det gärna som att man är "härligt frälst".

Det frågas ofta missionsivrigt i bekantskapskretsen: "är du frälst?" Om svaret är "nej" eller "jag vet inte" så följer förmodligen en miniföreläsning om "vad Jesus har gjort för dig"... Och så ska det kanske bes en stund, och så följer eventuellt en upplevelse av Guds närvaro - eller inte. Och om upplevelsen kom, och om det rentav blev till ett "andedop" med tydligt tungotalstecken så är definitionen klar: "Nu är du frälst, halleluja!"

Man skulle kunna kalla det för en subjektiv frälsningssyn. (Att vi tar emot Gud som vår personlige frälsare, och sedan upplever oss vara frälsta.)

I katolska sammanhang ser man snarare på Jesu död och uppståndelse som frälsningsverket - och det innefattar oss om vi är döpta - med eller utan upplevelser. Andedop talas det inte alls om, utom i karismatiska sammanhang - för Anden ges ju i konfirmationen vid handpåläggningen och krismeringen. (Om inte redan vid dopet.)

Här rör det sig mer om en objektiv frälsningssyn. (Det Gud har gjort, och fortsätter göra genom Kyrkan.)

Och mellan dessa båda syner uppstår det ofta missförstånd. Katoliker har av frikyrkligheten anklagats för att inte vara riktigt frälsta, att de saknar något. Även om de har upplevt Gud väldigt konkret många gånger, och bekänt sina synder såväl direkt till Gud som i bikten, än fler gånger. Och frikyrkliga har snarare anklagats för att trippa omkring på känslor som inte håller i längden. När de försvinner kan själva tron försvinna. Frälsningsvissheten kan dala.

För att ytterligare spetsa till det - och det var det som väckte frågan för en tid sedan - Maria Küchen menar sig inte ha blivit just "frälst" av sin Gudsupplevelse. Hon nämner det som en av de allra första sakerna redan i inledningen av boken.

Hon skriver om:

/.../ en process som jag först kallade "frälsning" men som inte innebär frälsning utan bara insikt om att Gud finns - en insikt så överrumplande, omvälvande och våldsam att dess kraft har skrämt och förvirrat mig själv och andra. Svårigheterna jag har med själva ordet "frälsning" hänger dessutom ihop med vägran att acceptera att Gud inte skulle rädda alla. Om mig, så alla.


Själva ordet frälsning betyder med en synonym räddning. Räddning från exakt vadå? Synden? Den eviga döden?

Vi blir ju aldrig helt syndfria eller inkapabla att synda efter att vi har lärt känna Gud. Och om vad som sker efter döden vet vi inget med säkerhet innan vi är där. Det finns rentav de som menar att himmelriket finns här och nu - och inte efter döden. Men vad vore väl det för ett himmelrike? Placerat mitt i ondska, smärta och skriande orättvisa? Visst finns där små himmelskorn utströdda överallt, inte minst inom varje människa - men är inte himmelriket mer än så?

Hur kan vi (om vi nu gör det) kalla oss frälsta? Vad menar vi egentligen med det? Och hur skiljer det ut oss från icke-frälsta?

Hur kan vi veta att vi är frälsta, att allt är klappat och klart? Hur kan vi vara säkra på att vi inte en dag kan förlora tron och begå synder som leder till en evig död innan vi hinner ångra dem?

Är det tro eller gärningar som räknas? Beror frälsningen på att vi uppfyller vissa krav (ett visst mått av tro, minst så stor som ett senapskorn, och ett så rättfärdigt liv som möjligt)? Eller beror den på Guds barmhärtighet - gentemot alla?

Är frälsningen avslutad eller pågående?

"Den som tror att Jesus är Guds Son är frälst" heter det också. Men alla de som inte gör det? För att de helt enkelt inte kan tro, kanske p.g.a. dåliga kristna föredömen. Skulle de gå förlorade?

Vad ger det i så fall för en bild av Gud? Den Gud som vill att alla ska bli räddade. Där har jag precis samma tankar som Maria Küchen beskriver. Det går inte ihop - att Gud inte skulle lyckas rädda alla.

Möttes under köksbordssamtalet av invändningen att om alla skulle bli frälsta så finns det ingen anledning att försöka undvika att synda.

Men där håller jag inte med. En sån syn bygger på rädsla - inte kärlek. Rädslan för en straffande Gud, för att bli utesluten ur himmelriket. Det kommer som ett påbud utifrån.

Kärleken däremot gör att man inte vill göra fel gentemot den Älskade. Det kommer som en maning inifrån.

Och - upplevelser av Gud - är det inte just det? Upplevelser av Gud - erfarenheter av att Gud finns. Så påtagligt.

Snarare än att upplevelserna innebär frälsning. I bästa fall leder de till att vi lär känna Gud än mer och därmed kan älska Gud mer - men inte blir vi väl räddade av dem?

För mig tycks många av tankarna kring frälsningen mest vara människotankar. De tankar som ger en bild av en Gud som räddar bara dem som uppfyller vissa specifika kriterier och där det bygger alltför mycket på känslor, reser upp en massa små röda flaggor i mitt inre.

Men många kristna tänker ju så... Jag undrar hur det går ihop för er? Och ni som känner igen er i mina tankar - har ni något att tillägga?

Ett sätt att försöka pussla ihop alla olika syner på är att tänka sig att alla, när de en gång möter Gud - kanske först i dödsögonblicket - inte vill välja något annat än Gud - eftersom de då ser klart.... Så kan alla bli räddade. Men då faller det där med att tro utan att se för deras del... För det man vet är sant definieras snarast som kunskap, visshet.

Jag tänker också på det där i evangeliet om att en del ska räddas som ur eld - fast husen går förlorade.

Nåväl, jag ställer nu helt enkelt alla dessa frågor, och särskilt den kniviga frågan i botten till er alla i "bloggläsarpanelen", representerande alla kyrkodelar:

Vad är frälsning?

Välkommen att fundera över det här... Börja gärna din kommentar med att försöka definiera själva ordet! Vad är frälsning - och vad blir vi frälsta ifrån? Vad är skillnaden jämfört med före frälsningen? Etc...

6 kommentarer:

kyrksyster 8 oktober 2008 kl. 12:14  

Den här världen är en brusten värld. Hur väl vi än vill så tvingas vi, lurar vi oss själva till att synda. Ja, ibland handlar det om att äta eller ätas. Vi kan välja att försvara, bortförklara och angripa andra - eller att inse att så här är det.

Frälsning blir då att accepteras trots detta. Inte för att man följer regler eller känner eller tror rätt. Utan för att Gud löste sitt dilemma med sitt krav på rättfärdighet samtidigt som kravet på kärlek - med att själv bli människa. Och själv uppfylla allt.

Därmed skänkte han sin seger över död och synd till alla människor. Vi är frälsta från den stora tomheten, den stora meningslösheten. Det finns mål och mening i varje liv.

Alla erbjuds gåvan. Men den som inte vill ha den slipper. Ingen hamnar utanför p g a bristande tro eller för nån obiktad synd. Att hamna utanför måste vara ett medvetet val.

Kanske flummigt. Men så tänker jag.

Roy-Olav 8 oktober 2008 kl. 12:49  

Hei!

Jeg vil bare informere dere om at det nå er etablert en ny og absolutt oppbyggelig blogg med ortodoks/katolske røtter. Han ligger her: www.nordiskkatolsk.wordpress.com

Vi blir glade om dere besøker siden, kommenterer og ikke minst linker den opp på siden deres.

Mvh
Patriarken (Roy-Olav)

Anonym 8 oktober 2008 kl. 13:07  

Ifall jag är ärlig så har jag aldrig riktigt förstått vad som menas men frälsning..

Omedelbart kommer jag dock att tänka på Kristi lidande.. hans död och uppståndelse..

En händelse som tydligen tolkades som att han lidit och dött för våra synder..

En sådan oerhörd tanke.. vilka enorma anspråk..

Det verkar ha varit den tidiga kyrkans tolkning av detta bisarra avslut på Jesu verksamhet..

Och det är för mig själva kärnan i min tro..

Jag berörs av Jesus.. hans sista dagar.. ja.. jag kan beröras till tårar..

Han gick i döden för mig.. för oss alla..

Hur besvarar jag hans kärlek?

Älskar jag honom.. eller är det enbart mina läppars tomma bekännelse?

Den gamla kristna klichéen:

-Tro, hopp och kärlek..

..tjänar sitt syfte väl..

För visst är det så som du säger:

-Man vill inte såra den man uppriktigt älskar..

Men ifall endast Gud känner våra hjärtan.. så vet han att ingen kan tvingas att älska.. och även när vi älskar är vår kärlek som morgondimman.. dagg som snart försvinner..

Därför kan frälsningen enbart utgå från Kristi seger över dödens herravälde..

En subjektiv upplevelse är alltför riskabel.. det kan lika gärna handla om självsuggestion..

Ephraim 8 oktober 2008 kl. 19:22  

Fralsning...hmmm! Fralsning har en mangdimensionerad betydelse tror jag. Vi ar fralsta, vi blir fralsta, och vi kommer att bli fralsta.

Vi ar fralsta genom Guds aktivitet i Jesus Kristus. Genom tron pa honom, men vi maste ocksa leva i Kristus vilket vi gor framst i kyrkan, och vi lever i hoppet om Uppstandelsen och en evighet med Jesus Kristus. Och vi har alltid en mojlighet att andra varat liv nu...

Om malet for varat liv ar theosis, deification, eller kommunion med Gud da ar fralsning ett pagaende verk.

Och sist och slutligen sa tror jag inte att nagon kommer att vara skiljd fran Gud sa fralsning innebar inte nodvandigtvis evighet med Gud eller ej, utan snarare varan relation till Gud.

Vi kan andra oss som manniskor och bli mer fulla manniskor genom Jesus Kristus, darav att vi blir fralsta.

Jag tror att de som inte tror pa Jesus, eller lever som Kristna missar just denna mojlighet att bli en full manniska i Kristus. De kommer ocksa vara i Guds omedelbara narhet i alla evighet vid eskaton, men som Jesus sager de som inte kanner mig, skall jag inte heller kanna infor min Fader.

Sa ja det ar harda bud, men vikten av Kristendomen ligger ju just i detta att ingen kan deltaga i Gud utan Jesus Kristus...och om man tittar till liknelsen om Lazarus och den rike mannen...sa kommer den rike som inte levde i tron...lida av torst osv.. vilket kan forklaras pa manga olika satt men framst kanske som en metafor for varan torst for kommunion med Gud, vilken inte blir tillfredstalld. Manniskor som fornekar, eller inte lever i Kristendomen tror jag upplever varlden i en form av nihilism...darfor att utan Gud finns ingenting....och det ar ju denna tomhet en manniska erfar nar du inte lever med Gud.

Huruvida, alla kristna ens blir "fralsta" aterstar att se. Men det ar inget tvivel att fralsningen ar en kombination av tro och verk...for fralsningen ar ju ett pagaende verk...en process. Det ar mina forsta tankar.

+Na Ne Evlogimeno+

Ephraim 8 oktober 2008 kl. 19:41  

En kvik andra kommentar om varfor just ratt tro ar viktigt. For alla er som studerat patristik vet att det ar enormt viktigt att forsta Jesus ratt for att ocksa forsta fralsningen ratt.

Om vi inte forstar Jesus ratt sa forstar vi inte heller vikten av kristendomen ratt. Sa denna utveckling inom den tidiga kyrkan, och alla koncilierna etc.. ar oerhort viktigt for var fralsning...for det ger oss en fullstandig bild av vem Gud ar och varfor Jesus kom. Bara en tanke..

Xairete!

Charlotte Thérèse 9 oktober 2008 kl. 12:39  

Lyssnar till alla era tankar...

Tar gärma emot fler, från olika håll.

Funderar vidare...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP