onsdag 24 september 2008

Frontalkrock med Gud

Läser för tillfället Maria Küchens bok: Anteckningar efter en frontalkrock med Gud.

Och att jag läser den just nu beror på att den trillade in genom min brevlåda för några dagar sen (nej, den hörde inte till den ansenliga mängd post som har mellanlandat i grannars brevlådor, tack Posten/Citymail för god leverans av just den!). Den kom som förberedelseläsning inför en psalmskrivarträff senare i höst.

Tänker att den vore en lämplig bok att bloggfundera över, liksom tidigare, i andra bloggen, Tito Collianders bok Början.

Har inte haft så många minuter över till läsning av den än - men den är som ett vattenfall - sköljer över en - läsningen går mycket snabbt (trots att jag numera vanligen läser böcker förfärligt långsamt, kontemplativt). Vill vända sida fort och helst inte sluta läsa, samt kommentera och förmedla guldkornen vidare.

Känner delvis igen min första kristna tid i den. Uttryckte det då mest i form av poesi - tusentals dikter blev det under ett par år. Funderar på om Gud drabbar poeter på ett särskilt intensivt sätt, för att de sedan ska sätta ord på det - fast det egentligen inte går? Kanske dags att våga plocka fram diktbunten och se om något är publicerbart i bloggen. Förmodar att det finns en del i gamla dagböcker också som skulle bestå eldprovet, som kanske kunde inspirera någon annan. Tid för inventering...?

Något Maria Küchen och jag har gemensamt, förutom poesin och det oväntade Gudsmötet, är att vi båda har inbjudits till psalmskrivande. Är lite avis på att hon fick åka till en underbar klostermiljö i Italien.... Fast vi övriga som involverats på olika sätt har nog haft det minst lika kreativt under de år vi setts i Sverige. Men skulle någon vilja bjuda mig på skrivarresa till ett varmt land med vackra kyrkor och god mat så skulle jag sannerligen inte tacka nej!

Det försökte hon göra. Men Gud visste vad Gud gjorde - mötesplatsen var förberedd. Och texterna flödade därefter. Transparenta. Klarsynta.

"Att skriva utan Gud är att leka med döda skal (eller som att spara sina avklippta tånaglar, jordisk not)."

Just precis. Märker för egen del en tydlig skillnad mellan dikter skrivna "före" och "efter". Som skillnaden mellan stelnade och dammiga uppstoppade djur på ett museum, och levande vilda djur med skygga ögon och skälvande nosar, ständigt beredda på språng.

"Gudsmötet går inte att beskriva i presens. Det innebar för mig att elektriciteten slogs på i mitt liv och började strömma genom ett aggregat, "jag", som varken var säkrat eller jordat.

/.../

Gudsmötet innebar ingen omdefiniering, den krävdes av mig utan att Gud bifogade någon manual."

Jo, så var det.... Men det funkade ändå på något vänster...

Det är mycket jag skulle vilja citera och skriva om av det jag har läst hittills i boken. Men vaskar bara fram små bitar som tål att bloggtänkas över, nu och i ett par inlägg framöver. Sen rekommenderar jag att ni läser boken själva om ni inte redan har gjort det - det är den mer än värd.

Bl.a. skulle jag önska att alla som inte ser hur tro och vetenskap går ihop läser kapitlet: Rationell.

"Jag är ju inte den sorten som blir troende! Jag är rationell! "Vi är förklätt ljus" är en rationell utsaga. Det är ett poetiskt sätt att formulera ett faktum som fysiker utifrån sina forskningsresultat skulle kunna verifiera, samtidigt som det är en utsaga om Gud.

/.../

En fysiker sa till mig : Liv är ordnad energi. Ordnad av vem, av vad? Det svarar ingen forskare på."

Exakt!

Välkomna att kommentera, oavsett om ni har läst boken eller inte. Här kan det vara läge att spåna t.ex. utifrån ämnena: "hur jag drabbades av/mötte Gud", eller "tro och vetande"...

***

Här fortsätter tankarna om boken:

Att välja kyrka - eller inte

Om dödssynder, Gud och sex

Levande brustna ikoner där ljuset strömmar fram ur sprickorna

Poetens dilemma - att sätta ord på mysteriet

Andens frukter i praktiken

Vad är frälsning?

Gudsmodern

Ondskans systemfel

Spridda sluttankar

9 kommentarer:

Johanna G 24 september 2008 kl. 17:16  

Den boken har jag tittat på ett antal gånger redan, men inte köpt den. Men den är alltså lika intressant som titeln antyder? Kanske ska köpa den ändå...

Liten materieralist? Javisst!

Charlotte Thérèse 24 september 2008 kl. 17:34  

Ja, gör det, på en gång!

Så kan vi jämföra tankar om den här - vi kan bloggläsa den tillsammans.

Fler kanske vill hänga på?

Måste le... Läste just i morse ett kapitel i den med rubriken Materiell... ;-)

Johanna G 24 september 2008 kl. 17:38  

Haha, kanske kan vara kul :)
Fast då får du nog lugna dig lite så att jag hinner ikapp...

Charlotte Thérèse 24 september 2008 kl. 17:43  

Ska försöka ransonera den lite - men måste vara klar med läsningen om några veckor.

Du hinner helt säkert ikapp!

Rita 24 september 2008 kl. 22:15  

Tack för detta inlägg, även om jag inte förstår allt p.g.a. trötthet.. (hållt på med en hemta tills nu)

Jag ska kolla om jag hinner läsa delar av den.. det låter väldigt intressant.. ordet det oväntade mötet är rolig ;).. Gud är så, gör oväntade saker, möter en alltid på ett oväntat sätt..

Kram :)

Charlotte Thérèse 24 september 2008 kl. 22:33  

Carolina,

Ja, den innehåller mycket att fundera över....

Kul om du också vill läsa den (eller delar av den) och delta i samtalet om den!

På något sätt tycks den ha en del kontaktpunkter med boken av Schmemann (som jag absolut ska läsa sen - det lär bli en del bloggande om den med).

Lycka till med pluggandet!

Monica O Kolkman 25 september 2008 kl. 09:27  

Läste boken i somras, tyckte mycket om den. Jag har nyligen plöjt flera böcker om/av personer som blivit kristna i vuxen ålder bla Elisabeth Sandlund och Göran Skytte, men Kuchens är språkligt sett den bästa. Njutning att läsa.

Anonym 25 september 2008 kl. 09:49  

Spånande i tro och vetande, kan man väl kalla det som jag läser nu (och som du kommenterade, tack jag ska återkomma till den boken)

Om att vi,precis som det lilla ekollonet i förhållande till eken, bär anlag och är mer förutbestämda än vi anar. Vi känner det som en dragning till vår livsuppgift, kallelse, det vi bara inte kan låta bli... och vår litenhet gör att vi inte kan greppa -den stora eken - som ger oss näring och som vi ska bli.
Tycker det är så spännande att vi i vår litenhet bär på ännu mindre och starkare krafter, i dna och gener... en cell har minne som om den vet sin uppgift men vet inte om, den person den finns i.
En hisnande tanke och helt sannorlikt att även vi finns i en "stor ek" som vi inte ser... bara känner och kan ana och då blir det ibland som att frontalkrocka.

Charlotte Thérèse 25 september 2008 kl. 14:35  

Monica: håller med - språkligt njutbar. Och innehållsligt tankeväckande också. Alltså en bra bloggläsningsbok...

Alde: tack - ser fram emot mer om det senare...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP