måndag 6 oktober 2008

Poetens dilemma - att sätta ord på mysteriet

Ibland, och enbart med vissa böcker, är det som att de läser en. De pågår liksom ständigt i en annan dimension efter att de har skrivits, och så kommer man som läsare in där, på en viss sida en viss dag och allt är genomlyst ett ögonblick. Så som liturgin.

Sådan är Maria Küchens bok.

Tanken slår mig idag att hon har skrivit i princip den bok jag inte skrev annat än för skrivbordslådan. 90-talet skulle inte ha kunnat ta emot sådant här. Det var en anti-tid andligt, och inte minst kristet, sett. Så jag lagrade tankarna på hög, fyllde dagbok efter dagbok, och en stor diktpärm. Tusentals dikter...

För så fort man ens öppnade munnen på glänt och lät något litet slippa ut, möttes man av idel höjda ögonbryn och oförstående blickar, som om man var från en annan planet. Av sådant som var och varannan person idag, som just har påbörjat en andlig resa, skriver ett antal böcker om, och genast åker runt och föreläser om, som om de vore experter på ämnet.

Nånstans kan jag önska en klostertid - i andlig bemärkelse - för var och en - så att de ljusgröna späda sädesstänglarna åtminstone hinner börja få små ax innan de skördas och bjuds ut på marknaden...

Jag var alltså ruskigt otidsenlig. Det är jag fortfarande. Nästan alltid minst ett decennium före min tid, oftast flera. Är inte det ett lite märkligt öde för en som skriver? Hur ska man nånsin få ut något till en värld och kyrka som på det stora hela taget inte kan ta det till sig - annat än i efterskott - när tiden har hunnit ikapp?

Jo, bloggen finns ju numera, förstås.... ;-)

Idag lyckades jag bara läsa några få korta avsnitt i boken till frukosten - så mättade (och mättande) var de.

Hon skriver först om genomskådande. Vilka är våra idoler? Bokstavligen: avgudar. Avslöjande krävs.

Och så nämner hon karaoke (som även sjöngs hos vännerna i helgen).... :-)

Och så tar hon upp vad Gudsgenomströmmandet kräver av jaget - och vad jaget behöver för att inte skadas. Hård (jag skulle hellre säga fast - för hård låter så.....hårt) grund, gränser, och en skyddande godhet:

"Jag börjar hjälpligt samla ihop mig själv nu till ett litet hus för Gud."

Och jag tänker då på Paulus: "vet ni inte att ni är tempel för den helige Ande....?"

I avsnittet "spegel" och de två följande, lyckas hon med det svåraste. Att förmedla en liten glimt av det egentligen obeskrivbara.

Här avslöjas samtidigt poetens dilemma i ett nötskal. Känner igen mig så innerligt väl.

Inspirationen har en tendens att rinna till just vid de heligaste tillfällena, och man stannar oftast inte kvar för att njuta av dem, utan söker efter papper och penna för att skriva innan orden som just då finns där försvinner, försöka fånga något av det, för evigt sätta det på pränt, för att senare kunna förmedla det till andra....

Poeten skriver inte för sig själv. Men önskar att hon fick stanna kvar länge, i tystnad inför det ibland så påtagliga mysteriet. Men om orden ges - måste de inte skrivas? Är det inte uppgiften just då? Jo, så kan det vara. Och det kan faktiskt vara en räddning.

För i detta finns samtidigt en fördold fara - den som har utvecklat god mottagning och känsliga antenner riskerar att gå upp helt i sändningen och vilja stanna där på ett sätt som inte är menat. Bygga hyddor på nya Taborberg...

Inspirationens frukter är avsedda att ges vidare. Men för att det ska bli en riklig och god skörd måste det andliga först förankras ordentligt i den allra krassaste vardagliga verkligheten, för att inte bli till flyktiga erfarenheter utan något som ger näring och bär på djupet. Och det behöver renas och rensas.

Poeten kan vara lugn. Det kommer en tid för fullständig tystnad, när såväl orden som dessas ekon har avklingat. När de mogna axen har skördats och åkern ligger plöjd i väntan på ny sådd. I det karga landskapet erbjuds en öronbedövande, välgörande, tystnad.

Tills nästa ordskörd långsamt har vuxit fram.

2 kommentarer:

Rita 8 oktober 2008 kl. 12:05  

Hej Charlotte,

Det är inte mer än rättvist att tacka dig för att du har denna blogg och skriver i den..

Då jag är medlem i grekisk ortodoxa kyrkan och jag förstår inte grekiska, så blir din blogg nästan enda vägen för mig att utbyta andlig kunskap med andra... även om jag inte kommenterar så ofta så läser jag det andliga materialet regelbundet..

Jag hoppas att du alltid skriver något om det om du har möjlighet..det är högst uppskattat i denna värld för mig.. :)

Charlotte Thérèse 8 oktober 2008 kl. 12:24  

Carolina,

Tack...

Ja, det behövs "oaser" också på internet, tänkte jag så sent som imorse på.

Det är som att den här bloggen (som blev en nystart, med delvis nya tyngdpunkter, inte bara en nydesignad överflyttad blogg) har utvecklats allt mer till det.

Jag skriver helt enkelt om vad jag leds till att skriva om.

Och på sistone har det blivit mer om det andliga livet än om mer "heta" nyheter.

Fast jag har en del sånt på lager också.

Men allt har sin tid - och allt (av ytterst skiftande karaktär) får försöka samsas på den lilla bloggytan tänker jag mig.

Jag vill också tacka er som kommenterar, och som därmed ger andra perspektiv, nyanser, och ibland rättar till saker.

Tillsammans vidgar vi därigenom förhoppningsvis blickfånget mot horisonten, så att vi alla ser lite mer och lite tydligare under resans gång...

Hoppas att fler som läser bloggen vill delta i samtalen...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP