torsdag 25 september 2008

Att välja kyrka - eller inte

Jag backar lite i Maria Küchens bok, för att ta upp något brännbart.

Det här med att söka det bästa, perfekta, fullkomliga. Som inte finns i vår jordiska tillvaro....

Det handlar om det andliga vagabonderiet, som den moderna människan lätt frestas till, eftersom det är så som vår tid fungerar i övrigt:

"Jag - inte vem som helst utan en extra intellektuell, sensitiv och skapande person, eller hur? - måste hitta församlingen som stämde med just min kundprofil, församlingen för vilken jag ingick i den perfekta målgruppen, en församling som dög åt mig."

Sen förstod hon:

"Du ska sluta irra nu och gå till den församling du råkar tillhöra. Och du är tvungen att hantera också det konstigaste i kristendomen, formen du söker är hela credot, nej du slipper inte. Känner du motstånd så använd det motståndet som en utmaning."

Klok insikt. Fast jag förstod inte riktigt det där med credot - om hon menar att formen utgör credot - eller credot formen (att anpassa sig till trosbekännelsen)?

Här fångar hon hur som helst in något som redan ökenfäderna brottades med. Att inte söka efter något bättre hela tiden. Att stanna, inte ge sig av om något inte är till behag. Nöja sig med det sammanhang man är i. Stå ut också om det en dag blir långtråkigt, alltför vardagligt, rentav tomt. Inte ständigt söka sig till det grönare gräset. Det är bara en synvilla, en hägring i öknen.

Den som rotar sig stadigt formas, växer och styrks/härdas av de ibland tuffa omständigheterna, men den som ständigt drar upp rötterna blir överkänslig för piskande regn, stormar, brännande sol - och rycks lätt med, tvinar bort.

Ökenfäderna satte i system att lura tanken när den pockade på flykt: "Jag flyttar till våren" tänkte de om hösten. Och när våren kom vände de på det: "När hösten kommer tar jag mitt pick och pack och drar." Inte ordagrant så - men ni fattar poängen. Så lyckades de hålla ut i enformigheten. Så gjorde de sig till måltavlor för Guds verk.

Tror absolut att man kan kallas till ett annat samfund än det man kanske döpts in i en gång. Men även där gäller detsamma. Att inte ge sig av för lätt om det blir svårt. Så som nutidens människor ofta gör, på alla livets områden.

Ska man nödvändigtvis ge sig av så bör det inte vara för att fly bort från något man inte tycker är bra på ytan - utan för att man funnit något på djupet någon annanstans och till slut inte kan stå emot dragningen dit. Man bör försöka först, av all kraft, att stå emot - eftersom det kan vara en väl förklädd frestelse. Det är också därför som klostren inte bör vara överdrivet angelägna om att få nya medlemmar utan pröva kallelsens äkthet.

Gränsen mellan kallelse och frestelse kan nämligen vara hårfin.

Ignatius av Loyola uttrycker något om att man inte ska göra några förändringar i ett tillstånd som inte präglas av frid och djup övertygelse. Det gäller att urskilja andarna....själens rörelser.

Slutligen en djärv tanke som jag tror kom upp i kommentarerna nånstans i min förra blogg:

Skulle man vara (ekumeniskt banbrytande) konsekvent så borde man kanske gå - inte till ett visst samfund - utan till den kyrka som råkar finnas närmast där man bor (förutsatt att man inte flyttat för att komma nära ett visst samfund). Förutom ökad ekumenik så skulle det även förkorta vägen till kyrkan för de flesta, och därmed innebära mindre miljöpåfrestning för dem som åker bil, kortare cykeltur för dem som cyklar i alla väder, samt en välbehövlig extra sovmorgon - om det inte är extra tidiga gudstjänster där förstås...

I så fall borde jag ha gått till ett ortodoxt kapell som var närmast där jag bodde förut, och nu borde jag gå till en församling i svenska kyrkan. Precis innan jag flyttade till min nuvarande lägenhet la de tyvärr ner en mycket levande svenskkyrklig församling ett stenkast härifrån (jag var på avskedskalaset för att bekanta mig med den innan det var för sent) - förmodar att de flesta som var aktiva där nu går till den församling som är närmast.

Skriver absolut inte detta för att jag skulle vilja sluta ta mig (cykla en bra bit) till min församling... Men det kan vara nyttigt med tankelekar för att se vilka motiv som finns bakom ens val.

Välkomna att kommentera....

Nästa ämne i den här tråden blir ett frosseri i dödssynder.... ;-)

8 kommentarer:

Roy-Olav 25 september 2008 kl. 12:46  

Dette var et nytt og spennende bekjentskap. Jeg vil nok følge med her fremover ;-)

Mvh
Patriarken
Bloggpatriarkatet

Anonym 25 september 2008 kl. 13:31  

Tror på bilden av att vi - likt utvecklingsfaser i livet för övrigt- måste pröva egna vägar. För de flesta sker ett protestlik avståndstagande från "barndomstraditionen" det samfund man uppfostrats i. För att ge sig hän i sektäventyr eller pröva mer "radikal" uttryck. Vilket är en riskfylld tid men vanligast är att man tillslut hittar hem igen - som det förlorade fåret.
Så den här perioden av irrande har också sin mening och del av en naturlig utveckling.

Charlotte Thérèse 25 september 2008 kl. 14:45  

Roy-Olav: välkommen hit!

Alde: Kanske det... Men de som inte är kristet uppfostrade har ju inget samfund att protestera emot.

Om nu inte själva kristenblivandet är ett slags protest?

Fast för min del kändes det inte så. Det var ganska oväntat som jag blev kristen. För att jag fann något - eller snarare för att Någon fann mig.

D.v.s. jag menar protest gentemot det sekulariserade samhället (om det nu är så sekulariserat, tycker det verkar finnas en allt mer växande andlig öppenhet - som märkts särskilt tydligt under det senaste decenniet).

Men kanske det kan ligga något i det hela särskilt på ett större plan - så att hela samhällen pendlar/svänger i motsatta riktningar.

I så fall är vi nu på väg in i en religiös boom efter motsatsen.

Kyrkor - öppna era portar för de nyfikna - och skräm inte bort dem...!

Ephraim 25 september 2008 kl. 15:43  

Charlotte meine Schwester!

Andlig boom...gillar uttrycket! Fast tyvarr sa tror jag att den mesta andliga nyfikenheten inte ar fran theoanthropic synsatt, utan the anthropocentriskt synsatt. Av denna anledningen sa ar manga nyandliga grejer om att frigora sig sjalv, den transcenderade manniskan. manga vasterlanningar soker sig till asiatiska religioner som alla handlar om att meditera sig till egen frigorning etc.

medans traditionell kristendom handlar att bli sann manniska genom att lyda Gud, genom att odmjukt boja sina knan till Gud. Och lata sig transformeras av honom i kyrkans sakrament. Viss skillnad.

Christos Yannaras(Elements of Faith) sparade de flesta av dagens strommningar till tva tidiga heresier Docetisterna, och Ebioniterna. Docetisterna trodde att det Gudomliga inte kunde bli maniska sa det var en falsk latsas kropp Jesus hade. Ebioniterna var han bara en manniska. Hur som helst Yannaras bygger pa en psykoanalyst vid namnet Igor Caruso, som havdar att dessa heresier skapade en viss kattisk avbild som vi idag kallar neuroser.

Utvecklad ebionsim kan vi se i: optimistic rationalism, effektiviteten i etiken och moral, overtro pa historisk kriticism,mytgorandet av mannsklig vetenskap, i den den vetenskapliga demytologiserandet av metafysiken,i den absolutistiska tron pa politik och organization, och i prioriteringen av ekonomiska och produktione forhallanden.

Utvecklad docetism ser vi i: Puritansk idealism, i foraktet for manniskan, i misstron pa kroppens funktioner, och radslan for karlek och sex, och mystifierandet av ofelbart ledarskap. Kristus i dessa tva heresier ar exemplet av den perfekta moraliska manniskan, eller en abstrakt ide om en kottlig Gud.

Bara ett litet utdrag fran ett masterverk i modern tid tror jag. Har last delar av boken. Intressant eller hur?

Hur som helst tillbaka till mig och min Gudsbana. Jag trodde pa Gud som barn, forlorade kontakten nagonstans i sjuan, och borjade soka bland varldens religioner, och hittade tillbaka i forsta ring efter att jag last Matteus evangeliet. Gud tog tillbaka mig fran alla dessa andra halvljus. Endast den Kristan Guden, den heliga treenigheten kan till fullo fralsa manniskan. Allt annat ar ett steg tillbaka fore Kristus inkarnation. Det ar min tanke i alla fall.

Sa jag erfarde samma sak som dig kan man saga Gud tog tillbaka mig. Och aven om jag forsokte slingra mig ur sa har jag aldrig kunnat. Jag ar som fast i Gud. Jag kan aldrig mer lamna Kristus och forbli halsosam. Lustigt eller hur?

Jacob Hjort 25 september 2008 kl. 16:12  

Bra inlägg. Detta att acceptera sin församling är en viktig övning (för mig). Tack för det.

Charlotte Thérèse 25 september 2008 kl. 16:38  

Broder Ephraim,

Tack - ja, han är intressant, Christos Yannaras, det var en ortodox teolog här och föreläste om bl.a. honom.

Märkligt det där med Matteusevangeliet - jag vet en annan som blev "omvänd" så kort bit in i det som i Bergspredikan.

Själv behövde jag läsa mer, och även ta del av andras tankar. Men mest av allt behövdes Guds konkreta ingripande. Inte bara vid ett tillfälle utan många.

Enbart böcker skulle nog aldrig ha lett mig till tro.

Förutom det där att Anden kan göra orden levande... Så de reser sig upp från boksidan och travar rakt igenom ens hjärta och förändrar något där.

Charlotte Thérèse 25 september 2008 kl. 16:40  

Excelsis,

Det är nog en övning vi alla stöter på förr eller senare... ;-)

Ett eldprov...

Johanna G 25 september 2008 kl. 19:40  

Instämmer med Excelsis - ibland är det viktigaste frågan vi kan ställa oss inte "vad kan församlingen göra för mig och min tillväxt" utan "vad kan jag göra för församlingen och dess tillväxt"...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP